Nimbyism ett demokratiproblem?

Nimbyism är onekligen ett irritationsproblem, men är det även ett demokratiproblem?

Vilken roll bör särintressen spela i den demokratiska beslutsprocessen? Vi har ju av gammal tradition i Sverige ett remissförfarande, där vemhelst kan anföra sina ståndpunkter. Lovvärd, men även aning tveksam ordning. Varför ska just de med förmåga, intresse och handlingskraft få extra inflytande (gäller förvisso alltid)? Olika vikt fästs givetvis vid olika parters inlagor. Yimby är såklart en del av detta.

Ovanstående är knappast något att förfasa sig över, får väl ses som legitim opnionsbildning och maktgranskning. Men i den förvirrade ordning som råder nu (PBL), där formell hänsyn till lokala opinioner skall tas i beslutsprocesser är mycket mer tveksam. Allmänintresse bör gå före särintresse. Den som skriker högst bör inte få mer inflytande än den stillatigande samtyckande.

Var bör balansen gå mellan intresset hos den med husfasad intill och demokratin? Känslan bland många här är förmodligen att det lutar för mkt åt ett visst håll. En trängtan som uppstår är återgång till ett snäppet mer brutalt och öststatskt genomförande av beslut. Men det vore förmodligen oerhört kontraproduktivt.

Demokratiproblematiken i plan- och samrådsprocessen är ju något som YIMBY har tagit upp vid flera tillfällen. Det ter sig nog helt uppenbart för de flesta här på YIMBY att dagens situation helt klart har demokratiska problem.
Samtidigt är det, som du själv konstaterar, knappast en bra idé att gå "öststat" och helt sluta lyssna på opinionen. Förra gången våra politiker gjorde så fick vi "citysaneringen" och miljonprogram.
Jag tror starkt på det som just YIMBY gör, alltså att medborgarna själva engagerar sig i sin stads utveckling, med en positiv grundsyn på förändring, men med konstruktiva synpunkter på hur denna utveckling ska ske.
Alla kan naturligtvis inte vara med i YIMBY, så det finns också saker som staden kan göra i sin dialog med medborgarna. Här tror jag mycket just på en uppsökande dialog, snarare än att bjuda in "intresserade" till ett projekt till samrådsmöte. "Intresserade" blir tyvärr alltför ofta synonymt med "motståndare", då den som tycker något är bra sällan engagerar sig.

Det här kan ses i exemplet Norra Djurgårdsstaden. Jag var på ett av samrådsmötena där diskussionen var mycket hätsk och jag fick se vuxna människor bete sig som bortskämda ungar. (De skrek, kallade stadens representanter för lögnare, följde inte mötesordningen osv).
Sedan gick staden ut till en enkät till de boende i Hjorthagen, och en helt annan bild utkristaliserade sig, med en klar majoritet för projektet.

---

Senast ändrad 8 juli 2009 13:20

Det kanske finns ett problem i att politiker idag inte verkar tro på vad de gör? Att de är flyhänta administratörer utan särskild vilja?

Man kan inte vara alla till lags, om man försöker vara det slutar det med att man inte får stöd av någon. Den som driver en fråga - t.ex. ett byggprojekt - gör det förhoppningsvis för att han eller hon vill att det ska byggas för att folk ska få nånstans att bo och för att företag ska få lokaler. Varför ser man så sällan någon politiker som konfronterar dem du Anders kallar bortskämda ungar och förklarar både för dem och för medborgarna i gemen att det finns en intressemotsättning där de själva ställer sig på den bostadssökande allmänhetens sida?

Mer än ett demokratiproblem tycker jag det verkar vara frågan om den gamla svenska konflikträdslan. Man törs inte stöta sig med någon, och därför kan man inte heller driva igenom något som är bra.

Eller kanske demokratiproblemet består i att politiker är just svala administratörer inne i en administratörskarriär snarare än politiker som företräder olika intressen. I det här fallet deras intressen som behöver en bostad, eller som vill ha en fungerande stad.

Sen kan andra politiker gärna få företräda nimbisarna så vi får en pluralistisk politik där det finns något att välja mellan.

---

Senast ändrad 9 juli 2009 14:54

Det ligger säkert en del i vad du säger Jan, fast jag upplever ändå att iaf några av våra politiker i Stockholm verkligen brinner för sina frågor.
Kristina Alvendal brinner för promenadstaden (och ja, det är ett ärligt engagemang det är jag hyfsat säker på, även om p-normer och annat inte riktigt hänger ihop). Per Ankersjö brinner för skyskrapor.
Är det någon som har fler exempel? Själv gillar jag politiker som står för vad de tycker (även de politiker som inte tycker som jag gör respekterar jag mycket mer än de politiker som inte står för något alls).

PBL:s problem har påpekats av Anders Hagson. Kanske det finns en länk nånstans på yimby.se men hellre en för mycket än en för lite.

Hagson menar att det största problemet är att PBL kräver planering utifrån funktion snarare än utifrån form, vilket leder till modernistisk enfunktionsplanering. Men han ser även den spridda överklagningsrätten som ett problem.

---

Senast ändrad 26 juli 2009 14:41

Här ser vi ett problem pga obefintlig överklagningsrätt, t.o.m. från kommunens sida. I England får kommuner betala skadestånd till exploatörer om dessa blir stoppade i första omgången men får rätt i högre instans.

Inte särskilt bra det heller, i det fall artikeln handlar om (en stormarknad som vill slå ut ett småstadscentrum). Det måste vara möjligt att säga ja eller nej till ett projekt på politisk väg. Däremot kanske det är tveksamt att ge mycket små grupper möjlighet att sätta sig över vad en hel kommun har beslutat.