Systemfel

Marcus:

Vad är då ditt förslag?

Marcus:
Arbete inom politiska partier är helt klart ett sätt att komma framåt. Men arbete utanför politiska partier är ett annat sätt att komma framåt. Båda arbetssätten behövs. YIMBY arbetar utanför de politiska partierna, men det hindrar oss inte från att ha kontakter med dem, och ha möjligheter att påverka dem.
En tanke skulle förstås kunna vara att YIMBY bildade ett politiskt parti. Men är stadsbyggnadsfrågorna så viktiga för så pass många människor att de ställs före allt annat? Det krävs många röster för att gå genomslag den vägen. Och hur skulle ett sådant parti ställa sig i andra typer av frågor?

Det finns arkitektkontor som både ritar, utvecklar och äger, bland annat MAF i Luleå. Det är ett sätt att bredda den ekonomiska basen i företaget så att man inte är 100 % beroende av att det kommer in beställningar i en jämn takt.

Marcus:
Ditt resonemang pekar på kärnan i problemet att ta det till en parlamentarisk nivå. Din analys är att marknaden inte kan lösa problemen. Men frågar du en person med en annan politisk ståndpunkt så kommer svaret bli det motsatta - att endast marknaden kan lösa problemet. För egen del tror jag att sanningen ligger någonstans i mitten av dessa två.

Förslaget att först anlita arkitekter innan byggbolag kopplas in verkar vara ett bra förslag.
Det sägs innan i artikeln att Malmö och Göteborg har en bättre byggnadsprocess än Stockholm. Hur ser processen ut där?

Annat jag funderar på är att jag inte tyckt mig se någon arkitekt som arbetar med projekt i Stockholm yttra sig i Yimby. Om det är rätt uppfattat, varför?

Richard:
Nja. Det står inte i artikeln att Gbg o Malmö har en bättre byggnadsprocess. Det står att de är bättre på att få till intressant arkitektur.

@Richard: Som arkitekt kan jag härmed hörsamma din uppmaning.

Jag tror dessvärre inte att det finns särskilt många arkitektkontor, förutom de stora drakarna, som har möjlighet att agera byggherre i ett byggprojekt - även om viljan skulle finnas. Vi har dessutom i Sthlm ett problem med en tjänstemannakultur i stadens ämbeten. Stockholms Stad äger cirkus 60% av all mark i länet (ja, länet, inte bara staden) och exploateringskontoret ser det som sin uppgift att leverera "hus" till sin uppdragsgivare Staden. De är därför ytterst ovilliga att lämna markanvisningar till andra än de fastighetsutvecklare som kan visa på tidigare resultat. Jag har hört från tjänstemän på Exp.kontoret om just arkitektkontor som sökt markanvisningar enligt den modell vi sett t.ex. i Gbg men fått avslag. Moment 22-situationen är uppenbar, och vi är fastlåsta i en situation med stora fastighetsutvecklare som fantasilöst får fortsätta utan konkurrens från mindre och, förhoppningsvis, mer ambitiösa uppstickare.
Ambitionen i artikeln är annars lovvärdig, men jag skulle isåfall efterlysa en lösning som är vanlig utomlands där arkitekten är projektledare för projektet. Byggherren är i det här fallet beställare, men arkitekten upphandlar de som faktiskt "levererar" byggnaden - entreprenörer etc. Därigenom skulle de lättare kunna freda sin integritet för gestaltningsfrågor osv.

Jag tror att den viktigaste åtgärden är att öka konkurrensen. Ett exempel är att alltid lägga ut projekt över en viss storlek (i pengar) som arkitekttävling. Så fungerar det i exempelvis Schweiz har jag för mig. Sedan måste också samhällsklimatet ändras så god design premieras.

Anders G och Marcus: Sanningen ligger inte "mitt emellan", det gör den aldrig. Vad vi behöver är en politik som skapar sådana marknader att det byggs.

