Debatt: "Olika måttstockar för ytter- och innerstad"

Kommunen borde ta sig i kragen och se till att göra vettiga detaljplaner. Skulle de i en detaljplan angiva ett förbud mot punkthus och krav på optimering av befintlig mark, tvingas byggbolagen att taga fram andra lösningar. Svårare än så är det ju inte.

Jag åker förbi där då och då och funderar faktiskt varje gång över dessa tråkiga hus. Vad den förbipasserande t-baneresenären inte tänker på är att direkt österut finns en förort som är rätt trivsam med kvarter (åtminstone delar av Sedelvägen), som visserligen inte är slutna och var gatunät inte är direkt ihopkopplat med telefonplan/midsommarkransen, men ändå. Problemet är väl frånvaro av stadsplanering. Det hade väl inte varit så svårt fortsätta och förstärka den urbana karaktären på området.

Tror att en del av lösningen ligger i att våga lägga fram en riktig plan, i likhet med Lindhagen (där man tydligt skiljer på stadsplanen och de enskilda husens detaljutformning). Men för tillfället verkar detta vara bortom de flestas inre bild över hur man öht kan bygga stad. Det är konstigt med tanke på att det var så man gjorde förr, med mycket gott resultat. Det verkar som om de flesta åtminstone ställer upp på problembeskrivningen. Alltså borde det råda nästintill konsesus i frågan om en övergripande plan.

Svaret var mycket nedslående. Med detta resonemang kommer vi aldrig att kunna expandera innerstaden. Isolerad förort är isolerad förort och ska vara så för all framtid eftersom det i närmaste är ett riksintresse.

Bedrövligt!

De talar om "stadslandskap". Det lilla av stad som finns där, är något som dessa hus kraftigt distanserar sig ifrån.

Kan bara konstatera att jag mår fysiskt illa när jag tar del av Thede och Axelssons förhoppning ... "att Stockholms stads nya giv, promenadstaden, inte blir en planeringsstrategi för slutna stenstadskvarter som okänsligt manglas ut över staden de kommande 30 åren".

Det övergår mitt förstånd att man kan försvara utkastandet av likformiga punkthus med parkeringsplatser samtidigt som man försöker måla upp en skräckbild av att det planeras och byggs ny stad de kommande 30 åren. Det skulle vara intressant att veta var de själva bor ...

Man undrar ju vilka de där Inger Thede och Maria Axelsson är för några. De verkar stå för någon form av elitism där folket ska kuvas och underordna sig planerarna:

"Att husen enbart innehåller bostäder beror på att det var just detta som Hägersten, enligt kommunens framtagna riktlinjer i "Västertorpsprogrammet", behövde. Inte fler dåligt placerade handels- eller verksamhetslokaler som splittrar en väl fungerande stadsdel med sina lokala centra vid Västertorps- och Hägerstensåsens tunnelbanestationer.

En viktig del i stadsdelens utveckling är att inte konkurrera med dessa centra utan ge dem mer underlag att utveckla sin närservice."

För det första: Om nu dessa centra skulle slås ut (vilket inte skulle hända, i synnerhet inte om man förtätade med kvartersstad) kan man tolka det som att dessa centras placering var dålig från första början. Problemet är att detta skulle blottlägga en planeringsmiss, vilket förstås skulle vara en prestigeförlust.

Kust detta synsätt visar på att invånarna minnsan ska underordna sig och inte få för sig att starta upp några "konkurrerande verksamheter" som inte är inom planerarnas plan.

Det känns som man förflyttats 40-60år bakåt i tiden när man läser detta och gör att man mår en smula illa.

Jan:
"Men jag tycker ändå det är värt att poängtera att reaktionen mot 30-talets verklighet såg ut på ett sätt som hade fantastiskt lite stöd bland folk i gemen."

För skojs skull läste jag STF:s årskrönika från något år i mitten av 50-talet och som hade som tema staden. Ett av kapitlena handlade om just de sovstäder som de senaste decennierna byggts i Traneberg, Årsta osv. Kritiken var inte nådig. Människor var i det stora hela inte speciellt förtjusta över att tvingas bo i döda områden utanför staden.

