Dags att överge modernismen även för grönplanering

Förra veckan togs beslut om inrättandet av ännu ett naturreservat i Stockholms kommun. Älvsjöskogen på ett området på en yta ungefär 650 000 kvadratmeter på ett avstånd av 1 kilometer från Älvsjö centrum. Detta beslut ses troligtvis som enbart positivt av de flesta Stockholmare. Dock har det negativa effekter ur ett stadsplaneringsperspektiv. För att förstå varför måste vi först se tillbaka på modernismen.


Det planerade naturreservatet

Modernismen var den dominerande stadsplaneringsparadigmen under största delen av 1900-talet. Dess teorier innebar bland annat att funktioner skulle separeras. Bostäder, arbetsplatser, handel och olika slags trafikslag skulle alla vara skilda från varandra för att undvika konflikter.



Utförandet av denna typ av planering resulterade i många problem. Funktionsseparering innebär ett mindre effektivt markutnyttjande då områden endast används under delar av dygnet. Det är svårt att försörja sådana områden med handel, service och kollektivtrafik då det bara finns underlag under vissa tider. Denna planering gör det också svårare att färdas till fots, bland annat på grund av längre avstånd mellan olika funktioner och osäkerhet för gående att passera genom områden kvälls- och nattettid om de är tomma.

Just nu är vi mitt inne i ett paradigmskifte för stadsplanering där planeringsidealen har övergett modernismen för en återuppstod förståelse för betydelsen av täthet och blandning av funktioner samt samband mellan områden. Detta skifte syns i rapporter och plandokument om inte än alltid i det som byggs. Det finns dock en typ av planering i vilket modernismens ideal om funktionsseparering fortfarande dominerar. Inom grönplaneringen.



När det gäller planering för grönstruktur framhålls fortfarande vikten av ”orörd” natur separerad från alla övriga funktioner i en stad som en självklarhet. Är det inte dags att på alvar börja ifrågasätta detta? För vad är det som visar att denna typ av funktionseparering är fri från samma slags negativa effekter som nämnts ovan? Och för att vända på frågan vad är det som säger att kombinationen av natur (med funktioner som tex mötesplats, rekreationsyta, ekosystemtjänster, estetik) och andra användningsområden inte kan leda till synergieffekter?

Vi vet att det finns många olika sätt att ha grönska i en tät, samanhållen blandstad. Till exempel i parker, på tak, på innergårdar, längs gator, på fasader och inomhus i byggnader såsom växthus. Så många gröna funktioner som möjligt bör skapas med denna typ av integrerad grönska. När detta inte är möjligt bör avvägningar göras. De värden som den funktionsseparerade grönskan har bör vägas mot de negativa effekter den bidrar till genom ett mindre effektivt markutnyttjande.