Ny Grön våg - Till vilket pris?

En ny grön våg - till vilket pris?

Artikelns titel slog mig, som en frågeställning snarare än en artikelrubrik, när jag satt i Z-salen på ABF-huset på tisdagen för snart en månad sedan och genomled seminariet, med påföljande paneldebatt, arrangerat av Nätverket Ny Grön Våg och titulerat ”Förtätning till vilket pris?”.

I min naivitet hade jag förhoppningar om en debatt värd namnet med panelmedlemmar som någorlunda jämnt representerade de olika synerna på stadsbyggnad och en moderator som gjorde, åtminstone vissa, ansträngningar till att verka opartisk. Det vi istället fick var ett spel för galleriet med fyra nejsägare mot bara en med en mer progressiv syn på Stockholms utveckling.

Det blev snart uppenbart att Ola Andersson, med sina stadvänliga synpunkter, inte var bjuden för att ges ett tillfälle att, i lugn och ro, framföra dessa synpunkter. Snarare hade han tilldelats rollen av den som står för saluförandet av det som skulle uppfattas som skräckscenariot för den redan frälsta publiken.

Även moderatorn presenterade direkta Nimby-ställningstaganden som självklara sanningar. Efter debatten, men innan publiken fick ställa egna frågor till panelen, ställde hon själv ett antal väl förberedda och tungt vinklade frågor.

Det första man frågar sig, när man hör talas om ett tilltänkt behov av en ny grön våg är; hur grön var den ursprungliga vågen och om det överhuvudtaget fanns en våg? Den mytomspunna gröna vågen från 1970-talet var kanske inte så mycket en våg utan mer en krusning. Det gröna i denna krusning var, enligt vad jag kunnat luska fram, något som inhystes i sinnena hos individerna inom en viss subkultur. I själva verket var effekterna av vågen/krusningen allt annat än gröna, i den mån att man, med grönt, vill syfta på miljövänlighet.
Längst ned i texten har jag lagt till ett antal tabeller, som visar hur de stora städernas och storstadsregionernas befolkning förändrades under detta årtionde.

Som nya grön vågsanhängare kan man välja att enbart fästa uppmärksamhet på tabell 1. Där ser man tydligt att befolkningen i landets tre stora städer faktiskt minskade kraftigt. Men statistik måste man använda på rätt sätt; i dett fall genom att ta reda på vart de människor som lämnade storstäderna verkligen tog vägen. Det var nämligen inte så att de flyttade ut till ödebygden och började leva i harmoni med naturen (även om ett fåtal verkligen gjorde så). I själva verket flyttade det stora flertalet inom storstadsregionerna till grannkommunerna, ofta på flera mils avstånd från stadskärnan. Här blev de inte självförsörjande och sällan skaffade de sig arbeten eller förströelse i det nya närområdet. Att pendla blev deras nya livsstilar; de pendlade till sina arbeten och de pendlade till sina nöjen. Ibland var det möjligt och lönsamt att pendla kollektivt men denna nya livsstil innebar för många  att de blev bilpendlare, vilket knappast kan beskrivas som grönt i ordets miljövänliga bemärkelse.

Många av de som flyttade utanför kommungränserna gjorde det säkert av egen fri vilja, men för andra fanns inget val. Hushållsstorleken blev mindre; färre bodde i varje lägenhet samtidigt som antalet centralt belägna bostäder minskade. En del revs, en del smålägenheter slogs ihop till större enheter och tusentals förvandlades, ofta i smyg, till kontorslokaler som kunde hyras ut till en högre penning. Allt med politikens goda minne.

Med andra ord drevs folk från landets stora städer i långt större utsträckning än att de sökte en mer jordnära existens på landet. Smygkontoiseringen var en dubbelverkande faktor i att öka det geografiska avståndet mellan bostad och arbete; en ännu högre koncentration av arbetsplatser i stadens centrum och desto fler arbetare ute vid stadens periferi.

