Gentrifiering - utbud och efterfrågan

De senaste decennierna har man inom stadsplaneringen talat om en ”grå våg”. Täta och blandade stadsmiljöer har blivit allt mer populära och eftertraktade. Unga och gamla, singlar och barnfamiljer, allt fler vill bo och arbeta i spännande, levande stadskvarter. ”Villa och Volvo” är inte längre det självklara idealet.



Inte längre ett självklart ideal...

Empiriska studier, nu senast av Spacescape, har tydligt visat att urbana kvaliteter (täthet, funktionsblandning, slutna kvarter) kraftigt ökar stadsmiljöers attraktivitet. Det här är naturligtvis en positiv utveckling för samhället i stort. Det socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara går hand i hand med det populära och attraktiva.

Men man bör komma ihåg att småhus (villor och radhus) fortfarande utgör nära hälften av alla bostäder och över 90 procent av alla bostadshus i Sverige. Det byggs också mycket sällan nya täta blandstadsområden. Istället fortsätter utglesningen med villasprawl och ”inglesningen” med utspritt husiparkströssel.



"Inglesning" med husipark(eringsplats)

Följden har, som i många andra länder världen över, blivit ett allt större tryck på de äldre täta blandstadsmiljöer som finns kvar. Efterfrågan är betydligt större än utbudet.  Detta leder till att priserna går upp, både på bostäder och lokaler, vilket riskerar att göra det svårare för kapitalsvaga boende och verksamheter att stanna kvar.



En attraktiv stadsmiljö, tro det eller ej...

Den här utvecklingen, som kommit att kallas ”gentrifiering”, av engelskans gentry (”fint folk”), har blivit alltmer omdiskuterad av urbanteoretiker och sociologer. Men det är egentligen inget nytt fenomen, samma typ av socioekonomiska förändringar har skett tidigare i historien. Det är inte heller väsensskilt från de segregationstendenser som återfinns i samhället och staden i stort. Jämför till exempel med debatten om "stockholmifieringen" av Gotland: DN1 - DN2 - DN3 - DN4.

I svenska städer är dock gentrifiering - än så länge - mer av ett teoretiskt problem än ett praktiskt, även om de senaste årens dramatiska förändringar i fastighetsägarstrukturen (särskilt i Stockholms innerstad) troligen kommer att få effekter i framtiden. Svenska innerstäder är fortfarande relativt varierade inkomstmässigt, förmodligen på grund av det heterogena bostadsutbudet.

Vissa debattörer har försökt måla upp en motsättning mellan en rik innerstad och en fattig ytterstad men det finns inget empiriskt stöd för en sådan tes. Innerstaden är som sagt - än så länge - relativt heterogen. Den stora polariseringen finns inte mellan innerstad och ytterstad utan mellan rika och fattiga delar av ytterstaden. Rika och fattiga förorter är betydligt mer segregerade än innerstaden.

Detta illustreras väl av SCB:s kartor över valdistriktens medianinkomster (observera att de olika städerna har olika mätskalor).



Medianinkomster i Stockholm



Medianinkomster i Göteborg



Medianinkomster i Malmö

Men frågan är förstås hur utvecklingen kommer att se ut i framtiden. Om andelen tät blandstad av den totala stadsytan fortsätter minska och gapet mellan utbud och efterfrågan fortsätter att öka så är risken uppenbar att gentrifiering kommer att bli ett allvarligt problem för svenska städer framöver.

I senaste ETC Göteborg så diskuterar jag gentrifiering och kritiken av gentrifiering utifrån sociologen Sharon Zukins nya bok Naken stad – autentiska urbana platsers liv och förfall. Behållningen med Zukins bok är ett antal intressanta fallstudier av gentrifieringsprocesser i New York.



Sharon Zukin

Utöver det så innehåller den även ett ganska skissartat och lite ansträngt försök till teoriutveckling. Det handlar i huvudsak om att introducera några nya begrepp (inspirerade av sociologen Pierre Bourdieu) som syftar till att fånga stadsmiljöers funktion som livsstilsmarkörer.

Naken stad torgför också en besynnerlig och fullständigt ogrundad kritik av urbanisten Jane Jacobs. Zukin skriver här in sig i en lång tradition av sociologiskt förminskande av Jacobs. Hon upprepar Mashall Bermans (kollega med Zukin vid City University of New York) svepande kritik från trettio år gamla Allt som är fast förflyktigas.



Jane Jacobs

Där påstås det felaktigt att Jacobs tankar i Den amerikanska storstadens liv och förfall förutsätter någon sorts urban bygemenskap, en glorifierad hemmafruidyll där alla känner alla. Det är oklart varifrån denna utbredda vanföreställning om Jacobs kommer. Kanske har man utgått från hörsägen istället för att läsa vad hon faktiskt skriver.

Sociologen Johan Asplund, som skriver insiktsfullt om Jane Jacobs i Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft, föreslår att missuppfattningen hänger ihop med den formativa påverkan som Ferdinand Tönnies begreppspar Gemeinschaft (det lilla samhällets nära gemenskap) och Gesellschaft (det stora samhällets opersonliga ordning) haft över det sociologiska tänkandet.

