Svenska dagbladet skriver om Stockholms utveckling

I dagens Svenska Dagbladet kan man läsa en, för att vara Svenska Dagbladet, ovanligt balanserad artikel om Stockholms utveckling. Även om man inleder i mycket negativa (och vinklade, det är ingen tvekan om att skribenten inte gillar utvecklingen) ordalag så får också positiva röster uttala sig. Kanske har även Svenska Dagbladet börjat inse att en stad inte kan slumra hur länge som helst?

Artikeln inleds med att berätta om att tusentals nya bostäder, höga hus och "kontroversiella" rivningar planeras. De kontroversiella rivningarna verkar senare i artikeln decimeras ner till att i princip handla om stadsbibliotekets annex så det handlar snarare till dags dato om en kontroversiell rivning.
Tyvärr finns det nästan inga skyskrapor bland det nya som planeras utan det handlar nästan utselutande om höghus. Yimby hoppas på bättring angående detta, speciellt i nya stadsutvecklingsområden som till exempel värthamnen som lämpar sig utmärkt för en sådan exploatering. Stockholm är en storstad och det är dags att det får synas.

Svenska Dagbladet skriver också om att många oroar sig för vad som händer med innerstadens låga silhuett. Frågan är, hur många är det som oroar sig, och hur många ser fram emot en stad som får växa igen? Mycket tyder på att en majoritet av Stockholmarna har kommit över Klaratraumat och nu vågar blicka framåt igen.

I artikeln skrivs också om att K-märkta hus skall rivas. Vad man bör ha i åtanke är att många av de betongbrutalistiska byggnader som uppfördes på 50-70-talet har olika former av skyddsmärkningar så det återstår att se hur mycket substans det egentligen finns om dessa rivningar. Yimby känner inte till några förslag på rivningar av den gamla stenstadens bebyggelse och det lär heller knappast bli aktuellt.

Först får Thomas Hall, professor i konstvetenskap (knappast representativ för allmänhetens syn på staden), komma till tals. Hall menar på fullt allvar att det som nu planeras är mer anmärkningsvärt än rivningarna på 60- och 70-talet. Ett synnerligen uppseendeväckande uttalande. Hur man ens kan komma på tanken att jämföra rivningen av en hel stadsdel med att bebygga tidigare obebyggd mark ter sig ytterst märkligt. Sedan är som bekant klararivningarna mycket romantiserade. Att riva allt var ingen bra lösning men mycket av bebyggelsen bestod av slum varför en sanering var absolut nödvändig.

Thomas Hall säger:
"- Saneringarna i City var ju oändligt mycket bättre förberedda. Man hade utrett i ett par decennier vad man skulle göra. Även om det var fel, så var det ändå genomtänkt. Nu verkar det gå till så att man nästan från ena dagen till den andra bestämmer sig för vad man ska göra, säger han."

Problemet ligger nog snarare i att ingenting har hänt på så otroligt länge att någon som helst typ av utveckling ses som kontroversiellt och som något ovant. Förslag till nybyggnation utreds, tvärtemot vad Hall verkar tro, mycket längre i Sverige än i de flesta andra länder. Även möjligheterna till överklagande är nästintill outtömliga med möjlighet att helt kostnadsfritt överklaga i hela åtta instanser.

Thomas Hall förvånas över att det är så få protester mot det som nu planeras. Sanningen är att det finns ett mycket stort motstånd, men motståndet kommer till stor del från en liten och elitistisk grupp som tror att Stockholm är ett museum. Men Stockholm är en stad, en växande stad, och som sådan måste den få utvecklas och förnyas. Att tillåta den växa är inget kontroversiellt, det är en fullständigt naturlig utveckling, som ett fåtal som redan har sitt på det torra försöker att stoppa.

Stadsbyggnadsborgarråd Mikael Söderlund får också komma till tals i artikeln och som tidigare kan Yimby inte annat än att hålla med i att de visioner som Söderlund har är utmärkta. Dock skulle vi önska att han också såg nödvändigheten av en utbyggd spårtrafik i innerstaden för att uppnå visionerna.

Söderlund säger:
"- Det har under en längre tid funnits en längtan efter att Stockholm ska sticka ut. Sedan kan vi ju diskutera om det vi verkligen gör kommer att sticka ut, säger han med ett litet leende."

Och där kan vi bara återigen hålla med. Det är dags för Stockholm att få växa upp. Men det kräver att man tänker längre än ett par 20-våningshus i nyfunkis. Ta in internationellt erkända arkitekter och låt dem komma med kreativa förslag på intressant arkitektur i de nya stadsområden som nu planeras. Låt också unga svenska arkitekter få tillföra nytt blod så att vi kan bryta nyfunkisens järngrepp.

Det viktigaste med den utveckling som nu har påbörjats är att innerstaden äntligen får växa. Det är mycket viktigt att stadens utbredning får fortsätta och att tullarna en gång för alla slutar att definiera innerstadens slut. Innerstadens befolkning måste få öka, och det kraftigt. Det är bara då vi kan skapa en dynamisk och levande storstad som kan bryta segregationen, minska miljöpåverkan och skapa det som gör en stad attraktiv och intressant.

Läs också Per Ankersjös och Magnus Orest inlägg.