Riksintressen för kulturvården - En tickande bomb

Detta är ett lysande exempel på hur ett luddigt regelverk bidrar till att underminera det kommunala självstyret. Just sådana beskrivningar av "riksintressen" som ovan citerats måste definieras och avskiljas extremt mycket tydligare. Annars kan vilken betongbunker som helst i det långa loppet tolkas som riksintressant av klåfingriga länsstyrelser. Det är av stor vikt att vi bevarar vårt kulturarv och av yttersta vikt att vi definierar det.

Kul bildtexter förresten;)

Jag förstår inte varför de här byggnaderna skulle behöva rivas. Borde väl gå att rusta upp och bygga om till ljusa kontorslandskap utan att riva så mycket. Om man hellre vill göra ett nybygge från scratch borde det väl gå att hitta en annan tomt i Eslöv?

Problemet med dagens kulturminneslagar är väl snarare att det är för lätt att riva, men för svårt att göra ombyggnader för att göra en byggnad användbar.

Härligt bitsk ironi Jan, till en i mitt tycke tragikomisk problematik som allt för få politiker vill erkänna. Ser fram emot läsningen av din bok!

Det är i hög grad tack vare PBL som jag kunde skriva mina två bästsäljande böcker om Övergivna Platser. Landet är fyllt av platser som står och förfaller på grund av långvariga planprocesser.

Elsövsfallet är dock det allra intressantaste jag stött på, för det pekar tydligt på vad som händer när vi börjar tillämpa lagstiftningen på allvar. Kostnaderna för att utveckla gamla industriområden kommer att öka med osäkerheten, och i värsta fall får vi kollapsade fastigheter av Eslövstypen runt om i landet. Eftersom inga fastighetsutvecklare kommer att våga ta risken att tvingas underhålla de förfallna kulturmiljöerna kommer utvecklingsprojekt av den här typen att placeras i dotterbolag, som sedan kan försättas i konkurs om man inte får rivningslov. Problemet skjuts sedan vidare till konkursförvaltare, för att sluta hos kommunerna.

Kontor är inget möjlighet i Eslöv. Ombyggnadskostnaderna för den kollapsade byggnaden kommer att hamna på nyproduktionspris, låt oss säga 20-25000 kr/m2. Eftersom kontorshyrorna i Eslöv ligger på 500 kr/m2 finns det ingen aktör som skulle ge sig in i ett sådant projekt, som dessutom skulle förutsätta en mycket osäker planändring.

För Stockholms del ligger riksintressena ständigt och bubblar nära ytan. Eftersom Staden innanför Tullarna och ytterligare tio områden klassats som riksintressanta är det lätta att se vissa smärre konfliktytor framöver. I länken nedan beskrivs hur man arbetade med Riksintressemärkningen på 1980-talet. Värdet av Gasklockorna vid Värtan är särskilt undrerstruket:
http:​/​/​www.​stockholmskallan.​se/​php/​fupload/​SMF/​SD/​SSMB.​.​

Vi kan som sagt bara ana de framtida problem som kommer att visa sig när Stockholm förtätas och växer på höjden. Att tolka intentioner och lagstiftning kommer att bli ett både grannlaga och dyrt arbete.

Självklart är det en lagstiftning som framförallt leder till utspridning som vi har.

ulf:
Fast enligt artikeln skulle väsentliga delar av fasaden sparas och inkorporeras med ny bebyggelse. Det är väl bättre än att byggnaden får stå och förfalla för att ingen har ekonomiskt intresse av att göra något med den, och sedan får den ändå till slut rivas ner till grunden för att den blivit livsfarlig?

En absurd konsekvens av dagens regler är att en skyddad byggnad får man inte kröka så mycket som en tegelsten på. Men ibland kan man upphäva skyddet och riva den istället... Jag upplever att vi i Sverige överlag är usla på att inkorporera gamla byggnader i nytt. Runtom i världen finns det många fantastiska exempel på hur bra sådant kan bli. Men i Sverige sätter vi ostkupa på byggnaderna tills de ramlar samman.

Naturligtvis har man inget problem om man tycker att spritfabriken är en genuin del av ett riksintresse för kulturmiljövården. Då har man fattat rätt beslut här.

Det som återstår är två problem.

Dels finansieringsbekymret. Som jag skrev förut: ombyggnadskostnaderna för den kollapsade byggnaden kommer att hamna på nyproduktionspris, låt oss säga 20-25000 kr/m2. Eftersom kontorshyrorna i Eslöv ligger på 500 kr/m2 finns det ingen affärsdrivande aktör som skulle ge sig in i ett sådant projekt, som dessutom skulle förutsätta en mycket osäker planändring.
En sådan finansiering förutsätter med andra ord stora offentliga bidrag som helt enkelt inte existerar. Det visade sig inte minst när spritfabrikens grannhus -det berömda Asplunds lagerhus- byggdes om till just bostadsrätter när försöken att få offentlig finansiering för museiändmål inte fanns. Själv har jag besökt båda byggnaderna när de har varit i förfallet tillstånd, och lagerhuset var i oändligt mycket bättre skick än spritfabriken.

Det andra problemet är helt enkelt var Malmöregionens fortsatta utbyggnad ska ske. Om samtliga tidstypiska byggnader från olika epoker bevaras, och skylinen skyddas från hus med mer än sex våningar är svaret enkelt: centrum får kulturstöd (som inte finns) och samhällena växer ut på åkrarna.

Linjen mellan komplexet runt PBL och riksintressena går via NRL som blev en del av Miljöbalken 1999.
http:​/​/​www.​stockholmskallan.​se/​php/​fupload/​SMF/​SD/​SSMB.​.​

Gustav:
Raljerar? Ja, det gör du förvisso i din kommentar, men jag vet inte om jag tycker att Jan gör det? Inlägget har förvisso en lite ironisk ton, men det är något annat än att raljera.

För övrigt förstår jag inte riktigt vad du har gjort för tolkning av Jörnmarks inlägg. Kanske den tolkning du själv vill göra, istället för att faktiskt läsa vad han skriver?

Det är tråkigt att diskussionen direkt fastnat i det aktuella huset istället för att diskutera det som inlägget handlar om, nämligen de mycket löst formulerade riksintressena. Tyvärr är tendensen vanlig. Samma sak händer i diskussionen kring västra city i Stockholm. Människor kan inte se förbi ett höghus och glömmer på köpet helt att diskutera hur miljön kan bli bra och hur området bör utformas. Gynnar det en god stadsutveckling? Nej, knappast.

Jag tycker också att byggnaden är intressant. Problemet är att länsstyrelsen kräver att den ska behållas i sin helhet. Eftersom det inte är ekonomiskt möjligt står den istället och förfaller. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till.

Fasaden, alltså det viktigaste sett från upplevelsen i stadsrummet, skulle ju sparas i samband med nybygget. Det tycker jag är en utmärkt lösning. Bättre än att byggnaden står i några decennium till och förfaller, och sedan ändå rivs.

Mattias W:
Utmärkt kommentar. Jag delar din oro. Det är inte bara länsstyrelsen utan också t.ex. stadsmuséet i Stockholm som riskerar att marginaliseras. Jag skulle hävda att de till viss grad redan har blivit det, och att det är deras eget fel. En alltför rigid hållning är inte realpolitiskt hållbar och någonstans måste det till slut brista. Risken då är att vi helt slutar lyssna på dessa institutioner och den kompetens de besitter, vilket kan göra att pendeln istället svänger för långt åt andra hållet. Det ter sig uppenbart att lagstiftningen behöver reformeras just för att skydda viktiga kulturvärden.

Man kan närma sig komplexet runt PBL på flera sätt. Försöker man tänka logiskt är det här ett förslag:

För att producera vilken produkt som helst krävs tillgång till Jord (naturresurser), Arbete och Kapital. I Sverige kan vilken byggfirma som helst få tillgång till kapital och arbetskraft på i princip fria marknader. Det går naturligtvis även att köpa in mark, men här köper man bara rätten till pågående markanvändning.

