Storstadsdepression

Ju större stad desto högre procentandel deprimerade människor och självmord. Varför är det så? Är det något med staden som sådan som leder till depressioner eller är det en viss typ av människor som flyttar till staden? Går det att ändra på staden så människor mår bättre där eller handlar det om prestations-stress som inte går att "bygga" bort? Frågorna är många, svaren få kring detta ämne som inte tas upp så ofta.

Har du någon länk till någon intressant undersökning som påvisar detta?

Bland annat följande:http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/10824648

http://hig.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:207951 (klicka på fulltext-dokumentet och läs sammanfattningen).

http://www.natverken.se/upload/Rapporter/Behov/Nya%20perspektiv/Falkenberg%20underlag/Psykisk%20oh%C3%A4lsa.pdf

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/4015306?ordinalpos=1&itool=EntrezSystem2.PEntrez.Pubmed.Pubmed_ResultsPanel.Pubmed_DiscoveryPanel.Pubmed_Discovery_RA&linkpos=2&log$=relatedarticles&logdbfrom=pubmed

Vetskapen om detta har funnits relativt länge men det pratas sällan om den. Eftersom vi urbaniseras mer och mer är det därför viktigt att ta reda på orsakerna och eliminera dem.

kvasi-analys: folk är deprimerade överallt men att flytta till "staden" blir ett försök till lösning av alla problem. så det handlar om vilka typer av personer staden drar till sig.

andelen ensamboende är oftast också väldigt mycket högre i städer vilket också så klart påverkar, anonymiteten hjälper självfallet också till och att många är in flyttade och känner sig rotlösa.

så många av anledningarna är nog olösbara och lite "hör till" staden.

---

Senast ändrad 3 juli 2009 13:35

Jag gjorde en snabb Google-sökning på orden "depression urban rural". Alla träffarna på första sidan som nämnde något om skillnader i depressioner mellan storstadsbor och landsbygdsbor visade att de som bodde i landsbyggden hade högre depression. Är du verkligen säker på att din slutsats är helt korrekt?

Jag tycker diskussionen är intressant men jag tycker att slutsatser om att det skulle finnas någon generell skillnad mellan storstäder och landsbyggd runt om i hela världen (vi refererar ju till flera utländska undersökningar) ska tas med en nypa salt. Jag har heller inte hört talas om att det skulle vara något känt faktum att storstadsbor skulle vara depressivare.

Jag vet att det förr i tiden, under exempelvis Gröna vågen, fanns en romantisk bild av att det skulle vara bra för människor att kontrollera naturen snarare än att låta naturen vara. Man ansåg alltså att vi skulle leva i naturen och forma naturen istället för att bo i städer och låta naturen vara. Men dessa uppfattningar grundade sig inte på vetenskap utan var snarare önsketänkanden som jag ser det.

Jag tycker att det är intressantare att bryta ned diskussionen i mindre delar som är mer greppbara. Man kan exempelvis istället diskutera vilka delar av en stad/Landsbyggd som kan ge människor högre välbefinnande. Jag tror exempelvis att parker som ger möjlighet för människor att koppla av är viktiga för människors välbefinnanden. Men jag tror också att det är minst lika viktigt att man planerar städer/landsbyggd så att människor träffar varandra. Det ger invånarna sociala relationer och trygghet som jag tror att vi människor behöver för att må bra. Därför behöver vi goda promenadmöjligheter och gott om mötesplatser. I Sverige vet vi att gatorna som kantas av verksamheter är våra kanske viktigaste mötesplatser mellan människor.

---

Senast ändrad 3 juli 2009 15:49

Det finns vissa studier som antyder det omvända mot min tes men dessa är gjorda i U-länder där fattigdom och misär är utbredd på landsbygden och så har vi det ju nu inte i Sverige. De övriga studierna från USA, Storbritanien och Sverige visar tydligt att stadsbon generellt är mer deprimerad och upplever större meningslöshet än landsbygdsbon. Speciellt anmärkningsvärt är detta bland ungdomar (16-24 år) där landsbygdsungdomar upplever markant större tillfredställelse med livet än stadsungdomar. Dessa studier skall inte alls tas med en nypa salt. Några av dem jag refererat till håller mycket högt vetenskapligt värde då de är gjorda på stora populationer med ett p-värde under 0,03 och god design (jag är själv forskare fast inom medicin). Frågan är inte OM det förhåller sig såhär, frågan är vad man kan göra åt det och då måste man nog börja med att ta reda på varför...

