Stockholm - en stad med växtvärk

Jag tror tvärtom att det beror på att man lyssnar på kunderna och gör marknadsundersökningar. Marknadsundersökningar är lustiga saker, eftersom de bygger på antagandet att kunden vet och kan formulera vad den vill ha.

De presumtiva kunderna sitter där och skriver en önskelista utan krav på att det ska vara genomförbart. I fallet med boende tänker jag mig att resultatet blir typ såhär:

* Det ska finnas många restauranger, men ingen ska höras in i lägenheten.
* Det ska vara lätt att ta sig fram med bil, men det ska inte ligga nära en stor väg och det ska vara lite trafik.
* Man ska alltid få plats med sin egen bil, men det ska inte vara så mycket bilar.
* Det ska vara nära till skog och vatten, vägarna ska vara väl tilltagna, lägenheterna ska vara stora, det ska ändå kännas som en tät storstad.
* De ska finnas gott om dagisplatser. OBS!! Dagisbarnen ska inte låta.

Eftersom det inte är realistiskt så börjar man kompromissa och sen bygger man slätstrukna, väldigt lika områden i stil med Hammarby Sjöstad och är jävligt nöjd med sig själv. Design by committe.

Bättre att titta på hur folk "röstar med plånboken". Vilken typ av stad är högst värderad? Bygg den. Det kan ju säkert variera, om man bygger galet mycket urban stad så kommer folk kanske börja betala dyra pengar för att bo på något annat sätt, kanske i glesa ABC-områden med vindpinade torg med pizzeria, kemtvätt, ICA och tunnelbanestation och då får man väl bygga det då.

Problemet är väl de som vill bo i naturen med närhet till staden. Det finns nog en hel del som vill äta kakan men ändå ha den kvar, gissar jag.

Daniel, det du skriver är både rätt och fel. Visst lyssnar byggbolagen till kunderna, men utan att förstå dem. När man sammanställer folks krav och önskemål blir det lätt som du skriver, motsägelsefullt och inkonsekvent. Beror det på schizofreni? Nej, det är inte alls konstigt, utan helt normalt när flera människor med olika viljor får komma till tals.

Och det är här det går fel för byggherrarna. De utgår nämligen från att det är EN lösning eller ETT koncept som ska skapas utifrån dessa komplexa och motsägelsefulla önskemål, och där man försöker göra alla "lagom nöjda". Tyvärr innebär det i slutänden att endast en försvinnande liten del av kunderna faktiskt blir nöjda, medan de övriga blir missnöjda. Så fungerar nämligen människor, att vara "till 90% nöjd" innebär att man är missnöjd.

Vad byggbranschen måste lära sig är att olika människor efterfrågar olika saker, och vid olika tillfällen.

För att använda en metafor, så skulle det inte fungera om HM eller KappAhl började tillverka kläder i en enda storlek, motsvarande genomsnittet på alla de storlekar som finns. De kläderna skulle inte sitta bra på någon människa - one size fits nobody. Lyckligtvis förstår man detta inom konfektionsbranschen. Men inte inom byggbranschen.

Till att börja med så måste man upprätta en generalplan för de områden där det är tänkt att staden skall växa och sedan göra det enkelt och billigt att bebygga marken inom denna plan.

Fet g_
Man kan vända på det: Det finns nog många som vill bo i staden med närhet till naturen :-)

Peter D
Generalplan: Javisst! Avskaffande av byggrättssystem: Javisst!

Eric, det ironiska är att fler skulle ha närhet till riktig natur om vi inte byggde så jäkla glesa städer. Men man gör precis tvärt om, och bygger nya bostadsområden i existerande naturområden. Då upphör de att vara naturområden, och blir förort med husipark.

Jan, så är det alltid med nyproduktion, att det är dyrt. Men bortsett från att allt som byggts på sistone varit dyrt, så har det även handlat om hus av det vanliga nyfunkis-stuket, utkastade i någon park någonstans.

Eric, givetvis. Hellst nära till en nationalpark också.

Nä men seriöst. De mest urbana och centrala delarna är mest eftertraktade. Östermalm är mer eftertraktat än Norrmalm, vilket kanske har att göra med Klararivningarna, men annars så är trenden tydlig:
http:​/​/​www.​sbab.​se/​flash/​storstadsguiden/​index.​html?​WT.​.​

Fet g_: Jag tror att det mer har med närheten till gärdet att göra. Tätstad intill park är alltså atraktivast...

Fet g_ och Magnus Orest
Martin Ek och jag förstår varandra. Jag menar att de som "vill bo i staden med närhet till naturen" är vi. Vi vill ju bo i staden, men vi vill ju ha närhet till naturen i form av parker och liknande. Vi säger, återigen, samma sak men på olika sätt :-)

Magnus: Det är ändå en klar skillnad mot för en generation sen. Då byggde man billigt (men förstås ändå utkastat i periferin). Och det beror ju inte på att byggindustrin var snällare förr utan på att bostadspolitiken gynnade att man byggde bostäder för majoriteten.