Efter att ha läst detta är man en smula förvånad över vad som kommit efteråt: Miljonprogramsplanering, (Post)modernismplanering och nu på nytt miljonprogramsplanering. Man kan fråga sig varför man inte lärt sig något. Redan på 50-talet var många på det klara med att detta inte var rätt väg att gå. Ett stort problem är nog den elistism som Inger Thede och Maria Axelsson ger uttryck för. Det handlar om prestige och om stadshat

("Vi hoppas att Stockholms stads nya giv, promenadstaden, inte blir en planeringsstrategi för slutna stenstadskvarter som okänsligt manglas ut över staden de kommande 30 åren.")

Men det gör förstås bra att okänsligt mangla ut punkthus, lamellhus, miljonprogram, skivhus, stjärnhus i det oändliga under 80 års tid. Trots att de är oerhört impopulära jämfört med kvartersstad.

Ni får ursäkta, men jag blir förbannad när jag läser sådant trams.

"Vi hoppas att Stockholms stads nya giv, promenadstaden, inte blir en planeringsstrategi för slutna stenstadskvarter som okänsligt manglas ut över staden de kommande 30 åren. Vad vi lärt oss av planeringens historia i vårt land är att just ett sådant onyanserat angreppssätt kan få sämre resultat för stadens utveckling. Vi ser gärna en bebyggelsemiljö som anpassas till varje enskild tomt och en arkitektur som ger svar på den mest lämpliga typ av bebyggelse i varje läge."

Detta är trots allt en intressant hållning. Det finns faktiskt många problem med att använda sig av stora ideologier med få möjligheter till avvikelser och specialanpassningar. Även om jag inte till fullo håller med skribenterna vore det bra om även Yimby rannsakade sig själva och skapade debatt om i vilka fall det faktiskt är lämpligare att avvika från sin agenda.

Hej alla!
Det känns bra att jag inte är ensam med mina tankar.
Det är klart att arkitekterna som arbetare måste försvara sitt jobb dvs behålla beställarna. När en beställare kommer med en idé eller ett projekt vågar man inte säga mycket emot med tanke på: kanske tänker beställaren att jag blir svår att arbeta med, bättre hålla tyst.
Det finns massa små svar på alla frågor runt projektet i Thede och Axelssons svar som har utvecklats säkert under planprocessen, men när man tittar på helheten känns det fel. Jag tycker att det är skandalös att en planerare uttrycker sig så här: "Kanske kunde du fråga några av de boende i husen?" Jag tror att vi inte behöver svara till vem vi planerar.
Å andra sidan förstår jag inte heller varför är man rädd att göra större fotavtryck precis 30 meter från en tunnelbanestation. Projektet har bilar på mark, hade man byggt parkeringsvåningar under marken med sedumtak skulle man ha verkligen minskat projektets fotavtryck. Bygger man nära tunnelbana så här blir man tvungen att bygga längre och längre från tunnelbana i framtiden, dvs att man blir beroende av bilen när man har slösat den värdefulla marken.
Kunde man inte ha tänkt en byggnation som en komplex med olika volymer i olika höjder som skulle anpassa sig till gångsträck, väg, skog mm som skulle attrahera mer folk till Hägerstensåsen? Tidningarna har visat bristen av bostäder till studenter. Handel skulle fungera mycket bättre och tunnelbana skulle ha optimerats.
Helheten känns som en snabb byggaffär, socialt billig och dessutom med alltför enkla förklaringar (jag menar politiskt).
Huvudmålet med min insats är att vi måste arbeta som kår. "Vi" verkar vara "planerare" eftersom i Sverige har man skilt från inredare, arkitekter, landskaparkitekter och planerare på ett sätt att ingen får förtroende från beställaren. Vi har studerat, forskat och praktiserat mycket mer än vilken beställare som helst, betydligt mer än många politiker eller pseudotekniker i politiska skor. Vi kan göra det mycket bättre bara om de litar lite mer på oss.

Vill man bli irriterad? Ta tunnelbana till Fruängen, rakt fram genom torget och till vänster. Härlig fasad på bottenvåning, fantastisk relation volymmässigt till omgivningen, underbara ytor mellan byggnaden och gatan.
Häftig debatt!
Jaime

Det är ju intressant att just denna t-banestation ligger precis i gränsen mellan två grannskapsenheter.

Skulle man för något år sedan ta sig tryggt mellan dessa var man tvungen att gå på plattformen från ena entrén till den andra.