Denna ursprungliga, inte så gröna, krusning blev inget som hade en positiv effekt på vare sig vårt lands eller vår planets ekologi. Däremot har dess minne levt kvar som en populär myt; det är bara det att man räddar inte vår miljö med hjälp av myter, hur vackra de än må vara.

Vilka är, då, anhängarna till den nya gröna vågen, som hävdar att processen att bygga bostäder åt alla nuvarande och blivande Stockholmare är av ondo? Om man tittade runt i Z-salen såg man att folk i min ålder och med min hudfärg var kraftigt överrepresenterade. Det vill säga vita personer över sextio år. Inget ont om denna befolkningskategori, jag tillhör den själv. Jag vill bara poängtera att det är folk som har sitt framtida boende tryggat. De besitter stadens mest attraktiva bostäder i dess mest attraktiva lägen. De är inte bostadssökande och har heller för det mesta inte hemmavarande barn som riskerar att bli utan bostad. De känner sig hotade av att deras vackra innerstadsidyll ska "våldgästas" av andra mindre lyckligt lottade, att utsikten från något fönster eventuellt ska förändras av något nybyggt hus i grannskapet. Detta trots att nästan inga av de 140 000 bostäder som finns med i alliansens förslag är tänkta att byggas i den befintliga innerstaden.

Men på ett sätt förstår jag att dessa människor känner sig övergivna; det är inte bara alliansen som förespråkar att byggtakten ska höjas rejält i staden, alla de politiska partierna (SD undantaget) är överens om byggbehovet; Miljöpartiet har lagt fram ett förslag på 150 000 nya bostäder.

Med tanke på att Stockholmsregionen har vuxit med över 35 000 personer per år de senaste sju åren, en takt som inte visar några tendenser till att minska i en snar framtid, vad blir priset av att inte förtäta, av att inte bygga ut staden i takten som man har förslagit? Ola Andersson ställde denna fråga under sin slutkläm och blev bemött av stönande och burop, ty, alternativen, som vi återkommer till lite senare är inte vackra.

Här tänkte jag ge ett axplock av de argument som framfördes av de olika panelmedlemmarna.

Thorbjörn Andersson är landskapsarkitekt och professor vid Statens Landsbruksuniversitet. Jag förstår inte riktigt vad ett professurskap på ett lantbruksuniversitet ger för insikter i stadsbyggnad, men enligt Thorbjörn Andersson själv var han utomordentligt erfaren i dessa frågor med en allomfattande kunskap. För en så pass meriterad sakkunnig var han märkvärdigt dåligt påläst då han inte hade något att backa upp sina påståenden om befolkningstal med. Jag kunde, under frågestunden, upplysa honom och publiken om att det inte alls är så att 270 av landets 297 kommuner stagnerar eller går bakåt i sin befolkningsutveckling. Det är tvärtom så att under det gångna året ökade 185 av landets kommuner sitt befolkningstal och endast Gotland, av landets län, minskade i befolkning. När jag sedan gjorde en granskning hemma kunde jag ta reda på att sedan 2005 har drygt hälften av landets kommuner höjt sin befolkning, minskningen i övriga 142 kommuner är totalt, på åtta år, 52255. De 112 kommuner som tappade befolkning under 2013 tappade totalt inte mer än 4112 personer.

Ett annat exempel på Anderssons hemsnickrade statistik var att Stockholms befolkningstäthet skulle ligga på 6 400 invånare per kvadratkilometer, vilket han jämförde med München som, i Anderssons statistikbok, är Europas tätast byggda stad med en befolkningstäthet på 6 800. Därmed trodde han att han hade bevisat för församlingen att Stockholm inte alls var någon glesbebyggd stad, utan tvärtom placerar sig bland Europas tätast bebyggda städer.