Som Asplund framhåller så är poängen med Jacobs inte att hon placerar Gemeinschaft i staden (som Zukin, Berman mfl antar), utan att hon ger en bild av ett Gesellschaft som inte nödvändigtvis är alienerande, kallt och omänskligt. Man kan bara önska att fler får upp ögonen för Asplunds klarsynta analys.

Ironiskt nog gör sig Zukin själv skyldig till precis det hon felaktigt anklagar Jacobs för att göra - att glorifiera den ”urbana byn”, det ”autentiska” stadskvarterets Gemeinschaft. Zukins bok är nämligen inte bara ett kulturkritiskt avslöjande om vår vilja till ”autenticitet”, utan också ett stridsrop för rätten till en ”autentisk” stad, hur paradoxalt det än kan låta.

Zukin drömmer om en stad med ”äkta” möten mellan människor istället för livsstilsshoppingens ”falska” värld av skapade behov, pacification by cappuccino och repressiv avsublimering. Även om Herbert Marcuses namn inte nämns så svävar hans ande tung över Naken stad.



Greenwich village - "falsk" stadsmiljö?

Bortsett från de teoretiska motsägelserna så finns flera rent empiriska felaktigheter. Zukin hävdar till exempel att Jane Jacobs inte förutsåg att gamla stadskvarter skulle kunna bli gentrifierade. Jacobs vurmande för gamla hus framställs överhuvudtaget som smått enfaldigt. Stackars Jane begrep inte att hennes gemytliga brownstone-hus skulle kunna renoveras och bli lyxbostäder.

Det är ett märkligt påstående. Vad gäller Jacobs syn på gamla hus så hade det räckt med att läsa de två första meningarna i kapitel tio i Den amerikanska storstadens liv och förfall, om behovet av äldre byggnader, för att skingra missförstånden:



Man kan undra om Zukin överhuvudtaget har läst Den amerikanska storstadens liv och förfall. Hade hon gjort det hade hon kanske också lagt märke till att Jacobs ägnar ett helt kapitel - ”Mångfaldens självdestruktivitet” - åt det vi idag kallar gentrifiering:



Hon ger dessutom flera konkreta förslag på hur problemet ska hanteras, något som till stor del saknas hos Zukin. Det Jacobs lyfter fram som den främsta orsaken till gentrifieringen är just gapet mellan efterfrågan på varierade, levande stadsmiljöer och utbudet. För henne blir den självklara lösningen därför att se till att det skapas fler täta, blandade stadskvarter. Hon vill enkelt uttryckt minska gapet genom att öka utbudet.

Det kan verka självklart, men inget är så enkelt att inte någon kan hitta på ett sätt att krångla till det. För många akademiska gentrifieringskritiker verkar lösningen istället vara att "problematisera" efterfrågan. Om man bara lyckas få folk att inse att deras drömmar om täta och blandade stadsmiljöer är ett uttryck för en "hegemonisk, kommersiell medelklassdiskurs", så kommer de att upptäcka sin "autentiska" lust att bo i tysta, isolerade bostadsenklaver.



Förtätning i Kista - "äkta" stadsmiljö?

Det är en fascinerande idé. Det lär ju knappast hindra de kapitalstarka från att ta över stadskvarteren men det kan eventuellt fungera som en defensiv strategi för att förhindra att det byggs mer blandstad. Vad man nu vinner på det.

Det finns mycket att "problematisera" i vårt nuvarande stadsbyggande; den oligopolstyrda byggsektorn, den utdragna planprocessen, den bilorienterade trafikplaneringen, det markslösande och enahanda byggandet osv osv. Det är konkreta problem som orsakar bostadsbrist, segregation, miljöförstöring och mycket annat otrevligt. Att man i det läget pratar om att man vill ha mer tät, gång- och cykelvänlig blandstad är i mina ögon inte särskilt "problematiskt". Men jag är å andra sidan inte sociolog.

Gentrifiering är varken ett mysterium eller en naturlag. Det är en socioekonomisk process som orsakas av bristen på tät blandstad. Frågan vi måste ställa oss är vilken strategi vi ska välja för att hantera den. Ska vi "problematisera" efterfrågan eller åtgärda utbudet?

Jag föreslår att vi gör både-och. Fortsätt alltså för all del att "problematisera" efterfrågan, skriv ännu fler esoteriska kulturartiklar om den hegemoniska metronormativiteten, arrangera ännu fler posturbana diskurskritiska workshops osv. It's all good. Men låt oss samtidigt kraftigt öka utbudet av den socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara, attraktiva, levande och täta blandstaden.

Det borde göra alla nöjda. Det blir mer att "problematisera" och vi får ett större underlag för subversiva kulturartiklar och dekonstruerande workshops samtidigt som vi får en roligare och mer hållbar stad. It's a win-win! :)