acceptera: Det funktionalistiska manifestet från 1931

Jag har precis börjat läsa klassikern acceptera, som skrevs 1931 av den tidens stora arkitekter (Gunnar Asplund, Sven Markelius m fl) för att främja modernt och funktionalistiskt byggande.

Någon som läst den?

Wikipedia om acceptera

---

Senast ändrad 31 juli 2008 20:48

Intressant. Skriv gärna vad du tycker om boken sedan.
Intressant att Asplund ses som "mest liberal", alltså den som då bryter minst med den historiska linjen. Det är ju just Asplunds byggnader som blivit mest kända(!).

Det verkar som att vi till viss del har idéerna i acceptera att skylla för hus-i-park-kvarteren.

Utdrag ur kapitel "Kravet på bostaden". Jag har behållit ursprungstextens fetningar.

Bostaden och stadsplanen.

Redan vid samhällets planläggning bestämmes till stor del den enskilda stadens kvalitet. Vi har tidigare påverkat hur äldre stadsplaner framtvingat en stor procent bostäder, som aldrig nås av direkt solljus. Numera måste vi oavvisligt ställa den fordran på ett bostadsområde, att de så planlägges, att varje lägenhet får tillräcklig tillgång till sol och luft, ett krav, som helt och hållet omkastat de äldre stadsplanebegreppen, vilka laborerade med slutna kvarter och rumsbildande gatuanläggningar.Gatan och platsen var en gång utgångspunkten för stadsplanen, och byggnadernas uppgift ur stadsplanesynpunkt var framför allt att bilda väggar åt dessa, någon gång att vara fond för gatuperspektivet.Den sociala rättvisa, som vår tid kräver, och medvetandet att det ej längre duger att låta människors hem först och främst bli motiv i en stadsbild, har emellertid haft till konsekvens, att vi måst överge det slutna kvarterssystemet för nya bostadsområden.Det duger ej längre att med utgångspunkt från ett formellt schema fixera stadsbildens yttre skal och sedan i detta pressa in de enskilda cellerna, bostäderna, så gott sig göra låter. Man har radikalt måst ändra tillvägagångssättet och liksom vid bostadens planläggning, vartill vi senare återkommer, börjat arbeta inifrån och utåt, och med den perfekta bostadslägenheten som byggnadssten bygga upp helheten, stadskroppen.Senare årtiondens utveckling kan också uppvisa en klar utveckling fram mot en helt ny stadsplanetyp. Kvarterens inre har rensats från skymmande gårdsflyglar. T-husen har försvunnit och i stälet för ett gytter av små gårdar och gårdsflyglar har man fått en eller ett par för ett kvarter gemensamma stora, ofta planterade gårdar.Visserligen har man i det längsta tvekat att taga steget fullt ut och släppa det slutna kvarteret. Med sina fyra inåtgående hörn blir detta alltid i de inre vinklarna både oekonomiskt att bebygga och omöjligt att utnyttja till välbelysta bostäder. De öst-västliga längorna skuggar på ett ofördelaktigt sätt de nord-sydliga. Därtill kommer att husen vanligen givas ett djup av 15 meter, som med de små våningstyper, vilka nu måste byggas, ej kan utnyttjas för genomgående lägenheter. Följden har blivit att längs norrsidorna bildats en hel rad bostäder utan något direkt solljus. Dessutom blir avståndet till grannens hus tvärs över gatan mycket mindre än till grannhuset tvärs över gården, varigenom bostäderna mot gatan blir sämre belysta än de mot gården.

Skyskrapan

Man har på sistone rätt mycket diskuterat olika sätt att sanera ett bostadsområde. Skyskrapan har då ofta framhållits som ett medel härtill, där marken är dyr och ett starkt utnyttjande är nödvändigt, samtidigt som man vill vidhålla kraven på rymlighet och ljus. Vi vet ej om den ekonomiskt är konkurrenskraftig med lägre hustyper. Den är det sannolikt ej med nuvarande avtal och arbetsorganisation. Men måste vi emellertid acceptera den, bör det ske där den, trots sitt eventuellt högre pris, verkligen kan få ett berättigande på grund av hygieniska företräden. Låt oss därför akta oss för att ägna den en öm och grönköpingsmässig dyrkan som stadsplanemotiv och placera den mitt i ett gammalt mörkt och gyttrigt stadsparti utan att riva husen runt omkring.