För hundra år sen insåg man i alla storstäder i hela Europa att en växande storstad alltid skapade en monopolistisk marknad där det var lönsammare att höja hyran än att bygga nytt. Lösningen på det från alla storstäder var att det skapades kommunala bostadsbolag som fick order att bygga så mycket de kunde utan att bekymra sig om vinst. Idag är det möjligt att andra trick för att bryta monopolmarknaden skulle fungera bättre. Exempelvis att lägga ut en gigantisk stadsplan med massor av byggbara tomter över det som nu är dödutrymme. Men det är hur som helst viktigt att den bryts. Och det kan bara ske politiskt.

Jag tror inte på tesen att dålig arkitektur bara skulle behöva en återupprättad konkurrens för att förbättras. Den som slutligen köper bostaden är ju ointresserad av hur huset ser ut - de som bor i plåtbunkern i korsningen Folkungagatan - Götgatan är ju själaglada att de bor i huset och slipper se det. Det är vi utomstående som drabbas. Utan en demokratisering av arkitektkåren (så de blir kvitt sin aristokratiska, antifolkliga smak) och en demokratisering av byggföretagen (så att man kan tillföra nån sorts medborgarintresse till deras ledningar) kommer vi nog ingenvart där.

Carl Johan Hall:
Jag tycker inte att husen är dåliga exempel på arkitektonisk misär. De är exempel på hus som egentligen inte har någon arkitektur. De ser ut som allt annat som smälls upp. Ingen originalitet, ingen själ, inget hjärta och ingen ansträngning. Byggbolagslego helt enkelt.

Jakob:
Jag tror du har flera bra poänger. Jag har personligen varit med när Exploateringskontoret försökt påverka allmänheten att vara _mot_ exploatering av obebyggda, centrala lägen. Jo, det är sant! Och i diskussioner om k-märkning, ny arkitektur mm påpekar hela tiden diverse tjänstemän att det hela inte får handla om vilka hus som är vackra eller inte. Samt att allmänhetens preferenser inte får spela in... Det verkar råda en mycket märklig kultur hos stadens byggnationsbyråkrater.

Mats G:
Jag tror du har rätt, politisk agenda tycks inte spela så stor roll. Min bild är att den tråkiga och dåliga Stockholmsarkitekturen snarare handlar om:
- vissa kulturella föreställningar och preferenser framför allt hos arkitekterna, men även i Sverige i stort
- arkitekter med låg designkompetens och som ser sig som byggingenjörer snarare än som formgivare
- för lite respekt och inflytande för arkitekterna
- ständiga protester som driver alla projekt mot mest intetsägande hus
- dålig konkurrens och lågt byggande

M: Nu går du för långt. Jag tror inte på att man ska lösa problem genom att skeppa bort människor (varken unga, gamla eller invandrare). Utan man tar itu med problemen så att alla grupper får vara med i lösningen.

Markus: Håller med om att likformigheten är problemet och inte stilen. Men däremot tycker jag att dagens nyfunkis är ungefär lika likformig som postmodernismen som byggnadsstil. På så sätt håller jag med Anders och Magnus.

Jag håller med Daniel (fast heter det inte skokartong?). Dessutom tillkommer ju att det finns mycket mer funkis - ny och gammal - än det finns postmodernism.

Instämmer. Postmodermism är faktiskt roligare än nyfunkis. Dels eftersom det inte är fantasilös karbonkopia rakt av, dels för att det, som Jan redan konstaterat, finns så förbålt mycket av nyfunkis. Det är på intet sätt någon favoritstil för mig, men det är snäppet bättre än vita sockerbitar.

Jag vill se mer Art Deco. Fast det är en högst personlig önskan.

Martin Ekdal, din önskan är personlig, men inte unik - vi är i alla fall två om den. Även om jag nog i första hand vill se mer blandning av olika stilar överhuvudtaget.

Det som stör mig mest är synen på arkitektur att den enbart ska avspegla nutiden. "Nu bygger vi hus som ser ut så här, och då ska alla hus som byggs se ut så här." Ja, men varför?