Jag har inte läst undersökningarna, men undrar om man kan utläsa någon skillnad mellan olika typologier bland dessa.
Även om man bor i en stor stad så finns det ju olika typologier, som klassisk stenstad, punkthus, skivhus, stadsvilla osv. En annan sak som jag funderar på är om pendlingstider kan påverka välbefinnandet. Alltså; är den som bor centralare mindre deprimerad än den som bor längre ut?
Själv trivs jag väldigt bra i staden och skulle trivas avsevärt mindre med att bo på landet, men vi är ju alla individer också.

---

Senast ändrad 4 juli 2009 02:39

Undersökningarna som jag fick tag på gällde undersökningar i länder som Australien och USA. Den Amerikanska undersöknigen gjordes på 30 000 invånare så det lät som en omfattande undersökning. Resultatet av dessa undersökningar var att depressionen var högre i landsbyggden än i urbana miljöer. Men jag blir heller inte förvånad över att det finns undersökningar som visar motsatsen. Statistiken som verktyg är inte alltid perfekt. Jag känner inte till att det gjorts någon liknande underökning i stor omfattning i Sverige.

I vilket fall så är de urbana miljöerna mycket varierade. Som Anders var inne på så finns det många olika typer av urbana miljöer. Det finns många olika typer av städer och landsbyggd runt om i världen som fungera olika och i varje stad/landsbyggd finns det stora variationer. Så frågan är hur värdefullt det verkligen är att dra alla städer/landsbyggder över en kamm och göra generaliserade slutsatser.

Det är nog bättre att bryta ned samhället i mindre delar och titta närmare på olika typer av miljöer i stad som ladsbyggd. Man kan exempelvis undersöka hur människor mår av att bo i blandad stad respektive separerad stad o.s.v. Man kan undersöka skillnaden mellan sociala miljöer och icke sociala miljöer o.s.v.

---

Senast ändrad 4 juli 2009 12:42

Det känns som att du mest får försvara dina källor. Och med all rätt, de övertygade åtminstone inte mig. Den från Gävle högskola var ju gjord av en student. Skulle jag skriva en uppsats och citera källor från en annan students C- eller D-uppsats skulle min handledare kölhala mig.

Jag har svårt att tro att det ligger mycket i det, men OM det skulle vara en större andel deprimerade i städerna så vore den för mig logiska förklaringen den att känslan av ensamhet kan vara mycket större i en stad än på landet även fast du har människor omkring dig. Du är helt enkelt mer anonym. På landet ser man, och tar hand om varandra på ett annat sätt. För den som klarar det är stadslivet i min mening överlägset, men det är klart att många inte står ut med den sociala pressen.

Social press? Jag vet inte om jag håller med dig där. Det är säkerligen så att vissa människor känner en social press. Man måste ha "rätt" kläder, ha "rätt" vänner osv. Själv har jag dock aldrig känt mig så påverkad av det där. Jag är den jag är.

Citerade du verkligen rätt Johannes i ditt inlägg nu?

Det stämmer att en av de källor jag har med är en D-uppsats, de övriga är tagna från pubmed som är den största och mest respekterade databasen för medicinsk vetenskap i världen. Mina källor håller och det är ju intressant att det är först när man kritiserar staden som fenomen på något sätt som man får kritik för sina källor på Yimby... Skall staden utvecklas måste även dess problem tas upp till ytan. Människor far hittils inte väl av storstadsmiljöer (även om givetvis många mår alldeles utmärkt). Undersökningarna är gjorda på ett urval av människor från hela städer som får representera att genomsnitt av stadsmänniskan. När det gäller urvalet av människor från landsbygd handlar det om "riktig" landsbygd, dvs inte förorter, nu snackar vi om människor som i praktiken bor mitt på en åker.

Som sagt. Jag tycker frågan är intressant, men känner också att den blir relevant för det som YIMBY verkar för först om man kan se hur olika bebyggelsetopologier står mot varandra (om det finns några skillnader). Om människor blir deprimerade av att bo i en monofunktionell förort blir det ju ett argument för vår sak. Blir människor däremot deprimerade i tät blandstad blir det istället ett argument mot vår sak.

---

Senast ändrad 5 juli 2009 02:47

Jag förstår hur du menar men än sålänge finns bara studier gjorda på ett genomsnitt av en storstadsbefolkning.

