Betong + Grönska = Sant

Stockholm har sedan 90-talet, mycket tack vare stadens medvetna förädling av innerstadsrummet, gradvis utvecklat den sorts urbana prägel som gör att den idag börjar andas en atmosfär värdig en storstad. Kritiskt för denna prägel är ett antal knutpunkter. Dessa knutpunkters uppgift är att binda samman det naturliga mänskliga flödet från stadens viktigaste stråk, och därmed agera grogrund för det som kan kallas folkliv. Helt enkelt platser där människor i stor skala både passerar och stannar för att umgås och för att ta del av stadens puls och utbud.

A-kategorin bland dessa knutpunkter i Stockholm torde bestå av Sergels torg, Hötorget, Stureplan, Kungsträdgården, Medborgarplatsen och Stortorget. Andra exempel av betydelse är Östermalmstorg, Norrmalmstorg, Fridhemsplan, Odenplan, Mosebacke torg, Mariatorget och Nytorget.

Det nya Norra Bantorget, i gränslandet mellan Vasastan och Norrmalm/City, är det senaste tillskottet. Och ett väldigt lyckat sådant. Ur ett urbant perspektiv kan dess utveckling mycket väl vara det bästa som har hänt Stockholm på länge. Den nya bebyggelsen kring torget, och den mycket lyckosamt uppfräschade parken, har nämligen omvandlat ett tidigare ödsligt blåshål till en stadsmässig knutpunkt. Detta ger ett oerhört gynnsamt läge för att genomföra den planerade expansionen av Västra City, med bebyggelse över spåren längs Klara strand, ända bort till Karlbergs slott och det framtida Norra Stationsområdet. Redan idag finns en naturlig koppling i och med att Torsgatan löper just mellan Norra Bantorget och Torsplan, där Stockholms högsta tornpar är tänkt att utgöra port till Norra Stationsområdet.

Viktigt nu är att dels förädla Norra Bantorget, men också att tänka rätt, det vill säga storskaligt, när det gäller det som ska byggas på överdäckningen av spåren. Gert Wingårdhs hotellskapelse, Clarion Sign, som ur arkitektonisk synpunkt förmodligen är det mest (enda?) spännande som har hänt i Stockholm sedan Globen byggdes på 80-talet, har förhoppningsvis satt tonen för området. Dessutom har den väl integrerade nya bostadsbebyggelsen längs Torsgatan, med gott om kommersiella lokaler i bottenvåningarna, liksom det nya kontorshuset som ligger mellan Clarion-hotellet och Kungsbron, ytterligare breddat Norra Bantorgets funktion och utbud.

Torget lockar redan, trots att platsen fortfarande kantas av byggnadsställningar och -baracker, med en mångfald av restauranger, barer, kaféer, butiker, kontor, hotell, teatrar, nattklubben le Bon Palais, konferenslokaler (Norra Latin och Folkets Hus) samt mycket nära förbindelser till de viktiga stråken Vasagatan, Drottninggatan och Kungsgatan, liksom Hötorgets och Centralstationens kommunikationer. Därutöver har man, med hjälp av smart och öppen utformning samt väl tilltagen belysning, lyckats med konststycket att skapa Stockholms troligen enda park som känns trygg att korsa under nattetid – i många andra fall finns det nog de som till och med bävar för att gå längs med vissa parker när mörkret fallit.

Norra Bantorget bör dock inte anses som ”färdigt”.

Mittpartiet av området domineras ännu av Norra Latins menlösa och antiurbana grusgård.


Här finns ett gyllene tillfälle för staden och dess entreprenörer att visa kreativitet. Ett grundkrav måste dock vara att formandet sker på så vis att ett rikt folkliv möjliggörs. Bantorget Servicepartner, som ligger bakom etableringen av le Bon Palais, har aviserat att de tänker förlägga en uteservering på grusgården till sommaren 2009.
Spontant låter det utmärkt, och i förlängningen förespråkar YIMBY att denna plats definieras och förfinas genom att grusgården permanent omvandlas till en publik yta – i form av ett torg, en park eller en blandning av de två – anpassad för restauranger, barer och kaféer. I samspelet med den redan existerande parken, skapas därmed en relativt stor innerstadspark med folkliv även i själva parken, inte enbart runtomkring. Som ett mervärde blir dessutom Norra Latins vackra skolbyggnad en tydligare del av det levande stadsrummet.