Under frågestunden kunde jag delvis rätta till även denna felaktighet. Stockholms befolkningstäthet är 4 700 invånare per kvadratkilometer. Med tanke på detta behöver vi inte oroa oss för Anderssons profetior om att 140 000 nya bostäder skulle innebära att Stockholm kommer att haverera under sin egen tyngd. Applåderna till detta påstående är bevis nog för att Andersson predikade för de redan frälsta, som glatt accepterar och tror på vad som helst bara de vill. Jag menar; var det ingen som undrade varför inte, London, Paris, Tokyo, New York och hundratals andra betydligt större städer inte redan gått detta öde till mötes?

Cecilia Boldemann (Forskare, Karolinska Institutet): Cecilia är forskare kring barnens hälsa. Cecilia fick stora applåder när hon nämnde hur fantastiska och viktiga barn är. Efter detta inte alltför uppseendeväckande konstaterande hade hon vunnit publikens hjärta som nu stod beredd att acceptera alla hennes slutsatser som korrekta, även om dessa hamnade utanför hennes kompetensområde.

Som vi alla vet, består vetenskapshistorien av både korrekt och inkorrekt tolkade forskningresultat. Jag är inte kompetent att bedöma resultaten av Cecilias forskning kring benskörhet och allergier; jag antar att hennes resultat är korrekta när hon påstår att barn måste gå mellan 15.000 och 16.000 steg om dagen för att undvika att drabbas av benskörhet senare i livet. Men där slutar hennes kompetens; hennes forskning räcker inte för att bevisa att barn som bor i tätbebyggda områden är dömda till framtida benskörhet, då det inte är givet att barn i tät bebyggelse går eller leker mindre än andra.

Min erfarenhet som barnskötare med 36 års tjänst är att barn i glesbebyggda områden blir skjutsade överallt. Stadsbebyggelse gör däremot att fler målpunkter ligger inom gångavstånd. Forskning har visat att vuxna som bor i innerstaden går mer än de som bor i förorterna; en sanning som torde gälla barn lika mycket som vuxna.

Vad gäller allergier, som enligt Boldemann drabbar barn som bor vid hårt trafikerade vägar, följer det inte nödvändigtvis att barn i stan ska, för all framtid, drabbas av bilars avgaser och partikelutsläpp. Om vi bygger en stad efter YIMBY-principer blir det en tät stad där bilens roll minskar för att ge plats för mer gång- cykel och kollektivtrafik.

Boldemann sade en del om dagvattenhantering, om att ju tätare en stad är bebyggd, desto svårare blir dagvattenhanteringen och att dåligt hanterat dagvatten är hälsovådligt. Även detta påstående togs emot av publiken som ytterligare en spik i kistan för oss som vill förtäta staden. Det hon inte tog i beaktning var att förslaget om 140 000 nya bostäder inte innebär någon förtätning av den redan täta innerstaden. Tyvärr kommer få, om ens några, av de områden som är tänkta att förtätas att uppnå en täthet lik den i dagens innerstad. Slutsatsen därför måste bli att om innerstaden kan hantera sitt dagvatten idag så kan den även göra det i framtiden med en någorlunda oförändrad täthet och det kommer ett förtätat Årsta eller Bromma också kunna göra.

Mikael Raatamaa (Poet, Arkitekt): Mikael vikarierade för Per Wirtén som var sjuk. Likt Wirtén representerar Raatanaa ”Tvärstaden”, en organisation som hyllar den modernistiska stadsplaneringen och gör gällande att de som kritiserar modernistisk stadsplanering också kritiserar dem som bor där. Raatamaa var panelens uttalade marxist. En central tes i hans resonemang var att allt byggande är att exploatera marken och då måste det vara av ondo, då exploatering förutsätter att någon blir exploaterad. Detta var rätt typiskt för hans krumsprång i såväl logik som semantik. Raatama slog också fast att Marx och Engels redan under 1800-talets mitt påpekat att det var en nödvändighet att sudda ut gränserna mellan stad och land.