Det är kanske inte temat för den här diskussionen, men ett utslag av samma fenomen: byggbolagen bygger perifert för att det lönar sig. Och det lönar sig för att utglesning subventioneras med gratis infrastruktur. Givetvis subventioneras infrastrukturen för tät stad också, den är bara så oändligt mycket mindre och billigare så det märks inte i byggbolagens kalkyler.

Allt som inte har asfalt eller betong på sig kallas väl för park nu för tiden... Men Gärdet har lite högre kvalitéer än t.ex. skarpnäcksfältet, för att dra parallell till något här där jag bor...

En annan sak jag kom att tänka på nu är att Värtastaden (eller vad man ska kalla den) kommer antagligen att bli minst lika populär som östermalm ifall den byggs riktigt tät.

Jan Wiklund:
Du skrev:
"Byggbolagen har under den senaste högkonjunkturen i första hand byggt för folk med väldigt gott om pengar, dvs inte alls one size fits all."

Så är naturligtvis fallet. Men samtidigt har de också missat en massa folk med just pengar! Innerstadsborna som är beredda att lägga miljonbelopp på urbant boende i täta stadsdelar. Dessa verkar man helt ha glömt bort och har istället koncentrerat sig på ödsliga skokartonger i skogen med två parkeringsplatser per hushåll. Så någonting mer är det. Kanske handlar det om minsta motståndets lag, det är lätt att bygga där ingen annan ser. Men jag tänker då, bostadsrättsägare som jag är, inte betala för sånt skräp. Och nej, någon parkeringsplats à 100.000 eller mer tänker jag inte heller slanta upp för...

Som boende på nedre gärdet (lyckligtvis i ett av de först byggda kvarteren på gärdet så det är rätt urbant ;) kan jag intyga att "Ladugårdsgärde" i huvudsak är en vindpinad gräsmatta/lerpöl. Visst, folk spelar fotboll där ibland, men inget hindrar ju att man har fotbollsplaner i en stadspark. Rasta hunden kan man också göra i en stadspark...
Nej, lagugårdsgärdet skulle jag inte sakna. Däremot vill jag inte att man petar på lilljanskogen o liknande för där är det riktigt trevligt att vandra runt ibland.

Anders:
Givetvis, givetvis. Skokartong i skogen kostar antagligen mindre att bygga, eftersom marken är gratis och infrastrukturen bjussar kommun och stat på.

Vad är t.ex. alla motorvägsprojekt om inte gigantiska subventioner till skokartonger i skogen?

Jan:
Hear hear!

Carl Johan:
Min poäng är att målgruppen förändrades kraftigt på 80-90-talet jämfört med de femti åren innan, och att detta hade med bostadspolitikens inriktning att göra. Tidigare såg staten till att det blev rimligt billigt i nyproduktionen också - detaljerna känner jag inte till men rimligen såg man till att kostnaderna spreds ut mer över tid.

Möjligen har subventionerna i form av infrastruktur med detta att göra. Det byggdes mest i skogen på billig mark men kommun och stat betalade en extremt dyr infrastruktur, så det blev billigt för hyresgästen (om än inte för skattebetalaren).

Man borde också kunna ha en bostadspolitik där man subventionerar byggande i centrum också via nollpris (eller minuspris) på marken, vilket skulle ge samma resultat i form av billigt boende i nyproduktionen till lägre kostnad för skattebetalarna.

Det stora problemet med det statliga storskaliga byggnadet är att det frångick principen om efterfrågan. Det blev storskaliga bunkrar i skogen, trots att ingen frågat efter dem. Nu lever vi i den verkligheten, och samma byggbolag som gynnades av det storskaliga byggandet fortsätter gladeligen i samma anda i egen regi...

Ja, det är ju det de kan...

Ärligt talat, jag undrar hur mycket av det galna byggandet idag som beror på att de inte vet hur man gör. Och då menar jag inte bara på individplanet utan strukturellt.

En bekant till mig som satt i hälsovårdsnämnden sa en gång: Stans hälsovårdsförvaltning byggdes upp för att bekämpa bakterier. Nu skulle den behöva bekämpa kemikalier, men det går inte att få en institution att lära om.

Förmodligen gäller samma sak byggbolag och stadsbyggnadskontor.

Eller lite mer seriöst: Jag menar inte att man ska driva fram ett nytt miljonprojekt. Det blev som bekant ganska dyrt i längden. Men att subventionera centralt byggande genom att skapa ett nollpris på marken där borde vara görligt?

Nollpris på marken låter ju helt galet. Staden måste införa en plan och sedan följa den. Bestämma var det ska byggas och sedan göra det väldigt lätt att bygga där.

Peter D:
Mitt förslag utgår från att byggen i periferin redan idag subventioneras kraftigt, genom att all den extra infrastruktur som finns där är gratis för byggarna. Detta gör att det blir billigare att bygga i periferin än i centrum trots att det är samhällsekonomiskt dyrare.

