Att kapa en folkopinion

Rockklubben Debaser har blivit något av en institution under sina drygt tio år vid Slussen och har hunnit bli både folkkär och kulturcreddig och få avknoppningar vid Medborgarplatsen och Hornstull. Men man har levt på lånad tid. Rivningskontraktet närmar sig nu obönhörligen sitt avslut och verksamheten måste finna nya lokaler. Den sista september sägs kontraktet upp, oavsett hur det går med beslutet om Nya Slussen i Mark- och Miljööverdomstolens utslag tre dagar tidigare.

Lokalen kan komma att ockuperas. Det sade klubbens vd Annelie Telford i ett möte igår på Debaser där hon bjudit in arkitekterna bakom "Slussen Plan B" att berätta för allmänheten om sitt projekt. Plan B har inte varit sena att utnyttja Debasers belägenhet för sina egna syften och Telford ser givetvis en möjlighet att med Plan B:s hjälp skjuta på rivningen så länge som möjligt.

Ingen av parterna tror naturligtvis på retoriken i det långa loppet; lokalen ska rivas även i Plan B, och 60-plussarna bakom Plan B, som inte visat skuggan av något intresse för rockklubben tidigare, har planerat in ändringar som gör lokalen oanvändbar som publik samlingslokal.



På mötet nämnde Plan B-representanterna förstås ingenting om det. Istället lovade man dyrt och heligt att Debaser skulle återuppstå i exakt samma skick som idag, vilket drog ner applåder från de församlade Slussen- och Debaserbevararna. I samma andetag kritiserade man staden hårt för att den gjort upp med ett annat privat företag - Atrium Ljungberg - om att få disponera lokaler i Nya Slussen. Något inkonsekvent kan tyckas.



Det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Tomas Rudin, som svängt i Slussenfrågan och nu backar Plan B, menade att stödet för Debaser automatiskt ska räknas som stöd för "Slussen Plan B". Därmed skulle, enligt Rudin, Plan B:s starka överrepresentation av äldre personer i stödtrupperna motverkas. Bra för demokratin att han åtminstone inte räknar dem som s-väljare automatiskt också.

Under kvällen gavs många prov på den lätt inkonsekventa desinformation som kännetecknar Plan B:s marknadsföring. Ena stunden var Nya Slussens galleria alla galleriors moder och sträckte sig långt in under Södermalmstorg, nästa var den helt borta (så att man kunde visa på en utebliven intäkt).

Mycken tid ägnades åt att avfärda Nya Slussens bussterminal som en brandfälla för alla de som ska vistas där, samtidigt som man lyriskt beskrev alla turistcentra, caféer osv som ska ligga i direkt anslutning till den egna bussterminalen, också den under tak och avskild från bussarna enbart med glasväggar. Ena stunden var Nya Slussens kraftigt breddade vattenrum ett problem, nästa stund visade man en bild som felaktigt visar vattenytorna som mycket mindre än idag, och gissa om det framställdes som ett bekymmer.


Simulering: Planet 11

De fyra upphovsmännen bakom "Slussen Plan B" presenterade ett par personer i 30-årsåldern som de sa var lika involverade i projektutvecklingen som de, men hade avsevärda problem att komma ihåg deras namn. Man visade en film där olika Slussenbevaringsengagerade personer poserade som "mannen på gatan" vilket lockade fram generade fniss från samma personer som nu stod runt om i lokalen. Och givetvis serverades de närvarande alla de välbekanta Slussenmyterna och några till.


"Ur filmen "Röster på Slussen"

Att underblåsa och kapa en folklig opinion för sina egna syften är ett urgammalt trick som oftast utnyttjas av politiker. Att Rudin gör det är bara vad man kan förvänta sig. Debasers vd gör givetvis vad som är mest lönsamt för företaget; att man önskar etablera sig i de nya lokalerna som ska byggas i ungefär samma läge även i Nya Slussen står utom allt tvivel, men hyran är förstås väsentligt lägre nu.



I botten av konflikten ligger ändå stadens bristande kompromissvilja.

Att Debaser är bland de första som tvingas flytta hänger samman med att bron som utgör klubbens tak ska rivas och lämna plats åt en ny. Den nya bron ligger dock helt utanför Debasers lokal och skulle kunna byggas utan att man först river Debaser. När nya bron är klar kan klubben flytta in i de nya lokalerna och de gamla rivs. Det är ett kompromissförslag som är helt i Yimbys anda: Stadslivet fortgår, verksamheter görs inte hemlösa, och alla parter, inklusive de musikintresserade stockholmarna, blir vinnare. Alla parter, utom Plan B-herrarna.


Foton och videoinspelning: Hans Möller