Ännu en sovande förortsenklav är född

År 2015 kommer nära 7 000 personer att bo i Annedal, ett renodlat bostadsområde på tvärs mot ambitionen att utvidga innerstan. Bild: Jon Cederberg

Om en boutställning ska kunna kalla sig boutställning måste den ifrågasätta: hur kommer vi att bo och umgås i framtiden, vilka uttryck kommer arkitekturen att ta sig, hur infriar vi miljökraven, hur bygger vi städer för alla i en tid av växande samhällsklyftor?

"Utställningen" i Annedal besvarade knappt någon av dessa frågor. Så klart. För så länge det saknas 70 000 bostäder i Stockholm och det flyttar in två stombussar proppfulla med folk varje dag spelar det ingen roll hur stadsplanerna och lägenheterna ser ut, allt säljer ju ändå. Till alldeles makalösa priser dessutom – här, i Stockholms nordvästra avkrok, i ett före detta industriområde kringgärdat av bullrig infrastruktur, kostar en bostadsrätt drygt 40 000 kronor kvadratmetern.

Stadsdelen Annedal är ett samarbete mellan Stockholm och Sundbyberg. Den ligger alldeles vid kommungränsen som utgörs av Bällstaån, tidigare ett slyigt dike som nu muddrats och försetts med spänger och bryggor. Här förväntas Annedalsborna samlas, se och bli sedda. Men att bada är inte aktuellt – både batterifabrik och bilskrot har tidigare legat på platsen.

Däremot fungerar ån alldeles perfekt som scenografiskt element, som vid invigningen av "utställningen" då finansborgarrådet Sten Nordin (m) och kommunalrådet Jonas Nygren (s) kom roende i var sin plasteka, den förste i röd kavaj, den andre i blå, båda i flytväst.

Sten Nordins tal var kort och koncist. Han betonade vikten av "variation" och att "ta till vara områdets kvaliteter" - uppenbarligen omedveten om att tomten renrakats på all gammal bebyggelse för att möjliggöra exploateringen – och prisade husens "nytänkande" samtidigt som han svepte med handen över funkisen, de flesta kåkarna iklädda strama putskappor med minimala takfotsdetaljer, piffiga balkonger i klatschiga färger utförda i höstens trendigaste material, perforerad plåt. Som om arkitektur handlade mer om mode än stadsplanering. Vilket det ju ofta gör, åtminstone bland byggherrar. Och sådana finns det ovanligt många av i Annedal, hela 22 stycken.


Bild: Jon Cederberg

Att avfärda "utställningen" som inget mer än en serie lägenhetsvisningar ligger därmed nära till hands – här fanns samma babyblå skoskydd, prislistor och blommiga mäklarlingua. Men samtidigt vore det orättvist. Den politiska viljan att göra ett förorenat slumområde tillgängligt för alla är naturligtvis värd att prisa, liksom förbättringarna inom kollektivtrafiken, önskan att balansera fördelningen mellan hyres- och bostadsrätter och att bygga dagis och skolor.

900 lägenheter är hittills klara och ytterligare 1 700 är på väg och när allt är färdigt, runt 2015, kommer närmare 7 000 personer att bo här. I ett område där ingen tidigare velat sätta sin fot.

Däremot, vill Annedalsbon göra mer än bara bo får han eller hon vara snäll och göra det någon annanstans. Trots att Stockholms stadsbyggnadskontor säger sig ha ambitionen att utvidga innerstan, att inte bygga ännu fler sovande förortsenklaver, är detta ett närmast renodlat bostadsområde. Några arbetsplatser att tala om finns inte, knappt några kommersiella lokaler heller, och därför domineras bottenvåningarna av fördragna lägenhetsfönster, trapphus och armerade plåtdörrar som leder till soprum. Eller "miljöstugor" som de tydligen kallas på Annedalssvens­ka.

Namnen i stadsdelen klingar alla mycket idylliskt: Lönneberga parken, Mattisborgen, Pippi Långstrumps gata... Jag letar efter Karlsson på taket, den enda verkligt urbana karaktären i Astrid Lindgrens berättelser, men han tycks ha flugit vilse.


Bild: Jon Cederberg