Det öppna stadsplanesystemet.

Om vi måste kräva i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla, blir den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen. På så vis har kravet på tillgång till direkt solljus för alla bostäder kommit att sätta en helt ny prägel på moderna bostadsområden. Det har framtvingat ett öppet byggnadssätt med parallella huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen, i öster-väster om man har genomgående lägenheter, annars i norr-söder. Den förra hustypen har det företrädet, att den medger genomluftning av bostäderna och skänker dem en verkligt effektiv solsida. Den fortdrar emellertid genomgåenden lägenheter som drar med sig ringare husdjup och större fasadlängd samt färre lägenheter per trappa, varigenom systemet blir ekonomiskt underlägset det med längorna i norr-söder. Dessutom måste avståndet mellan längorna bli större, om solen under den mörkaste årstiden, då den som bäst behöves, skall tränga ned till bottenvåningarna. På grund av det mindre husdjupet blir även gatukostnaden större per enhet våningsyta.Så länge byggnadsverksamheten måste inrikta sig på att producera lägenheter av minsta typ och så länge produktionskostnaderna äro så höga, måste vi nog fortsätta med att bygga relativt djupa huslängor med sin riktning i norr-söder, såvida vi ej anser oss kunna offra ytterligare av bostaden bekvämlighet eller rymlighet för att som kompensation få södersol och möjligheten till genomluftning.

---

Senast ändrad 5 augusti 2008 09:48

Fortsättning:

Den nya stadsbilden.Men ej blott kvarteret bör på detta sätt luckras upp för att varje lägenhet skall tillförsäkras sitt kvantum av luft och ljus. Bostaden måste få ett komplement i parker för äldre och lekplatser för barn som ytterligare uppluckrar hela stadsområdet.Bygger man städer efter detta öppna byggnadssätt och samtidigt önskar utvinnar lika mycket nyttig våningsyta av varje enhet markyta som i äldre stadspartier med deras slutna kvarter och trånga gator, måste hushöjden ökas liksom även avståndet mellan byggnaderna på ömse sidor om gata och gård.Vi ser alltså, hur ett radikalt tillgodoseende av primära krav på bostadens kvalitet redan i stadsbilden förorsakar en fullständig nybildning och ett avvikande från traiditionen. Men vi tror även, att den skall ge oss nya skönhetsvärden fast av annan art än den barockens rumsbildnande stadsplaneformationer skänkte. Att det öppna stadsplanesystemet nu allt allmännare börjar accepteras, styrker oss i tron på det fåfänga i att motsätta sig ett radikalt och logiskt byggande.

Tre bostadstyper.

I det föregående konstaterade vi, hur bostadens uppgift delvis blivit en helt annan nu än förr. Icke ens på landet är hemmet längre en produktiv enhet, och självhushållen har helt upphört. Som arbetsplats och även som plats för representation har hemmet till största delen förlorat sin betydelse. Arbetet, förströelserna och umgängeslivet har nu till stor del flyttats utanför dess murar. Men även i ett annaat avseende har förutsättningarna ändrats. Förr bodde vi där vår arbetsplats låg, i en stadsvåning om kontoret eller verksaden låg i stan, i ett lanthus om arbetsplatsen var på landet. Femton minuters promenadväg till arbetet ansågs rätt långt. Med vilka förvånade ögon betraktade vi t. ex. före de skolkamrater, som varje dag måste hämtas till och från skolan med hästskjuts från någon lantgård ½ mil utanför tullarna.Tack vare kommunikationerna har nu bostaden gjorts mer oberoende av avståndet till arbetsplatsen, varigenom individen fått större frihet att välja den bostadsform, hyreshuset eller förstadsvillan, som bäst passar honom.

---

Senast ändrad 1 augusti 2008 21:08

Oerhört intressant läsning, stort tack för referatet!

Man märker ju onekligen ett antal saker. För det första ses staden som något hemskt. Gyttrigt, otrevligt, mörkt. Det är föreståeligt med tanke på hur många av våra stadsdelar såg ut på den här tiden. Den problematiken är ju dock som bekant inte längre applicerbar, tvärtom är våra klassiska innerstäder idag det mest attraktiva.

