Familjebostäder bygger på i gamla trötta spår i Bandhagen
Det är lätt att tänka sig att det modernistiska stadsbyggandets hegemoni har varit absolut och att det inte har funnits någon som helst kritik mot det före sekelskiftet 2000. Men att kritiken inte har varit omedelbart effektiv betyder inte att den inte har funnits. Modernisterna har hela tiden varit tvungna att kämpa mot en misstrogen publik, även inom de egna leden.
Marknaden har till exempel alltid varit negativ. Modernistiskt planerade stadsdelar som Hammarbyhöjden och Traneberg hade redan från början svårt att locka folk – bostadsbolagen var tvungna att ge kraftiga hyresrabatter för att över huvud taget fylla lägenheterna, trots dessas höga standard; det var inte förrän med den kraftiga inflyttningen efter kriget som man slapp ta till såna knep.
Och i den marknadsundersökning som Stockholms stad gjorde strax efter kriget var intresset för för alternativet
"hyreshus i förort" obefintligt: de som inte ville bo i innerstan efterfrågade en villa (Stockholms stads betänkanden och memorial 1947 eller 1948).
Denna misstro mot funktionalismens sol- och grönskekult var man väl medveten om på ledande håll. I generalplanen för Gubbängen 1942 skrev man till exempel:
“
Vi vet mycket lite om vad folk efterfrågar. Vi vet bara en sak: folk vill bo i centrum.
”
Därför är det inte så konstigt att planerarna själva var tvehågsna. Johan Rådbergs avhandling
Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875 – 1975 refererar t.ex. en debatt arrangerad av SAR 1948 där stora delar av arkitektkåren var mycket kritisk mot förortsbyggandet och ville ha mer stad. Vad de menade med det var dock inte särskilt klart – uttalanden från de olika deltagarna kunde peka såväl mot innerstaden som modell som mot det som blev Hagalund och Rinkeby. Bara en sak tycks man ha varit teoretiskt övertygade om:
“
Stadsmiljö är icke hus, spridda på en backe med tallar och gräs
”
som det står i Generalplan för Stockholm från 1952.
Dock gjorde man inga stora ansträngningar för att leva upp till denna vetskap. Så när Vällingby var färdigt kritiserades det hårt inifrån branschen, enligt Rådberg.
”En rörig och splittrad stadsplan. Inte alls bra.” skrev t.ex. fastighetskontorets chefsarkitekt Nils Sterner. Det var något annat man ville ha, även om man inte visste vad.
Även från kulturvärlden förekom kritik. Så här skriver Jan Myrdal i sin resebeskrivning från Turkiet, ”Den levande gatan”, tryckt i Byggforum 1958:
“
Men bortsett från denna lilla överklass lever resten av befolkningen på gatan. Butikerna är öppna, vända ut mot gatan liknande bodarna under vår medeltid. Gatan med sina vattenfyllda kanaler, sina skuggande träd är fattigmans trädgård och vardagsrum. Inte bara av nödtvång. Man lever på gatan därför att gatan är gemenskap. (…) Det är värt att understryka att det inte är bitter nödvändighet som framtvingar detta gatuliv. Det är ett uttryck för en gammal stadskultur som gjort en dygd av nödvändigheten och inte ens försöker hålla de i sina celler inlåsta lägenhetsägarnas distans mot varandra. (…) Det finns ingenting som säger att politisk och social demokratisering tillsammans med höjd levnadsstandard skulle få samhällets atomisering till följd. Människors allt ökande isolering. Tvärtom. När gytter inte längre är smittoförande blir det enbart mänskligt och levande.
”
(Återutgivet i boken Brev från en turist, 1987)
Och i Olle Adolphsons entusiastiskt mottagna genombrottslåt Gustav Lindströms visa 1962 illustreras stadsplaneringens tragik i rader som
"Och Verner Jonsson som hoppats att på Söder få bli gamling han sitter numera uti Vantörs församling" och
"Tack ska du ha, fastän lagom så bra för i morron så får man flytta till Farsta, min vän, för nu ska dom börja riva på Lilla Skinnarviksgränd."
Jane Jacobs epokgörande kritik mot det funktionalistiska stadsbygget
The death and life of great American cities anmäldes omedelbart av Eva von Zweigbergk i Dagens Nyheter på en halvsida.
Och enligt Rådberg väckte hon entusiasm i ganska breda arkitektkretsar, åtminstone bland de yngre. Det arrangerades seminarier och skrevs böcker och artiklar, bl.a. av Olle Sutinen, Johan Sjöström och Göran Lindahl – Sjöström ansåg rentut att 1800-talets stadsplaner borde vara föredömen. Men när det hela skulle förverkligas blev resultatet Skarpnäck.