Det betyder att alla förändrade planer förutsätter en passage genom hela det komplex som är förknippat med PBL. Här råder en i det närmaste total osäkerhet, och ärenden kan ta snart sagt hur lång tid som helst. Resursåtgången är oöverskådlig och utgången av ärendena oförutsägbar.

Ronald Coase, som fick det så kallade Nobelpriset i ekonomi 1991, har analyserat sådana här tillstånd i termer av begreppet transaktionskostnader. Transaktionskostnaderna är helt enkelt kostnaden för att använda marknaden, och i den svenska byggsektorn kan vi konstatera att det oklara rättstillståndet gör att transaktionskostnaderna går mot oändligheten.

En sådan situation är naturligtvis allvarlig, både för enskilda entreprenörer och samhället som helhet. Företagaren i Eslövsfallet står idag med en i princip värdelös investering, och samhället riskerar att hamna med det yttersta ansvaret för sanering eller upprustning. Dessutom sprids befolkningen ut över större områden än nödvändigt när tätheten i centrala områden måste hållas nere för att bevara olika kulturvärden. Detta leder i sin tur till andra problem.

Man kan fråga sig hur en sådan situation kan uppstå. Coase rekommenderar här att man helt enkelt försöker förstå hur lagstiftningen skapades, för att kunna analysera vilka problem det var som lagstiftaren verkligen försökte lösa. Själv har jag varit intresserade av det här problemet sedan 1997-98 när jag skrev en bok om hur plan- och bygglagstiftningen påverkade svensk handel under efterkrigstiden. När jag skrev Övergivna Planer fick jag till sist möjlighet att gå igenom de tiotals hyllmeter av arkivmaterial som finns på Riksarkivet från de två kommittéer som skapade det moderna PBL under 1960- och 70-talen.

Mycket kort verkar det tydligt att lagstiftningen i slutänden var resultatet av att allt fler mål fördes in i kommittéernas arbete. Resultatet blev vagt utformade skrivningar och motsättningar mellan lokala och centrala nivåer av den typ som beskrevs av Lagstiftaren redan 1986 blev därför oundvikliga. Länge löstes problemen genom att lagen tillämpades selektivt och genom förhandlingsplanering bakom stängda dörrar, men det ledde i sin tur till att till exempel Riksrevisionverket starkt kritiserade den vaga tillämpningen av riksintressena häromåret.

Det betyder, slutligen, att vi idag står inför den spännande uppgiften att tillämpa ett lagsystem som i grunden är oförutsägbart.

Jag anser också att gamla industribyggnader är trevliga. Men de borde väl vara ännu trevligare om någon kunde använda dem? Denna byggnad tycks ha enorm potential. Det är cyniskt av berörda myndigheter att låta den förfalla tills dess den är bortom räddning och sedan riva den för att den utgör en hälsofara.

Flera av mina bästa vänner är lustigt nog byggnadsantikvarier. Beror på att jag undervisade på BA här i Göteborg mellan 1996-2001. Som alla som känner mig vet har jag alltid sagt att antikvariens roll borde vara att ta fram de värden som finns i objekten, i stället för att bara säga "nej".

I Stockholms innerstad har exempelvis kvadratmeterpriserna på lägenheter stigit från 400 kr år 1973 till dagens drygt 50000. I det läget skulle ingen människa argumentera för att riva en enda kvadratcentimeter bostadsyta, tvärtom är det möjligt att förnya ett sådant bestånd på ett oerhört konstruktivt sätt. Lyckades till exempel själv få igenom att vår bostadsrättsförening i centrala Göteborg återställde en tornspira som hade rivits när värdena var som lägst runt 1970. När jag argumenterade för återställandet var det synnerligen lätt för de andra medlemmarna se både de estetiska och ekonomiska fördelarna av rekonstruktionen.

Därför är jag rädd för dagens utveckling, som håller på att bli både destruktiv och godtycklig. Genom att som i Eslövsfallet säga nej, trots att entreprenören ville bibehålla de mest karaktäristiska dragen av fasaden, blir bara att säga "ja" till ett fortsatt utdraget förfall. Tyvärr gör det också att de stora byggföretagen uppfattar antikvariernas roll som rent destruktiv.

Och, som sagt, ingenting blir bättre av otydliga skrivningar. Formuleringar som "...annan bebyggelse som visar på den fortsatta utvecklingen under 1900-talet" leder bara till otydliga tolkningar och fortsatt osäkerhet runt tillämpningen. Transaktionskostnaderna stiger, och till slut kommer allt färre aktörer att ha ekonomiska möjligheter att klara den stora osäkerhet som karaktäriserar svensk byggmarknad

Jan, ok, kontor var bara ett exempel. Det går lika bra att bygga bostäder av gamla industribyggnader. Loftlägenheter med öppna planlösningar, bevarade tegelväggar och hökt i tak brukar vara väldigt eftertraktade. Man behöver i det här fallet kanske ta upp lite nya fönster och sätta in lite golv och väggar, men stora delar av den här byggnaden borde bevaras. Håller med om att lagar och myndigheter ofta är för stelbenta när det gäller smärre förändringar.

Jag håller inte med om dina farhågor om att det är kulturminneslagarna som hindrar förtätning och orsakar utspridda städer. De mest promenadvänliga och populära stadskärnorna är ju för de mesta sådana som har sina historiska byggnader kvar. Detta bör leda till efterfrågan på centrala boenden i sådana städer och till att det byggs mer centrala lägen.

Jag tror att orsaken till att det fortfarande byggs modernistiskt utspritt snarare är att de tankarna fortfarande har ett starkt fotfäste hos många planerare/politiker/arkitekter/byggbolag etc.

Martin: Det du skriver om värden och innerstäder är precis det jag själv skriver i mitt inlägg kl 13.19.

Vi är med andra ord sannolikt i stort sett överens - det gäller att skapa ett system som kan ta tillvara på värdena och därmed skapa utvecklingsmöjligheter i äldre miljöer. Själv tror jag att en sådan process skulle bli väsentligt enklare med en mer transparant lagstiftning.

Jan: Jo det stämmer nog jag hade inte läst ditt 13.19-inlägg när jag skrev mitt.

Thomas:
Problemet är att byggherren ville återanvända väsentliga delar av byggnaden (ytterväggarna/fasaderna) men riva/bygga om innanmätet. Detta sade länsstyrelsen nej till, med resultat att byggnaden idag står och förfaller eftersom de ekonomiska möjligheterna att utföra projektet i samband med nej:et också förföll. Jag känner inte till detaljerna kring spritfabriken ifråga men t.ex. är ju Münchenbryggeriet iaf bitvis ganska ordentligt ombyggd på insidan. Med samma strikta tolkning som länsstyrelsen gjort i spritfabriksfallet förefaller det mig som inte särskilt troligt att omdaningen av Münchenbryggeriet hade tillåtits.

Hur var det i Norrköping när hela det gamla industriområdet kring Motala ström byggdes om till universitet, muséer, kontor, mm? Husen måste ju inuti ha byggts om ganska mycket, samtidigt som fasaderna och den fantastiska yttre miljön bevarades till stadsbornas fromma. Vad sade bevarandeintressena då? Jag antar att den miljön är (var?) av riksintresse.
Detta är ju ett av de bästa exempel på hur en gammal miljö kan återanvändas på ett bra sätt. Hade man krävt att ingenting inuti fick förändras, så skulle väl allt - som i Eslövsexemplet - förfalla intill rivning.

Liknar kornas situation i Indien. När andra djur skadas allvarligt gör någon lidandet kort, men kossorna ges bara smärtstillande. Benpipor må sticka ut men ingen vill ha en "helig" ko på sitt samvete.

Här lever vi i ett gigantiskt open-air museum. Bäst man renoverar kvickt innan någon klassar spruckna dörrfoder av plast som kulturminne.

Lysande skrivet och bra forum för att lysa upp boken ;)

Spruckna dörrfoder kan vara där förr än du anar.