Man märker också den tydligt teoretiska synen på levnadsmiljöer. Det känns som att man ser planeringen som ren matematik. Ungefär som i skolan där man satt med matteböcker med uppställda tal, tal som inte var kopplade till verkliga frågeställningar. Här finns övertron på att man kan planera det perfekta, att man med matematisk precision kan räkna fram exakt vad alla vill ha. Att alla är individuella verkar man helt glömma bort. Det finns en tydligt kollektivistisk, nästan kommunistisk, syn.

Vidare så märks också tron på stor tillgång till billig energi. Man konstaterar att nu skall vi bo o arbeta på olika platser och så är det inte mer med det.

"varigenom bostäderna mot gatan blir sämre belysta än de mot gården"
Det är intressant att man använder detta som ett argument. Jag bor i en lägenhet byggd 1932. Den går igenom hela huset och har således ljusinsläpp både från gata och gård. Detta visste naturligtvis också författarna, men det var väl ett lämpligt argument för att pressa igenom idéerna.

Det sorgligaste är väl att många områden än idag planeras utifrån dessa desillusionerade tankar...

---

Senast ändrad 1 augusti 2008 21:13

Men herregud om man vill få lite solljus är det väl bara att gå ut!

Boken handlar förstås om mycket mer än fysisk planering, och de flesta andra idéer (byggnadskonstruktion, planlösningar, formgivning av husgeråd etc) var just vad det svenska folket behövde på 1930-talet, och än idag är flera av dem aktuella.

Men just idealet med öppna kvarter av lamellhus/skivhus var ett snedsteg, av flera skäl:

* Som Anders skriver var funktionalismen välgrundad i matematik och naturvetenskap, men inte i beteendevetenskap. Författarna verkade förutsätta att "hemtrevnad" och "skönhet" uppstod automatiskt om de materiella behoven (boyta, möbler, ljus, luft) var tillfredsställda. Idag vet vi mer om hur olika byggda miljöer påverkar människors mentala hälsa, känslor och beteende. Bland annat är det viktigt att göra skillnad på offentliga och privata platser, något som slutna kvarter gör bättre än öppna.

* Efterfrågan på bostäder i storstadsområdena har vuxit enormt, på grund av inflytt, ökat välstånd, ökad livslängd och nya familjenormer. Detta har gjort att de utrymmeskrävande funkisförorterna har fått bre ut sig kring Stockholm och Göteborg, och även om transporterna blivit bättre - vilket acceptera förutspådde - så har de inte hunnit ikapp. Skyskraporna må ha varit olönsamma i 1930-talets Sverige, men idag har vi en annan situation. Och det som acceptera avfärdade som öm och grönköpingsmässig dyrkan som stadsplanemotiv kan vi idag se som en rent affärsmässig investering i stadens turist- och konferensnäring.

* Idag är inomhusbelysningen så effektiv att dagsljus är ganska oviktigt. På motsvarande sätt har bättre VVS-system och utlokalisering av industrier gett bättre inomhusluft.

---

Senast ändrad 2 augusti 2008 05:13

Undrar om man var trött på andra människor. Man bodde ju väldigt packat och trångt på den tiden. 7-8 personer i en liten lägenhet i stan var ju inget ovanligt. Man var kanske trött på att leva så nära inpå andra människor att man nu ville ha mer frihet och öppenhet... och avskildhet. Jag kan iförsig förstå dem, för så är det ju till viss del nu också. Man vill inte gärna vara allt för nära inpå sin familj. Men idag är förhållandena annorlunda. Familjen är inte längre den samhällsekonomiska enheten: individen är enheten. I dagens samhälle vill individen ha tillgång till avskildhet från sin familj, men inte helt från andra människor. En konsekvens av individualismen. Det är vart utvecklingen har fört oss idag.

Samtidigt vill vi ha mer uppkoppling, vi vill vara mer a jour med vår omgivning, vilket i dag har skapat ett sug efter den tätare befolkningen, den tätare staden. Vi vill ha mer kontakt med fler människor, för vi är ett socialare djur än tidigare. Människan har utvecklats socialt från bikupan, till det spridda kollektivet och nu till den sociala individen. Individen tycks ha förlöst sig från kollektivet, som en direkt påföljd av modernismens tanke om att socialt förlösa sig från bikupan.