Nu och i framtiden kommer det vara samma sak. För att ta sig mellan områdene måste man gå längs med plattformen eller ta den mer obskyra vägen genom parkeringsplatsen, eller skogsvägen.

Hade vi lagt en stadsplan hade detta istället förmodligen varit en förlängning på Sedelvägen som skulle nått ända fram till Personnevägen. Området skulle vara tryggt till följd av att folk skulle röra sig i där (till skillnad från hur det ser ut på en parkeringsplats eller överblivet, obskyrt och slyigt skogområde).

I en stadsplan skulle man kunna rätta till misstagen att dela upp områden i grannskapsenheter. Med denna stationsplacering hade potentialen varit mycket stor att lyckas med detta. Med detta nybygge befäster man istället grannskapsenhetsstrukturen.

Kejsaren har klätt sig i innerstadsskrud. i den nyreligiösa yran kring stenstadens planeringsprincip borde skarpnäck lovordas på samma sätt. tätt, tydligt deffinerade gaturum, privata gårdar och butiker i bostadshusens bottenplan i stället för ett separat förortscentrum. varför inte? därför att ön södermalm ligger lite för långt bort, och dessutom bor där människor av icke arisk härkomst. vi bör nog hålla isär begreppen. önskemål på att ha socialt välartad befolkning i närmiljön och undermåliga planeringsprinciper är två olika saker.

^^
"Husens placering har fått styra stadsplaneringen, när det borde vara stadsplaneringen som styr husens placering."

Mycket bra sammanfattat!

Anders Gardebring:
Problemet är att vi i dagsläget alltid refererar till innerstaden som planidealet och glömmer bort att den kontexten inte finns i ytterområdena. du pratar om funktionell blandning. Skarpnäck har en funktionell blandning på sina villkor, det är inte en zonplanerad stadsdel som sina föregångare. Man kan inte förvänta sig att varje ytterområde ska vara fyllt av olika aktiviteter precis som innerstaden. Dalen var den första planmässiga reaktionen mot miljonprogramsplaneringen, och här har man försökt binda samman stadsdelen med sin omgivning, men vilka flöden är det vi pratar om? Space syntax är ett applicerbart resonemang på ett gatunät som befolkas av väldigt många fler människor än de som bor där, det är något vi aldrig kan utgå ifrån i ytterområdena. Resonemanget om hur Manhattans skyskrapor är placerade som en del av en stadsstruktur och Hägerstensåsens punkthus är godtyckligt utströsslade blir något befängt, Manhattan och Hägerstensåsens förutsättningar skiljer sig nog åt på fler punkter än så. Det är indentifieringen av varje områdes egna förutsättningar som måste vara grunden för planeringen, inte en idealbild som styrs av vad som för tillfället är populärt.

Anders Gardebring:
ett förtydligande; min kommentar var inte riktad som kritik mot det stadsplaneideal som YIMBY förordar, inte heller som överslätande av något enskilt bostadsprojekt. Men när du säger att YIMBY står för att bygga "stad" reagerar jag. Det är märkligt hur man (särskilt i stockholm) har lagt beslag på begreppet "stad" som något som enbart betyder rutnätsplanering. Stad kan lika gärna innebära helt andra planprinciper beroende på vem du frågar. Och där kommer vi nog till kärnan i mitt resonemang. De värderingar vi lägger in i olika stadsdelar har väldigt lite med planeringen eller arkitekturen att göra. "Gentrifikation" kan ske varsom helst, det handlar om ett förändrat sätt att förhålla sig till den fysiska miljön beroende på rådande paradigm.
I skarpnäck har det hetat att husen ser för likadana ut. Det gör även husen på malmarna. Eller att det finns för få vägar som kopplar an till andra områden, vilket utarmar förutsättningarna till gatuliv. Några sådana problem verkar inte finnas på Lilla Essingen med sin enda lilla bro som koppling mot något annat. Jag tror att vi laddar rutnätsstadens planprincip med värderingar som inte har med några planstrukturer att göra. Vi har ingen innerstadsslum i Sverige, därför har kan vi inte associera ditåt när vi tänker på innerstaden. och egentligen innehåller innerstaden olika plangrepp, Krisineberg har tex mer planmässigt gemensamt med Skärholmen än det har med Vasastan. Kritiken mot miljonprogramen har nästan antyt att det är planeringen i sig som skapat en socialgrupp 3! Om det är något som skapar marginalisering så är det kritiken själv, särskilt som den alltid kommer från alla andra än dom som bor där. Sen är givetvis miljonprogramsplaneringen en idé som dragits för långt till sin spets, men jag menar att det först och främst handlar om attityder, och dessa är rätt snabbt förändeliga.
Jag tror givetvis att god planering av vår stadsmiljö är viktigt, men jag tror inte att vi kan bygga bort problem som har med vår samhällsstruktur att göra. Jag tror på mångfald i planeringen, staden är en organisk väv som ser olika ut beroende på plats.