Det kan också tilläggas att Norra Bantorget inhyser två arkitektoniska skamfläckar. Den ena är fastigheten på Olof Palmes gata 29-31, vars dystra fasad och ickeinbjudande kommersiella lokaler upptar ett halvt kvarter.


Olof Palmes gata 29-31

Den andra är Finansförbundets fastighet på Olof Palmes gata 17, som tar upp ännu större utrymme utan att inrymma några som helst lokaler för allmänheten.


Olof Palmes gata 17

Detta är lysande exempel på när staden borde ta en aktiv roll och föra dialog med fastighetsägarna: ombyggnad eller rivning bör starkt övervägas i båda fallen för ytterligare förbättring av området.

På längre sikt blir Norra Bantorget framförallt en viktig platå för vitaliseringen av det som kommer att byggas i Västra City. Precis ”bakom ryggen” på Clarion-hotellet ligger nämligen den bredaste delen av den spårläggning som ska överdäckas så småningom.


Utsikt över spårområdet från Clarion Sign

Samband och naturliga flöden behöver skapas mellan Norra Bantorget och den tilltänkta bebyggelsen över spåren – på så vis gynnas hela området i form av ökat folkliv.

Centerpartiet förespråkar en Central Park-inspirerad miljö längs överdäckningen, med ett antal höghus och åtminstone en riktig skyskrapa. Väl utfört, ligger detta helt i linje med de urbana ideal som YIMBY står för. En överdäckning av det som troligen är innerstadens högst värderade obebyggda mark, blir givetvis en mycket kostsam investering. För att vara ekonomiskt och miljömässigt gångbart, bör exploateringsgraden för Västra City med andra ord vara den högsta i Stockholms historia.

Det är av yttersta vikt att City knyts samman på ett effektivt sätt med det som ska bli Norra Stationsområdet. Därför spelar Norra Bantorget en nyckelroll i utbredningen av det urbana Stockholm som, i nordvästlig riktning, förhoppningsvis kan växa sig ända ut mot Solna. Norra Bantorget, i sin tur, besitter stor potential att bli en knutpunkt av högsta klass som sjuder av liv och rörelse. Ta vara på den chansen – våga utnyttja Norra Bantorgets möjligheter till fullo.

En gräsmatta på en rivningstomt och ett stort grönområde utan egentligt användingsområde som Årstafältet i Stockholm har en sak gemensamt. Det har ingen funktion i en stads mänskliga liv. De fungerar kanske som syreproducenter och reningsverk för luften, men det brukar behövas träd för att det ska bli riktigt bra. Ett grönområde i en stad måste vara planerat som en del av staden. Som något som knyter ihop människor. Inte som det ofta är idag, där grönområden segregerar människor och förhindrar möten. Gräsmattan på den tomma tomten blir ett ställe där skräp samlas och ett område som Årstafältet blir en avskiljare, en gräns mellan stadsdelar och människor.

Central Park i New York är ett jättelikt grönområde och fungerar förenande. Detta därför att parken är planerad för människors behov och för att underlätta möten och aktiviteter. Slottskogen i Göteborg ett annat bra exempel. Årstafältet och Järvafältet i Stockholm, däremot, är rena motsatsen till Central park och Slottskogen. Likaså den gröna sträng som skiljer Rinkeby från Bromsten. Det är naturbarriärer som är segregerande istället för användbara.

Därför vore det bra om sådana områden bebyggdes, men de ska bebyggas med riktig stadsbebyggelse med gator och kvarter som i Stockholms innerstad. Inte med punktus och fristående längor som i Årsta eller med stora kolosser som i Östberga. För den typen av stadsdelar har dålig funktion i socialt hänseende.

I den så kallade "stadsbyggnadsdebatten" (som i Stockholm mest handlar om att staden är färdigbyggd) lyfts staden New York ibland fram som ett varnande exempel. Sjuvåningshus invid nationalstadsparkens gräns lyfts fram som ett problem med varnande ord om att man försöker skapa ett Central Park i Stockholm och höga byggnader beskylls för att skapa "betongöknar" och ibland beskylls till och med hög bebyggelse vara oförenlig med den täta staden.

