Döda gröna ytor tillför inte staden nånting

Som boende vid Järvafältet sedan några dagar efter födseln så kan jag inte annat än hålla med om att fältet är en barriär. Dock ses den som helig av så många runt fältet (allt det gröna som planerats in ÖVERALLT i förortern runt om påverkar tydligen inte det) gör att jag inte ser det som någon konstruktiv idé att ens snacka om att bebygga alls på fältet. Överdäckning av E18, som finns tidigare yimby-inlägg om, funkar däremot lysande (sen att det va typiskt förort som skulle byggas va en annan sak). Ska jag till andra sidan fältet går jag till centrum å tar bussen som åker runt fältet.
Visst är fältet riktigt trevligt en varm sommardag, men att det skulle binda ihop Rinkeby å Kista... näe.

Bort med grönbarriärerna. Vad är alternativet? jo, att bygga nya enklav-förorter allt längre från stan, mycket mer natur får då stryka på foten. Att alla ska bo i skogen är inte detsamma som att bevara skogen.

Skall vi snacka heligt kan vi ju också ta upp ladugårdsgärdet... Skall jag till museerna därborta måste jag ta buss och sedan byta till en annan buss som åker långa omvägen runt fältet. Trots att jag visuellt faktiskt kan se museumen rakt över fältet om jag går ett par minuter från mitt hem.

Anders, att man kan se någonting med blotta ögat innebär ändå inte att det nödvändigtvis är nära. ;-) Men jag håller med, visst ligger Ladugårdsgärdet som ett jäkla hinder. Det är ju ändå bara en gigantisk rastgård för stadens hundar. Djurgården däremot, det tycker jag är en stadspark med kvalitet.

Magnus: Oh ja. Djurgården är mycket trevligt! Jag brukar traska ut dit på somrarna ibland, tar inte så lång tid från där jag bor. Ladugårdsgärdet, som ligger mycket närmare, undviker jag dock.

Lars:
Förtätningshysteri? Stockholm är mycket hårt drabbat av den aktiva utglesningspolitik som drabbat området och som påbörjades redan på 40-talet. 60-talets SCAFT-ideal (http://sv.wikipedia.org/wiki/SCAFT) gjorde saken än värre.
Det har varit ett aktivt politiskt mål att skapa barriärer mellan stadens invånare. (Och det menar jag inte ironiskt utan det är ett rent fakta, det var det uttalade målet). Inte konstigt att vi har stora problem med segregation i dagens Stockholm. Och ja. En menlös gräsmatta kan vara en minst lika "effektiv" barriär som en motorväg.

Yimby vill inte att staden skall vara utan grönområden, tyvärr en vanlig missuppfattning. Men vi vill att grönområden skall planeras utifrån människornas och stadens behov, inte att staden och människornas betéende skall styras av slarvigt kvarlämnade oexploaterade ytor som man kallar "park".
Bygg stadsparker. Plantera alléer. Bygg takterasser och lummiga innergårdar. Men sluta med att lämna kvar en remsa gräs i områdets utkant och kalla det park! Eller än värre, kasta ut husen i någon obegriplig "hus-i-park"-konstruktion som får vara varken stad eller natur.

Lite intressanta fakta:

* Boende i Stockholms innerstad anser sig ha mer tillgång till grönområden än boende i förorterna.

* Boende i staden använder grönområden i större omfattning än de som bor i miljonprogramsplaneringens förorter.

Säger inte det en hel del om vikten av planering även av grönområden, och att den planering som dominerat under lång tid inte fungerar?

Jag själv bor i stadsdelen (nåja) Gärdet. Använder jag någonsin det enorma ladugårdsgärdet? Nej. Vad har jag där att göra? En blåsig stor nedtrampad och gyttjig gräsmatta.

Däremot är jag en frekvent besökare till både Tessinparken och Djurgården. När jag orkar ta mig förbi de barriärer av sjaskiga småindustriområden uppblandat med kvarglömd bråte som omgärdar nationalstadsparken så besöker jag även den ibland.