Vad skulle vi kunna göra för att försöka få till en förändring?
a) Mobba stadsarkitekten
b) Dela ut ett Fulaste Hus-pris varje månad.
c) Dela ut ett jumbopris till sämsta arkitektfirma varje år
d) bli majoritetsägare i börsnoterade byggbolag.

Magnus O:

Ja, en blandning av stilar. Det är egentligen ren skam att bara hålla sig till en enda stil då vi har så många fina alternativ att välja på från världen och ur historien. lite framåttänk skulle inte heller skada. Omväxling förnöjer.

Bra artikel!

Visst är tonen i artikeln skruvad men inte mer än den gängse presshållningen i frågan (alla medier). Jag skulle inte bli förvånad om en ungdomstidning i Tumba upprördes över att ett hus skulle uppföras på mark i innerstaden. "Rör inte stan"-idén har blivit så djupt rotad i allmänheten att det ses som en självklarhet. "Tänk på Klararivningarna"-argumentet kommer oavsett om byggandet handlar om en korvkiosk under en motorvägsramp.

Jag tror liksom Jan W och andra att förändringen måste vara politisk. Vårt inflytande som medborgare fungerar så, men självklart måste vi då vara många och målmedvetna, först då blir frågorna politiska. Opinionsbildning är ett mål på vägen. Andra självklarheter av idag har kommit samma väg; Jordens plats i universum och biologisk evolutionen tedde sig inte självklara för allmänheten då de formulerades. Det sköna är att man vet att man kommer vinna, förr eller senare. Ju mer förr man vill ha det desto mer måste man engagera sig.

Säg att 30.000 engagerade stockholmare säger att det för dem är viktigt att man bygger bostäder, spårbunden trafik och beaktar arkitekturen. Då är det inte längre forumsdiskussion utan opinion som politikerna inte kan strunta i.

Konkret skulle mycket kunna ges om politiska beslut lades som:
* Byggrätt säljs på tomt inte kvarter och säljaren (staden) önskar blanda byggherrar.
* Stadskontoret väljer att blanda (höjd, stil, verksamhet) i nya områden i sitt val av köpare. Idag verkar det vara lag på att allt ser lika trist ut och att det inte ska märkas att det byggts nyligen ens.
* Områden får växa organiskt, inte allt på en gång.
bl a

Dan: Kan vi hoppas på att våra intressanta och tankeväckande diskussioner här kan fortsätta i utåtriktade manifestationer med syfte att skapa massorganisering?

Jan. Jag börjar undra. Varför är vi så få och växer så långsamt. Problemen är självklara och lösningarna likaså, men trots att de berör alla invånare i regionen samt de som önskar flytta hit, så händer inget. Har jag bara dåligt tålamod?

Är motståndet i mediakanalerna större än vad som kan förväntas av ett annars rationellt samhälle? Man känner sig som Galileo Galilei emot Vatikanstaten. Det är ju inte svårt att övertyga vänner som inte tidigare reflekterat över situationen. Hur kommer det sig då att stadens och förorternas befolkningar inte kan häva politiskt oförnuft och medial tramspropaganda?

Är det så att folk inte bryr sig, saknar de visioner, tror de inte på förändring eller är det bara de drömmande nördarna som hänger på yimby? Alla andra kanske ser världen genom ett annat filter. "Jaja, självklart skulle livskvaliteten höjas dramatiskt för folk och visst är det oerhört bättre för miljö och klimat om era ideér skulle slå igenom, men tror ni att det är så enkelt? Tror ni inte att både byggbolag, plankontor och politiker vill bygga tråkiga men billiga nyfunkislådor? Skräpet säljer ju som smör ändå i bobristen. Att det byggs på tok för lite är ju en investeringsgarant. Dessutom är de mest inflytelserika redan situerade i innerstaden och inte alltid så intresserade av att de åtråvärda kvaliteter som nu är strängt begränsade skulle vidgas utanför tullarna. Handlar ju mycket om bopriser, mycket pengar."

Dan: Vi lever i ett mediasamhälle. Det är så otroligt mycket som tränger sig på. Ingen orkar engagera sig i annat än det som ligger närmast till hands och är överhängande. Om vi inte skaffar oss en kärna av människor som desperat behöver en bostad kommer det inte att bli tillräckligt tryck i frågan om att bygga.