Det här varnandet för tät och hög bebyggelse, och mer specifikt att just New York ofta tas upp har alltid förvånat mig. Har dessa människor någonsin själva besökt New York eller antar de bara att staden som rekordmånga svenskar nu åker till är så hemsk?
Jag besökte själv New York 1999. Kan jag minnas fel? Är mina minnen från staden helt fel?

Inte så. Jag är just nu åter i New York sedan snart en vecka tillbaka och har lyckan att få spendera ytterligare en vecka till innan det är dags att åka hem igen. Staden har om möjligt blivit än trevligare sedan jag var här sist. New York-borna verkar inte vantrivas i sin stad. Tvärtom så är människor här ofta långt trevligare än vad vi ser hemma i Stockholm. Att inte hålla upp dörren är otänkbart, människor börjar spontant prata med en, staden sprudlar av glädje och energi. Gatulivet och utbudet är fantastiskt. Ett kvarter bort från där vi bor i Soho finns en dygnet runt-öppen Deli. Ett kvarter åt andra hållet ett Sushiställe som har öppet till två på natten, varje dag. Flera tunnelbanenedgångar finns på några minuters avstånd. Runt hela staden byggs det. Och det byggs tätt och högt. Menlösa gräsmattor, dålig urban integration och höjdskräck? Inte i New York.
Blandningen är fantastisk. Trevåningshus från 1800-talet ligger vägg i vägg med skyskrapor från 2000-talet.

Ikväll var vi på bio vid Times Square. I salong 21 på elfte våningen med en fantastisk utsikt.

Klicka här för att se alla bilder


Stockholm lär knappast bli något New York de närmaste 200 åren. Men är det inte dags att en gång för alla begrava New York som det dåliga exemplet och istället börja lyfta fram det som ett bra?

Centerpartiet föreslår i en motion till Stockholms stadsfullmäktige att en överdäckning av spåren norr om centralen bör aktualiseras och skyndas på i och med bygget av citybanan. Detta ser ut att vara nästa steg efter den skyskrapa som centerpartiet föreslog för några veckor sedan.

I motionen står det bland annat:

"Det handlar om en unik möjlighet att läka ett av stadens största sår samtidigt som man kan skapa en ny stadsmässig miljö som både tillgodoser efterfrågan på bostäder och lokaler i innerstaden/City och uppvärderar Klara sjö med dess stränder som stadspark, en oas för stockholmarna.

Planer finns redan för att överdäcka delar av spårområdet nära centralen. Staden bör ha högre ambitioner än så och redan nu börja arbeta för att realisera överdäckning av spåren och Klarastrandsleden ända fram till Karlberg.

Genom en hög exploateringsgrad kan området ge Stockholm en ny dynamisk stadsdel och samtidigt möjliggöra anläggandet av en helt ny centralt belägen park. En park med joggingstråk, picnic- ytor och träd. Den höga bebyggelsens inramning i kontrast med parken och vattnet kan skapa en Central Parkinspirerad stadsmiljö, en oas mitt i City.

Det nya området är en utmärkt plats för förnyelse av stadens arkitektur och silhuett. Med start från platsen för blivande Stockholm Waterfront och norrut över dagens spår- och vägområde till Karlberg finns nu chansen att på mestadels jungfrulig mark skapa ett stråk med vacker, spektakulär, storstadsmässig arkitektur. Skyskrapor, såsom begreppet definieras internationellt, ska vara en självklar del av denna bebyggelse."

Utan att ha sett några mer specifika planer på hur ett sådant område skulle kunna se ut så låter det som ett utmärkt förslag. Detta under förutsättningen att ett sådant parkområde uppförs på stadens villkor och får just den klara och definierade kontrast mellan stad och park som gör Central Park så lyckad. Detta i motsats till de oftast löst definierade parkområdena i dagens Stockholm. Uppförda byggnader måste naturligtvis också få en god urban koppling, de skall vara en del av den urbana stadsbilden och inte stå inne i själva parken, utan runt den. Det torde dock vara tanken eftersom just Central Park används som referens i motionen. En sammankoppling med det nya området vid Norra Station bör naturligtvis också ske vid en sådan överdäckning.

Då ny parkmark skapas med detta förslag kan också möjligheterna att istället exploatera annan mindre använd parkmark i närheten också undersökas.