Hur man går vidare i Eslöv är rätt spännande. Det vi har nu är ju ett enkelt rivningsförbud, och jag tror nog att en kapitalstark fastighetsägare skulle kunna förhandla vidare runt invändiga förändringar men helt orörd fasad och fabriksmiljö. Bekymret är att en sådan lösning skulle kosta riktigt mycket pengar. Här i Gbg hade vi en upprustning av ett 1880-talshus som hamande på 70-80 000 kvadraten. Att bygga om -egentligen bygga nytt inne i den gamla byggnaden- i Eslöv skulle också bli sanslöst dyrt, för det handlar om en kåk som saknar alla moderna installationer, VA-system o.s.v. Man skulle också behöva planera in nya lägenhetslösningar med golv och väggar på ett så hänsynsfullt sätt att ingenting i tegelfasaden skadades.

Det enda som skulle kunna klara en sådan ombyggnad vore att man släppte fram en massiv nybyggnad på en annan del av tomten, men det blir nästan omöjligt att få plats med nybyggen om hela miljön ska sparas. Dessutom skulle ett 16 eller 24 våningshus ändå störa hela kulturmiljön, så egentligen är vi konfronterade med ett moment 22 problem här: ett nybygge skulle teoretiskt kunna räddda kulturmiljön, men själva nybygget förstör definitionsmässigt kulturmiljön.

I boken skriver jag dessutom om Asplunds intilliggande lagerhus och det bryderi som Länsstyrelsen i Skåne redan befann sig i vintern 2007/08, Historien är minst sagt spännande och det yttersta beviset på att det inte finns några enkla lösningar i svensk stadsbyggnad.

Det stora problemet som både Jan Jörnmark och Thomas belyser är hur regelverken öppnar upp för väldigt godtyckliga beslut. Regelverken kan å ena sidan strypa utvecklingen när allt ska bevaras (och hur seriöst är det, egentligen?) men å andra sidan skjutas åt sidan för godtyckliga intressen. Västerås är väl ett praktexempel där två byggbolag hade en gräddfil i byråkratin för sina projekt tack vare en osunt bra relation mellan byggbolagens regionchefer och kommunstyrelsens ordförande. Jag har hört att det fick ett slut i och med valet 2006.

Ett regelsystem med så luddiga beskrivningar, som inte kan förklara vad det är som egentligen ska bevaras, måste göras om. Det fungerar inte som det är idag.

Dualisten: Ägaren ville behålla den främre byggnaden, med skylten. Tittar du på den första och sista bilden i min artikel ser du de delar av exteriören som inte syns från gatan, vilket ger en ganska fin bild av fastighetens mycket dåliga kondition. Dessutom kan man se hur svårt det vore att bygga om till lägenheter på interiörbilderna, för fastigheten domineras av stora öppna ytor med mycket hög takhöjd.

Mina bilder tycker jag är centrala, för i normalfallet presenteras alltid sådana här fastigheter med en exteriörbild tagen mot blå himmel, samt enstaka interiörbilder, där man sopat upp framför en romantisk spiraltrappa. På de tolv bilderna i artikeln får du däremot en god uppfattning om fastighetens skick, samt de ombyggnadssvårigheter som finns därinne.

Men det har inte funits något verkligt ombyggnadalternativ här sedan 1957 när driften lades ned. Här har varit lagerlokaler, svartklubbar och andra mindre vanliga verksamheter, som attraherats av då låga hyrorna. Självklart har dessa låga hyror inte möjliggjort något underhåll, och sedan har förfallet satt in.

Till sist hanns bygnaden upp av Malmöregionens tillväxt, och den ligger dessutom bra till, nära järnvägen och nära Asplunds nyombyggda lagerhus. I den kondition det befann sig i då hamnade man i det moment 22 läge som jag beskrev i inlägget 07.59 idag. Hur vi flyttar oss därifrån vet ingen.

Malmöregionens tillväxt är nyckeln till att förstå utvecklingen. Det är ett problem eller möjlighet (välj själv) att förändringstakten i samhället och ekonomin idag är så stark. Det betyder ett vi måste ha ett regelverk som är genomskinligt och upprepningsbart.

Jag har den sista tiden besökt ett fantastiskt komplex i Stockholm flera gånger. Det ligger på Kungsholmen, och har en totalyta på i det närmaste 70000 kvadratmeter. Byggår är 1981, och huvudparten av ytan består av kontor som det inte längre går att hyra ut. Kunderna menar att "fönstren är för små, det är för lågt i tak" och fläktsystemet är fullständigt underdimensionerat. IT-lösningar är ett kapitel för sig, 1981 var kommunikation två hål i väggen.

I andra delar av landet finns risken att byggnaden skulle kunna bli stående tom, men i Stockholm är tillväxten så stark att en alternativ lösning är möjlig: hela komplexet kommer att rivas under 2010, varefter nya kontor och 150 bostadsrätter uppförs.

Tänk er den massiva stadsomvandling vi står inför när gamla industriområden ska hanteras tillsammans med omvandlingen av 1970- och 80-tals miljöer, och betänk sedan att hela denna omvandling ska ske inom ramen för ett regelverk som beskrivs som "i behov av en haverikommission".

Och så förvärras dessutom problemet av att folk är rädda för allt nytt för att nybyggnader alltid ser tristare ut än det gamla, och har gjort så i två generationer, minst.

Annars är det länge sen jag läste en diskussion av så hög klass på yimby. Nästan inget löst tyckande, och mycket kunskap. Tack.

Svar: alternativ 1.
Apropå 80talskomplexet hoppas jag återkomma, men jag har redan sett att det finns remissinstanser som oroar sig för att människor ska behöva bo så nära Essingeleden.
Och det finns med fler exteriörbilder i den nya boken - t.o.m. med blå himmel som bakgrund. Å andra sidan hade jag faktiskt kunnat välja ännu värre bilder, det där är ett av de få ställen jag besökt som jag faktiskt kände mig orolig för min egen säkerhet.

Jag har mycket svårt att se det nya förslaget som skrämmande. Tvärtom tycker i alla fall jag att det hade varit ett positivt bidrag till regionens utveckling. Men där kommer olika personer alltid att tycka olika.

Vad som händer med spritfabriken i framtiden kommer helt att begränsas av vilka ekonomiska resurser som finns, och en omdaning av kvarterat kommer alltid att vara omöjlig utan omfattande rivningar, såvida inte mycket stora offentliga bidrag frigörs för ett bevarandealternativ. Därför är beslutet ett moment 22 beslut, vilket inte kommer att bli lättare att hantera eftersom riksintressemotiveringen är skriven på ett är oerhört otydligt sätt.

Läser man riksintresset kan t ex knappast villägare ens göra avstyckningar eller bygga garage i Eslöv framöver: "Det tidiga 1900-talets utvidgningsområden, med tidstypisk terränganpassad plan och villor på stora, grönskande tomter."

Det må vara politik, men jag kan i så fall bara instämma med Norling från 1974 - vi har fått en rent fantastiskt detaljerad centralstyrning - vilket också var vad jag konstaterade från början.

Henrik: Om du läser mitt svar i går morse 09.20 kan du se att jag skriver precis samma som dig:
"...Mycket kort verkar det tydligt att lagstiftningen i slutänden var resultatet av att allt fler mål fördes in i kommittéernas arbete. Resultatet blev vagt utformade skrivningar och motsättningar mellan lokala och centrala nivåer av den typ som beskrevs av Lagstiftaren redan 1986 blev därför oundvikliga. Länge löstes problemen genom att lagen tillämpades selektivt och genom förhandlingsplanering bakom stängda dörrar, men det ledde i sin tur till att till exempel Riksrevisionverket starkt kritiserade den vaga tillämpningen av riksintressena häromåret.

Det betyder, slutligen, att vi idag står inför den spännande uppgiften att tillämpa ett lagsystem som i grunden är oförutsägbart."

För det är oförutsägbart när skrivningar om riksintresse ser ut som i Eslövs fall. Det blir också tydligt när man idag verkar välja att avgränsa riksintresset till hur staden såg ut 1931. Detta trots att skrivningen "...annan bebyggelse som visar den fortsatta utvecklingen under 1900-talet." går att läsa för var och en som vill.