Om jag själv ska försöka mig på en analys av varför jag tror man sett de resultat man gjort i studier så tror jag det finns flera orsaker. Jag är själv uppvuxen på landet, mitt på Östgötaslätten bland bondgårdarna, jag gick på en skola med totalt 60 elever fram till 6:e klass och de flesta av mina barndomsvänners föräldrar är lantbrukare. Senare bodde jag ett par år i Linköping, sedan i Malmö och nu bor jag i Sthlm (Hammarby Sjöstad). Jag har alltså upplevt båda sidorna rent praktiskt så att säga. För det första, ja anonymitet och ensamhet blir ironiskt nog större i en stad. Även om du är ensamboende singel på landet så hälsar de du möter på dig och stannar och pratar en stund (möts man mitt på en åker känns det liksom lite konstigt att bara gå förbi varandra). Detta skapar med tiden en känsla av att tillhöra ett socialt sammanhang för alla som bor i området. Dessutom är det lätt att t.ex. uppsöka det lokala gärdsgårdslaget i fotboll, kyrkokören eller den lokala syföreningen etc på landet, alla är välkomna oavsett förmåga. I staden finns ingen anledning att hälsa på alla du möter, knappt din granne, folk har inte tid att bry sig om någon som är ensam, det kan lätt kännas som att alla utom du själv tillhör ett socialt sammanhang. På landet litar man på varandra på ett helt annat sätt och lämnar faktiskt dörren öppen när man är borta ibland så grannen kan komma in om han/hon skulle få för sig att hälsa på. Tillit skapar gemenskap.

Jag upplever även att de jag känner som blivit kvar på slätten lever ett väldigt bekymmerslöst liv och känner sig väldigt nöjda med det de har. De har kunnat kosta på sina bostäder mkt och gjort dem precis som de vill ha det eftersom själva huset knappt kostat någonting. De flesta lever ett sunt liv ur miljösynpunkt. Köper en halv ko av närmsta bonde en gång/år istället för kött som transporterats långa sträckor till butik, även många andra baslivsmedel inhandlas så närproducerat det kan bli. På kvällen sätter de sig på verandan med paret från granngården och intar en god middag och ser när solen går ner över åkrarna.... :-)

I staden stressar alla på för att uppnå sina mål, för att ta nästa steg i mashlows behovstrappa, för att tjäna mer pengar. Många är prestationsinriktade och har svårt att vara fullt ut nöjda med bara det de har, kanske för att de ser alla möjligheter som staden erbjuder när det gäller karriär etc. Man vill gärna göra och testa allt samtidigt vilket man inte hinner. Man måste ringa och bestämma innan man ses, man "kommer inte bara över". Egocentrismen är större vilket kan ha med konkurrens om bostäder, jobb mm att göra, man måste tänka på sig själv i första rummet för att få fördelar i staden.

Ja, det var några tankar...

Allt jag har att säga är att jag inte känner igen din bild av storstadsbon eller landsbyggdsbon;)

Kan det vara för att du själv aldrig upplevt att bo på landet? Jag gjorde det i 21 år och vet precis vad det handlar om och hur det verkligen är.

Har inte läst den hela undersökningen eller allas kommentarer.

Vad kan skillnaden bestå av.

Jag är inne på Anders G:s undran om det finns skillnader mellan olika grupperingar. Själv skulle jag gärna titta på landsortsbor som nyligen flyttat till storstaden. Man har höga förväntningar med närhet till alla och mycket kultur och utbud, men istället välkomnas man med bostadsbrist och boende i någon isolerad förort.

En annan grupp jag skulle vilja titta på är minoriteter (av olika slag). Mitt klara intryck är att toleransen är betydligt högre i storstäder. Faller man utanför normen duger man inte helt enkelt i många småorter.

Hm. Det är en intressant utläggning du gör, och jag tror absolut att det stämmer för vissa det som du beskriver. Men det stämmer inte för alla. Själv har jag ingen erfarenhet av att bo på landet, men jag har erfarenhet av uppväxt, ungdomsår och mina första steg i arbetslivet i en mindre ort, Norrköping.

Jag brukade några gånger per år åka upp till Stockholm med mina föräldrar från ganska liten ålder. Vi gick i gamla stan, gick på museum, åkte till kaknästornet, tittade i affärerna och så vidare, då utbudet i Norrköping under min uppväxt var ganska skralt (det är något bättre nu men fortfarande inte alls i klass med Stockholm). Jag minns än idag att det alltid var en höjdpunkt för mig. Redan som liten älskade jag "suset och duset" i "storstaden".

Inte med det sagt att jag inte kan uppskatta en semester på landet. Det kan jag absolut. Men inte för länge. Det liv du beskriver, med att sitta på verandan och äta middag, tittandes på solnedgången varje kväll skulle göra mig otroligt otålig och uttråkad. Jag behöver saker att göra helt enkelt. Jag behöver social samvaro med människor, och jag behöver också träffa nya människor och få nya influenser. Jag trivs med det.