Jag kommer inte på något bättre sätt att motväga detta än att ha en lika kraftig subvention för byggande i centrum, och det skulle i så fall vara genom att extrakostnaden på mark skattefinansieras. Vi vill ju inte ta bort subventionen på infrastruktur, så att ett månadskort på SL t.ex. skulle kosta 1500 kr och alla vägar hade tull?

Att bara kontra centrifugalkraften genom en plan tror jag är ineffektivt - marknaden lyckas alltid smita förbi planer. Istället gäller det att manipulera marknadskrafterna så de fungerar allmännyttigt.

Det verkar mer logiskt att gå åt andra hållet och ta bort de gamla subventionerna istället för att införa nya för att motverka de gamla. Varför ska de som åker kollektivt inte bära sin egen kostnad? Det skulle öka trycket än mer på centrala bostäder.

Peter D:
1. Därför att det inte går rent politiskt. Du kan inte fördubbla kollektivtrafiktaxan, folk kommer inte att acceptera det. Och du kan inte börja ta betalt för att använda alla överdimensionerade vägar i Stockholmsområdet. Folk kommer inte att acceptera det, och dessutom går det inte rent administrativt.
2. Dessutom är det ojust. Det skulle innebära en enorm smäll för alla som bor i förortsområdena, Det är inte deras fel att de bor där; det har inte funnits något annat att välja på.

Politik handlar inte om logik, det handlar om rimlighet.

Jan W:
Jag vet att det inte går rent politiskt och jag tycker inte heller att en prisfördubbling är en bra idé, jag sa detta mest för att provocera då jag anser att så få politiska styrmedel som möjligt är att föredra. Därför är det inte rimligt att plöja ner skattepengar i ytterligare ett subventioneringsprojekt.

Tillåt helt enkelt inte byggande i skogen, staden måste bli hårdare.

Peter:
Nåväl, du kan ju hämta in de pengarna nån annanstans. Huvudsaken är att det inte blir billigare att bygga perifert än att bygga centralt. I så fall hjälper det inte att ropa på förbud, de kommer att kringgås.

Jag kastar in ett gyllene äpple i Zeus festsal:
Varför inte tillåta privatfinansierade vägar i förortsområden? Så fort ett nytt område byggs upp så behövs det vägar. Om man låter privata aktörer stå för de vägarna så kommer de att kräva någon sorts ersättning, som man kan ålägga byggarna/de boende.

Sen borde, återigen, byggrättssystemet avskaffas. Inköpspriset på en tomt borde baseras på pris per kvadrat tomt, inte per kvadrat framtida bygge. Då kan vi äntligen främja tätt byggande igen.

"Sen borde, återigen, byggrättssystemet avskaffas. Inköpspriset på en tomt borde baseras på pris per kvadrat tomt, inte per kvadrat framtida bygge. Då kan vi äntligen främja tätt byggande igen."

Ja oh ja! Som regelverket ser ut idag är ju rent och skärt vansinne! Det ger mycket starka ekonomiska incitament att bygga lågt (alltså glest), eftersom det är dyrare att bygga högt än lågt.

Eric:
Byggrättsfrågan: ja, det vore att gå halvvägs. Men man kommer inte åt det absurda i att det blir billigare att bygga perifert trots att det är samhällsekonomiskt vansinne.

Privatfinansierade vägar: ja, om du vill stycka upp stan i enklaver med tullar emellan är det bra. Infrastrukturella allmänningar är en stor del av idén med stan. Däremot är det rimligt att den som kräver mycket infrastruktur (dvs kräver att bo glest och perifert) får betala för detta. Åtminstone i en framtid när ingen kan hävda att han är tvingad att bo glest och perifert pga en förvänd stadsbyggnadspolitik.

Jan Wiklund
Byggrättssystemet: Ja, ett avskaffande av byggrättssystemet skulle medföra tätare bebyggelse även perifert, men vi har väl inget emot förtätade förorter heller, eller? Vidare vill jag ta upp en sak som du själv skrev i följande tråd http:​/​/​yimby.​se/​forum/​thread.​aspx?​id=​36&page=​3&sender=​ där en kvadrat i Norra Station kostar 12.000 kr, och en kvadrat i Vällingby går på 5.000 kr. Det är klart att om man skulle ta bort byggrättssystemet så skulle fler vilja bygga i innerstaden istället för förorterna.

Privatfinansierade vägar: Nackdelarna med privatfinansierade vägar är uppenbara. Om man skulle köra med det i nya byggprojekt så skulle man ju vilja minimera vägbyggandet p.g.a. de dåliga effekterna, och istället bygga där vägarna redan finns. Nu är det alternativet så pass extremt att det knappast är möjligt, men det är ju ett konceptförslag.

Åtminstone skulle inte jag ha något emot fler storstäder i Sverige än Stockholm. Bara Stockholm och ingenting skulle bli trist.

Den insändaren kan i stort sett få stå oemotsagd. Endast villfarelsen att det är mer miljövänligt behöver bemötas, i övrigt gör den mer nytta för vår sak än för nimbysarna - skribenten gör ju knappast ett vidare sympatiskt intryck på läsaren.

I en replik kan man gärna uppmana Raimo att föregå med gott exempel, och flytta.