Gryende forskning om utglesningens kostnader

Om man vet varför städer glesas ut är det också lättare att vända utvecklingen. Hittills har det funnits ganska lite kunskap om detta, men det är möjligt att den nu växer.

Om man googlar på "cost sprawl" ramlar man bums över Suburban sprawl, exposing hidden costs, identifying innovations, från Sustainable Communities vid Ottawas universitet.

Rapporten hävdar att städer glesas ut - trots det samhälleligt olönsamma I detta - för att priserna sätts fel. Stat och kommuner subventionerar utglesning genom att betala infrastruktur som används mer av periferier än av centra. Privatpersoner och företag subventionerar utglesning, sig själva ovetande, genom att ta på sig kostnader som glest bosatta åsamkar dem via trafik och pendling. Och de glest bosatta drabbas själva av kostnader på grund av långa avstånd som de möjligen inte hade tänkt på när de bosatte sig glest.

Rapporten försöker kvantifiera dessa kostnader och finner att de inte är små. Exempelvis finner Suburban sprawl att Edmonton gick med fyra miljarder dollar i förlust för sina förortsexploateringar, större ju längre ut förorten låg. Och i Calgary skulle man genom att spara in 25 % av marken för en utveckling också spara 33 % av kostnaderna.

Intuitivt vet förstås alla det här – det måste rimligen vara dyrare att utnyttja mer mark med längre avstånd än mindre mark med kortare avstånd. Men om man har fått siffror på det går det också att göra något åt.

Suburban sprawl räknar upp en massa åtgärder som olika städer, mest i Canada, har vidtagit för att låta utglesningen bära sina egna kostnader, och föreslår att man kanske borde bli mer konsekvent där. Låt exploatörer betala extra om de bygger glest och långt ut, som städerna Kitchener, Calgary och Ottawa gör sedan en tid tillbaka. Ta differentierat betalt för sådan kommunal service som man tar betalt för, så att de som bor glest betalar vad det kostar extra för kommunen, som Winnipeg gör. Och gör om fastighetsskatten så att man betalar för den mark man använder men inte för huset, som Pittsburgh gör.

Bränsleskatter verkar förstås också åt det hållet, vilket påpekas av rapporten. Det är inte i glesbygden det pendlas längst, det är i storstadsområdena.

Som sagt, forskningen är ännu i sin början. Förutom Suburban sprawl hittar man bara en gammal rapport från 1974 av fastighetsägarkonsulten Real Estate Research Corporation: The costs of sprawl. Det gör att det fortfarande finns mycket man undrar över.

Suburban sprawl sätter till exempel bara siffror på de mest uppenbara konsekvenserna av utglesningen. Man kommer dock som hastigast in på mer svårfångade konsekvenser som man gärna skulle vilja se mer utvecklade, någonstans. Till exempel svårigheten för näringslivet att hålla kontakter när det blir längre mellan människorna – kontakter företag emellan, och kontakter mellan yrkesmän. Inte minst alla de där oplanerade mötena som kan leda till sånt man aldrig hade tänkt på och som är så mycket svårare att få till i en funktionsuppdelad stad som bara hänger samman via sina motorleder. Hur mycket utveckling går förlorad av att synergierna aldrig inträffar? Det säger rapporten inget om.

Och hur mycket kostar summan av all i och för sig onödig infrastruktur – Douglass North räknade en gång ut att transaktionskostnaderna i USAs ekonomi redan på 70-talet snabbt närmade sig 50 %. Hur mycket av detta beror på att alla avstånd har blivit så stora i en ekonomi som trots allt bygger på att vi samarbetar och delar arbetsuppgifter med varandra?
Och hur mycket förlorar vi på att det för den som bor i en avsides segregerad förort är nästan lika svårt att hitta ett jobb som det är i Norrlands inland? Eller svårare, i Norrlands inland kan man i alla fall leva på vad naturen ger.

Inte heller bryr den sig om de institutionella hinder för integrerad stadsutveckling som har uppkommit under resans gång och som nu verkar nästintill omöjliga att få bort. Som t.ex. trafikteknikernas orimligt stora inflytande över stadsbyggandet, eller det faktum att stadsdelar planeras som ”anläggningar” (som Jesper Meijling har kallat det för) – helhetslösningar där paradoxalt nog alla tankar om samhällelig produktion saknas, och därför är helt beroende av att resurser hela tiden tillförs utifrån.

Innan dessa institutionella hinder har undanröjts hjälper det inte stort att sätta priset rätt, det styrs fel i alla fall.