Sen, om de startar något som verkar intressant så kommer förstås fler att haka på. Men det är alltid lättare att hoppa på ett tåg som går än att starta det själv.

Och så över till något helt annat. Har just lyssnat på programmet Kalejdoskop, där man i 90 minuter har spelat olika versioner av Vivaldis Våren. Mest rockversioner, men annat förekommer också.

Och undrar: I musiken är det helt ok att låta sig inspireras över epoker och genregränser - varför inte i arkitektur? Varför är arkitekter såna snipiga, förbjudande moraltanter?

@Jan Wiklund:

Intressant och svår fråga med jämförelsen mellan musik och arkitektur!

Det som först dyker upp i tankarna är musikens spontanitet och dess karaktär av en tidsbegränsad händelse, som står i bjärt kontrast mot arkitekturens långa processer och byggnaders långa beständighet. Arkitektur är även extremt resurskrävande jämfört med musik. Dessutom går det inte att väja bort arkitekturen, den blir en stor del av våra liv vare sig vi vill eller inte.

Eftersom det står så mycket mer på spel med misslyckad arkitektur i jämförelse med misslyckad musikutövning så blir prestationskraven och prestationsångesten desto större. Det kan förvisso "pressa" fram ypperliga prestationer, men oftast blir det väldigt hämmande. Stelhet, frånvaro av lekfullhet och allmän feghet brer ut sig då stora värden står på spel. Det blir "play safe" - vilket t.ex Stockholm är ett ypperligt bevis på.

Det krävs alltså mod för att riskera misslyckas med något vågat,nytt. Och då måste miljön som arkitekten/byggherren verkar i uppmuntra sådana handlingar. Mod och våghalsighet måste alltså vinna över allt för mycket förnuft och nyttotänkande. Lite vansinne måste helt enkelt till. Och vårt samhälle, eller i alla fall Stockholm, är tyvärr inte en sådan miljö. Här råder försiktighetsprinciper, "vettighet", nyttomaximering. Se bara intervjun med den nya stadsarkitekten på annan plats här på Yimby - fullkomligt blodlöst.

Så för att återknyta till musikvärlden så är det där lättare att tuta och köra så att säga. Blanda lite hit och dit, sno lite här och där. Går det lite snett - So what!? Inte konstigt att musiken känns så oändligt mycket vitalare och mer spännande än arkitekturen.

Jan. Visst är det så, men det räcker inte.

Yimby har ju funnits ett tag och figurerat vid flera tillfällen i media så folk borde sett att ett tåg är i rullning (eller åtminstonde under konstruktion).

Och att folk reagerar på det mediala skval som handlar om deras back yard är ju uppenbart. Men säg mig den Stockholmare eller potentiella Stockholmare som är ointresserad av bosituationen? Det finns ju arbetsplatser som blockar hemnet. Det finns ju få saker som är så relevanta som boendet, särskillt när man lagt sitt liv i händerna på ett bolån. Det bor väl några stycken sådana i områden som Årsta och Huvudsta också. Kan inte de se att om en halv mille ska flytta in så bor de plötsligt mitt i stan (om det görs rätt)? Görs det fel bor de fortfarande i närförort och får trängas på underdimensionerade och dåligt underhållna tåg med den halva millen som hamnar i punkthus i skogsbackar i Nynäshamn och Märsta.

#Dan:

Jag tycker du har många goda poänger.

Att driva denna typ av frågor kräver extrem uthållighet och det är lätt att tappa sugen, särskilt om man är lagd åt det otåliga hållet.

Jag tycker Yimby har gjort, och gör, ett fantastiskt jobb. Har lärt mig mycket om de centrala argumenten tack vare Yimby. Som jag ser det vore ett naturligt nästa steg för Yimby följande:

Om man har som mål att verkligen påverka utvecklingen i någon djupare mening så tror jag man förr eller senare måste börja debattera/diskutera öga mot öga. Inte bara via hemsidor, bloggar o.dyl.