Helt plötsligt börjar det falla på plats. Kan det vara så att modernismens tankar behövdes för att först frigöra oss från klasser (om man vill använda ett sånt uttryck), frigöra oss från den strikt ordnade samhällsplaneringen? Kan det vara så att vi nu, tack vare detta, kan frigöra oss från den gamla samhällsekonomiska enheten (familjen) och utvecklas till den nya enheten (individen)? Man slår sönder staden (både socialt och praktiskt) och sedan sätter man ihop den på nytt till den nya staden. Den nya staden (vår version av stad) är mer individualistisk, mer uppkopplad och långt mycket mer dynamisk, och den är den logiska reaktionen och konsekvensen av modernismen. Ha! Jag har knäckt det!

Modernismen behövdes för att vi skulle kunna utvecklas till det vi är idag, men nu har den gjort sitt. Nu är det den nya staden som gäller.

---

Senast ändrad 2 augusti 2008 13:35

Nu börjar det bli en riktigt intressant diskussion här. Vi kanske skulle skriva ett eget manifest?

Jag tror att vi är inne på rätt spår i den här diskussionen. Det finns idag två rörelser som jag menar är ute på fel väg. Dels traditionalisterna, som idag utgörs av funktionalisterna/modernisterna. Vi som vill bygga stad igen brukar ibland kallas reaktionära, men det är att förenkla, vilket jag kommer till. Snarare är det funktionalisterna/modernisterna, de som gärna kallar oss reaktionära, som själva är reaktionära eftersom de krampaktigt vill bita sig fast i ett ideal som har sitt ursprung i det tidiga 1900-talet. En verklighet som inte längre finns och således är inadekvat för att bygga vår tids städer. Det är en häpnadsväckande användning av nyspråk att kalla en naturlig utveckling och reaktion på det som det idag finns brist på och som människor bevisligen vill ha för reaktionärt. Modernisterna är reaktionärerna!

Den andra rörelsen är traditionalisterna inom den nyurbanistiska rörelsen. Denna rörelse är också, iaf delvis, reaktionär. Man har sett modernismens misslyckande och dragit samma slutsats som oss; det måste byggas städer igen. Problemet är att man avstannar här. Man nöjer sig med att återgå till det gamla stenstadsidealet, det ideal som från början gav ursprung till just modernismens idéer. Här glömmer man att den gamla stenstaden var gyttrig och bestående av en massa människor på liten yta. Det gav upphov till ett fantastiskt folkliv och mängder av folklig kommers, men också naturligtvis en massa problem på grund av den trångboddhet och den dåliga hygien som rådde på denna tid. Idealet verkar istället bli den puttinuttiga småstaden. Men då glömmer man att den puttinuttriga småstaden saknar viktiga aspekter för att skapa levande och dynamiska städer. Befolkningstäthet och funktionsblandning. För att skapa dynamiska levande storstäder behöver du ha en hög befolkningstäthet och en god blandning av kontors- och boendeytor för att skapa underlag för det levande affärsliv på gatorna som vi eftersöker.

Här kommer då såklart vi in. Jag menar att vi är en tredje väg, vi vill återknyta till den historiska linje som klipptes av med modernismens intåg, men vi vill återknyta och också gå framåt. Vi vill ta med oss den historiska kunskapen om hur man bygger städer, utan att för den skull bli nostalgiska och utopiska. Städer skall vara lite kaotiska. Allt behöver inte vara perfekt ordnat, zonerat och planerat. Det är inte stadsplanerarnas sak att avgöra vad det skall ligga en livsmedelsbutik. Planerarna skall istället skapa underlaget, stadens form, för att möjliggöra den diversitet som bara staden själv med sina egna processer över tid kan åstadkomma. Häri ligger naturligvis också att de nya stadsdelar vi planerar behöver ha en högre täthet än vi tidigare byggt i Stockholm. Anledningen är att för att få folkliv och underlag så måste det ofrånkomligen bli så då vi idag bor avsevärt större än vi gjorde när Stockholm stenstad byggdes. Tätheten kan omöjligen uppnås i breddled just pga att vi bor färre människor per kvadratmeter. Tätheten måste således uppnås i höjdled. Det betyder inte skyskrapor överallt (jag tror det skulle bli en ganska trist stad, precis som en stad enbart av femvåningshus är trist), men det innebär att vi behöver höja den generalla nivån på våra stadskvarter. Istället för 5-6 våningar behöver vi bygga 10-15 och på sina ställen skjuta in högre byggnader. Det är en naturlig utveckling som syns i många andra städer.