Jag känner inte alls igen mig i din beskrivning att man stressar i staden för att nå sina mål. De finns naturligtvis i staden, men det går inte att generalisera på det sätt som du gör. Själv trivs jag utmärkt med var jag är och vad jag gör, utan att stressa sönder mig. Pengar i sig är ju för övrigt ganska ointressant, det intressanta är snarare vad man kan göra för dem.
Vad gör jag för mina pengar? Jag reser. Mycket. Och var reser jag? Jo, städer. När jag besöker riktigt stora städer, som New York eller Tokyo, då trivs jag riktigt, riktigt bra.

Var vill jag då komma med detta? Jo, till att vi alla är invidier. En del är födda i staden och gillar staden. Andra är förra i staden men gillar landet. Andra är födda på landet och gillar staden. Och slutligen finns de som är födda på landet och trivs med att stanna kvar där.

Själv är jag född i staden, och gillar staden. Fast en större stad än den jag växte upp i.

---

Senast ändrad 5 juli 2009 22:32

Jag har bott i stad och i gles bebygglse i avlägsna förorter respektive utanför mindre byar. Jag har däremot aldrig bott i någon gård helt omgiven av åker. I sådana miljöer har jag bara levt i under semestrar. Jag är inte mörkhyad eller HBT utan är en "straight" vit kille, vilket naturligtvis underlättar min vardag. Så jag har inga personliga erfarenheter om hur man tas emot om man inte är straight.

Generellt anser jag att de sociala relationerna med omgivningen beror mycket på hur man själv är som person. Om huruvida man som "straight" känner sig trygg och har sociala relationer i staden respektive i landsbyggden säger nog mer om än själv än något annat.

Vad gäller grannrelationer så är min upplevelse att man träffar sina grannar oavsett om man bor i stan eller i landsbyggden. Det stämmer visserligen att man i en storstad inte kan hälsa på alla man möter. Man möter för många människor på gator, torg och tunnelbana för att hälsa på alla. Men visst umgås man och hälsar på många man möter. Känner jag för att börja prata med någon jag möter så gör jag det. Men som sagt, hur man bemöter sin omgivning beror på hur man är som person. En del kanske känner sig tryggare med grannar i landsbyggden än i storstaden och för andra gäller det motsatta.

Vill man lära känna människor i Stockholm så är mitt tips att gå med i olika föreningar eller nätverk. I en Storstad finns organisationer för allt ifrån sport, musik till samhällsnätverk såsom YIMBY. I en storstad kan man genom att aktivera sig i olika grupper lära känna människor från alla delar av samhället från hela välden. Men det brukar enligt min erfarenhet (liksom det nämnts i denna tråd) finnas grupper som man kan aktivera sig i även i landsbyggden. I landbyggden kan man visserligen inte skaffa sig erfarenhet om så många olika människor. Men det finns åtminstone ofta aktiviteter som skapar gemenskap.

När det gäller miljön så är det idag snudd på omöjligt att leva miljövänligt i landsbyggden. Att köpa en ko från granner hjälper inte så mycket. Vill man leva miljövänligt bör man äta vegetariskt på restaurang, bo i en mindre lägenhet i ett större hus i tät bebyggelse där man delar på infrastruktur och går till arbetet, vänner, mataffärer, apotek, vård o.s.v. Jag respekterar att det finns människor som vill leva i landsbyggden. Men vi måste se till att dessa människor kan leva miljövänligt. Att göra landsbyggden miljövänlig är en av de stora utmaningarna vi står inför. Men jag vet i dagsläget inte hur det skulle kunna gå till.

Sist men inte minst så finns det mig veterligen fortfarande ingen seriös undersökning som påvisar skillnader i välmående mellan innerstadsbor och landsyggdsbor i Sverige. Och resultatet av en sådan undersökning skulle inte heller vara intressant eftersom att vi har så många olika typologier i såväl stad som landsbyggd.

---

Senast ändrad 6 juli 2009 09:59

Jag tror mig ha sett nånstans - be mig inte om källor - att det är bra för välbefinnandet att ha många nära relationer. Sen är frågan om man får sådana i städer eller på landet. Och det kan nog variera.

På en döende landsbygd varifrån alla flyttar kan jag tänka mig att det råder depression, både ekonomisk och psykisk. I en nybyggarstad där ingen känner någon kan jag tänka mig att det råder en förfärande ensamhet bland en del (men bara bland en del).

Följaktligen undrar jag hur relevant det är att dela upp det efter en enkel stad/land-skillnad. Kanske de interna skillnaderna inom dessa kategorier är mycket större än skillnaderna mellan dem? Och vad säger det i så fall?