Märklig ledare i Dagens Arena

I förra veckan (23 april) publicerade Dagens Arena en ledare av Per Wirtén, chefredaktör som innehåller många märkligheter och fel.

Ledaren kritiserar Kristina Alvendal:

"Kristina Alvendal är Stockholms fastighetsborgarråd, moderat och stadens mest energiska politiker. Hon säger sig modernisera staden. I själva verket vrider hon tillbaka tiden med nostalgiskt svärmeri för gamla stenstäder."

Det står naturligtvis Wirtén fritt att kritisera alliansens politik, något vi själva gjort vid åtskilliga tillfällen. Men den urbana trend som nu pågår är inget "nostalgiskt svärmeri". Istället är det den högljuda minoritet som hänger sig kvar vid utopin om maskinstaden som är nostalgisk. Modernismen har idehistoriska rötter redan i slutet 1800-talet och är en idag i allt väsentligt överspelad stadsbyggnadsidé. Modernism är inte modernt. Det är inte att det finns de som återigen vill bygga stad som är kontroversiellt. Det som är kontroversiellt är istället att byggoligopol, planeringskontor och arkitekter fortsätter att pumpa ut ensliga punkthus i blåsiga skogsbackar en mil från allt annat.



Wirtén berättar om regionplan 2001 och menar att man där kasserade idén om att staden endast ska ha en kärna. Detta är korrekt. Det som inte är korrekt är Wirténs vidare påstående att dessa fyra nya regionkärnor (inte fem som anges i ledaren) skulle beskrivits som likvärdiga. I RUFS2001 tillskrevs den centrala regionkärnan en större betydelse än de övriga, vilket måste ses som det realistiska. Det kommer att ta tid att göra Stockholm flerkärning just på grund av den problematiska planering som Wirtén menar att vi inte ska göra upp med.

Wirtén fortsätter:
"Nu är det snart dags för ny plan, RUFS 2010. Och Kristina Alvendal är på massiv offensiv och har blåst nytt liv i gammalt förortsförakt, i schabloner om döda kvarter med livlösa människor, för att stenstadens dominans ska tillbaka."

RUFS 2010 tas fram a regionplane- och trafikkontoret och påbörjades under förra mandatperioden. Långt innan Kristina Alvendal, eller för den del Alliansen, tillträdde. Arbetet med RUFS är ett resultat av många personers, organisationers, myndigheters och politikers (från höger till vänster) arbete. De riktlinjer som utkristaliserar sig i RUFS har fått ett stort stöd av de olika remissinstanserna, YIMBY inräknat.



Det är viktigt, nödvändigt, och brådskande (på grund av upprustingsbehovet) att göra upp med den modernistiska stadsplaneringens misstag. Att bekvämt luta sig tillbaka och kalla kritik av den utopiska maskinstaden för "förortsförakt" är om något att förakta de som bor i resultatet av det sociologiska experiment som vi kallar förorten. Det är inte, som Wirtén skriver, människorna som är livlösa. De lyckas ibland, mot alla odds, skapa mötes- och handelsplatser. Problemet är att stadsplaneringen i många områden aktivt motarbetar social samvaro, kulturutbyte och integration.
Så akut är lokalbristen i många av våra förorter att uppfinningsrika människor bygger om cykelskjul till basarer och balkonger till kiosker. Det visar på en fantastisk uppfinningsrikedom, men knappast på god stadsplanering.

Wirtén skriver att Stockholm slutat skydda grönområden, slutat bilda naturreservat, och börjat att ignorera egna miljömål.
Vad menar Wirtén med "grönområde"? Ett område är inte till gagn för staden, eller naturen, bara för att det är grönt på kartan. Ett slyigt och otillgängligt skogsparti eller gräsmattan mellan motortrafikleden och bostadsområdet kan istället agera som effektiva barriärer som separerar människor från varandra. Detta var under lång tid ett uttalat mål i den så kallade "grannskapsplaneringen". Den förordade en ”cellvis uppbyggnad” med grönstruktur som ”delar upp stadsbyggnaden”.

Syftet med en del av "grönområdena" i våra förorter har således inte varit att vara rekreationsområden, utan att istället fungera som barriärer.
Det är ingalunda så att staden ignorerar egna miljömål genom att bygga tätare. Tvärtom är den täta stadsbyggen en förutsättning för att kunna uppnå goda miljömål. Alternativet, att låta Stockholm växa ut över ännu större arealer, med ännu längre avstånd, ännu sämre underlag för effektiv kollektivtrafik och ännu mer biltrafik är inte bara fullkomligt orealistiskt utan också miljömässigt och ekologiskt vansinne. Grönområden skyddar vi just genom att bygga tätt, så att vi nyttjar marken väl. Detta är något som expertisen, myndigheter och seriösa miljöorganisationer är väl medvetna om och aktivt förespråkar. Att skydda varje grön plätt är inte möjligt, eftersom vi blir fler. Om vi då inte kan förtäta i och nära redan urbanisera områden måste vi istället bygga någon annanstans. I det som idag är orörd natur. Det kräver lite mer eftertanke och förståelse för att kunna lyfta blicken, och förstå att allt vi gör får konsekvenser. Är man en riktig miljövän så förstår man det.