Det som pågår i Stockholm är ingen förtätningshysteri. Långt från! Det är fortfarande en kamp på kniven för att få igenom ens det minsta förtätningsprojekt (Och det är ju du väl medveten om Lars...). Det är ingen förtätningshysteri, det handlar om att laga de många urbana sår som slitit sönder Stockholm genom den usla stadsplanering som dominerat under alltför lång tid.

@ anders: Hear, hear! Jag upphör aldrig att fascineras över det här. I över 50 år har man strött ut kvadratmil efter kvadratmil av menlös funkisgräsmatta, så vad är man rädd för? Att de ska fösvinna över en natt? Tyvärr, det kommer att ta sekler...

Ja Ladugårdsgärdet är en riktigt märklig grej. Det enda som verkar användas där är fotbollsplanen närmast stadsdelen Gärdet, annars verkar folk mest stryka runt i utkanterna av fältet.
Det skulle lätt gå att halvera utan att några "rekreationsvärden" överhuvudtaget försämrades, tvärtom skulle de kraftigt öka.
Hela nationalstadsparken ligger ju för övrigt alldeles i krokarna!

Sicklaskiftet ligger ju lite off, och dessutom är det väldigt kuperad terräng, det är många höjdmeter man har att leka med. Var själv ute och cyklade där i eftermiddags, och höll på att dö på kuppen. (Jo, jag är en aning otränad...) Det är en anledning jag kan tänka mig till att man inte bygger där. Och jag ser helst att man inte bygger just där, eftersom det blir svårt att skapa någonting som hänger samman med Sickla eller Hammarby, blir liksom bara mer sprawl av det hela.

Suck. Mer NIMBY:ism såklart:
http://wwwc.svd.se/pdf/synpunkt/get_file.asp?Filename=..
(PDF, finns inte som text på svd:s webb).
Läs: "Gröna kilar lönar sig".

Om någon yimbyit känner för att författa ett svar för publicering här på bloggen så hör av er, jag måste rassla i säng nu.

Tror inte du behöver oroa dig Gabrielle, det finns inga planer på det och kommer troligen inte heller komma några. Ty gärdet är en del av Nationalstadsparken! i NSP får man enligt lag inte ändra något. Inte ens utsikten från parken enligt vissa...

Själv tror jag att om/när Värtan och Hjorthagen bebyggs ordentligt tätt så kommer Gärdet leva upp, och att spårväg kommer gå längs kanten är en fördel för fältet: fler som ser det som lättillgängligt (och då vistas och gillar det -> vill att det bevaras).

De viktiga dödgörnytorna attbebygga är de som sgerar avskiljare mellan (inner)förorter. Den mellan Rinkeby och Bromsten är långt från ensam.

Gabrielle: Stockholm har sedan 40-talet byggts på ett extremt utspritt sätt. Det var som bekant det uttalade politiska målet att sprida ut och enklavera staden.
Vi kan bygga uteslutande slutna täta innerstadskvarter de närmaste 50 åren (och det lär inte hända) och fortfarande ha mycket gott om glesa förortsområden. Jag ser inte riktigt var problemet om att önska sig lite stad för omväxlingens skull ligger.

För övrigt Gabrielle så är det ingen som föreslagit att det skall byggas "skyskrapor lite överallt". Tyvärr är det en vanlig fördom. Bara för att vi pratar om att sådana bör byggas i Stockholm innebär det naturligtvis inte att enbart sådana skall byggas, eller att de skall byggas överallt. Precis som det inte bör byggas sexvåningshus i nyfunkis överallt, vilket dock idag tyvärr är fallet.

Gabrielle: Återigen har du missat vad Yimby handlar om. Miljöer som Champs Elysées och Place de la Concorde är exempel på just sådant som vi vill se mer av i Stockholm! Det är nämligen urbana miljöer, planerade för och utifrån stadens villkor och krav.
Likaså vill se se fler och bättre stadsparker. Däremot vill vi se färre menlösa gräsmattor och kvarglömda skogsdungar som ingen använder.