Josefin Wangel (Forskare på KTH): Även Josefin har hög tilltro till sin kompetens; hon introducerade sig som någon som inte tyckte en massa saker utan en som vet. Hon vet, bland annat att YIMBY är helt ut och cyklar när vi påstår att Stockholm inte är Bullerbyn. Stockholm är minsann Bullerbyn och Bullerbyn är ett förträffligt ställe där folk är öppna och glada och mottagliga för alla intryck de får av varandra i alla deras dagliga möten. Att boende i isolerade bostadsenklaver huvudsakligen endast får tillfälle att möta personer med samma etniska och socioekonomiska bakgrund som de själva, var ingenting som störde hennes tes.

Under en stor del av kvällen fick man känslan av att Nätverket Ny Grön Våg anser YIMBY vara deras stora meningsmotståndare. Denna uppfattning var sällan starkare än när Wangel talade. Det verkades som om det var en bisak att förslaget om 140 000 bostäder hade lagts av Alliansen och att samtliga seriösa partier stöder en utbyggnad i liknande takt. YIMBY verkar, i deras ögon, vara roten till all ondska.

Ola Andersson (arkitekt, skribent och författare till boken ”Vykort från Utopia”). Ola Andersson var den enda panelmedlem som talade ur ett stadsutvecklingsvänligt perspektiv. Intressant att tänka på är att han inte står för det förslag som Alliansen hade lagt; hans kritik av förslaget var snarare att 140 000 bostäder inte på långa vägar räcker för att hysa Stockholms kommande befolkning. Andersson talade pedagogiskt med uppbackning av källredovisade siffror, tabeller och diagram.

Där de övriga debattörerna stöttades av applåder och hejarop, bemöttes Andersson av suckar och stön och, mot slutet, stora burop. Buropen kom då Andersson, i ett anförande, svarade på den fråga som står som rubrik till denna artikel: "Ny Grön Våg  - till vilket pris?". 2013 visar en befolkningsutveckling som är typisk för de senaste åren. Länets befolkning ökade med 36 000 personer, varav cirka 14 398 var genom födselöverskottet, 16 385 utgjordes av invandringsöverskottet från utlandet och 5 036 var inflyttningsöverskottet från det övriga Sverige.

Med utgångsläge i denna statistik konstaterade Andersson att logiken dikterade att följande åtgärder fanns att tillgå och frågade mötesdeltagarna vilka åtgärder de var beredda att använda sig av, i fall man vägrade bygga ut staden i nödvändig takt. De möjliga åtgärderna var:
1) att begränsa Stockholmarnas rätt att föda barn eller tvinga dessa barn att lämna staden,
2) vägra folk rätten i landet att välja var de vill bo och
3) stoppa invandringen.

Här övergick suckandet och stönandet till en regelrätt buande. Inte för att Andersson själv vill ta till dessa åtgärder utan för att publiken med en självbild av kärleksfulla, solidariska barnkära medborgare, inte tålde att se vad deras egna ställningstaganden förutsätter om de skulle förverkligas.

Tabeller

Med hjälp av SCBs statistiska databas har jag sammanställt några tabeller över hur befolknings-utvecklingen såg ut under den gröna vågens högtid, alltså 1970-talet. Först visar jag de siffror som, om tagna som de står, och utan någon vidare analys, verkar ge stöd åt tron på att en grön våg verkligen svepte över landet.

Kommun	1970	1980	Förändr.	Förändr. %
Stockholm	744 911	647 214	-97 697	-13,12%
Malmö	259 535	233 887	-25 648	-9,88%
Göteborg	465 527	431 273	-34 254	-7,36%
Storstäderna totalt	1 469 973	1 312 374	-157 599	-10,72

Tabellen visar ett enormt tapp för rikets tre enda stora städer på nästan 11%, där Stockholm tappade hela 13% av sin befolkning. Men innan vi accepterar att detta berodde på en grön våg, måste vi titta efter var dessa människor tog väg och varför.