Därför är det bara att konstatera, vilket jag alltid har tryckt på, att man nu till sist fattar rätt beslut. Då står vi också med den spännande uppgiften att till sist hantera lagstiftningen.

Resultatet är enkelt att förutsäga: fortsatt utspridning av våra städer, efterhand som exploateringstal hålls ned (ett mänskligare stadsrum som dualisten ville ha kl 13.58 brukar i allmänhet antyda att man vill ha just en lägre täthet).

Och det är helt OK, för man kan vilja ha städer som är lågt exploaterade och dominerade av kyrktorn, trumpetstötar och gasklockor. Men det är bra om man i sådant fall har klart för sig att det sker till priset av något annat. Man bör också förstå att man själv gör ett politiskt val i sådant fall.

Som jag många gånger har sagt borde jag som lycklig bostadsrättsägare vid Avenyn i Göteborg på alla sätt glädja mig åt en sådan utveckling, för det enda vi kan vara säkra på är att det leder till raskt stigande bostadspriser i våra centrala städer. Men jag har svårt att vara så cynisk. Däremort brukar jag uppmana mina barn att bli jurister, för det är dom som kommer att bygga framtidens städer.

Givetvis är det så att exploateringsgraden dämpas som konsekvens av PBL/miljöbalkens föreskrifter, eller rättare sagt; "tolkningar". Men givetvis kvarstår andra, mer klassiska faktorer, till ökad utglesning.

"...ett nybygge skulle teoretiskt kunna räddda kulturmiljön, men själva nybygget förstör definitionsmässigt kulturmiljön."

En ohållbar situation som de flesta i denna sträng belyser. För att det skall vändas till en möjlighet, en affärsidé, utnyttjad och upplevd kulturmiljö osv krävs ett föränderligt spelrum. Samtidigt finns det en övertro på att stat och kommun skall kunna "rädda" Spritfabriken och dylika kulturmiljöer genom att lämna dem åt sitt öde. Men vad är det man avser rädda/skydda? Nergångna industrifastigheter förlorar i tillgänglighet och därmed människors intresse att minnas och förstå dess historia. Att låta äldre miljöer anpassas till nya behov och syften måste ligga i allas, och därmed lagens, intresse. De miljöer staten anser vara extra betydelsefulla bör bevaras och rustat upp till 100% i den mån anslagen tillåter.

Javisst kommer bostadsrättspriserna invid Avenyn att vara världens säkraste investering för mig och Jan om nuvarande plan för stadsutvecklingen står fast. Även vårt obebyggda Heden med sina fantastiska fotbollsplaner fungerar som en utmärkt buffertlösning mot kännbara prisfluktuationer.

Javisst är det en smula komiskt att jurister kommer forma vår framtida stad och inte arkitekter. Men Jan; varför har vi i princip "slutat" utbilda lantmätare som besitter just den kunskap du befarar kommer att behövas i allt större utsträckning?

Det är viktigt att lagstiftningen banar väg ett snabbt omhändertagande av äldre (industri)fastigheter. Ett accelererande förfall ökar risken för totalsanering i framtiden.
Även transaktionskostnaderna (som Jan omnämnt i tidigare inlägg) bör rimligen bli lägre vid direkt utveckling; det leder förhoppningsvis till större marginaler och i slutändan kan fler byggnader inom aktuellt område utvecklas (=räddas!). Sedan är det bara att hålla tummarna för att marknadssituationen är sådan att fastighetsutvecklingen kan påbörjas omgående.

Sist men inte minst: mig veterligen är det främst politiska faktorer som banat väg för en utrotning av kulturellt betydelsefulla fastigheter under 60- och 70-talet, och inte av ekonomiska intressen som många verkar tro.

Daniel: Det som tömde innerstäderna på värden och invånare mellan 1942-1975 var hyresregleringen som frös hyrorna på 1942års nivå, som dessutom flankerades av regler om zonexpropriering vilket aktivt förhindrade ambitiösa fastighetsägare att arbeta med sina hus. Värdetömningen kulminerade runt 1973, när en kvadratmeter i ett sekelskifteshus på Södermalm gick att få för 343 kronor (4000 i dagens penningvärde). I det läget revs det hus och balkonger för fulla muggar.

Därefter ledde framförallt bostadsrättsomvandlingen till en ny marknadsorienterad process. Idag är värdena uppe vid 50000-60000/m2, och naturlgtvis stärker detta nyexploateringsintresset. Den här gången inriktas detta intresse mot före detta industriområden, spårområden och 1960- och 70-tals kontor som förlorat mycket stora delar av sina gamnla användningsområden och därmed värden.

Problemet -om vi nu tycker det är ett problem- är att just dessa områden idag håller på att bli delar av riksintresset, eller för den delen ses som omistliga delar av arvet efter Hasse Tellemar, Tage Erlander och Bertil Ohlin, vilket gör att inte heller de kan rivas. Det som sedan dagens lagstiftning gör är att den sänker värdet på omvandlingsområdena genom att hålla ner exploateringstalen samt att höja transaktionskostnaderna.

Problemet idag är -helt enkelt- att en fungerade marknad har höjt värdena i så hög grad att det är möjligt att utveckla även de mest hopplösa områden och bestånd, samtidigt som vi har en lagstiftning som i många fall inte ens kan medge avstyckningar av trädgårdar, nybyggen av balkonger eller utbyggnad av vindar. Det är sannolikt många människor med NIMBY böjelser som kommer att upptäcka att ens eget hem minst av allt är ens egen borg i Sverige längre; i många fall kommer man till sin häpenhet att upptäcka att till och med äppelträden var av riksintresse.

Henrik: Det finns så många problem här så det liknar ingenting. Minst av allt handlar det om att gå från ett genomreglerat till ett helt oreglerat tillstånd.

Det vi har idag är, som du själv skrev klockan 19.08, total nihilism: "En avstyckning av en tomt inom "Det tidiga 1900-talets utvidgningsområden, med tidstypisk terränganpassad plan och villor på stora, grönskande tomter." kanske inte är något problem men många dåligt genomtänkta kanske är det."

I ett normalt lagsystem eftersträvar vi förutsägbarhet och likhet inför lagen. Med den synen vi får i dagens tillstånd behandlas människor efter godtycke. Att förklara varför grannen fick stycka av/bygga garage men inte du lär bli en grannlaga uppgift på ett och annat ställe, och ge en hel del jobb till landets jurister. Den som vinner blir, som vanligt, den starkaste.

Det jag eftersträvar är ett förutsägbart lagsystem.

Vi kan konstatera att både Henrik och jag ser likadant på det mesta. Vi vill ha en fungerande lagstiftning, och vi anser att det var ett helt riktigt beslut att stoppa rivningen av spritfabriken.

Men sedan slutar likheterna. Henrik anser att det är möjligt att arbeta med den nuvarande lagen, och att man kan tolka och "hantera" riksintressena. Själv anser jag nog också att man kan arbeta med dem, och i Eslövs fall vore det till och med särdeles enkelt, för varje fastighet som byggdes fram till 31 december 1999 måste rimligen ingå i den riksintressanta kulturmiljön.

Däremot anser jag inte att det blir möjligt att bedriva en meningsfull stadsutveckling med utgångspunkt i dagens skrivningar av riksintresset. Det som H. kallar "accumulerade skador..." måste rimligen syfta till att vi nu arbetar med att återställa miljön till ursprungsskick. Några mer avstyckningar kan till exempel knappast bli möjliga längre, men mängder av intrikata problem kommer att följa i rask takt. Låt mig bara ta ett exempel: "villor på grönskande tomter" ingår som sagt i riksintresset. Anta nu att en intet ont anande villaägare satt upp några gungor och anlagt en sandlåda i en del av trädgården. Anta att han dessutom kompletterar anläggningen med en modern 15 kvadratmeter stor Friggebod. Karaktären på trädgården förändras nu snabbt, och hans lagkunnige granne inser att han är tvungen att anmäla det pågående ingreppet i riksintresset till kommunen. Vad ärendets fortsatta gång blir kan omöjligen förutses, men en hel del kommunala resurser lär bindas upp på vägen mot ett okänt mål.

