Hitta hem: En lösning 2

Planer på att utvidga innerstaden inifrån och ut finns redan i Stockholms översiktsplan, vilket även gäller Göteborg och Malmö. Problemet är att förstås att detta kommer att stöta på starka Nimby-reaktioner i de närförorter som ska förtätas. Därför är det viktigt att det görs på ett genomtänkt sätt. Enligt Andersson är inte det viktiga hur många bostäder som trycks in i områdena utan att de kopplas samman med resten av staden. Det är alltså framförallt mellanrummen mellan stadsdelarna som behöver byggas igen.

Andersson vill inte se nya isolerade förorter längre ut på tunnelbanelinjerna utan förspråkar istället att man först förtätar de som redan finns, i direkt anslutning till stationerna. Andersson förspråkar också en ringlinje som avlastar T-centralen. Yimby Stockholm har presenterat liknande idéer i planen för Lindhagenplanen 2.0. Motsvarigheten i Göteborg skulle vara Kringen och i Malmö Malmöringen.



Tunnelbanenät i Lindhagenplanen 2.0

Bokens tolfte kapitel heter ”Vem skall bygga?” och svaret är enkelt: ”Alla som vill och har resurser”. Ola Andersson föreslår, i likhet med Yimby och många andra stadsbyggnadsaktörer, att kommunerna slutar förhandlingsplanera och istället förhandsplanerar. Vad som behövs är enkelt uttryckt en sorts stadsplaner:

I det trettonde kapitlet ”Var skall pengarna komma ifrån?” diskuterar Andersson hur mycket kapital som potentiellt skulle kunna användas till bostadsbyggande. Privatpersoner skulle kunna investera kapital i nya bostäder, istället för att lägga enorma summor på att köpa och renovera upp gamla bostäder. Antingen själva eller genom byggemenskaper (vilket enligt Andersson i allt väsentligt är bostadsrättsföreningar så som de var tänkta att fungera). Även många kapitalförvaltare skulle kunna placera kapital i nya hyreshus, om den omständliga och riskfyllda planprocessen förändras som beskrivits ovan. Det finns också allmännyttiga bostadsbolag som är oerhört kapitalstarka och som skulle kunna bygga mycket mer.