Det är utmärkt att det poängteras att det med skyskrapor menas den internationella definitionen. Den svenska är ytterst märklig då ett tiovåningshus kan kallas för skyskrapa.

Det är egentligen en ganska märklig situation som Stockholm befinner sig i. Vi har väldigt många naturområden, men det är svårt att ta sig till många av dem, många känns osäkra då få människor rör sig där (då innerstadsmiljön med många människor är långt borta). Parkernas underhåll är också ofta eftersatt. Stockholm har helt enkelt stor kvantitet, men lite kvalitet, i sina parker.

Att ett sådant här förslag skulle gå att genomföra torde det inte råda några tveksamheter om. Läget är extremt attraktivt och finansieringen kan lösas just genom att tillåta en kraftig exploateringsnivå. Med den låga exploateringsnivå som idag dominerar Stockholm blir ett förslag med park på detta läge däremot så gott som omöjligt att genomföra.

I Stockholm är nationalstadsparken helig. Så till den grad helig att idén om att gräva upp 155 meter av den för att bygga en vägtunnel till Norra Länken, sedan fylla igen när man är klar och återställa till originalskick inte är att tänka på.

För att tillfredsställa "miljövänner" så borrar man istället en tunnel under parken. En tunnel som kommer att kosta 1,5 miljarder kronor. Det är 100.000 kronor per centimeter(!) Om man istället fick bygga tunneln ovanifrån skulle kostnaderna minska med 0,8 till 1,2 miljarder kronor. Skattebetalarna får alltså punga ut med uppemot 1,2 miljarder kronor extra (det är 1200 miljoner kronor det), cirka 10 procent av kostnaden för hela bygget, för att 155 meter av nationalstadsparken inte får vara byggarbetsplats under ett par års tid.

På annan plats kan man läsa att 20 snabbtåg med kapacitet att köra i 250km/h (och alltså en god konkurrent till flyget) nu köps in av SJ för en kostnad av två miljarder kronor.
Man får mycket snabbtåg för ett par år med 155 meter uppgrävd nationalstadspark.

Var vill jag då komma med detta? Jo detta: när nationalstadsparken kommer in, går vettet ut. "Miljövänner" opponerar sig till tänderna så fort någonting som kan störa nationalstadsparken kommer upp. Men naturområden i andra delar av landet bryr man sig inte lika mycket om. Att det byggs nya villa- och låghusområden i Storstockholm, som på riktigt tar bort naturområden och leder till ökad biltrafik, hör man sällan något om. Men dessa naturområden är ju inte i nationalstadsparken och är alltså, konstigt nog, mycket mindre värda. Det verkar också ofta finnas en illusion om att villaområden och trevåningshus är miljövänligare än innerstaden.
Men det återkommer vi till senare.

Ingen annanstans i Sverige skulle man kunna driva igenom en tunnel till priset av en miljon per centimeter för att 155 meter naturområde skall få vara ostört, men i Stockholm går det.

Så fort en byggnad skall byggas i Stockholm kommer det upp. Nationalstadsparken.
Byggs husen i nationalstadsparken?
Nej. De kanske syns från den.

Och det är tydligen, av någon outgrundlig anledning, väldigt allvarligt. Att man kan se hus inifrån en park belägen i Sveriges huvudstad är tydligen helt otänkbart. Att det i artikeln jag länkar till, där det klagas på att hus syns ifrån parken, samtidigt refereras till New York, och alltså Central Park, är onekligen en ganska roande koppling:

Det är nog inte helt oskäligt att gissa att en del av de där husen syns inifrån parken.

Central park är en fantastisk park. Den myllrar av liv. Den används. Människor har gläde och nytta av den. Just för att många bor i närheten och därför har möjlighet att nyttja den. Att man kan se hus inifrån den verkar inte bekomma människorna som besöker den. Själv tycker jag tvärtom att det förstärker känslan av det fantastiska att ha en så stor park mitt inne i en så stor stad.
Står man däremot inne i nationalstadsparken vet man inte om man är i Stockholm eller i Bengtsfors, så var exakt ligger det speciella med nationalstadsparken? För en stadspark är det då inte i någon annan bemärkelse än att den ligger i närheten av staden, men knappast i den (stad får som bekant inte byggas i närheten, bara småhus). Vad är nyttan med en nationalstadspark, om man ändå måste ta bilen till den?