Skrivna debatter har sina förtjänster, men kan aldrig fullt ut ersätta personliga möten.
Dels för att få upp tempot, slippa trögheten och dels för att man faktiskt har större möjlighet att närma sig varandra åsikts-mässigt om man även gör det fysiskt.
Är säker på att det är mer lockande för medier att bevaka en live-debatt än att referera t.ex nät-diskussioner eller skrivelser.
Och vill man påverka verkligheten så bör man kliva in i den s.a.s.

Har personligen en viss erfarenhet av att anordna seminarier och debatter och bidrar gärna om intresset finns hos Yimby att stå som värd för sådana arrangemang.

Seminarier är en god idé som jag tycker vi ska jobba vidare på. Vi sitter ju dock inte bara bakom våra datorskärmar, jag var iväg på en workshop om ett bostadsprojekt senast igår.

Det var verkligen inte min avsikt att verka kritisk mot det ni gör eller hur ni gör det. Tvärtom! Sorry, om det kunde uppfattas så....

Men nu hägrar ett saftigt YIMBY-seminarium, i något hett ämne, vid horisonten :-D

Sign me up!

Anders. Mitt budskap var inte heller riktat emot det som görs. Snarare en appell till att vi alla måste klura på hur vi ska göra vårt budskap till massornas krav och därmed få igenom det som kan göras politiskt. Om något visade jag min otålighet - jag har svårt för situationer när viktiga självklarheter inte kommer att lysa. Seminarium är intressant men spontant känner jag att det är samma grupp människor som skulle gå på dem som redan engagerar sig idag.

Vi skulle dela ut pamfletter på tunnelbanan, skicka direktreklam och ringa dörr som Jehovas, hålla torgtal... osv. Det gäller ju att nå dem som inte intresserar sig självmant, och som inte vet att de egentligen är intresserade.

@Dan Edholm:

Jag tror inte heller att seminarier i sig är hela lösningen eller att de gör underverk bara sisådär.

Yimby har, vad jag kan bedöma, lyckats etablera sig som en respekterad aktör i stadsplaneringsdebatten. Detta bör man slå mynt av.
Min erfarenhet är att bra arrangerade och intressanta seminarier, under en respekterad arrangörs flagg, kan locka fram nyckelpersoner, som annars är svåra att få att uttala sig respektive att få att lyssna.
Genom att bjuda in en part i en specifik fråga blir det svårt för parter med avvikande uppfattningar att låta bli att ställa upp.
Och även om publiken skulle bestå av ungefär samma klientel som engagerar sig idag så kan även detta vara en styrka. Man ger då parter i debatten möjligheten att direkt adressera en initierad grupp. Och, som jag nämnt tidigare, kan debatter vara mer lockande för medier (vilket i sin tur lockar aktörer till deltagande).

Live-debatten i sig, om den sköts rätt, är ett oersättligt forum.
Kan man tänka sig en vital politisk rörelse utan meningsutbyte öga mot öga? Knappast.

Dan, de saker du föreslår,pamfletter på tunnelbanan, skicka direktreklam och ringa dörr är ju alldeles utmärkta också.

Alla dessa saker är värda åtminstone ett försök för att få ett större och vidare genomslag för Yimbys sak.

Pawel: På ett plan har du förstås rätt. En viss ängslan för misslyckanden får man räkna med, och inget ont i det. Sånt kan ju i bästa fall leda till att man skärper sig.

Men det finns absolut inget skäl för den moralism som råder i arkitekturskrået. Att vissa saker - t.ex. inspiration från något annat än 1900-talsfunktionalism - är per definition förbjudna och stöter på skräckslagna fördömanden när de förekommer, oavsett vilket resultatet är. Det är helt enkelt en attityd som verkar väldigt omodern, mer hemmahörande i det oscarianska borgerskapets salonger än i vår experimentella kultur.

@Jan Wiklund:

Nej, det är sant. Det förklarar inte moralismen.
Jag blir nyfiken om det är likadant inom arkitekturskrået i andra länder?