Om man tittar på de områden som idag uppförs så är väl rutnätsprincipen den dominerande? Hammarbysjöstad, Liljeholmen, Norra station etc. Där kan man verkligen tala om ett utmanglande av samma plankoncept om och om igen. Och vad händer när vinden vänder? Det var inte alltför länge sen man ansåg att "innerstadssnusket" enbart kunde rådas bot på med glesare planering. Hus skall kanske stå i hundra år eller mer, vi har inte råd att göra samma misstag som på 60 talet; att genomplanera alla stadsdelar efter en och samma princip.

Att utfallet ofta blir "kopiering av standardhusprojekt" har nog mer att göra med hur projekthierarkin i byggbranschen ser ut i Sverige. I Danmark är arkitekterna projektledare men i Sverige är projektledaren ekonom eller i bästa fall ingenjör. Någonstans på 60 talet avsade arkitektkåren sig makten över ekonomi och mängdning och detta ser jag som den enskilt största orsaken till den stora skillnad i arkitekturkvalité våra länder uppvisar.

En av de saker jag försökte komma till är att redan ut vad begreppen vi använder oss av betyder för oss. tex begreppen förortsplanering kontra innerstadsplanering. förortsplanering kan tex vara modellen med rutnätskvarter och 4-5 våningar höga hus med tydliga privata innergårdar som vi ser i Skarpnäck och Dalen, och även den senare etappen av Järvastaden, bl a Kista och Rinkebys södra delar, medan innerstadsplanering är spridda lamellhus med mycket grönt runt om, som vi ser i Eriksdalsområdet, på Gärdet, Tanto, Krinstineberg och i Fredhäll? vidare kan den täta staden mycket väl innebära de punkthus som kritiseras i Hägersten, med 10-12 våningar höga hus får man plats med ganska mycket grönyta mellan husen och ändå ha ett lika högt exploateringstal som i innerstan. (ex skärholmen, Storstugan i Täby eller Navestad i norrköping) Eller är det så att det inte är den fysiska miljön vi pratar om när vi pratar om innerstad kontra förort, utan förenklade bilder av vilka socioekonomiska förhålladen vi förväntar oss att skall råda där.

Roger Jakobsson:

Självklart är sociala klyftor något som enbart beror på stadsplanering. Men jag undrar om det är någon som påstått det? Däremot är stadsplaneringen inte helt oviktig då det kommer till att motverka segregation. Vilken nytta har Rinkebyborna av det arbetsmarknadsutbud som finns i Kista, om det ändå inte går att ta sig dit på något smidigt sätt?

"Om man tittar på de områden som idag uppförs så är väl rutnätsprincipen den dominerande?"

Svaret på den frågan är ett rungande NEJ, tyvärr. De få områden som byggs enligt rutnätsstadens principen är väldigt få. Märk väl att på Norra Station planeras det för 4000 bostäder och i Värtan planeras det för 11000 bostäder. Totalt skulle den mängden bostäder motsvara en befolkning på 30.000 invånare. Under 2008 ökade Storstockholms befolkning med 31 747 invånare. Vi skulle sålunda kunna bygga ett Värtan och Norra Station per år. Så är det dock inte - Inte på långa vägar. Den absoluta majoriteten av ökningen hamnar i nybyggda punkthus och villaområden (+ en hel del trångboddhet).

"vi har inte råd att göra samma misstag som på 60 talet; att genomplanera alla stadsdelar efter en och samma princip. "

Det håller jag med om. På Lindhagens tid sysslade man inte med genomplanering, utan en övergripande stadsplanering. Jag skulle gärna se en nya Lindhagensplan för de kommande 100 åren.

"Om det är något som skapar marginalisering så är det kritiken själv, särskilt som den alltid kommer från alla andra än dom som bor där."