Men låt oss vidga vyerna till Stockholm. Här innefattar riksintresset hela området innanför tullarna med Djurgården, och dessutom tio ytterligare stadsdelar. I innerstaden kan vi konstatera att riksintresset redan aktualiserats flera gånger i år, och att länsstyrelsen uppmanat kommunen att utveckla det i sin översiktsplan.

Ser vi på enskilda projekt som sannolikt behöver avskrivas i stort sett omedelbart ligger nog Tors Torn illa till. Tornen ligger direkt intill Röda bergen, som utpekats som särskilt riksintressanta. Samma gäller naturligtvis höghusen vid Ropsten och Hjorthagen, vilka riskerar att komma i omedelbar konflikt med inte mindre än två särskilt riksintressanta områden, nämligen Abessinien och Gasverksområdet. Upplevelsen av samtliga dessa områden skulle helt klart påverkas på ett genomgripande och sannolikt menligt sätt av sådana skrämmande vidunder.

Allt detta kan man tycka är bra, för vi kommer som sagt då att fortsätta att ha en stad som domineras av Riddarholmskyrkan, Trumpetstötarna och Gasklockorna. Men man bör inse att man väljer bort något annat, och att det i grunden är ett politiskt val man gör.

En och annan kan nog även tycka att en lagstiftning som gör ingrepp i både friggebodar och skyskrapor är väl omfattande. Legitimiteten i ett sådant lagsystem riskerar dessutom ganska snart att urholkas.

Jan, efter att ha sett nybyggnadsförslaget till Eslövsexemplet sällar jag mig definitivt till dem som tycker att det var riktigt av länsstyrelsen att stoppa projektet. Riva 100-årig industribebyggelse för att bygga ett modernistiskt hus i park känns väldigt 60-tal och det var ju för att vi tidigare hade alldeles för många sådana trista projekt som våra lagar idag ser ut som de gör.

Att Centrala Stockholm ska fortsätta att ha en siluett som präglas av Riddarholmskyrkan, Stadshuset och Kungstornen tycker nog väldigt många däribland jag.

För att övertyga mig skulle det behövas ett mer flagrant exempel. Finns det t.ex nåt fall där nån trist 60-talskåk inte fick rivas eller byggas om?

Vi ser idag många exempel på att man fortsätter bygga lamellhus i 60 talsstil i förorter som består av lamellhus från sextiotalet. Beror det på riksintresset eller några andra lagar eller är det bara gammal vana?

Jag håller i övrigt med om att det finns för mycket av centralstyrning, att det är för svårt att ändra detaljplaner etc. Det borde t.ex i princip vara fritt för en fastighetsägare att bestämma om fastigheten ska användas till kontor eller boende.

Ett exempel:
I Danderyd vid Vendevägen finns det två Statoilmackar mitt emot varann. Tidigare låg där två olika mackar men genom företagsuppköp är nu alltså båda Statoil sedan länge. Enligt detaljplanet ska båda tomterna användas till bensinmack, så om Statoil skulle sälja den ena skulle fastigheten alltså bara kunna köpas av en konkurrent. Därför finns det fortfarande två Statoilmackar mitt emot varann. (Källa: Hörsägen från en person boende i Danderyd)

Martin: Det är egentligen nu som lagen ska börja tillämpas på allvar. Vi får se vad som händer i villaträdgårdarna och innerstäderna. Utvecklingen är faktiskt helt oförutsägbar.

Det här är i alla fall ett annat intressant fall, tycker jag.
http:​/​/​www.​skd.​se/​article/​20​0​90​522/​NYHETER/​581531461/​1.​.​
http:​/​/​www.​skd.​se/​article/​20​0​90​520​/​NYHETER/​44326410​0​/​1.​.​*/LUND/smalands-vill-stoppa-60-nya-studentbostader
http:​/​/​sydsvenskan.​se/​lund/​article43330​3/​Smalands-​stif.​.​

Läs gärna kommentarerna till Sydsvenskan artikeln också, det finns en del intressant där.

Johnny:
Jag tror mycket av lösningen stavas flexibilitet. Om man dogmatiskt ska följa löst definierade riksintressen och lägga ostkupa på allt kan det bara gå åt skogen. Man måste få omforma vissa miljöer, och då inkorporera äldre bebyggelse som en del av det nya.

Johnny: Jag minns kåken väl från när jag bodde på Danviksklippan på 80-talet. Seriöst förfall redan då.

Det problemet du presenterar är i princip olösligt med dagens lagstiftning. Man kan se dagens utformning av lagstiftningen som att Länsstyrelser och kulturvårdande myndigheter utrustats med en beskattningsrätt på nybyggnation. Man kan helt enkelt kräva olika saker, som det sedan kostar pengar för fastighetsägaren att genomföra.

Bekymret är detsamma som vid all beskattning: man frestas ta ut en för hög skattesats (alltså kräva allt för omfattande åtgärder) vilket gör ombyggnationen omöjlig.

Dessutom blir toleransen för "skatten" beroende av hur hög exploatering ägaren får göra i den förnyade delen av fastigheten. Problemet här är att de kulturvårdande myndigheterna gärna håller ner exploateringstalet, vilket egentligen bara får till följd att möjligheten att genomföra bevarandeåtgärderna minskar.

Teoretiskt sett skulle Moment 22 situationen kunna lösas genom att länsstyrelser och museer utrustas med egna sedelpressar, men den politiska viljan för att genomföra denna drastiska åtgård fär nog bedömas som liten.

Didde: Jag ser att du och jag i grunden skriver detsamma i våra inlägg (mitt kl 21.09, ditt kl 21.22). Lagstiftningen blir transparant om vi ställer tydliga krav, vilka å andra sidan riskerar att leda till en "överbeskattning" av fastighetsägaren.

Dessutom kan kraven ("beskattningen") varieras kraftigt över tiden, vilket minskar genomskinligheten. Vi står inför en moment 22 situation om inte sedelpressen placeras hos Länsstyrelsen (ditt sista stycke).

Det här är ett fruktansvärt långt svar, men eftersom både Didde och jag vill ha en "objektiv och hanterbar lagstiftning" måste vi först av allt definiera vad som är kultur, och hur den avspeglas i omgivningen. Sedan får vi försöka förstå hur riksintresseskrivningarna hanterar dessa avspeglingar. Vi måste ändå ha något fast att hålla oss i.

Vi människor formar vår verklighet utifrån de produktivkrafter (ungefär: de tekniska möjligheter) som existerar. Samtidigt är det också vi som skapar tekniken, och den utvecklas över tiden. En aspekt av det vi skapar är vår byggda omgivning, och eftersom vi är naturligt kreativa kan samma teknik utgöra grunden för både Boberg, Asplund eller Erskine och mer prosaiska skapelser som till exempel ett asfaltverk. Dock är alla byggnader uttryck för kulturell verksamhet, till och med om de ritats av automatiserade CAD-program, någon har ju konstruerat programmet.

Men arkitekturen är bara en del av vår skapande verksamhet. Vi utvecklar som sagt tekniken, vilket uttrycks i ständigt nya produktionsanläggningar, och på vår fritid ägnar vi oss åt nöjen. Ibland slutar vi att ägna oss åt en viss typ av verksamhet, vilket resulterar i att fabriker, folkparker och bandyplaner förfaller. Ruinerna fotograferas sedan i motljus och utnämns till "kultur" samtidigt som man önskar någon form av skyddsmärkning.

Men den här sortens populistiska sätt att se på fenomenet kultur missar egentligen hela den intressanta utvecklingen av skapandet över tiden. Den kan man snarare se i en framgångsrik kulturyttring: tittar vi på ishockey kan man se hur arenorna blir en avspegling av produktivkrafternas utveckling och den alltmer internationaliserade spridningen av idéer och värderingar. Vi rör oss från 1950-talets månskensrinkar, till 1960- och 70-talets plåtlådsliknande hallar, för att nu ha nått 1990- och 2000-talens logeinramade eventanläggningar.

