Replik på Dagens Nyheters ledare 13/4 2008

Replik på Dagens Nyheters ledare 13/4 2008 (Yimby har även besvarat den tidigare här).

Artikelförfattaren redogör för Stockholms arkitektoniska missar och mästerverk.
Enligt egen åsikt, framhåller författaren historiska samt samtida byggnadsprojekt som försämrat respektive förbättrat stadens utseende. Vidare uppmärksammas lyckade protester som hindrat att byggnadsprojekt fortskridit, mot politikernas vilja.

Artikelförfattaren vänder sig emot en nybyggnation och ombyggnad av Stockholms stadsbibliotek. Nybyggnadsplanerna anses icke nödvändiga och riskerar att förstöra inte bara biblioteket utan även omkringliggande miljöer. Stadsbiblioteket måste skyddas innan några ytterligare beslut fattas menar skribenten.



Argumentationen bygger till stor del på de två retoriska medlen, pathos och ethos medan litet utrymme lämnas åt faktaargumenten, logos. ”Besökare från hela världen slås av Stockholms unika skönhet - de beklagar inte avsaknaden av spektakulära lösningar från det senaste kvartsseklet”, kan sannerligen inte ses som en hänvisning till fakta utan baserar sig på skribentens uppfattning om hur han eller hon tror att turister uppfattar Stockholm. Ett ytterligare steg i denna känslostinna argumentation är de starka värdeord och utryck som laddar artikeln.

Författaren skriver om att risken för att ”rycka sönder proportionerna” och använder ord som ”klumpig hotellkoloss” och ”mäktiga rotundan”. Ett av huvudargumenten är att ”Stockholm inte är behov av någon spektakulär arkitektur”. Detta är möjligen sant, behov av spektakulära ting, vad det än gäller kanske sällan är absolut nödvändigt. Detta motsäger dock inte andra anledningar till att bygga sådan arkitektur. När ytterligare kritik vänds mot biblioteksbygget åberopar författaren erkända personers namns åsikt, så som Horace Engdahl, som ofta ingjuter stor respekt hos massan. Detta får ses som ett klart ethosargument och fortsätter i samma anda då artikelförfattaren försöker invagga läsaren att känna samma stolthet som han eller hon uppenbarligen känner över sin stad.

Logos argument finns dock utan större anknytning till frågan om stadsbiblioteket eventuella ombyggnad. Författaren menar på att helhetsmiljön kring Odenplan kommer att förändras om ändringen sker. Vidare påpekar författaren att ”politiker kommer och går” och att staden lever vidare. Snarast plattityder men det första påståendet om att miljön kommer att ändras behöver inte ses som en försämring av stadsmiljön. ”Stadens miljö kan förändras mycket snabbt”, är ett påstående som i denna artikel som tycks initiera att det genast måste bli det till sämre. Ytterligare stöd för denna tanke ges när nästa stycke, efter citatet ovan, handlar om rivningarna av Gamla Klara. Ett rivnings- och nybyggnadsprojekt som gemene man sällan haft mycket till övers för. Den frigör en rädsla hos läsaren att samma misstag kan ske igen. Vidare påpekas hur folket faktiskt kunde stoppa de än mer långtgående planerna att riva vidare i gamla klara. Argumentationen inger en känsla att det återigen är dags att sätta ned foten.

Nej, problemet finns inte innanför tullarna menar författaren, utan i förorternas miljonprogram och i city. Här är också ett sökande ut till gemene man då de flesta ser dessa arkitektoniska projekt som mer eller mindre misslyckade. Huvudproblemet i argumentationen kring en fråga om Stadsbibliotekets framtid är just den att det handlar mest om tycke, smak och estetiska preferenser. Där av blir det svårare för en mer faktaunderstödd argumentation.



Däremot ställs jag frågande i det faktum att skribenten endast något stycke tidigare hårt kritiserat de nysatsningar som faktiskt skett i city kring Norra Bantorget. Sannerligen märkligt att i ena stund kritisera de nya projekt som faktiskt gått i lås och sedan mena på att det behövs fler nysatsningar i samma område. Än en gång är det en fråga om personligt tycke och smak från skribenten, en smak som uppenbarligen inte delas med den jury som röstat fram det vinnande förslaget för stadsbiblioteket.