Man kan ju fundera över vilken roll moralismen spelar. Vilken funktion fyller den?
Kan det vara så att ett skrå med dåligt självförtroende, i frustration över att man inte får den respekt och uppskattning man tycker sig förtjäna, försöker hitta andra sätt än själva yrkesutövningen för att få status?
Blir man inte respekterad för det man gör så kan man ju alltid ha "hög" moral och försöka framstå som viktigare och mer oumbärlig än man faktiskt är. Typ: "Utan oss hade allting bara varit kaos och sett för jävligt ut.".
Mycket moraliserande och pretantiöst filosofiskt snack kan ses som ett försök att få saker och ting att verka vara mer komplicerade än de faktiskt är. Ett sätt att uppvärdera sig själv och hålla kreti och pleti på behörigt avstånd. Man har ju fullt upp med andra problem ändå för att få makt och status s.a.s. så varför släppa fram fler till grytorna?

Ingen lätt fråga det här...hoppas det kom ut något begripligt av detta :)

Hur som helst anar jag många paralleller till min egen bransch- den fotografiska. När jag gick på fotohögskolan i Göteborg var det t.ex fullkomligt tabu att uppskatta, för att inte tala om att ägna sig åt, bilder på solnedgångar. Ett motiv som de flesta människor ofta fotograferar. Naturligtvis kunde jag inte motstå frestelsen att ha en 50cm x 70cm stor solnedgång på en redovisning en gång och reaktionerna uteblev inte..... :-D

Jag har sagt det förut och jag kan säga det igen: Jag tror att Pierre Bourdieu förklarar fenomenet. Arkitekter, fotografer och förmodligen alla liknande grupperingar utbildar en subkultur som sätter en ära i att avskilja sig från majoriteten, eftersom detta bidrar till deras status. Inte minst yttrar sig detta avskiljande i smaknormer, som helst bör vara så olika majoritetens som det bara går, i alla fall beträffande sånt som grupperingen håller på med. Ditt exempel med solnedgångarna är klockrent.

Nu låter detta kanske överdrivet pessimistiskt - det låter som om fenomenet är ohjälpligt. Men naturligtvis kan det mildras, genom kunnig kritik, genom penningbelöningar till dem som bryter mot normerna, etc etc. Här gäller det för oss att visa uppfinningsrikedom!

Jan Wiklund: Jag är övertygad om att det "kulturella kapitalet" har en stor del av skulden till denna situation. Kanske borde vi vanliga löpare börja omfamna den själlösa modernismen som norm, så att kultureliten blev tvingad att bryta mot vår massmentalitet och ägna sig åt att rita fantasifulla byggnader med skojiga utsmyckningar istället? ;)

Här ett tips på en annan sågning av modernismen med ungefär samma argument som våra - Göran Palms, beträffande litteratur: http:​/​/​www.​karnevalforlag.​se/​bocker/​tack-​modernismen-​f.​.​

Martin: Risken är väl stor att det i så fall snarare blir den här stilen som blir mainstream:
http:​/​/​www.​dezeen.​com/​20​0​8/​0​5/​22/​caixaforum-​madrid-​by-​.​.​

Höjd till skyarna av arkitekter redan nu, av kommentarerna att döma. (Länk från Fritz Halvorsen i den här tråden: http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​10​/​0​5/​kronika-​rakt-​fran-​helvete_​.​.​)

@Jan Wiklund:

Intressanta paralleller med litteraturen. Och samma sak gäller väl diskussionen inom konstvärlden. Just att skapa konst i syfte att det helt enkelt ska vara vackert är hopplöst ute sedan länge.

Såg du "Snillen spekulerar" här om dagen?
Mot slutet av programmet ställs frågan om vad som är framtidens största hot mot mänskligheten: Mario Vargas Llosa gav ett mycket intressant svar som jag kopplade till denna diskussion.

Titta vid 44 min:
http:​/​/​svtplay.​se/​v/​2265633/​nobel_​20​10​/​snillen_​spekule.​.​


"Vi har inte något klart begrepp om vad som är vackert och vad som är fult."