På samma sätt förhåller det sig med anläggningar för produktion och arbete. Vi rör oss från 1800-talets verkstäder och spritfabriker till 1960-talets asfaltanläggningar för att nå dagens samhälle som domineras av jättelika vårdfabriker och glasklädda kontor utefter motorvägar. Allt det här, inklusive motorvägar och flygplatser, är tillsammans med oerhört mycket annat, kultur. Det problem vi konfronteras med är egentligen paradoxalt: vi fortsätter att producera enorma mängder ny kultur i form av byggnader och infrastruktur. Mycket av den här kulturmiljöproduktionen är oproblematisk, för de kulturmiljöer som berättar något om vår tid byggs i Kista och Kungens Kurva.

Problemet som vi diskuterar här uppstår när den nya och gamla kulturen möts. Genom att definiera att vi behöver vårda miljöer har vi här bestämt oss för att det är hela samlingen av artefakter -fastigheter och fabriker likväl som månskensrinkar och hockeyhallar- som vi vill vårda.

Hur definiera man vad som uttrycker det tidstypiska i dessa helheter? Jag skulle nog säga att Eslövsdefinitionen, som innefattar villaträdgårdarna och samtliga fastigheter som byggts fram till 31 december 1999 egentligen är den mest "objektiva". Här försöker vi vårda all kultur, utan att göra några som helst val. Därmed ger vi inte heller uttryck för våra egna eventuella preferenser. I länken nedan, där en av de som arbetade med Stockholms kulturmiljöer på 1980-talet skriver om olika byggnader, tycker jag att hon i vissa fall ger uttryck för den här typen av kulturell objektivitet, medan hon i andra fall blir mer subjektiv. Det är riktigt att framhålla de Fem Trumpetstötarna som skyddsvärda utslag av den tidens värderingar, men man måste också inse att de vindsutbyggnader som gjorts i Röda bergen under 1970-talet är kulturyttringar. De var utslag av den tidens värderingar, och har därför har en historia att berätta om till exempel slarviga ROT-renoveringar i miljonprogrammets skugga. Man kan konstatera att det ofullständiga arbetet med kulturmiljön i riksintresset Stockholms innerstad redan lett till irreparabla skador, när till exempel det tidstypiska asfaltverket på Kungsholmen revs.

Det problem som finns med den här typen av arbete, där man jobbar med hela miljöer, är förstås att det blir oformligt och resurskrävande. Försöker vi vara mer selektiva riskerar man att gå miste om unika delar av miljön (asfaltverket) därför att den sakkunnige missar det, ungefär som en fotbollsdomare som missar en solklar hands. Naturligtvis kan missen ofta bero på den sakkunniges subjektiva preferenser, som till exempel hans/hennes klassbakgrund.

Arbetet med hela miljöer riskerar inte bara att leda till en totalt okontrollerbar resursåtgång och ett massivt kunskapsproblem. Objektivitet och "allmänintresse" är så jättelika bekymmer att man knappt ens vågar börja tänka på dem - hur vi skyddar oss från subjektivitet och särintressen är i princip olösbara problem. Det är därför jag menar att man måste göra val, som dessutom är tydliga.

Men, slutligen, varför var då asfaltverket en så betydelsefull del av den riksintressanta staden?

På Kungsholmens norra strand fanns sedan länge betydelsefulla upplag för sand, grus, tegel och cement. Upplagen reflekterade den växande stadens behov av byggmaterial. Det var helt enkelt en del av "...sekelskiftets kommunaltekniska anläggningar", som framhålls på sid 3 i den bifogade länken. Stockholm Entreprenad AB, som var kommunens eget bolag för tillverkning och asfaltläggning expanderade starkt här från och med mellankrigstiden, och 1968 anlades till sist ett högmodernt asfaltverk. Verket var en direkt reflektion av rekordårens unika infrastrukturexpansion, när flera nya stadsdelar som Tensta och Rinkeby byggdes i stort sett samtidigt som Essingeleden anlades och Arlanda byggdes ut. Verket blev också en viktig del av stadens siluett från Solnahållet. Den skenbara bristen på arkitektur var egentligen en direkt återspegling av tidens betoning av en byggnads funktion. Den rent brutalistiska konstruktivismen representerade därför ett särskilt värde i stadsbilden. Det framstod inte minst som en talande och kontrasterande pendang mot det sena 1800-talets ornamenterade tegelarkitektur (gasverket).

I direkt anslutning till asfaltverket fanns också Stockholms stads Maskinförsörjningsorganisations (MFO) betydelsefulla uthyrningsdepå. Depån, som låg vid korsningen av Lindhagengatan och Kellgrensgatan, innehöll tusentals asfaltmaskiner, kompressorer, jordvibratorer och mängder av handburna byggmaskiner och verktyg. De stora och luftiga lokalerna, som hade anlagts och utvidgats under den kommunala expansionseran, reflekterade väl den växande stadens ökade behov av olika former av material.

Tillsammans gav de båda byggnaderna en unik möjlighet att förstå vilken betydelse som kommunen hade för stadens rekordartade utveckling. De gav också en intressant bild av hur kommunen på ett framsynt sätt anpassade sig till produktivkrafternas förändring. Ständiga investeringar i nya produkter och material var en typisk del av den svenska modellens dubbla betoning av både produktivitetsökningar och klassamarbete. Slutligen demonstrerade anläggningar också 1980- och 90-talens framstormande privatiseringsvåg, för mellan 1997-98 såldes de båda viktiga verksamheterna ut till privata intressenter.

Men kanske var det denna rasande utvecklingshastighet som i början av 2000-talet ledde till att de intressanta byggnaderna, som demonstrerade en sällsynt betydelsefull del av utvecklingen av riksintresset Stockholm innanför tullarna, revs. Den moderna bebyggelsen kunde mycket väl integrerats och underordnats asfaltverket och depån. Som förhållandena nu blev har möjligheten att förstå samhällsbyggnad, rekordår och privatiseringsvåg med utgångspunkt i verket och depån för alltid försvunnit.

http:​/​/​www.​stockholmskallan.​se/​php/​fupload/​SMF/​SD/​SSMB.​.​

Didde: Då kan vi bara avsluta med att konstatera att vi är överens om att lagstiftningens nuvarande tillstånd gjort hela byggsektorn inom de så kallade riksintressena oförutsägbar.

En flitig handläggare på länsstyrelsen, som hade uppmärksammat de förhållanden som jag skrev om på norra Kungsholmen skulle kunna gå in och stoppa/fördröja exploateringen av tusentals lägenheter. Byggföretag som redan hade bundit upp hundratals miljoner i projektet skulle få stå med kapitalkostnader under kanske åratal av förhandlingar med osäker utgång.

Naturligtvis kan man ha det så, men då får man vara beredd på att städer byggs någon annanstans. Det kommer inte heller att kunna finnas några mindre aktörer i byggbranschen, för bara riktiga multijättar kan klara risker av den här typen.

Min poäng blir då (återigen) följande:

Det problem som finns med den här typen av arbete, där man jobbar med hela miljöer, är förstås att det blir oformligt och resurskrävande. Försöker vi vara mer selektiva riskerar man att gå miste om unika delar av miljön (asfaltverket) därför att den sakkunnige missar det, ungefär som en fotbollsdomare som missar en solklar hands. Naturligtvis kan missen ofta bero på den sakkunniges subjektiva preferenser, som till exempel hans/hennes klassbakgrund.

Arbetet med hela miljöer riskerar inte bara att leda till en totalt okontrollerbar resursåtgång och ett massivt kunskapsproblem. Objektivitet och "allmänintresse" är så jättelika bekymmer att man knappt ens vågar börja tänka på dem - hur vi skyddar oss från subjektivitet och särintressen är i princip olösbara problem. Det är därför jag menar att man måste göra val, som dessutom är tydliga.

Uppenbart är det en riktig soppa.

Man kan fråga sig varför den har uppstått. Mitt förslag är att det har funnits en efterfrågan på den. Under mansåldern före PBL revs stora delar av de städer folk gillade, och istället fylldes de av byggnader av en sort som nästan bara arkitekter gillade. Det uppstod en folklig panik om att rädda vad som räddas kunde. Men det var ett problem som djupast sett inte kunde åtgärdas med lagstiftning; ändå var det den vägen man gick eftersom allt annat skulle ha trampat på för viktiga intressen, och så blev det som det blev.