Som redan nämnts ett antal gånger, boende i innerstaden anser sig ha bättre tillgång till grönområden, och använder dem också i större utsträckning, än boende i funktionalistiskt planerade förorter. (Funktionalistiskt planerade "förorter" finns också inom det som brukar räknas som innerstaden, värt att påpeka)

Stadsplaneringen i Stockholm har dock, som jag redan skrivit många gånger, under mycket lång tid baserats på grannskapstänket. Lokala enklaver utplacerade som öar i ett hav av grönska. Gärna omgärdade av motorvägar. Det är alltså inte ett resultat av en slump eller missar i planeringen utan har varit det politiskt uttalade målet. Man har enbart sett till lokal planering och helt missat den regionala planeringen. Man har helt missat sammanhangen och sambanden mellan olika områden. (Bortsett från bilar då) Det här är mycket tydligt i Stockholm. I de stadsdelar som byggts fram till kriget finns oftast mycket lite eller inget förtätnings eller sammanbindningsbehov. I de som byggts efter är de däremot oftast mycket stora.

Gabrielle: får bara anta att du bor i "innerstaden" och tycker mig ana lite själviska uttalanden ang staden. Den är väl till för alla och så många som möjligt skall väl kunna upleva och ta del av den? Då är planerade parker mycket bättre än glömda grönytor (märk väl att jag inte bestämmer storleken på parken).

Du kan ju fråga folk som bor utanför innerstaden om de också tycker att stockholm är en stad FÖR dem? Jag vet med mig (som själv bor utanför innerstaden, tyvärr) att jag skulle vilja se mer stad dels av den enkla anledningen att det är intressantare än ett halvsolitärt liv i hus i park byggnader samtidigt som man genom smarta politiska drag kan få den täta staden mer diversifierad. Städer bör vara städer, landet bör vara landet, en blandning blir bara ett hafsverk enligt mig. Vad är det som är fel med lite tätatre och annorlunda stad? Det är ju inte så att du behöver bosätta dig just i den stadsdelen, när det finns mer "innerstad" så finns det fler valmöjligheter.

För övrigt, det finns ju en anledning till att städer har varit väldigt lika under tusentals år, det är endast efter att moderniseringen och modernismen kom som vi har börjat ändrå på den. Det är dags att tänka om eller gå tillbaka till den mer fungerande stadsplanen.

God poäng där Oskar. "Hus-i-park" är inte ett naturligt framkommet koncept utan ett sociopolitiskt och utopiskt stadsplaneringsprojekt på gigantisk skala. Man hade en idé och en vision. Den visade sig inte fungera i verkligheten som visionärerna ville. Dags att backa tillbaka och försöka igen.

Jag kan inte nog markera att det uttalade politiska målet med den här planeringen var att isolera områden från varandra. Jag tror inte att folk i allmänhet är fullt medvetna om detta. Det var alltså aldrig meningen att boende i område A skulle träffa boende i område B. Så har heller inte blivit fallet, vilket idag allmänt anses vara ett problem. Likväl byggs fortfarande nya områden på detta sätt vilket för mig är en fullständig gåta.

Vissa kanske tycker att det är bra att skapa barriärer och skilja folk åt. Jag hör inte till dessa.

Det själviska låg i att jag fick intrycket av att du inte ville bygga stad bara för att det är fint med stora gröna områden. Men ditt senaste inlägg bevisar att du faktiskt vill bygga stad, något som inte kom fram i ditt första inlägg, så nu fårstår jag inte ditt första inlägg längre.

Gabrielle:
"urbanitet (av latin: urbanus, "relaterat till staden") syftar på människors interaktion i det offentliga rummet i staden."

Vad jag menar är att gröna rum i stadsplaneringen i Stockholm under efterkrigstiden har planerats utifrån en ofta slarvig och i grunden felaktig syn. Man planerar några standardiserade punkthus, kastar ut dem på ett gärde och anser sig vara klar med det "gröna". Till råga på allt så omgärdar man området till 100% med motorvägar och fler grönbarriärer för att säkerställa att ingen naturlig kontakt kan uppstå med omkringliggande områden.
Huruvida denna struktur faktiskt fungerar rent socialt har inte fått genomgå någon större analys. Man har utgått från teorier som i verkligheten inte har visat sig stämma. Det är dags att dra lärdom av det vi nu vet, nämligen att väl definierade och navigerbara stadsrum med goda samband mellan alla delar av staden (som också kan tillryggaläggas via fots eller cykel) och väl avgränsade ytor (inklusive parker, som mycket väl kan vara stora, titta på Central Park) fungerar mycket bättre än den lösa och odefinierbara funktionalistiska stadsplaneringen.
Det här är inget som Yimby har hittat på, det är väl underbyggd forskning.