Skribenten har till viss del utelämnat intressant fakta. Det ter sig exempelvis lite märkvärdigt då det faktum att stadsbiblioteket samt stadshuset möttes av stark kritik när de började byggas, inte tas med. Detta får mig att reflektera över hur skribenten tänker kring hur ny djärv avantgardistisk arkitektur växer fram. Skribenten är mäkta stolt över Ragnar Östros och Gunnar Asplund som var banbrytande för sin tid. Men menar han eller hon verkligen att en stram hårt reglerad byggnadspolitik är medlet för Sverige för att nå nya stora internationella framgångar på arkitekturens arena. För mig verkar detta föga troligt och personligen tror jag mer att skribenten menar att vi ska nöja oss med de nationalmärken vi har. Detta finner ytterligare stöd längre ner i artikeln; ”De är en del av den felaktiga tron att Stockholms innerstad måste begåvas med nya landmärken som övertrumfar de platser och byggnader vi lärt oss att uppskatta mest”. Mer tveksamt är att artikelförfattarna lämnar det behov som gett upphov till frågan, nämligen det att stadsbiblioteket behöver mer utrymme. Några egna alternativ om hur och var biblioteket ska byggas nämns ej i artikeln. Inte heller lyfts någon av de andra fem bidragsfinalisterna fram.  Utbyggnaden och nybyggnaden ska inte behöva ske menar skribenten utan förklaring till hur denna slutsats dragits. Den stora internationella arkitekttävling som röstade fram bidraget döms ut och skribenten tycks initiera att det är just dem som är de ”arkitekter och politiker som lider av sensationssjuka” som skribenten skriver om.



Rubriksättaren skulle kunna ha valt en mer lämplig rubrik än ”Rädda stadsbiblioteket!”. Den är missvisande på flera vis. För det första handlar inte artikeln om en räddning av biblioteket, dess existens är inte hotad. Möjligen skulle rubriken kunnat användas om det var tal om att riva byggnaden eller om den var i behov av renovering (vilket den i ju för sig är, dock inte enligt skribentens åsikt). Om rubriksättaren ville använda liknande överskrift skulle jag rekommendera ”Bevara stadsbiblioteket som det alltid varit!”. Detta är dock också missvisande då artikelförfattaren värnar om att bevara kringliggande miljöer och sträcker sig dessutom till att vilja bevara hela innerstaden i dess mer eller mindre nuvarande existens. Det är främst i denna övergripande argumentation i artikeln som får mig att reagera. Det må vara så att det vinnande bidraget faktiskt inte skulle vara den bästa lösningen, skribenten kanske har rätt. Däremot är det en oroande” bevarandekonservativ” tanke att en levande stad som Stockholm ska bromsas upp och snarast konserveras i sin nuvarande form. Det är sannerligen en pessimistisk idé då den uttrycker att bättre arkitektur än dåtidens kommer vi knappast kunna se i framtiden, så det är lika bra att trycka på pausknappen.

Självklart måste vi värna om Stockholms arkitektoniska arv. När politiska vindar vänder är det ibland risk för att drastiska ändringar görs i stadsplaneringen. Då gäller det att media och stadens invånare reagerar snabbt och inte väntar till att sedan vara efterklok. Detta gäller även omvänt om politikerna ligger på latsidan måste folket driva på stadens utveckling. Problemet är att folket, med några få undantag, nu endast klagar när en faktisk förändring ska ske. Utan att personligen behöva ta ställning till varken Badringen, Clarion Hotel och Odenplans nu nekade galleria känner jag en viss naivitet i nejsägandet.
 
Lite av samma tanke som när barn vägrar att är äta sin mat. - ”Nä! jag vill inte äta” – Men du måste äta för att bli stor!”. ”Blä!”. Nej, kanske vill inte de notoriska nejsägarna att Stockholm ska växa; ”jag vill inte bliva stur” som Pippi Långstrump sa. Men Stockholm behöver expandera för att klara tillväxten och inflyttningen i staden. Att packa in en stad i gladpack gör inte att en stad bevaras för evigt utan snarare att den möglar långsamt. Att avvisa förslag och förändring kan vi från barnsben göra i en handvändning, det är bara räcka ut tungan. Men det är vad vi borde göra istället  den konstruktiva kritiken som jag efterfrågar i diskussionen kring Stockholms framtida stadsplanering. Det tycker jag snarast att man kan kräva av Sveriges största dagstidning.