---

Senast ändrad 12 augusti 2008 01:10

Själv sitter jag just nu och läser Jane Jacobs, "The Death and Life of Great American Cities". Det är en mycket intressant och underhållande bok som tar upp mycket av modernismens problem. En del av slutsatserna i boken, som är från 1961, måste naturligtvis uppgraderas för vår tids verklighet, men den är likväl oerhört träffade än idag. Där "Acceptera" verkar präglas av en dogmatisk och teoretisk syn är Jacobs verk istället analyserande, pragmatiskt och logiskt resonerande.

Följande stycke läste jag alldeles nyss apropå problemet med "färdigplanerade" områden, områden som byggs i ett svep och där allt ser likadant ut:

"Neighborhoods built up all at once change little physically over the years as a rule. The little physical change that does occur is for the worse - gradual dilapidation, a few random, shabby new uses here and there. People look at these few, random differences and regard them as evidence, and perhaps as cause, of drastic change. Fight blight! They regret that the neighborhood has changed. Yet the fact is, physically it has changed remarkably little. People's feelings about it, rather, have changed. The neighborhood shows a strange inability to update itself, enliven itself, repair itself, or to be sought after, out of choice, by a new generation. It is dead. Actually it was dead from birth, but nobody noticed this much until the corpse began to smell. Finally comes the decision, after exhortations to fix up and fight blight have failed, that the whole thing must be wiped out and a new cycle started. Perhaps some of the old buildings will be left if they can be "renewed" into the economic equivalent of new buildings. A new corpse is laid out. It does not smell yet, but is just as dead, just as incapable of the constant adjustments, adaptations and permutations that make up the proces of life."

Jag tycker att det är en oerhört talande beskrivning av många av de områden som konstruerats efter andra världskriget. Det är också oerhört talande för den skara av "experter" som kraftigt motsätter sig all form av förändring av dessa områden. Jacobs slutsats blir här, och i den instämmer jag, att ett motstånd mot förändring i dessa områden i slutändan bara kan ge ett enda resultat. Att de rivs och ersätts med något annat. Förvisso kan vi då ersätta dem med något bättre, men om de institutioner som idag krampaktigt kämpar mot förändring av dessa områden (här finns t.ex. skönhetsrådet och stadsmuséet liksom samfundet s:t Erik) forsätter som idag riskerar de att bita sig själva inte så lite i svansen då risken är stor att det leder till att hela områdena i slutändan rivs ned.

---

Senast ändrad 2 augusti 2008 19:42

Jag vill bara göra ett inskut om en tanke om befolkningstäthet som jag har haft ett tag (vet inte riktigt var jag ska posta det)

Men iallafall. Den tanken jag har är om det folklivet som finns i innerstaden och vad som skulle hända med det om man byggde ut innerstaden. Min hypotes är att innerstans befolkning själv inte kan skapa någotvidare folkliv. Utan innerstaden "lever" på att folk från "döda" förorter åker in och är i innerstaden. Slutsats: Om man fortsätter att bygga ut likadan innerstad som idag så ökar inte folklivet, det glesas bara ut ännu mer. Lösning: Bygga mer på höjden, så att fler personer använder samma gata.

Lite argument till ovanstående också.

Martin:
Visst finns det en poäng i det du skriver. Samtidigt så är trots allt mer stad av den typ vi har bättre än fler förorter. I en stad så uppstår nämligen olika former av centra. Dessa uppstår dels genom inresande från förorter och längre bortifrån, vilket vi ser vid områdena runt centralen, och dels i form av flöden av människor till och från andra delar av staden. Genom att utöka de områden som kan täckas in av sådana flödesmönster förstärks befintliga centra, och nya ges också möjlighet att utvecklas. Men, naturligtvis, så förstärks dessa effekter kraftigt genom att öka täthetsnivån i nyexploateringar.

---

Senast ändrad 2 augusti 2008 20:45

Jag har mått väldigt bra idag! Det känns som att jag plötsligt funnit mig själv efter en identitetskris. Helt plötsligt börjar fragmentariska bitar sättas ihop i ett sammanhang, och man kan få en bättre bild av vart man kommer ifrån och vart man är påväg.

Jag tror att du har helt rätt, Anders, i observationen av modernister som reaktionärer (vars bäst-före-datum har passerat). Likaså existensen av traditionalister som tror att en återgång till det gamla är en lösning. Här har vi två fiender som håller sig till två olika epoker. Det är viktigt att förstå att de inte representerar två ytterligheter i en gråskala, och att vi inte hör till någon av dem. Vi är ännu en ytterlighet med en annan riktning. Vi baserar oss på båda våra "fiender" och går vidare utifrån det.

