Maskrosornas krig?

Nu är det väl inte riktigt så illa när det kommer till kritan.

Är inte det ganska ironiskt med tanke på att han själv flyttat in till Södermalm från Gnesta? Är det verkligen politikernas uppgift att försöka påverka var folk vill bo? Eller ligger uppgiften snarare i att hantera frågan på ett sätt som ger folk möjligheten att själva välja var de ska bo?

Den här debatten handlar dock inte om vad enskilda politiker och bloggare tycker. Den handlar om ett systemfel inom bland annat arkitektur och stadsplanering. Saken är den att både Helldén och Hallemar rent tekniskt sett har "rätt" om vi utgår från de idéer som styrt stadsbyggnaden sedan början av 1900-talet.

Jag ska förklara resonemanget bakom synen på Norra stationsområdet som "omänskligt boende". I krönikan i City hänvisar Hallemar till en forskare på KTH, som i sin tur hänvisar till ungefär 150 år gamla idéer och teorier om luft och ljusinsläpp i bostäder för att skapa ett drägligt boende. Dessa idéer gör gällande att byggnaderna ska ha visst mellanrum och viss höjd så att luft och ljus naturligt släpps in i dem. Det låter väl inte så dumt?

Kanske inte vid en första anblick. Men det är här "systemfelet" gör sig gällande. Det handlar nämligen om idéer från mitten av 1800-talet. 20-30 år innan Thomas Edison patenterade den moderna glödlampan. 50-100 år innan el, ventliation och rinnande vatten blev standard i våra bostäder.

När de här idéerna kläcktes innebar täta stadsdelar som Gamla stan eller delar av Stockholm i övrigt just en omänsklig miljö att leva i. Husen stod så tätt att luften stod stilla mellan dem. Avlopp fanns inte och ljusinsläppet var minimalt. Vatten hämtade man från en brunn på gården eller gatan, och där stod även utedasset. Bostäderna värmdes upp med vedkaminer, och lystes upp av stearinljus och fotogenlampor. En sådan miljö mår man inte bra i.

Dessa idéer väljer forskaren Werner och skribenten Hallemar att tillämpa utanför deras rätta sammanhang eller kontext. Den rätta kontexten är just sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, medan de i dagens kontext är ganska ointressanta.

Det här kompliceras genom att mycket av den forskning som bedrivs inom arkitektur och stadsplanering behandlar ämnena som om de vore deduktiva. Att de är deduktiva innebär enkelt förklarat att man hittar svaren på sina frågor inom den kunskap som redan finns i ämnet, och att det som sedan tidigare är fastslaget därmed antas vara sant.

I själva verket är det fråga om ämnesområden som i högsta grad bör betraktas som induktiva, vilket innebär att de ska bygga på empiri och erfarenheter.

Men i och med att man nu väljer att se det som deduktiva vetenskaper innebär det att föråldrade rön sällan ifrågasätts. Som det här med luft och ljus som har sina rötter i 1800-talets tankar om stadsplanering. Eftersom det då förutsätts vara sant avfärdas nya rön som felaktiga - de falsifieras - om de vid en prövning verkar vara illa överensstämmande med det gamla "facit" man sitter på.

Nu tänket förstås inte att alla som forskar inom dessa områden på det viset. Men just Hallemar verkar vara lagd åt det hållet, eftersom han blundar för nyare idéer eftersom det redan finns äldre idéer som är "rätt". Och det här är ett stort problem som hindrar stadsplanering och arkitektur att utvecklas i takt med att samhället utvecklas. Båda ämnesområdena kan nämligen betraktas som designdiscipliner, eftersom deras grundtanke är att producera lösningar för användare. Bostadsområden eller stadsplaner där människor ska bo, arbeta och leva.

Tyvärr verkar inte poletten riktigt trilla ner hos en del planerare och arkitekter. Kritik från utomstående bemöts ofta med argument som att kritikerna inte förstår vad det är fråga om eftersom de inte har den utbildning som krävs för att ha en åsikt. I själva verket tyder det på att man helt har missat designperspektivet, eftersom det är användaren som avgör om designen är lyckad eller ej.

Det är inte användaren det är fel på när designen inte stämmer med vad användaren vill ha eller behöver. Det är designern som har gjort fel.

Det här betyder att "designfolket" som ägnar sig åt att rita byggnader och ta fram planer för nya områden tappar kontakten med de människor de egentligen arbetar för. De som ska leva och arbeta i byggnaderna och områdena.

Så vad betyder då det här? Jo, att det är dags att börja tänka om inom dessa områden. Både inom yrkesutövande och forskning. Arkitektur och planering är i allra högsta grad induktiva ämnen. Om en gammal och vedertagen teori inte håller för en prövning mot de senaste rönen innebär det att den är falsifierad. It's that simple. Att naturligt insläpp av dagsljus och fungerande naturdrag var viktigt på 1800-talet stämmer mer än väl utifrån de förutsättningar som rådde då. Men nu lever vi i 2000-talet och förutsättningarna har ändrats.

Reflektera gärna över hur det skulle se ut om samma förhållningssätt rådde inom medicinen. Skulle du vilja gå till en läkare som tror att huvudvärk botas genom att man borrar hål i kraniet bara för att man trodde att det var så på medeltiden?