Det finns inget egenmål i att upprätta naturreservat i Sveriges huvudstad. Även människor måste bo någonstans. Naturligtvis kan man även i Stockholm upprätta naturreservat för att skydda unika och hotade djurarter, eller för att bereda människor tillgång till naturområden. Men något generellt behov av att skydda naturen i stockholmsområdet mer än någon annanstans i landet föreligger inte. Om vi inte klarar av att lyfta blicken blir ett blint skydd av allt grönt i Stockholm direkt miljöskadligt. Det är bättre att bygga där vi redan bor, och naturen redan är störd av människors aktivitet, än i ostörd natur, där inga protestgrupper kommer att bildas...



Wirtén fortsätter:
"På 1940-talet planerades promenadleder genom sammanhängande grönstråk. Det gjorde Stockholm till en unikt vacker stad - den så kallade Stockholmsmodellen. Staden bands samman av grönska."

Som redan påtalats var det ingalunda så att grönstrukturens syfte var att binda samman staden. Tvärtom var det ett uttalat mål i planeringen att avskilja områden från varandra. Planerarna på den tiden trodde att det skulle bli bra. Men i efterhand kan vi nu se att medan stadens urbana struktur visat sig oerhört anpassnings- och förändringsbar genom århundraden så fick många förorter problem redan efter några år. När människor pratar om stockholm som en "unikt vacker stad" pratar de inte om våra förorter, utan just om den stenstad som Wirtén menar är "ett nostalgiskt svärmeri".

"Nu vill Alvendal riva upp strukturen. I stället innebär hennes idé om "promenadstaden" den motsatta: att vi bara ska gå på asfalt."

Exakt hur planeringen kommer att utkristalisera sig återstår att se. Men de visionsbilder som YIMBY tagit del av har innefattat såväl trädplanteringar som parker, båda mycket viktiga element i en välfungerande stad. Odefinierade "grönområden" kan däremot aldrig binda samman staden då de i sin själva struktur är icke-stad. Ett grönområde kan inte binda samman en stad mer än en stad kan binda samman ett grönområde. Det låter förstås tjusigt att säga det, men i verkligheten fungerar det inte så. Skogar och grönområden passar utmärkt i utkanten av staden eller som rekreationsytor omgivna av stad. Men där man på grund av misslyckad stadsplanering skapat isolerade enklaver behöver nya samband skapas.



"Moderaternas rapport "Ett mer dynamiskt Stockholm", som släpps om några dagar, bekräftar offensiven. Punkthus omgivna av lekplatser, tallar och bergknallar ska nu förbjudas. De skapar "förortskaraktär" i motsats till "levande" stadskvarter, förklarar hon."

YIMBY instämmer i analysen, även om det knappast är varken genomförbart eller önskvärt att helt förbjuda en viss bebyggelsetypologi. Men det finns starka skäl att infrågasätta att det nästan bara byggs förort, när det är staden som vi har en enorm efterfrågan på. Det handlar inte om att förbjuda någon att bo i förort. Det handlar istället om att ge de hundratusentals Stockholmare som vill bo i stad, men inte har möjlighet att göra det, möjligheten. Så som efterfrågan ser ut skulle vi kunna bygga uteslutande stad i 50 år, och ändå har mer förort än det finns efterfrågan. YIMBY har överhuvudtaget svårt att förstå var den ideologiska låsning ligger som gör det så kontroversiellt för vissa att bygga stad. Vi har inte byggt någon stad sedan 1930-talet. Är det inte dags nu?

"Men 1900-talets stora berättelse om staden är att vi lämnade den för att få bo i många olika slags stadsmiljöer. Ända sedan 1948 har de flesta storstockholmare varit förortsbor. Samma historia präglar Europas alla storstäder."

Att de flesta Stockholmare idag är förortsbor beror på en starkt styrd ideologi, ett starkt planmonopol och ett byggoligopol. Inte på grund av folklig vilja. Att påstå något sådant, och helt bortse från priser och kötider på den lilla stad som finns tillgänglig, är synnerligen märkligt. Inte heller stämmer det att samma historia präglar alla Europas storstäder. Det stämmer att de flesta storstäder i Europa har förorter. Men mängden förorter i Stockholm är närmast att betrakta som unik för västvärlden. Många städer har nu också börjat ett förändringsarbete med sina förorter. Om nu vi tvunget, enligt Wirténs resonemang, ska göra som alla andra, är det alltså hög tid att börja förändra den sönderbrutna stadens struktur.