Nu, tretti år efteråt måste vi hitta på något annat. Jag håller med dig, Jan, om att vi behöver lagar som inte är godtyckliga. Godtycket måste överlåtas åt politiken, inte åt juristerna. Vi måste göra det möjligt att bygga. Samtidigt vill vi inte ha tillbaka situationen före PBL där det rivs hej vilt och byggs skit som ersättning. Vi vill ha en ordning där man kan vara rimligt (inte helt, för det går inte) säker på att det nya är bättre än det gamla.

Har du nån ide, Jan, om hur man ska uppnå detta? Jag formulerade några förslag på en annan tråd - http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​0​9/​11/​systemfel-​i-​stadsplanerin_​.​.​ - har du något att tillägga där?

Marcus:
Vet inte riktigt avsikten med ditt inlägg, men det kunde vara lämpligt om du läste de sju diskuterande inläggen mellan mig och Didde mellan den 20/11 kl 21.09 och 24/11 kl 07.47.

Jan W: Återkommer - tror inte att det är särskilt lätt att finna lösningar, vilket ju också är kontentan av de sju inläggen mellan mig och Didde. Ett särskilt problem är det nog också att man faktiskt ska kunna ställa grundkrav på kvaliteten på lagtexter. Här har vi skrivningar som vi alla är överens om ligger långt under det uttydbara - vad händer i så fall om någon driver juridiken till sin spets?

Karl-Fredrik: Självklart är det Länsstyrelsen som har reagerat, någon annan kan inte gripa in med hänvisning till RI. Det skriver tidningarna i länkarna också. Smålands har, vad jag förstår, varit missnöjda av andra skäl. Du är den förste som tar upp Smålands Nation här, faktiskt.

Didde: Först och främst - det här är det roligaste och intressantaste meningsutbyte jag haft med en person med dina utgångspunkter någonsin. Bara det visar att artikeln om Eslöv var bland det viktigare jag har skrivit om svensk planering och bostadsförsörjning.

Först och främst är vi uppenbarligen överens om att riksintressenas tillstånd i dag befinner sig på kollapsens brant. Som du skriver - det är möjligt att göra en kraftigt förbättrad skrivning om Stockholm bara genom att sitta och skriva i den här debatten. Det säger egentligen allt om hur tillståndet har sett ut sedan 1980-talet, och det förklarar också varför lagen inte tillämpats. Å andra sidan har bristen på efterlydnad av lagen betytt - se mitt Kungsholmsexempel - att man kunnat fortsätta att bedriva stadsomvandling.

Fast vi är också överens om att det tillståndet inte kan fortsätta, eftersom det betyder att lagbrott och slumpmässig tillämpning blir norm. Din lösning är att man till sist gör det som Lagstiftaren skrev 1986, d.v.s att man till sist tar fram det material som behövs för att få en fungerande arbetsgång runt RI.

Och här skiljer vi oss åt. För det första ligger det ett bekymmer i att det skulle ta kanske ett decennium att skapa det underlag som du söker. Under den tiden skulle vi vara utlämnade till tolkningar av de underlag som vi båda verkar vara överens om inte fungerar. Under detta decennium skulle vi med andra ord fortsätta att vara utlämnade åt godtycket och slumpen.

För det andra tror inte jag att det går att konstruera det underlag du vill ha. Resursåtgången blir ett oöverstigligt hinder och, värst av allt, det kommer att visa sig att varje existerande fastighet inom riksintressena har ett unikt värde. Det beror helt enkelt på att varje fastighet är skapade på de villkor som produktivkrafternas utveckling ger vid den givna tiden. Det betyder att den blir en funktion av hur arkitekten och samhällsplaneraren hanterade de problem och möjligheter som kapitalmarknaden, tekniken och arbetsmarknaden erbjöd just då. Sedan fortsätter den givna fastigheten att vara en avspegling av samhällsutvecklingen under hela sin livslängd.

Men det betyder också att i princip alla fastigheter har en given livslängd i sin ursprungliga funktion. När tekniken utvecklats vidare behövs inte fabriker, kontor blir omoderna, hotell hamnar vid sidan av de nya turistströmmarna. Bostadsfastigheter måste moderniseras, när de ursprungliga köks-, badrums- och värmelösningarna framstår som ineffektiva och omoderna.

Av alla dessa skäl är en stads utveckling ett kontinuerligt pågående ombyggnadsprojekt, som oavbrutet förutsätter mängder av beslut från tusentals aktörer. Har vi då valt att beskriva samtliga hus byggda fram till 31 december 1999 som delar av en Riksintressant kulturmiljö, eller valt ut delar av Stockholm där betydligt mer än 50% av stadens befolkning bor som Riksintressanta, har vi skapat ett oöverstigligt kunskapsproblem, där det dessutom inte finns enstaka "objektiva" lösningar. Sannolikt det enda man kommer att kunna göra är att minska diversiteten. Vill man använda en Jacobsk' terminologi kan vi säga att vi kommer att kunna minska den artrikedom som gör städer till unika inkubatorer, och det är (värst av allt) framförallt det nya vi kommer att hindra framväxten av.

^^

Marcus. Jag tycker att det går att kombinera flera modeller. Att låsa fast sig vid att husen skall ha fem våningar och att gatorna skall vara 18 meter breda känns lite stelbent. Kan man inte se att staden har plats för mer än endast en skala?

Marcus, kl 13.03: du får tala om vad jag skriver för felaktigheter om Eslöv. Att jag skyller fastighetens nuvarande tillstånd på kulturvården är definitivt fel. Det är resultatet av att inga nya investeringar gjorts här under femtio år. Skälen till det finns belysta på många ställen i
den här tråden, senast i mitt inlägg kl 12.54 idag.

Det framgår också tydligt av artikeln att det var helt rätt att stoppa rivningen utifrån den text som finns att tillgå om riksintresset Eslöv. Bilderna reflekterar synnerligen väl byggnadens kondition, och har sannerligen inte manipulerats för att få den att framstå i en sämre dager. Det är en snart sagt omöjlig uppgift, för dom blir aldrig sämre än så här.

Per Hagwall: Kungsholmsprojektet som jag och Didde varit inne på har varit rivningen av Asfaltverket och den gamla Maskindepån på Lindhagengatan/Kellgrensgatan.

PH 15.30: True, det är två projekt som har diskuterats. Det första var, mycket riktigt, det som du lade länken till.

Överhuvudtaget är Stockholmsregionen fantastisk just nu. Var inne i Asplunds gamla praktfunkisbyggnad vid SBL i Solna igår och fotade också. Fullständigt gudomligt och ett praktexempel på sådant som verkligen bara en dåre skulle tycka skulle rivas. Det jag kan vara rädd för är att det kan hamna i en den typen av extremer om inte kulturvårdarna gör val.

Men tillväxten skapar som sagt stora möjligheter och utmaningar just nu, vilket betyder att det förnyelsetempo som jag beskrev i inlägget 12.54 är mycket högt. En kul situation, men naturligtvis också fylld av risker och potentiella konflikter.

Didde, naturligtvis är vi inte överens, och vi kommer heller aldrig att bli det. Det beror i grund och botten på att vi har djupt annorlunda sätt att se på sådana begrepp som centralisering, decentralisering och förändring. Dessutom tycks du nu glida mot ett allt starkare försvar för de riksintresseskrivningar som vi har: "Det är inte alla drivkrafter och inte alla drivkraftens fysiska avtryck som identifieras, det är utvalda sådana. Valen är alltså redan gjorda och planprocessen förtydligas de valen och blir genomskinliga i bl.a. ÖP, som ju ska styra kommunernas bebyggelseutveckling. Därmed är också förutsättningarna för fastighets- och stadsutvecklingen förutsägbar."