Bakom detta tillstånd ligger ett moraliskt förfall och hiearkiers förfall enligt honom.
Önskar han hade fått utveckla det där med hiearkiernas förfall mer.

Är inte även den moderna arkitekturen ett symptom på det tillstånd han beskriver?

Hierarkin inom arkitekturen lever i alla fall och frodas.

För övrigt har givetvis Vargas Ll fel. Det var inget fel på bedömningsförmågan hos hierarkilösa stenåldersfolk. Förmodligen var den bättre än vår, eftersom var och en måste skapa sig en bedömning själv istället för att underordna sig den ena eller andra hierarkens egennyttiga definitioner.

Möjligen kan man påstå att deras värden förändrade sig långsamt för att de inte kom i kontakt med så många nya impulser under en livstid. Omgivningen var stabil, därför var normerna stabila. Vår omgivning fladdrar hit och dit, därför fladdrar också våra normer hit och dit. Antagligen måste vi leva med det. Men jag misstänker att även vi skulle bli säkrare bedömare utan olika hierarkier som försöker pracka på oss sina normer av helt och hållet egennyttiga skäl.

@Jan Wiklund:

Ok.
Jag tolkar inte hans tal om hierarkier som en plädering för något slags elitvälde.
Alla hierarkier behöver inte vara av ondo.
Jag tror Vargas syftar på någon slags ordning. Motsatsen till kaos och värderelativism- där allt kan vara lika vackert eller fult t.ex.
En ordning som är nödvändig för att ge stadga mitt i allt "fladder".
En kunnig och klok person kan vara mer värd att lyssna på än en lekman.
I sitt kunskapsområde bör en sådan person hamna högre upp i en hierarki.

OK. Jag var väl lite fördomsfullt inställd mot Vargas måhända, kanske för att min indiankompis Carmen har berättat om hur föraktfull han är mot indianer, dvs småbönder.

Annars liknar den här diskussionen i viss mån en som jag hade med Johan Johansson för ett par månader sen. Det är en person som jag har stor respekt för när det gäller mycket av det Yimby sysslar med; bland annat är det han som har fäst min uppmärksamhet på hur staden som plats för produktion konsekvent har fått stå tillbaka under 1900-talet till förmån för staden som plats för konsumtion.

Nåväl, vår diskussion rörde i hur hög grad arkitekten kan ses som expert och därmed ha tolkningsföreträde. Jag är väl beredd att tillerkänna arkitekten tolkningsföreträdet i rent tekniska frågor, huruvida ett hus kommer att hålla eller ej, och kanske också beträffande praktisk användarbarhet.

Däremot är arkitektur som språk och kommunikation något som beror på både sändare och mottagare. Och om överföringen inte fungerar kan man inte skylla på mottagaren. Om jag formulerar något i skrift så att mottagaren inte förstår är det faktiskt mitt fel. Samma borde enligt min uppfattning gälla i fråga om arkitektur.

Och då, för att komma till poängen, kan man fråga sig om yrkesmannen här egentligen begriper vad han håller på med. Om inte professionen har blivit så avklippt från användarna och så styrd av kotteriers egenintressen att man får gå till vissa delar av Brezjnevtidens Sovjet för att hitta en motsvarighet.

Arkitektskrået är förvisso inte ensamt om detta. Nationalekonomer är en annan bransch, som enligt Paul Samuelson - superberömd i branschen - uteslutande arbetar för andra nationalekonomers applåder. Dvs lika avklippt från all vettig användning och nån sorts skyddad verkstad. Hur många ekonomer var det egentligen som förutsåg bankkollapsen 2008?

I normalfallet finns en marknad som bestämmer vad som fungerar. Arkitektur-som-språk-och-kommunikation liknar litteratur och musik såtillvida att den potentiella användningstiden är mycket lång och rimligen inte borde påverkas uteslutande av marknadspreferenserna vid utgivningstillfället. Men ändå är det marknad, och ändå är det användarnas tillfredsställelse som borde vara det yttersta kriteriet.