Sedan tror jag att Martin har en poäng i att innerstadens folkliv glesas ut om vi bygger likadan stad någon annanstans. Det försvinner inte, eftersom det är en självförsörjande miljö, men det glesas ut. Jag tror på en högre täthet i nybyggen än vad det är i innerstaden dels för att göra områdena mer "självförsörjande" på folkliv och dels för att det ska rinna över till innerstaden och hålla folklivet uppe där. Kanske inte fullt så drastiskt, men lite åt det hållet. Sen gäller det förstås, som Anders påpekar, att se var det finns strömmar och bygga där.

Vad gäller tätheten så tror jag på högre byggnader för att även dem ska vara delvis självförsörjande på folkliv. Man gör dem tillräckligt täta (ergo: höga) för att komma upp i någon sorts kritisk folkmängd, så att man lättare kan bygga vidare på dem. På något sätt öka antalet människor per ytenhet gata, om man så säger.

Viktigt är, som Jacobs skrev, att skapa en mer individualistisk stad som växer bit för bit och förändras. Viktigt är också att göra det utifrån människans perspektiv, inte utifrån fåglarnas eller gudarnas perspektiv. Den organiska tätstaden

Härligt, härligt!
Vad kan vi rent konkret ta fram ur denna diskussion? Skall vi försöka oss på att författa någonting? Ett slags manifest om man så vill? Lägga upp det på hemsidan, skicka det till beslutsfattare? "Manifest för den organiska tätstaden".

Det går alltid att börja, i alla fall. Nu har vi en röd tråd i historien, där även modernismen passar in. Den är en stark reaktion till något annat, och vi reagerar ju på modernismen på sätt och vis. Men handlar inte alla epoker om reaktioner mot andra? Från upplysning till romantik till realism. Jag ser modernismen som en del av den röda tråden, och jag tror att det underlättar när vi ska peka ut vår färdriktning. Rent konkret menar jag att vi nu har ett sammanhang och en röd tråd som vi kan bygga vidare på.

En bakgrundshistoria är nog viktigt att ha med i ett manifest. Sen måste vi identifiera existerande problem och därefter komma med lösningar på dessa. Jag tror att det kan bli ett rätt intressant verk. Det behöver inte vara så otroligt omfattande, men jag tycker att vi ska göra ett seriöst försök. Det krävs nog många fler diskussioner för att klarlägga problemen och lösningarna inom olika områden, men nu får ju de diskussionerna ett extra syfte. Jag tycker att vi ska låta manifestet växa här, därefter förfinas och justeras rent språkligt och sedan paketeras med en snygg layout. Sedan kan vi lägga upp den som en .pdf här på sidan. Vem vet? Med tiden kanske det t.o.m. blir en tryckt bok.

Vad skulle då manifestet fylla för syfte? Om manifestet görs av några individer så blir det ju en egen historia, men om det görs på ett sådant sätt att hela Yimby kan skriva under på det så blir det ju mer eller mindre Yimby's officiella och konkreta åsikter i ett snyggt fodral. Faran med ett sådant projekt är förstås att vi låser oss vid åsikter som vi kanske måste ändra på med tiden. Om manifestet blir för konkret så kanske många medlemmar känner att de inte kan stå för allt som står i det, och det kan vara väldigt sårbart för kritik. Det kan eventuellt skada Yimby. Om det blir för allmänt så blir det helt enkelt för luddigt för att kunna tas på allvar, och då försvinner huvudsyftet. Jag tror att det finns en hel del risker med ett manifest av den anledningen, och den rörliga kontinuerliga diskussionen ger egentligen bättre svar i längden.

Men det vore fortfarande intressant att överhuvudtaget skriva manifestet, och jag tycker att vi ska titta närmare på möjligheterna! Jag är ytterst intresserad. "Manifest för den organiska tätstaden" är en titel som åtminstone jag trivs med

---

Senast ändrad 3 augusti 2008 13:42

Några saker att utgå från är ju det som redan Jane Jacobs konstaterade i sin bok:

The generators of diversity:

To generate exuberant diversity in a city's streets and districts, four conditions are indispensable:

1. The district, and indeed as many of its internal parts as possible, must serve more than one primary function; preferably more than two. These must insure the presence of people who go outdoors on different schedules and are in the place for different purposes, but who are able to use many facilities in common.