Som exempel så kan jag citera från Alexander Ståhles licensiatavhandling "Mer park i tätare stad" (KTH, Stockholm 2005):

"Sedan 1960-talet har svensk stadsplanering skapat allt större mått- och normsystem, som [..] lever än idag. Sammanfattningsvis har normerna varit av två typer, antingen hanterar de tätheten, t.ex. friyta/inv inom ett område, eller tillgängligheten, definierat som max-avstånd till minsta friytestorlek. Planeringspraktiken har huvudsakligen analyserat friytea-real och värden för sig. [..]. I avhandlingen introduceras nya sätt att integrera bruksvärde (sociotop) och orienterbarhet (axiallinjer) i nya mått på friytetillgång. En ny GIS-applikation ”The Place Syntax Tool” (PST), som utvecklades inom forskningsprojektet, gör det möjligt att beräkna den ’topologiska’ tillgången och tillgängligheten, d.v.s. att räkna tillgången från alla platser (adresser) inom ett område. På så sätt hanteras det som man inom GIS-forskning kallar ”The Modified Area Unit Problem” (MAUP).
En enkätundersökning från 2001 (TEMO) visar att invånarna i vissa innerstadsstads-delar upplever mindre brist på parker och naturområden än vissa ”gröna” förorter. Detta anmärkningsvärda resultat korrelerades med nya mått och gängse mått- och normsystem i tio stadstypshomogena områden (100 ha vardera) inom Stockholms stad. Det visade sig att ett nytt friytetillgångsmått, som tar hänsyn till räckvidd (1000 m), orienterbarhet (axiallinjer), friyteareal och antalet bruksvärden (sociotop) korrelerade bättre med enkätundersökningen (R2=0,75 p<0,001) än något annat gängse mått eller norm. GIS-analysen visar att innerstadens rutnätslika stads-struktur, t.ex. Östemalm, med definierade parker sammankopplade av gröna esplanader distri-buerar grönområdena effektivare än den uppbrutna stadsstrukturen och de segregerade grön-områdena i framförallt stadsområdena från efterkrigstiden, t.ex. Rågsved."

Detta är bara ett av många exempel på vad som idag måste anses vara mycket väl belagt.

Är det ett svar på din fråga?

Då är jag ledsen att vi inte förstår varandra Gabrielle för jag förstår inte vad mer du är ute efter och du förstår inte vad jag menar.

Anledningen att jag citerade från avhandlingen var för att påvisa att det finns gott vetenskapligt stöd bakom det som Yimby pratar om.

@ gabrielle: Vad yimby anser är "urbana miljöer, planerade för och utifrån stadens villkor och krav" tror jag nog du kan lista ut med lite ansträngning. Botanisera lite bland tidigare inlägg här så framgår det nog ganska tydligt. En ledtråd: En stad ska fungera socialt, ekonomiskt och ekologiskt...

Som Johannes säger men även att det ska planeras/byggas som stad, inte som förortsenklaver med hus-i-park. Vilket är standard annars i Stockholm, även när man förtätar innerförorterna (som längs Sandfjärdsgatan i Årsta just nu). Problemet är att man då ännu mer bygger fast att det ska vara förorter.

Gabrielle: Jag kan naturligtvis inte vara 100%-igt säker på vad Anders menar men jag skulle med samma formulering helt enkelt mena "mycket folk varav en stor del är främlingar för varandra men fungerar bra ihop i alla fall".

Detta kan uppnås genom
- hög täthet
- inga bariärer i form av ödeland, icke-plats*) och/eller motorleder
- konsekvent genomförd blandning av aktiviteter och användning.

*) icke-plats är ett samlingsbegrepp för alla sorts platser som man lämnar så fort man har en chans. Typ p-plats, ramp, terminal etc etc.