Har du belägg för att de som tvingas bo där inte uttrycker kritik mot området? Eller kan det vara så att kritiken inte hörs, då det ofta handlar människor som inte har de kontakter som behövs för att göra sig hörda.

På forumen här på YIMBY framförs titt som tätt kritik mot de utbredda villamattorna. Menar du att denna kritik är någon som marginaliserar dem som bor i villorna.

Nej jag tror att folk i allmänhet förstår varåt kritiken riktas. Att påstå något annat är väl att marginalisera om något.

Niklas:
Jag håller med dig på flera punkter. att stockholm är en alltför radiellt planerad stad, med dåliga möljigheter till kommunikation mellan ytterområdena och detta är ett problem. Detta kan delvis tas om hand med att fylla igen de ytor som utgör barriärer mellan områdena (och då inte enbart med kvartersstad), och samtidigt skapa goda kollektivtrafikförbindelser på tvären, vilket man nu tar på allvar i trafikplaneringen. och att det är ett stort problem att debatten inte får styras mer av människor som själva bor i "problemområdena" utan av utomstående tyckare som vet vilka kaneler man skall avnända sig av för att göra sin röst hörd. och det är denna allmäna debatt jag tycker skapar en marginaisering, jag är övertygad om att de boende själva inte skulle vara häften så kritiska mot sin boendemiljö om man inte lades på detta marginalisernade utifrånperspektiv.
och ja, jag tror att man påverkas negativt av att konstant få höra dåliga saker om det område man bor i, oavsett om man bor i villa mattan eller miljonprogrammet. om du rör dig i miljonprogramsområdena så finner du att människor här inte i lika stor utsträckning som i andra områden vallfärdar in till innerstan, utan använder sin närmiljö även på fritiden, är detta ett resultat av dålig stadsplanering? Jag har bott i flera sk "problemområden" och tycker att utomstående borde vara mer försiktiga med sitt underkännande av den typ av stadsliv som faktist finns där.

att det inte byggs tillräckligt med bostäder i stockholm är givetvis ett stort problem. Den förtätning med bl a punkthus som du pratar kommer inte att vara möjlig i tex hammarbysjöstad som är ett från början färdigbyggt område, och denna möjlighet till "årsringar" inom området ger förutsättningar för dynamik och mångfald ungefär som på Amager i Köpenhamn, som för mig ter sig som ett mycket intressantare och mer levande område än det socialt homogena "miljonärsprogrammet" i hammarbyhamnen.

Jag håller med ang Järva lyftet. Tensta bo mässa var som grepp ett mycket intressant projekt, men utfallet blev något märkligt, då det först och främst verkade intrikta sig på att locka resursstarkare hushåll till tensta snarare än att höja boende och närmiljökvaliten för dom som redan bor där. Erik Stenberg driver en mycket intressant diskussion just i Tensta, där han bl a påvisat hur det prefabsystem man använde för har en flexibilitet som tillåter stora planförändringar genom flyttande av väggar till nya rumsbildningar som kanske följer våra behov bättre över tid. Jag har själv tittat på detta system och andra prefabsystem för att försöka hitta rivningsdelar som man sedan kan återanvända på annan ort, som tex görs i östra tyskland, där prefabhusen demonteras och flyttas och byggs upp igen i väst.

angådende mitt resonemang kring vad det är som gör att vissa områden blir populära och andra inte och vilka värderingar vi kanske omedvetet lägger in där så har Karin Törnqvist skrivit en intressant artikel på http:​/​/​www.​godbostad.​org/​ där hon diskuterar föreställningar vi har kring boendet och bostaden.

Vad gäller Sickla udde så funkar det för att den ligger i ett relativt urbant sammanhang. Här hjälper nog gångbron till. Men jag minns hur diskussionen gick: Att det skulle vara "sååå hemskt" att bygga slutna kvarter. Motivering till varför det skulle vara så dåligt saknades såklart. Vi kan vara glada att inte hela sjöstaden blev en punkthusförort.