2. Most blocks must be short; that is, streets and opportunities to turn corners must be frequent.

3. The district must mingle buildings that vary in age and condition; including a good proportion of old ones so that they vary in the economic yield they must produce. This mingling must be fairly close-grained.

Min notering: Detta har primärt med prislägen att göra, inte i ett egenvärde av att byggnaderna är äldre i sig.

4. There must be sufficiently dense concentration of people, for whatever purposes they may be there. This includes dense concentrations ... of people who are there because of residence.

The necessity for these four conditions is the most important point this book has to make. In combination, these conditions create effective economic pools of use.

Some myths about diversity:

Lack of wide ranges of concentrated diversity can put people into automobiles for almost all their needs. The spaces required for roads and for parking spread everything out still farther, and lead to still greater uses of vehicles. This is tolerable where the population is thinly spread. It becomes an intolerable condition, destructive of all other values and all other aspects of convenience, where populations are heavy or continuous.

In dense, diversified city areas, people still walk, an activity that is impractical in suburbs and in most grey areas. The more intensely various and close-grained the diversity in an area, the more walking. Even people who come into a lively, diverse area from outside, whether by car or by public transportation, walk when they get there.

Erosion of Cities or attrition of automobiles:

Too much dependence on private automobiles and city concentration of use are incompatible. One or the other has to give.

---

Senast ändrad 4 augusti 2008 01:09

Jag tycker annars att det vore kul med ett manifest signerat Yimby, inte "Jane Jacobs Revised". Så... Vad kan vi dra för egna slutsatser utifrån Jane Jacobs, modernismen, epokerna innan det, hur folk av idag beter sig och vartåt det vankar, o.s.v.?

Vad som bör göras:
1. Placera in modernismen på ett vettigt sätt i ett sammanhang, annars kan vi inte komma någon vart. Modernismen är en del av historien, och historien är alltid kontinuerlig. Vad var det som framkallade modernismen (och funktionalismen innan det)? Vad var det som formade den? Vilka konsekvenser fick den? Vilka positiva respektive negativa aspekter har den fört med sig?
2. Beskriv var vi är idag. Vad finns det för problem idag, och vad kan vara värt att föra vidare?
3. Beskriv lösningar på problemen och den framtida riktningen. Hur löser vi dagens problem, och hur undviker vi morgondagens problem? Hur kommer människan att utvecklas vidare (av vad vi kan se idag) och hur ska vi anpassa oss till det idag? Vilka blir våra konkreta lösningar på dagens problem, och hur kan vi föra med oss det positiva av idag till imorgon?

Dåtid, nutid, framtid. En röd tråd.

Jag undrar om man så enkelt kan avskriva nyurbanisterna som reaktionära. De har samma ideal som vi - men de nöjer sig med att försöka förverkliga dom vid sidan om, medan vi vill slåss om hegemonin och driva igenom en förändring överallt.

Denna motsättning tycks evig - mellan dom som vill skapa små alternativa öar och dom som vill förändra helheten. Fast nån riktig motsättning är det knappast. Nyurbanisternas begränsning beror nog på att de är praktiserande arkitekter och vill få något gjort, även om i liten skala. Medan vi är lekmän och kan kosta på oss att ta den tid på oss som behövs.

Vad som absolut behövs är en dialog. Det nyurbanisterna skapar i praktiken är ju bara gamla vanliga förorter i förklädnad, ty sådana ser styrkeförhållandena ut. De behöver vår diskussion som korrektiv att förhålla sig till. Liksom vi antagligen behöver deras praktiska erfarenhet.

En annan sak, som har att göra med de första inläggen på den här diskussionen: Jag tror inte att man kan tolka funktionalisternas ståndpunkter i bara rationella termer. Det fanns en diskurs som gick tillbaka till 1800-talet, närmare bestämt till tiden efter 1848, som kan karaktäriseras som "rädsla för massan".

Den första som föreslog förorter som lösningen på stadens problem var Gustave Le Bon, en fransk sociolog som gjorde sin skräck för underklassen till vetenskap. Han ansåg att lösningen var att splittra upp dom och köra ut dom från centrum så dom inte var ivägen och kunde ställa till ohägn, lite ungefär som apartheidregeringen i Sydafrika.