Gustav L:

Yimby pratar om att bygga en stad för alla. Idag är staden bara för vissa. Framförallt så byggs det inget nytt för den som verkligen gillar de urbana kvaliteterna. Storstaden.
Att ta upp barnen känns som ett mycket märkligt tänk då det i Stockholm formligen myllrar av "barnvänliga" (därom tvista de lärde) bostadsområden och förorter. Det är inte direkt den typen av miljöer som Stockholm har brist på. Betänk också att det finns gott om barnfamiljer i innerstaden, något som dagens stadsplanerare fullständigt verkar ignorera. Jag kan vidare tillägga att jag själv under en del av min uppväxt bodde i staden. Jag trivdes mycket bättre än i den "barnvänliga" förort som vi senare flyttade till.

Småskaligt byggande? Återigen, något som Stockholm idag har en oerhört stor tillgång av.

Att bygga en stad "för alla" verkar märkligt nog översättas till "att bygga bostadsområden i enahanda nyfunkis för medelklass-30-somethingföräldrar med bil och två barn". Så fort något annat föreslås pratas det om att man skall bygga staden för alla, men när dessa trista bostadsområden dyker upp ännu en gång så har man ju faktiskt inte byggt för alla..
Är inte det en lite väl enahanda syn på staden? Att bygga för alla innefattar ju faktiskt också att bygga åt andra hållet. Den täta och riktigt urbana staden.

Vi behöver inse att idén om att man kan bygga miljöer som passar alla typer av människor med alla typer av värderingar i alla skeeden av livet samtidigt inte går. Vi behöver olika miljöer för olika människor och för olika skeden i livet. Det är just det som är en stad för alla.

Stockholm har byggt söta små puttinuttiga utspridda bostadsområden i mer än 50 år. Vi har så vi klarar oss ett tag. Samtidigt talar bostadsköer och priser sitt tydliga språk. Urbaniteten lockar.

Gustav, nu tycker jag du har missuppfattat Yimby på det mest stereotypa sättet. Vi är inte för att asfaltera över allt grönt och bara bygga skrytbyggen åt miljardärer och megaföretag. Att du verkar tro det visar, som jag ser det, mest att du inte läst vad vi i Yimby säger. Du har inte tagit reda på vad vi tycker innan du börjar hacka på våra ståndpunkter (som så klart inte är våra ståndpunkter - men det tog du som sagt inte reda på först).

Den debatt och nyansering som du efterlyser kommer du finna här om du läser inläggen i denna och tidigare trådar.

Gustav L:
Välkommen tillbaka in i debatten när du har tagit reda på vilka Yimby är och vad vi står för. Det är nämligen uppenbart att du inte har gjort det. Speciellt tydligt är det där du tror att vi idoliserar den amerikanska bilstaden, något som vi tagit kraftigt avstånd från i ett otal poster. Vi påpekar också att Stockholm lider av denna problematik just på grund av sin extrema utspriddhet. Miljöfokuset ligger mycket högt på vår agenda och vi är mycket starka förespråkare av kraftigt förbättrad spårburen kollektivtrafik.

Gustav.
Jag håller helt med i den problembeskrivning som du har. Både punkt 1 och 2 är stora problem.
Jag ser dock inte motsatsförhållandet. Vi kan väl bygga rätt och intressant? Du förespråkar ju själv en intressantare arkitektur och en bättre stadsplanering. För mig innefattar det också en mer varierad stadsbyggnad. Inte endast flerfamiljshus på 5-7 våningar utan också såväl townhouses för den som vill ha det och skyskrapor för den som vill ha det. Alla kopplade kring en urban kontext. Jag ser inte motsatsförhållandet här helt enkelt. Att högre hus ökar på tätheten och urbaniteten och därmed också förenklar för bra kollektivtrafik gör ju inte heller saken sämre.