Allt behöver inte vara kvartersstad, visst funkar det någorlunda med ickekvartersstad, så länge som det ligger i ett urbant sammanhang. Vad gäller Tureberg så har sammanhangen förbättrats genom rivning av gångbroar, vilket varit mycket lyckat och kommer bli än bättre då områdena runt och kring Malmvägen förses med kvarter. Det gör att fler än de som bor på Malmvägen faktiskt rör sig i området. Samma sak gäller förstås Rinkeby - en kommundel med 4 tillfartsvägar samt omgiven av grönbarriär och trafikleder. I ett framtida sammanhang kan man nog lyckas med att få ett större flöde av folk (inte bara de som bor där), då det ligger i axeln Vällingby - Södra Järva - Kista. Potentialen finns där, men det blir problem när den modernistiska planeringen dominerar och sätter gränser som den gör idag.

Lars Backhans
Frågan är som du säger komplex och jag gillar dina resonemang kring parkeringstal och annat, men som boende i HS undrar jag över exakt vad som är så lycket med Sickla Udde och Partären? Visst blev dessa områden vackra och det skapades trivsamma boendemiljöer. Men, det gjordes till priset av att stadspotentialen valdes bort. Mysig förort skriver jag under på, men inte mysig stad.

Om man vill ha stad (dvs täthet, flöden osv) är ju partärren en smärre katastrof. Varför dra in konstgjort vatten när hela området redan har vatten överallt? Varför anlägga parkmark som inte går att nyttja för invånarna? Om det åtminstone fanns lekplats eller plaskdamm på denna jätteyta men nej, här finns bara installationer byggda för att vara vackra att beskåda för de få som har råd att skaffa balkong intill. Åk till Sickla Kaj en varm sommardag och du kommer upptäcka att fontänen är fylld av badande barn, vilket väl knappast var planerarnas avsikt? Dessutom, skulle människor nyttja denna parkmark mer skulle runtomkringboende klaga eftersom det då skulle bli för tätt. Här har nämligen inte skilts mellan offentligt och privat. Följden blir ju då att området upplevs som privat.

Visst har de senare etapperna av HS mindre grönytor, men är inte detta ett resultat av att de första slösade med grönytor. Förutom partärrens gröna remsa har ju varje kvarter enorma innegårdar och grönt mellan husen.

Resultatet blir att området totalt sätt är alldeles för lågt exploaterat. Det saknas tillräckligt underlag för butiker och restauranger, vilket ju också livligt beklagas i forum för HS-bor.

Planeringsmässigt är ju faktiskt Udden också en katastrof då den helt isolerar sig för andra än de som bor där. Hela Udden skriker ju Privat! Privat! Här hade funnits enormt fina möjligheter att bilda stråk av offentlighet med lokaler och restauranger. Men nej, det ansågs viktigare att varje hus skulle få en liten avskiljande gräsremsa.

Johannes:

Du frågade vad vi tycker:
Jag tycker kvartersöppningar mot parker bör undvikas. Anledningen är att gränsen till parken har en potential, men om den inte utnyttjas blir det bara ett vacuum. Man kan jämföra hur kvarteren ser ut mot längs Odengatan mot Vasaparken och jämföra med Drakenbergsgatans front mot Tanto så förstår du vad jag menar.

Behåller man rena öppningar riskerar en del av själva parken att upplevas som privat av utomstående.

Som du nämner kan man ju sluta till med en sockel som i Gröndal eller Finland: http:​/​/​www.​yimby.​se/​forum/​thread.​aspx?​id=​338

Taket på sockeln kan ju funka som en grön (inner-)gård för de boende.

Terrasshus. Ja... Jag har ofta undrat varför sådana bara finns i förorten. De skulle säkerligen funka mycket fint i staden och bidra till vertikal grönska. Gärna mer sådant! Jag har dock på känn att terrasshus öht inte byggts i någon större omfattning sedan 80-talet. Är det korrekt och vad är i så fall anledningen? Dräneringsproblem?

Lars:
Själv har jag inte barn och undrar vad som gör Sjöstaden mer barnvänlig än Södermalm eller Vasastan.

Rent inuitivt verkar det inte speciellt smart med alla dessa öppna innergårdar. Fast det är klart gatorna är ännu inte så hårt trafikerade. Men vad händer med barnvänligheten om man bygger en bro över till Södermalm och kopplar ihop området med Hammarbyhöjden (något jag gissar att många Yimbyiter skulle vilja se). Kombinera detta med utbyggnad av Danvikslösen som kopplar ihop stadsdelen med östra änden av Södermalm. Då närmar sig trafikvolymerna och flödena de som är i innerstaden och då står man där med öppna innergårdar, där man inte kan släppa ut de minsta att leka fritt.