Område	1970	1980	Förändr.	Förändr.%
Stockholms kommun	744 911	647 214	-97 697	-13,12%
Övr. Stockholms län	732 323	880 503	148 180	20,23%
Håbo	6 118	13 301	7 183	117,41%
Stockholms region	1 483 352	1 541 018	57 666	3,89%

Jag har här tagit med Håbo, som med huvudorten Bålsta, är en pendlingsförort till Stockholm. Här ser vi att det övriga länet plus Håbo ökade betydligt mer än vad Stockholms kommun minskade och gav en ökning för storstadregionen på nästan 4%.

Möjligen påtade några av dessa utflyttade på sina egna täppor och blev självförsörjande men de allra flesta hamnade upp till två mil ifrån sina arbeten, kultur och nöjen. Dessa människor fick ägna sig åt det föga miljövänliga sysselsättningen arbetspendling, många av de ensamma i sina inte alltför miljövänliga bilar.

Situationen i Göteborg och Malmö följde samma mönster, med tillägget att dessa städers industrier lades ned i rask takt. Dock, även här gick flyttlassen huvudsakligen till förorter eller sovstäder på lite längre avstånd.
 

Kommun	1970	1980	Förändr.	Förändr.%
Göteborg	465 527	431 273	-34 254	-7,36%
Kungsbacka	29 007	43 536	14 529	50,09%
Mölndal	44 769	47 778	3 009	6,72%
Kungälv	24 242	29 702	5 460	22,52%
Härryda	16 003	23 195	7 192	44,94%
Partille	24 588	27 172	2 584	10,51%
Ale	17 566	23 312	5 746	32,71%
Lerum	23 520	29 871	6 351	27,00%
Tjörn	9 334	11 70	2 367	25,36%
Öckerö	8 478	9 842	1 364	16,09%
Mark	29 000	31 418	2 418	8,34%
Stenungssund	12 546	16 091	3 545	28,26%
Orust	8 907	12 364	3 457	38,81%
Lilla Edet	10 065	11 836	1 771	17,60%
Göteborgs region	723 552	749 091	25 539	3,53%

 

Kommun	1970	1980	Förändr.	Förändr.%
Malmö	259 535	233 887	-25 648	-9,88%
Lund	69 073	78 487	9 414	13,63%
Velinge	13 112	23 190	10 078	76,86%
Svedala	10 166	15 471	5 305	52,18%
Lomma	12 308	16 607	4 299	34,93%
Burlöv	11 830	14 323	2 493	21,07%
Staffanstorp	11 107	16 368	5 261	47,37%
Kävlinge	14 496	20 643	6 147	42,40%
Malmö region	401 627	418 976	17 349	4,32%

Andra kommuner som ökade starkt under denna period var de stora Universitetsstäderna:
 

Stad	1970	1980	Förändr.	Förändr.%
Uppsala	129 687	146 192	16 505	12,73%
Linköping	104 646	112 600	7 954	7,60%
Umeå	69 547	81 088	11 541	16,59%
	303 880	339 880	36 000	11,85%

Lägger vi ihop dessa tabeller ser vi, övergripligt, hur befolkningens geografiska spridning omfördelades under den gröna vågens guldår.
 

Region	1970	1980	Förändr.	Förändr.%
Storstadsregioner	2 608 531	2 709 568	101 037	3,87
Universitetsstäder	303 880	339 880	36 000	11,85
Stor + universitetsst.	2 912 411	3 049 448	136 554	4,69
Övriga landet	5 174 030	5 268 128	94 581	1,83
Hela riket	8 086 441 8	317 576	231 135	2,86

Som man kan se, ökade storstadsregioner och universitetsstäderna sin befolkning mer än det övriga landet i absoluta tal och mer än dubbelt så mycket räknat i procent. Knappast någon riksomfattande trend med folk som flydde staden för att leva ett "sundare liv på landet". En sådan grön våg är knappast att önska i repris men, om människorna från Ny Grön Våg menar allvar, är de välkomna att lämna staden till förmån för dem som verkligen uppskattar att bo i en stad.