Men förutsättningarna för fastighets- och stadsutveckling är knappast förutsägbara. Här faller du omedelbart ned i det moras som texterna har försatt dig i. Om Eslöv skriver du att "Det tidiga 1900-talets utvidgningsområden, med tidstypisk terränganpassad plan och villor på stora, grönskande tomter är ju som sagt en fysisk struktur som är lätt att bryta ner och förtydliga så att det blir till riktlinjer för hur bebyggelseutvecklingen i området ska kunna ske med beaktande av värdet", men problemet är bara att riksintressetexten också säger att "annan bebyggelse som visar den fortsatta utvecklingen under 1900-talet" är en del av den intressanta miljön. Det betyder (åtminstone för en jurist som drev frågan hela vägen genom det juridiska systemet) att även alla avstyckningar och friggebodar som genomförts och satts upp under resten av 1900-talet är en del av den riksintressanta kulturmiljön. Det blir det som framtidens planerare, lantmätare och antikvarier ska ta ställning till - hur värnar men den topografi och miljö som åstadkommits i en snart sagt anarkistisk process, och som tenderar att befinna sig i kontinuerlig omvandling. Om du fortfarande menar att den processen är "en fysisk struktur som är lätt att bryta ner och förtydliga så att det blir till riktlinjer för hur bebyggelseutvecklingen i området ska kunna ske med beaktande av värdet" tror jag du underskattar problemen. "Nerbrytning och förtydligande" betyder egentligen bara en sak: en stark centralisering och en reglementerad minskning av variationen i stadsmiljön/stadsekonomin.

Sedan menar du att det inte är varje fastighet som har ett unikt värde, bara för att den råkar befinna sig i ett RI-område. Det är principiellt riktigt, för det är ju just kulturmiljöer som Lagstiftaren avsåg. Bekymret är bara att miljöer utgörs av enskilda fastigheter, som var och en har sitt värde om man går in och läser dem på riktigt. I praktiken kommer dessutom alltid fastighetsägare att förändra fastighet för fastighet, och det är där möjligheten att gå in och avgöra skadan/betydelsen för kulturmiljön finns. Mitt resonemang kl 12.54 igår gick sedan ut på att man där kan framhålla unika drag i varje fastighet, vilket gör att dess nuvarande utformning är betydelsefull för att kunna läsa miljön. Vi var också under åtminstone någon dag helt överens om att ett par fastigheter - en asfaltfabrik och en maskindepå - borde ha fått styra hela utformningen av norra Kungsholmen. Jag kan lova dig att jag skulle kunna ge dig liknande skrivningar om snart sagt vartenda hus som finns inom riksintresset Stockholms inom tullarna.

Min asfalt- och depågenomgång har flera funktioner i det sammanhanget: dels visar det på vad man missat i hittillsvarande beskrivningar, dels visar den att kunskapsnivån fortsatt vara begränsad hos människor som varit satta att göra bedömningar för att "utveckla riksintresset", och dels visar det att man med hyfsad allmänbildning och lite googling kan förändra innehållet i en tänkt exploatering nästan omedelbart. Googlingarna skulle kunna ändra risknivåer och exploateringstal på ett sätt som vore helt oacceptabelt för de flesta exploatörer, och då får man som sagt bygga och bo någon annanstans.

Jag menar att den reglementiserade stadsomvandlingen är ohanterlig, och att den kommer att fortsätta att utmärkas av alla de brister som karaktäriserat riktigt dåliga planekonomiska lösningar: långa väntetider, ansvarsundvikande, slumpmässig tillämpning och plandeformationer. Minskningen av variationsmöjligheterna i ekonomin och miljön är oundviklig, och efterhand brukar även produktionen falla i sådana system (i Sverige har vi halverat byggandet var tjugonde år sedan den först PBL-utredningen tillsattes).

Min poäng är därför (som vanligt):
Det problem som finns med den här typen av arbete, där man jobbar med hela miljöer, är förstås att det blir oformligt och resurskrävande. Försöker vi vara mer selektiva riskerar man att gå miste om unika delar av miljön (asfaltverket) därför att den sakkunnige missar det. Naturligtvis kan missen ofta bero på den sakkunniges subjektiva preferenser, som till exempel hans/hennes klassbakgrund.

Arbetet med hela miljöer riskerar inte bara att leda till en totalt okontrollerbar resursåtgång och ett massivt kunskapsproblem. Objektivitet och "allmänintresse" är så jättelika bekymmer att man knappt ens vågar börja tänka på dem - hur vi skyddar oss från subjektivitet och särintressen är i princip olösbara problem, som Du i princip helt undviker. Det är därför jag menar att man måste göra val, val som dessutom är tydliga.

Didde, du ska ha tack för ett oerhört intressant utbyte. Vi kan konstatera att vi delar syn på många av de bekymmer som finns i dagens tillämpningar av RI och PBL, men att du har en optimistisk uppfattning om de utvecklingsmöjligheter som eventuelt finns inom den existerande strukturen. Den optimismen delas inte av mig.

Den stora skiljelinjen är nog ändå strukturell mellan oss, och den hoppas jag vid tillfälle att skriva längre om, för det här är en grej som blev allt tydligare för mig i vår diskussion. Det ligger i själva vår grunduppfattning av staden och dess utvecklingsmönster. Naturligtvis är bebyggelse en -som du skriver-..."fysisk struktur som är lätt att bryta ner och förtydliga så att det blir till riktlinjer för hur bebyggelseutvecklingen i området ska kunna ske"... och det betyder sedan att städer blir geometriska mönster och siktlinjer som kan följas i ett fortsatt utvecklingsarbete. Då blir ju naturligtvis den enskilda byggnaden underordnad, och vi kan fortsätta byggandet inom ramen för de givna mönstren.

Själv fascineras jag av städer av ett annat skäl. Jag tycker främst om att se det skapande elementet, som uttrycks i byggnader och som varieras över tiden. Det blir ett mycket mer individualiserat synsätt på byggnader, där man framförallt uppskattar olikheter och brott i både skala och stil. Det gör sannolikt också att människor med min grundsyn tycker att dagens regleringar runt byggandet hotar att kväva stadsutvecklingen.

Synd förresten att du var anonym. Hade varit kul att diskutera igenom det här face to face någon gång.

De båda förhållningssätten är förmodligen oöverbryggliga, men som tur är är det sådana olikheter som för alla resonemang och all utveckling framåt.

Ja Fredrik, så är det. Tar man bort något gammalt är det något som försvinner, och det berör alltid något. Det kan vara en spritfabrik, eller (som framgår av den långa diskussionen efter artikeln) en asfaltfabrik som är av stort intresse. Det kan också vara att man påverkar en kulturhistorisk miljö som Röda Bergen eller Abessinien/Hjorthagen genom att bygga skuggande och skrämmande skyskrapor och torn, för man kommer aldrig mer att kunna se miljön på samma sätt som man gjorde år när riksintressena beskrevs runt år 1986-87.

Den existerande miljön påverkar man i samtliga dessa fall, och någon kommer alltid att protestera eller beröras. Frågan blir helt enkelt vilken utveckling man vill ha i det framtida stadsbyggandet.

Dessutom återstår två frågor till om man väljer att bevara allt. Den ena är helt enkelt frågan om vart räkningen för underhållet skall gå och den andra är frågan om vart framtidens bosättningar ska ske. Fråga ett saknar svar, men fråga två har däremot för länge sedan fått sitt svar: man får planera, bygga och bo på åkrarna i riktning mot Uppsala, Gävle och Nynäshamn.

Problemet skulle försvinna i ett trollslag om det nya som byggdes var i enlighet med folks smak och inte i bara enlighet med byggherrens profitmaximering och arkitektskråets elitistiska minimalism.

Jan W: That´s true.

Men det institutionella system vi har skapar ett destruktivt rörelsemönster där olika maximibud -allt ska bevaras, allt ska rivas- spelas ut mot varandra. I slutänden gör den oklara lagstiftningen att man får samsas runt den minsta gemensamma nämnaren: nyfunkis, sex-åtta våningar. I slutänden finns det inga exploaterbara tomter kvar, och då återstår bara stigande priser och en negativ gentrifieringsprocess.