Jag tror detta kan läsas hos Leonardo Benevolo: Den moderna stadsplaneringens uppkomst. Jag minns inte riktigt, det var så länge sen.

De som drev förortsresonemanget i Sverige runt 1900 var främst kretsarna kring Centralförbundet För Socialt Arbete, dvs vad man skulle kunna kalla "välgörenhetsborgerskapet". De var kanske inte direkt rädda, men de oroade sig i alla fall för underklassens omoral och dåliga seder; med detta menade de förstås alla seder som inte var som deras egna. De antog att det var staden som fördärvade dem; om de levde i småstäder och förorter skulle de själva få större chans att genom sitt goda exempel uppfostra underklassen till att exempelvis inte betrakta kvarterets barn som allas barn och en kopp kaffe som dens som bäst behövde den.

Detta kan man läsa i Sten O Karlssons doktorsavhandling Arbetarfamiljen och det nya hemmet.

Diskursen är alltså långt äldre än funktionalismen. Men funktionalisterna körde på i gamla hjulspår. De köpte helt obesett föreställningen att staden var ond och bäst kunde avnjutas på avstånd. Det var helt enkelt gängse snack på den tiden och funktionalisterna var inte tillräckligt skärpta för att bryta med det.

Funktionalisterna tog i alla fall över CSA:s lite högfärdiga attityd - exempelvis läste jag någonstans att orsaken till 30-talsfunkisens små kök var att arkitekterna ansåg det vulgärt att umgås i köket som bönderna och arbetarna gjorde, och ville uppfostra folk till överklasseden att umgås i ett finrum. De tänkte inte på att arbetarna inte hade några hembiträden som kunde jobba i köket medan familjen umgicks, så det blev vissa problem.

Vi bör också veta att motviljan mot staden inte var en allmän attityd. När Traneberg och Hammarbyhöjden stod klara ville ingen flytta dit, det låg för långt bort. Man måste hyra ut lägenheterna gratis. Det var inte förrän folk började välla in till stan efter kriget som lägenheterna gick att ta betalt för. Och i den mån folk ville flytta ut ur stan ville de flytta till ett eget hus med tomt. I en opinionsundersökning som Stockholms stad lät göra 1946 eller 1947 och som finns i detta års Betänkanden och memorial som bilaga angav 49 procent att de helst ville bo i eget hus och 49 procent att de ville bo i innerstand. Alternativet hyreshus i förort fick 2 procent.

Även här kan vi alltså se de funktionalistiska planerarnas arroganta attityd - de var fast beslutna att uppfostra folk till det som var bäst för dom, istället för att lyssna till efterfrågan och sen göra så gott man kunde.

Jag tror inte att mitt första inlägg här på något sätt står i motsats till ditt senaste inlägg, Jan Wiklund, annat än upphovsmakarna. I mitt inlägg är det av ren välmening för folket som man vill tvinga ut dem i förorter, medan i ditt inlägg är det överklassen som vill tvinga ut arbetarklassen. Det har fått samma konsekvenser i vilket fall som helst, och jag anser fortfarande att min tes håller.

Jag anser vidare att denna separation mellan överklassen och arbetarklassen passar in i mitt resonemang att staden behövde brytas upp, socialt och praktiskt, för att sedan sättas ihop när klasskillnaderna minskat. Även om många kan hävda att klasskillnaderna har ökat, "de rika är rikare och de fattiga är fattigare", så menar jag ändå att vi är relativt jämställda kulturellt och socialt idag. Jag anser också att det är lättare att "byta klass" idag, även om jag helst skyr begreppet om klasser i en modern debatt. Jag menar att alla dessa år av modernism och, om ni tillåter, socialdemokrati har bidragit till att bryta upp klasskillnaderna på flera plan. Som en reaktion mot detta har individualismen börjat frigöra sig, så att fler bryter sig ut ur familjeenheten. Jag menar att modernismen mer eller mindre tvingat fram denna utveckling som en konsekvens av sina förhållanden. Detta har skapat en mer kritisk generation där enskilda individer ifrågasätter mycket mer. Det är t.ex. svårare att skapa massopinion och engagera ett helt samhälle nuförtiden än vad det var förr. Folkopinionen har fått ett nytt ansikte.

Individualismen är en reaktion mot modernismen, och det är för den vi måste bygga en ny typ av stad.