Jag anser att vi behöver bebygga en del grönområden. Vissa områden agerar idag primärt som barriärer och används i mycket liten utsträckning som grönområden. Det här hänger samman med den modernistiska stadsplaneringen som länge fick råda (och till viss del fortfarande råder) där man utgick ifrån "grannskapstanken"
http:​/​/​www.​svd.​se/​kulturnoje/​nyheter/​artikel_​1122577.​s.​.​
och SCAFT-direktiven.
http:​/​/​sv.​wikipedia.​org/​wiki/​SCAFT

En del av det gröna har man med andra ord låtit vara kvar med det uttalade målet att det skall vara en barriär. Jag menar att det är uppenbart att detta måste åtgärdas och att idag åtskilda områden måste få kopplas samman. Det kan inte göras genom att bygga på redan exploaterad mark. Dessutom, om vi bara bygger på exploaterad mark, var skall det som då idag finns på den redan exploaterade marken (industrier osv) ta vägen? Det är ofånkomligt att grönområden måste tas av när staden växer. Istället för att ta stora områden långt från innerstaden bör vi exploatera tätt nära innerstaden, spara urbana parker, anlägga träd längs gatorna och ha lummiga innergårdar och takterasser. Vi sparar helt enkelt så mycket mer natur genom att göra så samtidigt som vi faktiskt också skapar en mänskligare och trevligare stadsbyggd.

Värt att notera här är också att boende i den täta staden (förutsatt att det finns urbana parker som är tydligt markerade och efterhållna inte löst definierade "kvarblivet grönt" som t.ex. årstafältet) både upplever sig ha tillgång till, och nyttjar, grönskan mer än de boende i funktionalistiskt planerade förorter omgivna av storskogen utanför knuten.

Alexander Ståhle på KTH har skrivit en mycket intressant licentiatavhandling kring detta:
http:​/​/​www.​arch.​kth.​se/​sad/​publications/​thesises/​as_​li.​.​

Hej igen Gustav L.
Jag både håller med, och inte håller med, i ditt resonemang.
Du skriver såhär:

"Vill man ha mer stadsmässighet och bättre arkitektur/planering/gestaltning/material måste vi kräva lagändringar först.
Byggbolagens oligopol måste brytas och arkitekternas makt stärkas."

Problemet här är att det är ett tve-eggat svärd. Vi har idag ganska hårda bygglagar i Sverige, vilket gett upphov till att ett fåtal byggbolag idag dominerar marknaden. Stora svårigheter med stora överklaganderisker mm i bygglovsprocessen har lett till den situation vi i dag ser. Att då lägga på ännu fler regler och lagar är naturligtvis problematiskt. Lösningen är nog att lossa på en del saker och tighta till på annat håll.

"Även kommunernas makt vid byggen och stadsplanering måste stärkas. Det är enda sättet att få en generellt högre kvalitet på arkitekturen i Sverige."

Tyvärr inte. Kommunernas planmonopol används idag ofta till att just hindra arkitekter och byggbolag som vill göra mer spännande saker. Visioner finns, men politiker sätter stopp. Kommunerna är naturligtvis också oerhört känsliga för "rör inte just min gräsplätt"-argumentet. Och så får vi fler punkthus i nyfunkis istället för ett par stadskvarter.
Lösningen här tror jag är att sätta upp generalla regler för hur man får bygga, men i övrigt lossa på ramverket så det blir friare än idag. Med andra ord, bygg urbant, följ ett antal regler, men detaljstyr inte i övrigt allting.

Vi behöver helt klart mer lagstiftning. Men också mindre. Det vi behöver är helt enkelt rätt lagstiftning. PBL förhindrar idag bygge av stad, vilket inte är sådär lysande..

Kommunens planmonopol är dessutom i stort sett illusoriskt. Sen 80-talet har vi något som kallas förhandlingsplanering, där initiativet ligger hos byggherrarna.

Köpmännen bygger t.ex. köplador vid motorvägarna och får för det mesta igenom sina förslag - skulle någon kommun säga nej går köpmännen till grannkommunen. Så kommunen vågar inte säga nej.

Vad man ska göra åt det vet jag inte. Förmodligen behövs nationella lagar som kanske kan vara möjliga att få igenom av klimatskäl (utglesning slösar olja).

Gustav L:
Utifrån ditt senaste inlägg kan jag nog i stort sett bara konstatera att vi till stora delar är överens. Jag håller helt med (som jag skrev) om att det behövs lagstiftning och styrning för att börja bygga stad igen, liksom att det också behöver tas bort en del lagstiftning för att möjliggöra att det byggs stad igen.