Men det handlar om mer än upplevelse. Det handlar om att den nuvarande inställningen till parken hos miljörörelsen, paradoxalt nog, är miljöfarlig. Det blir uppenbart om man klarar av att lyfta blicken lite och se helheten.

Vilken sorts bebyggelse är miljövänlig? Låt oss jämföra två extremer:
Skyskraporna på manhattan eller en stuga i en skog på landet.
Här kommer många, utan att tänka efter, svara med att stugan är det mest miljövänliga boendet.

Men då har de fel.

Problemet uppstår när du plockar problemet ur sitt lokala sammanhang och ser helheten.
Vad händer om du placerar de 1,5 miljoner människor som idag bor på ön Manhattan (New York har som bekant fler invånare men New York är mer än Manhattan) i stugor på landet?
Ja du får en väldig massa stugor på ett väldigt stort område med mängder av bilvägar, biltransporter, köpcentrum och trafikplatser. Det fungerar inte att bygga kollektivtrafik, det fungerar knappt ens att bygga tåglinjer. Fjärrvärme kan du glömma och du får gräva upp långt mycket mer mark, och spendera långt mycket mer pengar, för att få ner vatten, avlopp, el, telefon/bredband och all den infrastruktur som den moderna människan vill ha.
Att bo i en stuga på landet är, ur ett rent resursperspektiv, ett oerhört slöseri.

Stockholm består (om vi förenklar lite) av en tredjedel vatten, en tredjedel nationalstadspark och en tredjedel yta som det går att bygga på (utan att ta mark från nationalstadsparken). Vad händer då om vi inte ens får nyttja denna tredjedel som vi har kvar ordentligt? Om vi fortsätter att dutta ut små glest utspridda femvåningshus (eller ännu lägre nära nationalstadsparkens gräns) på den lilla yta vi har kvar?

Vi får sprawl. Den dominerande stadsbyggnadsformen i Stockholm det senaste halvseklet. Sprawl som leder till just de problem jag nämnde ovan. Det försvårar kollektivtrafikssatsningar, det tar onödigt mycket yta i anspråk, leder till att färre kan skaffa fjärrvärme, det blir större värmeförluster (värme går som sagt uppåt och ut genom tak) och leder självklart till en väldig massa biltrafik och lastbilstransporter.

Miljövänligt? Inte ett dugg.

Men, säger någon, man kan väl bygga nya stadsområden, på nya platser?
Ja. Visst kan man det. Men då uppstår ett antal följdfrågor.
För det första, varför satsa mångmiljardbelopp på att bygga upp en helt ny infrastruktur när vi redan har en som vi kan bygga ut? Det är långt billigare att bygga ut en tunnelbana med några stationer till, än att bygga en ny från början.
För det andra, vad säger att människor vill bosätta sig i en sådan ny, konstruerad stad? Människor söker sig till Stockholm för de människor, arbetsmarknad och inarbetade och välutvecklade kulturliv som finns här och som har anor sedan många hundra år tillbaka. Det är här människor vill bo, så det är här vi skall bygga.
För det tredje. Varför är naturen i nationalstadsparken mer värd att bli "utsikts-skyddad" än naturmark på annan plats? Svaret är att det är den inte.

Kontentan blir att om vi skall bygga miljövänligt så måste vi kunna bygga stad. I Stockholm. Att stora delar av miljörörelsen (det finns undantag men de är få) inte har förstått detta är beklämmande och man firar onekligen nya pyrrhus-segrar varje gång ett exploateringsprojekt stoppas eller amputeras med motiveringen att det syns från nationalstadsparken.

Det är dags att avkräva dessa så kallade miljövänner svar på dessa frågor. Hur har de egentligen tänkt sig att Stockholm skall kunna utvecklas i miljövänlig riktning med denna inställning?
Biltrafikens andel av transporterna i Stockholm är idag på väg uppåt och det är en ökning som enligt beräkningar kommer att fortsätta. Det är någonting som vi måste bryta, och det enda sättet vi kan bryta det på är att skapa förutsättningar för effektiva transporter, alltså kollektivtrafik. Och för att bygga kollektivtrafik måste du ha en stad att bygga den i.