I tidningen City
kunde vi i fredags läsa om att Jan Valeskog(s) och Anna Sehlin(v) kritiserar planerna för Norra Stationsområdet för att inte vara barnvänliga.
Jan Valeskog säger:
"-De borgerliga driver på exploateringstakten och tar ingen hänsyn till barnen"
Samma typ av kritik har tidigare
riktats mot planerna för Nordvästra Kungsholmen. Att inte planera in förskolor och skolor i en stadsdel där det kommer att bo en hel del barnfamiljer är naturligtvis inte bra. Samtidigt bör tillgången på förskolor och skolor vara någonting som kan justeras under processen, utan att i alltför stora drag rucka på den överliggande planen. Situationen måste naturligtvis åtgärdas om det är så att för få skolor och förskolor planeras.
Bortsett från detta, vad är det mer som kritiseras? Är det att man i planeringen aktivt motarbetar effektiva samband med nationalstadsparken, genom att skapa en buffertzon mellan parken och bebyggelsen? Eller är det att den höga parkeringsnormen kan leda till mycket biltrafik i området?
Nej, om detta säger Jan Valeskog och Anna Sehlin inget. Istället är det "bristen på grönytor" som anges vara problemet.
Men bör vi inte först fråga oss
varför människor vill bo i ett område som Norra Station?
Är det naturupplevelser och ostörd natur som är det som lockar? Att vakna och titta ut över en skog? Nej. Naturligtvis inte. Det som lockar är det urbana. Stadslivet. Vetskapen om att skola, arbete och affärer finns inom kort avstånd, utan stressiga bilköer eller långa pendeltågsresor. Restaurangen på hörnet, den kvällsöppna matbutiken. Klubbliv, caféer, folkliv och möten. Vetskapen om att barnen kan gå hem från skolan, istället för att bli skjutsade. Vetskapen om att man kommer att ha tid just för sina barn, istället för att stressa med att få vardagen att gå ihop.
Om man som politiker ser det som ett problem att barnfamiljer vill bo i den täta staden, vilken är då den politiska väg man bör gå? Är det att sakligt argumentera för varför barnfamiljer inte bör bo i en tät stadsmiljö (och här är kanske inte allt så enkelt som många vill tro), eller är det att helt sonika
förbjuda stadsmiljöer, så att ingen, ung som gammal, får möjligheten att bo i sådana?
Vad händer med ett område när det som lockar människor dit tas bort?
I artikeln kan vi läsa:
"En hög exploateringsgrad, att husen byggs tätt och upp till tio våningar höga för att minska kostnaderna, gör att lekytorna blir små, mörka och saknar tillräcklig grönska."
Det är intressant att man här på nyhetsplats tar så tydlig ställning när man utan tvekan menar att lekytorna blir för små. Det är möjligt att så är fallet, men är den en journalists uppgift att ta ställning i en sådan fråga på nyhetsplats? Det är också märkligt att husens höjd skulle leda till att lekytorna blir mindre. Husens höjd påverkar naturligtvis inte deras markavtryck. Däremot kan det ge en skuggigare miljö där barnen leker under vissa delar av dagen, lite beroende på hur planeringen ser ut. Om detta är ett stort problem eller inte kan diskuteras, men få föräldrar brukar vilja att deras barn befinner sig konstant i solen.
I en bildruta i tidningen kan vi läsa:
"Var ska barnen leka? Det kan man fråga sig efter att ha sett planerna för Norra Stationsområdet. Det finns knappt några ytor över för de små".
Återigen tar journalisten här ställning i vad som skall föreställa en objektiv nyhetsartikel.
Anna Sehlin från västerpartiet säger:
"- Vi vill att det ska byggas parker och stora gårdar. Forskning har visat att barns kreativitet utvecklas bättre om de får vara utomhus på platser som inte är iordningställda lekparker."
Och här kan YIMBY bara instämma. Parker och innergårdar är viktiga delar av stadsväven, både för vuxnas och barns trivsel. Samtidigt behöver inte allting se ut som klassisk stenstad (om det nu är vad som här avses, det framgår ej). Andra former kan också vara möjliga, så länge stadens struktur är tät med levande stråk och levande gatuplan. Alla kvarter i alla stadsdelar behöver inte nödvändigtvis vara anpassade för barnfamiljer, precis som alla kvarter i alla stadsdelar inte är anpassade för pensionärer, studenter eller kollektivhusboende. Diversitet och blandning gör staden, inte likriktad konformism. Vissa kvarter i Norra Stationsmrådet bör dock utformas som just slutna kvarter, för att få till denna blandning, vilket vi också påtalat i
vårt yttrande om Norra Stationsområdet.
Men kommer det då råda någon brist på grönytor i Norra Stationsområdet?
Nej. Tvärtom kommer området att vara bättre försett med parker än många delar av Stockholms befintliga innerstad. I området planeras en nästan halv kilometer lång park kallad Norrtullsparken. En annan park, i storlek med Kungsträdgården finns också med. Mot solnahållet finns det många ytor av "hus-i-park"-karaktär och från stora delar av området är det inte mer än 500 meter till Stockholms absolut största park, den 27 kvadratkilometer stora nationalstadsparken. Till väster ligger Karlbergsparken, som är större än Humlegården. Att klaga på grönytebrist i Norra Stationsområdet låter sig helt enkelt inte göras.
Det synes oss också märkligt att Jan Valeskog själv har valt att bosätta sig i en så, enligt honom själv, uppenbart otilltalande miljö. Jan Valeskog bor nämligen i Vasastan, en omåttligt populär stadsdel som har mindre parktillgång än vad Norra Stationsområdet kommer att få.
I artikeln får vi också en dos av forskning till buds, vilken, kan antas, är till för att understryka vad som sägs i artikeln.
Här kan vi läsa att barn leker överallt och ska kunna gå, cykla och springa, istället för att bli skjutsade. Vi får också veta att det sedan i början av 1980-talet har gått åt fel håll i den frågan och allt fler blir skjutsade. Anledningarna anges vara att utrymmen längs gatan att promenera saknas, tiden är knapp, det är långt att gå eller att föräldrarna själva åker bil till arbetet.
Allt detta är naturligtvis argument
för den täta staden, inte mot den.
Enligt forskningen som refereras till i artikeln är också trafiken det största utomhushotet mot barn, vilket gör det intressant att ingen av kritikerna nämner detta med ett ord.
Kanske vore det dags för våra politiker att sätta sig in i fakta i stadsbyggnadsfrågan?