Tyvärr gäller väl varken kort eller lång sikt i arkitekturbranschen. Köparen är en annan person än användaren, vilket bara det borgar för snedvridning. Och därtill kommer arkitektskråets självrefererande ideologi: att saker och ting ska se ut på visst sätt, inte för att det är bra för något utan bara för att det ska så vara. Moralism. Regler för reglernas skull. Om man så vill ett försök att stå emot "fladdret", med ett sämre resultat än om man aldrig hade försökt.

Alternativet? Vet inte. Kunnig diskussion bland lekmän, kopplat till satir och elakheter mot de värsta avarterna av kartongarkitektur? Och så tror jag att det vore bra om ett enda byggbolag började använda arkitektur som en gimmick och ett sätt att göra allmänheten vänligt stämd mot byggplaner. Vi kanske skulle ta upp en sådan diskussion med dem?

Varje gång jag varit ute i Europa och återkommer till Stockholm så slås jag ännu mer av hur oerhört fantasilöst det byggs här. För mig är det fullständigt obegripligt varför det ser ut så här.

Trots att ansvariga politiker och SBK skulle bli mycket omtyckta om den byggde på det sätt folk tycker om, trots att det är lätt att göra oponionsundersökingar så bygger man ändå på sätt som ogillas av de flesta. Det är protester mot kommande byggen, mot gjorda byggen, ja mot att det byggs överhuvudtaget. Och stadsbyggarna vidhåller envetet att bygga fult. Marknaden fungerar inte, konstaterar Jan Viklund. Varför?

En oundviklig hypotes är att det föreligger olika grader av korruption mellan kommunen och byggbolagen. Det kan vara vänskapskapskorruption, otillbörlig påverkan eller ”givande och tagande” som sker under hand. En svag kommun mot starka byggbolag.

Oavsett detta går att konstatera att byggbolagen vid förra sekelskiftet inte var så ekonomiskt starka. Det fanns många små, och de hade t.o.m. egna arkitekter och arkitekturen var god. Men samtidigt som byggbolagen växer och blir färre försämras successivt arkitekturen och blir allt mer avskalad. Finns det ett samband?

Företagen vill tjäna pengar, att bygga billigt och sälja dyrt är en självklar strävan. Kan det vara så att ”nymodernism” i själva verket är en skapad täckmantel för att bygga så billigt som möjligt? Kan byggbolagen utöva påtryckningar på kommunen inom frågor som har att göra med skatter och ansvar för att utföra projekt. T.ex att ett byggbolag som har viss nödvändig specialkompetens hotar att dra sig ut, höja priset eller försena ett projekt om det inte får som det vill? Kan det vara så att personer i kommun och byggbolag känner varandra och har etablerat ett ”bra samarbete” i en rad projekt och då blir känsligt om plötsligt krav på vacker arkitektur kan hota avbryta samarbetet.

För komma underfund med hur det är med denna sak krävs undersökande jornalistik eller att någon insider väljer att kliva fram.

Richard: Det ligger nog mycket i vad du säger.

Fast det egendomliga är att byggbolagens direktörer ligger mycket lågt medan arkitekterna glatt och villigt agerar bad boys. Liksom det är egendomligt att inte ett enda byggbolag av rent egenintresse försöker sig på att vara insmickrande mot allmänheten för att möta mindre motstånd mot sina byggplaner. Fast de kanske är så stora att det inte behövs!

@ jan: Två saker jag kommer att tänka på direkt.
1. Jakriborg
2. http:​/​/​www.​yimby.​se/​20​0​8/​0​4/​fortatning-​i-​sollentuna_​53.​.​

Jovisst, Johannes, enstaka projekt går an. Men uppenbarligen räcker det inte för att folks misstänksamhet ska släppa. Om jag vore byggbolag skulle jag försöka uppnå effekten "Jaså JW-bolaget, ja dom brukar ju bygga trevligt".

Nu är det snarare "Jaså, byggbolaget X, ja dom brukar ju bygga tristigt".