Vad som saknades under dessa år var någon sorts handling – ett organiserande av den spridda kritiken. Förvisso fanns det organisering, t.ex. mot
Cityplanen 1967. Men det är i efterhand slående hur ideologilöst det starka motståndet mot rivningar i centrum under 70-talet var. Det gick att fokusera på kritik mot vräkningar av människor och mot förstörelse av vackra hus. Men ingen som helst positiv utopi sattes upp mot det modernistiska stadsbygget, och inget försök gjordes att explicit kombinera kritiken av skövlingarna med en kritik av rådande stadsbyggnadsmodell, varför kritiken ändå till slut blev rätt tandlös och resultatlös. ”När det ändå byggs nytt kan man väl bygga något bättre än banker och parkeringshus” var t.ex. det mest konkreta Alternativ Stad kunde presentera i sin Alternativa Brunkebergsplan 1970, som istället föreslog bostadshus på den platsen. Framsynt - men begränsat.
Den första som i Sverige lanserade traditionellt stadsbygge som något möjligt att ta efter i stor skala var arkitekturhistorikern Bosse Bergman i romanen
Han ville staden 1980, tankemässigt baserad på idéer från fransk förortskritik filtrerad av den franska marxisten Henri Lefèbvre. Här lanserades parollen ”rätten till stad” definierad som tillgång till någon sorts samtidig totalitet, inte den byråkratiskt tillrättalagda version som finns i de funktionalistiska förorterna. Strax därefter kom Lefèbvre själv ut på svenska men gick rätt spårlöst förbi, intresset för marxister var inte vidare stort efter 1980.
Man kan ändå vid den tiden se någon sorts mognad i kulturklimatet, efter 70-talets stadsbyggnadsdebatt. Jan Inghe började att som ansvarig stadsplanerare i Stockholm så sakta röra sig bort från modernismens enklavtänk med Södra stationsområdet. Alternativ Stad arrangerade en idétävling 1984 tillsammans med den socialdemokratiska Stockholmstidningen på temat ”Hur bekämpar vi segregationen mellan innerstad och förort”, där den underförstådda bakgrunden hela tiden var att innerstan förlyxas och fördyras eftersom tillgången på den är alltför liten i förhållande till den stora efterfrågan. Vinnare i tävlingen blev för övrigt arkitekturstudenten
Jerker Söderlind tillsammans med ett par kompisar, som på detta sätt inledde sin livsuppgift med förslaget att bygga ut Farsta-Högdalen till en ny tät blandstad.
I samma veva – 1985 – enades miljörörelsen, personifierade av Alternativ Stad, Fältbiologerna i Stockholm och SNF:s Stockholmskrets, om att tät stad var nödvändigt för att minska bilismen. Kort därefter lanserade Alternativ Stad i DN ett förslag om att förstora innerstan åt alla håll, vilket vållade ett visst mediaintresse, samtidigt som Hammarby Sjöstad började planeras som ett sätt att tillgodose kritiken.
Och samtidigt tysta den. Sen hände nämligen nästan ingenting förrän YIMBY föddes drygt tjugo år senare.
Man kan fråga sig varför den trots allt vitt spridda kritiken har varit så ineffektiv, och haft så svårt att komma igång. Varför har det modernistiska paradigmet kunnat rulla på så motståndslöst? Svaret måste nog vara internationellt; modernismen är inget uteslutande svenskt fenomen även om den har varit ovanligt stark här. Och då tror jag att man får söka det på två ställen.
1. Det modernistiska stadsbygget passar den fordistiska samhällsmodellen, alltså modellen massproduktion för masskonsumtion. Den modernistiska staden skiljer sig från all annan stadsbyggnad på det sättet att den inte är en struktur för organiserat samarbete utan bara för konsumtion. Man bygger bostäder som ett ekonomiskt projekt, för att sälja till individuella bostadskonsumenter, inte stad och samhälle som ett politiskt projekt för att främja en produktiv struktur. Endast på det sättet kan man förklara varför man bygger ”bostadsområden” där inget konstruktivt är tänkt att hända, där bara familjeidyll och evig fritid antas råda, och där eventuella produktion hänvisas till skamvrån. Och i det perspektivet finns inget större behov av något alternativ, så länge det som bjuds ut kan säljas.
2. Det modernistiska stadsbygget passar markspekulanter som hand i handske. Det mest effektiva sättet att höja värdet på mark är att ta något perifert och billigt och bygga på det. I en traditionell stad är detta omöjligt. Det kräver modernismens ytkonsumtion, där närhet ersätts av en vidlyftig subventionerad infrastruktur. Den modernistiska staden är i själva verket en gigantisk apparat för att slussa över skattepengar till markspekulation, via infrastruktursubventioner. Och där finns ett företagsekonomiskt behov av att fortsätta som man är van.
Att kritiken trots sin starka förankring har varit maktlös hänger nog ihop med att den inte har vädjat till några andra starka intressen. Att den bara har föreslagit tät blandstad som ett alternativt konsumtionsprojekt för dem som har varit intresserade av ett sådant.
Om den ska bli effektfull tror jag att vi måste visa vad vi kan vinna på att gå över till en tät blandstad helt och hållet, som ett samhällsbyggnadsprojekt. Vinna, i termer av pengar, tid, och produktiv förmåga.