Hej Lars Backhans,

Trevligt, då är vi kanske nästan grannar! Jag misstänker att du kanske själv bor på Udden. Kanske är det då svårt att se skillnad mellan god boendemiljö, vilket udden utan tvivel är, och god stadsmiljö, vilket jag menar att udden skulle kunnat bli. Min poäng är att hade udden öppnats upp för allmänheten med restauranger och caféer istället för den pittoreska bryggan hade fler kunnat njuta av sol och vattenutblickar. Men visst, jag är medveten om att andra kvalitéer som finns där nu kanske skulle gått förlorade. Jag tror emellertid att fler skulle uppskatta stadsmiljö är än den skärgårdsromantik som nu flödar.

Intressant att du omedvetet gör tolkningen att jag måste vara barnlös "hipster" för att kunna tycka så. Jag är 41 år och har två små barn, så nog anser jag att barnen ska få ta plats i staden. Problemet här är ju att jag anser att barnen snarare tar plats i den exklusiva förorten!

Jag håller med om att det är en positiv överraskning att fontänen tas i bruk på ett annat sätt än vad det var tänkt. Det visar ju såklart hur svårt det är att planera för mänskligt beteende. För att förtydliga vad jag menar är jag således inte kritisk till att barnen leker där (och jag är inte heller negativt inställd gentemot skateungdomar), det är snarare det att jag hade hellre valt en plaskdamm likt den i Bleckan eller Tengdalsparken, gärna i kombination med ett trevligt café för oss vuxna, framför partärrens livlösa konstgjorda vattendrag.

"HS är mycket populärt bland barnfamiljer och jag är övertygad om att vi kommer att se mer av en stad som ligger mitt emellan villaförorten och Vasastan". Det är säkert så, och det är kanske ok men som du vet var ju detta inte planerarnas intention vilket gör mig orolig för hur potentiella stadsområden kan slavas bort.

"En stad där man kan promenera, en stad där barnen kan springa mellan kvarteren utan att bli överkörda." Precis som Niklas påpekar undrar jag också över relationen mellan barnvänlighet och öppna innergårdar. Mina barn är fortfarande så små att de inte kan vara ute själv så jag vet inte hur det kommer bli. Det finns ju såklart stora risker med vattnet också men här är än så länge mindre bilar och det är såklart en fördel.

"Vi måste bygga en stad där alla kan bo oavsett ålder." Skriver under på detta fullständigt. För mig utesluter detta inte en miljö som också föräldrar trivs i och då är i alla fall för min del stadsmiljö överlägsen. Som heltidsarbetande småbarnsföräldrar finns inte mycket tid över och då är det skönt med närhet till affären, närhet till caféer och restauranger och närhet till trevliga parker. Detta finns såklart till viss del i HS, men skulle kunna gjort ännu bättre. För mig är HS mycket bra förort med vissa stadskvalitéer!

För att kommentera Sickla Udde.
Läget är ju som det är. Oavsett vad man bygger tror jag att det ändå skulle vara vägs ände dit, vilket hursomhelst skulle begränsa flödet. Kvartersstad skulle där ge fler boende, men skulle det skapa ett underlag?

Om man hade tänk stad från början hade man förlängt Hammarby allé över Lumaparken i en bro över till Udden och dragit stråket rakt över. Då hade det sett annorlunda ut.

Nu ligger udden där och utomstående är nog varken glada eller ledsna att det ligger där (det skadat inte urbaniteten eftersom det inte ligger som någon barriär mellan hållpunkter). De som vill bo så tycker nog det är en bra boendemiljö, centralt osv.

Niklas
Du har nog rätt, och det är en bra boendemiljö. Vill bara poängtera det, om inte annat för att min sambo inte ska bli sur ... Jag tycker dock fortfarande att i alla fall en del av uddens exponering mot vattnet borde kunnat utnyttjas bättre! Kanske kunde man också lagt på några våningar utan att det skadade den fina miljön.

Vad jag ursprungligen ville kritisera var påståendet att dessa hus i park-områden blev mysig stad istället för förort. Visst kan man väl kalla HS för stad men lek med tanken att hela HS utformats som udden. Hade vi tyckt att det var stad då?