Förorten var en motreaktion på den trångbodda staden. Vad man glömde bort var att det inte var avstånden mellan husen som var problemet, utan hur många som bodde i varje lägenhet. Idag är det istället, talande nog, i våra förorter som trångboddheten finns.

"Att däcka över Nynäsvägen vid Gullmarsplan är hennes senaste utspel. Låter fint. Men varför denna fixering vid de redan privilegierades kvarter? Vore det inte mer framåtblickande att äntligen däcka över E4:an och binda samman Alby, Hallunda och Fittja? Vilken stad det skulle kunna bli!! Men ingen flyttar blicken från innerstaden för att kolla den stora staden. Det är nya Moderatpolitiken."

Ett urbant Gullmarsplan, tillsammans med andra projekt, har en stor potential i att binda samman Årsta med Södermalm. Det krävs knappast någon större eftertanke för att förstå att det skulle gynna Årsta. Moderata Kristina Alvendal är stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm. Således är det inte konstigt att hon har tankar och idéer om hur Stockholm ska utvecklas. Vad gäller Alby, Hallunda och Fittja torde S+V+MP-styrda Botkyrka kommun vara bättre lämpad att komma med idéer... Och Botkyrka kommun ligger ingalunda på latsidan utan har flera intressanta projekt för att utveckla kommunen mot en mer urban struktur. Varför Wirtén tycker att det är lämpligt att ett moderat stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm ska ge sig in vänsterstyrda Botkyrkas angelägenheter förtäljer icke historien.



Wirtén fortsätter:
"Storstockholm måste tänkas modernare än så. Tillåtas att växa även utifrån och in."

Vilket också sker. Dels i projekt i andra kommuner som t.ex Botkyrka men också genom många projekt i Stockholms förorter. YIMBY ser gärna att dessa ansträngningar förtärks och intensifieras, men politik och planering har iaf så sakteliga börjat att styra bort från den modernistiska planeringsidén, vilket är glädjande.

"Förstå att villaområden i Huddinge och stadsdelar som Skärholmen är lika urbana som Hamngatan - och blivit integrerade delar av en helt ny stadsform."

Villaområden är inte speciellt urbana, och lär så förbli. Det är den stadsbyggnadstopologi som är attraktiv för den som inte vill bo urbant. Skärholmen är ett bra exempel på en stadsdel som kan bli urbanare, med rätt utveckling.

Wirtén avslutar med att skriva:
"Staden är inte längre stenstad, den har blivit oändligt mycket mer variationsrik. En förvandling människor uppenbarligen gillar."

Det stämmer att staden inte längre bara är stenstad. Stad behöver inte heller vara stenstad. Däremot är våra förorter (med några få undantag) inte stad. Och ofta inte heller särskilt uppskattade. Wirténs påstående är taget ur luften, och direkt felaktigt. Det inte bara syns i såväl bostadspriser som kötider utan också i forskning. Johan Rådberg(KTH) gjorde år 2000 en studie om attraktiva kvarterstyper. Undersökningen visar att villor är attraktivast, följt av tät blandstad. Loftgångshus, punkthus och låga lamellhus är de minst attraktiva kvarterstyperna. Det ter sig således synnerligen märkligt att vi ska fortsätta bygga lamell- och punkthus.



Det är svårt att komma fram till vad Wirtén vill. Å ena sidan är stad reaktionärt och alla grönområden heliga. Å andra sidan ska man utveckla förorterna, och bara förorten, utan att ändra på något. Wirténs artikel utkristaliserar sig till ett dåligt underbyggt försvar av förorten och osaklig pajkastning på partimotståndare. Om Wirtén vill göra stads- och förortsfrågan till partipolitik är han på djupt vatten. Längtan efter staden är blocköverskridande. Man vinner knappast några val på att förespråka status quo. Detta vet också socialdemokraterna, men uppenbarligen inte Wirtén. I Socialdemokraternas bostadspolitiska rapport från 2008 tas ett tydligt ställningstagande för den täta blandstaden:

"Den täta europeiska staden med gator och kvarter skapar korta avstånd, bra förutsättningar för service och kollektivtrafik. Samtidigt ser vi hur externhandel och utglesning av bebyggelsen ökar vårt bilberoende och försvagar våra stadskärnor. En utveckling som leder till mindre attraktiva städer och större klimatpåverkan. En stor del av bebyggelsen från rekordåren behöver förändras i sin struktur. [...] Vi behöver också tänka nytt när det gäller mötesplatser för människor, föreningsliv och kultur."

Det finns mycket att kritisera i stadsbyggnadspolitiken i Stockholm, på båda sidorna blockgränsen. Men längtan efter staden kan inte göras till blockpolitik.
 
PS. Undrar du vilken förort bilderna är ifrån? Svaret är: Ingen. De är från Östberlin.