Släpp inte in pöbeln i innerstan

SvD publicerar återigen en debattartikel som är negativ till Stockholms utveckling, samtidigt som mer nyanserade åsikter givetvis inte är välkomna. Tidningens ställningstagande i frågan är ganska uppenbart.

Jag känner att det vore passande att bemöta och analysera den här debattartikeln en aning, eftersom den troligtvis kommer att få stå oemotsagd i SvD.

Artikeln i fråga är skriven av Kerstin Westerlund Bjurström, ordförande i Samfundet S:t Erik. En organisation som vill förvandla Stockholm till ett museum, där ingenting får förändras eller förnyas. Och en organisation som även har som mål att bevara innerstaden som det “rikemansreservat” det är idag. Skulle bostadsbyggandet ta riktig fart innanför tullarna så skulle det innebära ökad tillgång på bostäder, och de som idag äger högt värderade bostadsrätter kommer att förlora på det. Tillgång och efterfrågan styr prisbildningen.

Kerstin väljer dock att i första hand anknyta till rent känslomässiga och subjektiva nackdelar med att staden utvecklas. “Staden blir fulare”, ungefär. OK, I vems ögon?

Är det som när det gäller Skönhetsrådet, att endast kultureliten anses ha tillräckligt god smak för att få ha en åsikt i frågan? Bara en sådan sak som hennes retorik får mig i princip att se rött. Stockholms stadsbild framställs som “skör och ömtålig”, och tydligen kommer det att gå käpprätt åt helvete om vi bara höjer staden med ett par våningar. Det där är inga sunda eller vettiga argument, utan ren skrämselpropaganda som riktad mot folks instinktiva rädsla för det som är nytt och obeprövat.

Personligen tror jag nog att en stad som stått på samma plats i närmare 800 år tål det mesta. London är något årtusende äldre än Stockholm, men har inte gått under trots att de minsann har både byggt och rivit i staden.

Vidare uppvisar Kerstin i artikeln att hon inte förstår hur en stad fungerar och vad som gör den levande. De faktafel och felaktiga slutsatser hon drar är ett tecken på detta. Kerstin talar om att man måste satsa på ytterstadens stadsdelar, att det är där “problemen” finns.

“Ytterstadens stadsdelar?”

OK, det finns inga stadsdelar i ytterstaden. Staden upphör vid tullarna, och sedan är det förorter för hela slanten. Normtiden för resor inom Stockholm ligger på ca 50 minuter, trots att det inte rör sig om några stora sträckor. Men givetvis är det ju där man ska bygga, enligt S:t Eriks syn på saken. Då är det ju inte de som bor i innerstan som blir lidande under om- och utbyggnaden av staden. Givetvis kan man ju riva hela områden i betongförorterna, bygga nytt, och sedan låta de boende flytta tillbaka med dubblad hyra. Som i Järvalyftet. Det drabbar ju knappast S:t Eriks medlemmar i någon större omfattning.

Kerstin går vidare med att tala om trafikinfarkten, ytterligare ett exempel på att hon inte har förstått problemet - Problemet är just att staden är utspridd över en så förbannat stor yta, vilket kräver många transporter, vilket kräver fler och större vägar, och då går det åt ännu mer yta. Osv, osv, osv.  Och hon åberopar miljöförstöring som ett argument MOT att förtäta staden! Förstår hon egentligen skillnaden mellan att gå och cykla jämfört med att åka med någonting motorburet. Jo, även “miljövänliga” tåg och spårvagnar som drivs med elektricitet innebär miljöpåverkan, elen måste nämligen framställas någonstans. I smutsiga kolkraftverk, eftersom vi är på väg att avveckla kärnkraften.

Hur som helst, låt dig inte luras av den här propagandan. Till exempel som att “inte många” anser att höghusen i London är ett värdefullt tillskott till stadsbilden, eller att “de flesta” beundrar bedriften att bevara Paris karaktär. Det där är rent tyckande, och inte fakta.

Vad som gör en stad vacker är i allra högsta grad subjektivt, någonting som folk måste börja förstå. Skyskrapor är i vissas ögon fula, medan de älskas av andra. Det finns de som tycker att sekelskifteskåkar är trista och borde jämnas med marken. Alla har sin syn på vad som är fint respektive fult. Och just därför väljer man i andra städer att tillåta lite av varje i stadsbilden, istället för att i museistäder som Stockholm låta en viss stil dominera. En riktig storstad ska innehålla lite av varje, så att alla tilltalas av någonting. Det skapar mångfald och dynamik, och gör att man inte snöar in och får nog av en viss stil, vilket är en bidragande orsak till att man tidigare rev så mycket i Stockholm.

Organisationer som Samfundet S:t Erik och Skönhetsrådet vill dock få folk att tro att skönhet är ett absolut begrepp.

S:t Erik är en organisation som vill bevara ett Stockholm som bara har plats för de mest välbeställda, medan vanligt folk ska hänvisas till förorterna. Därför är de emot förtätningen, som innebär att gränserna mellan innerstad och ytterstad suddas ut. Tro ingenting annat.

Och tänk på att det inte är organisationer som S:t Erik som har gjort Stockholm till vad det är idag. Hade deras mentalitet styrt stadens utveckling under historien hade Stockholm inte varit någon stad överhuvudtaget, utan en marginaliserad liten by i utkanten av Europa.

Se också Är Stockholms identitet på väg att förloras?