Jan Viklund: är det ett felaktigt "tänk" att analysera och refektera över vad den minsta beståndsdelen-boendet betyder för oss? är det ett felaktigt tänk att därigenom kanske få svar som ligger utanför den fysisk/tekniska biten om vad vi som människor har för behov i vår bostad och närmiljö? att ha detta som kunskap betyder väl inte per automatik att man inte sedan går vidare och planerar vad som händer utanför husen?
Till exempel tror jag inte jag är ensam om att ha behov av direkt dagsljusinfall i min bostad. Och detta underlättas med längre avstånd till huset bredvid. Eller grönytor i anslutning till huset. Det kanske är så att man inte enbart hänger på fik vid nytorget på sin lediga tid utan man vill kunna gå direkt ut och lägga sig och slappa på en grönyta, utan att åka flera kilometer? Det kanske också är så att vardagslunket som finns i förorten, men sitt lugnare tempo är avstressande och skönt?

Sen vill jag tillägga att jag finner det något märkligt hur man förkastar mångfald i planeringen och enbart förordar rutnätstaden som enda ideal, vi skall väl bygga stad för alla medborgare, för alla åldrar och behov? När man förkastar allt som inte faller samman med sin egen intressesfär så blir diskussionen väldigt egennyttig, och blir väldigt likt ett fenomen som kallas, ja just det- NOT IN MY BACK YARD.

Hans:
Instämmer i flera av dina för och nackdelar. Men samtidigt, om inte en viss täthet och stadskvalitéerna fanns, skulle jag sannolikt inte vara lika nöjd.

Roger:
Det är väl klart att det finns människor som föredrar det du beskriver. Men, och det här har yimby tjatat om i evigheter nu, dessa miljöer finns ju redan i ett överflöd - och de är problematiska ur många aspekter. Att bygga rutnät eller annan stad (bara den blir tillräckligt tät med flöden behöver det ju alls inte vara rutnät) har varit bannlyst sedan 1930-talet. Det är ju för att motverka denna skadliga utveckling och att ifrågasätta modernistiska ideal som är yimbys agenda, inte att bygga fler förorter. Med det sagt, finns det väl såklart inget som säger att det inte finns människor som föredrar förorten eller att det inte skulle finna många väldigt bra boendemiljöer i förorten.

En bra och viktig debatt som borde ge ringar på vattnet i Stockholm. Tack alla!

Är inte utbyggnaden längs Hägerstensvägen mellan Aspudden och Axelsberg ett lika tydligt exempel på att andra måttstockar gäller för ytterstad än för innerstad?

Här finns idag en väl fungerande struktur och "mall" att tolka och bygga vidare på - Aspudden. Men vad händer? De grövsta produktionsmetoderna, okänsliga standardhus utan ett stadsberikande och levande innehåll i bottenplanet växer upp. I vit puts. Stendött.

Även tolkningen av mötet med Mälarhöjden och Axelsberg blir minst sagt parodisk och brutal - både i skala, arkitektur och innehåll.

Det positiva är förstås närheten till kollektiva färdmedel, man bygger längs en gata och ett huvudstråk. Men det är givna parametrar, öppet mål, som man inte tar till en högre nivå som berikar stadsmiljön märkvärt. Man använder Aspudden, men tillför inte nya kvalitéer. Stadsbyggnad handlar bl a om att ta mark i anspråk för exploatering - och att därför ge något tillbaka till staden och dess innevånare.

Här känns det som att Stockholms planeringsmodeller inte klarar av att hantera en komplettering av befintliga stadsmiljöer, att bygga nytt och samtidigt bygga vidare på. Att ställa krav på kvalité, finare gradering än "nya bostäder..."

Kanske ska vi vara glada för varje hål som ej fylls i? Åt alla Nimby´s - så finns i vart fall potentialen kvar till kommande epoker, som förhoppningsvis har de rätta verktygen och viljan att skapa mer stad? Med ett komplett och blandat innehåll, i kombination med riktig, akut och bra arkitektur!!!?

Enligt min mening är det enkelt: sånhär bebyggelse blir det för att politikerna inte vet att (läs: är personligt ansvarig för rätta värdet/har egen vinning av rätta värdet) värdesätt vår offentliga mark.

Hade det varit en privat aktör som ägt marken (och byggt huset) hade man velat maximera tätheten för att få maximal retur på investeringen vid försäljning av lägenheterna.