Byggväxling i klara

Lokaliseringen av den planerade aulan. Klicka på bilden för större version.

I dagens Svenska Dagbladet (var annars?) skriver Fredrik von Feilitzen, ledamot av Stockholms skönhetsråd, om den nya aula-byggnad som planeras för Karolinska Institutet. Byggnaden kommer att finansieras genom en privat donation och finansieras således inte av Solna stad eller andra offentliga medel. Den planerade aulabyggnaden är ritad av Wingårdh arkitektkontor.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Cloud Nine vid Norra Bantorget - Årets skylt 2009. Foto: Anders Gardebring

Stockholms stad har sedan kulturhuvudstadsåret 1998 uppmärksammat ljusskyltar i staden och delar varje år ut priset "Årets skylt". Årets vinnare blev restaurangen Cloud Nine på Torsgatan 1. Det är förstås lite extra roligt att priset delas ut för en ny skylt vid ett av de mest lyckade stadsrumsutvecklingsprojekten på mycket länge i Stockholm.

Så här års är vi många som längtar efter ljuset och många kan nog ibland tycka att staden är lite väl mörk såhär på hösten. Men så har det inte alltid varit. Stockholm har blivit mörkare, något som SVT:s ABC-nyheter tog upp i ett inslag nyligen.



Stureplan har fått tillbaka lite av sitt ljus genom den nya storbildsskärm som, trots skönhetsrådets protester, sedan en tid sitter uppmonterad vid Stureplan.

Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Kristina Alvendal tog nyligen upp frågan om hur stadens klassiska skyltar ska skyddas. De flesta av oss kan relatera till de kända Stomatol- och Tulo-skyltarna, och många skulle nog sakna dem om de försvann. Även i city har det funnits mer livfulla fasader än idag.


Tulo är kvar, men DUX är borta. Foto: Anette Nantell och Sam Stadener/DN.se

Även om frågan hur omtyckta och älskade skyltar ska skyddas är nog så viktig så vore det också välkommet att se ett fokus på hur Stockholm kan bli ljusare. Vi behöver fler upplysta fasader, fler ljusa bottenvåningar, och fler lysande skyltar. Med den energisnåla teknik som idag finns borde trenden kunna gå mot mer ljus. Att antalet ljusskyltar nu istället minskar är att gå i klart fel riktning för en så mörk stad som Stockholm.

Stockholms stad har ett skyltprogram som reglerar hur skyltar får se ut i olika delar av staden. Och även om det naturligtvis finns platser som behöver extra eftertanke kanske det finns skäl att se över detta regelverk?

Och så måste man vi ställa oss frågan: Vad hade hänt om man velat montera upp DUX-skylten idag? Eller om den funnits kvar, om man velat montera ner den? Det finns tyvärr goda skäl att anta att båda alternativen hade stött på motstånd, både från regelverk, politiker och delar av allmänheten. Motståndet finns ofta i förändringen och inte mot vad som kan bli. Det tål att tänkas på.


 Kungsgatan/Sveavägen 1944. Foto: Stockholmskällan

En vinnare har nu presenterats i den tävling om att förnya Stockholm som fastighetsägarna Stockholm anordnat tillsammans med tidningen Metro. Vinnare blev Kjellander & Sjöbergs förslag om en omdaning av Barnhusbron, vilket även var favoriten bland de flesta av YIMBY:s läsare.


Stefan Sjöberg från arkitektbyrån säger till Metro:



Skönhetsrådet är (inte helt oväntat) kritiska. Hans Henrik Brummer, skönhetsrådets ordförande säger:

Och fortsätter:

Ungdomsfixerat eller inte är naturligtvis en subjektiv åsikt, men det är onekligen ett nyskapande och utmanande förslag, vilket kanske inte är den inställning till stadsutveckling som skönhetsrådet gjort sig kända för i Stockholm. Stockholm behöver mer utmanande förslag. En lite ungdomligare syn på arkitekturen på sina ställen är bara att välkomna.

Det har hänt mycket inom Svensk design, musik och mode under det senaste halvseklet.
6 april 1974 stegade Blue Swede upp på scen med en korsning mellan pälsverk och superhjältedräkt. Men dansbandsdöden spred sig som digerdöden och 1977 presenterade Kaj Kindvall artisten Magnus Uggla för Sveriges första punkrockare när han släppte skandalskivan "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt".

Punkens anarkistiska tonläge vann i popularitet. En svartsjuk och uppgiven Ritchie Blackmore kallade punken för hårdrock, fast omusikalisk. Men hårdrockarna fick sin revansch. Pudelrocken tog över och det blev inne att vara kung igen. Frisyrerna blev längre och längre. Gitarrsolona blev snabbare och snabbare. Ända tills gitarrhjälten Yngwie Malmsteen med håret ned till knäna förstörde allt, genom att vara så rapp i handen att Van Halen framstod som en nykomlig i Matz Bladhs orkester.

Svensk kulturhistoria kan beskrivas på många sätt och meningarna går isär. Men en sak är de flesta av oss överens om. Det har hänt mycket det senaste halvseklet inom musik-, design- och klädmode. Men tittar vi på de estetiska dragen i svensk arkitektur har det inte hänt mycket. Då och då riskerar entreprenörer arbete och inkomst genom att bygga något avvikande, trots alla proteststormar. Det hände när man byggde Turning Torso. Ibland kommer utlänningar och planterar kultur i vårt avlånga land. Det hände när ishotellet i Jukkasjärvi byggdes.

Ibland bygger man något avvikande i Stockholm också. Det hände när Globen byggdes. Men tittar man på vardagsarkitekturen så är det mesta sig likt sedan ett halvsekel tillbaka. Husen är standardiserande både vad gäller fasaden mot gatan såväl som livskoncepten inuti. Vi Stockholmare har inte många val. Det är den enfärgade boxen med standardfönster och standardlägenheter som dominerar.


Typisk Stockholmsbyggnad som inte avviker. Jag får intrycket av att ingen bryr sig om dessa hus.

Hur en stad som varit så ledande inom många discipliner som design och inredning kunnat vara så uttryckslös och intolerant mot det avvikande inom arkitektur är en gåta som många arkitekter och debattörer runt om i Europa försökt lösa. En del skyller på andra såsom politiker eller skönhetsrådet. En del säger att stadsplaneringen är det enda viktiga och att variationen i arkitekturen är onödig. Danskarna och Finnarna har varit internationellt beundrade i många decennier. Norrmännen börjar lära sig. Men i Stockholm står tiden still. Eller?


Typisk splitterny Stockholmsbyggnad i ett område för höginkomsttagare. Huset skulle kunna må bra av en skönhetsoperation.

Jag ser ljusglimtar även i Stockholm. Tittar man på arkitektur som Stockholmarna själva bestämt utseendet på så är variationen stor. Vandrar man till exempel mellan villorna i områden där de boende själva kunnat bestämma utseendet, så ser man att variationen är stor. I dessa områden är även variationen mellan olika boendekoncept stor. Man pryder utseendet på sina hus och variationen mellan stilarna är stor. Stockholmarna älskar att titta på Martin Timells renoveringstips och lägger ned mycket tid på att renovera och personifiera sina hem. Jag träffar unga arkitekter som brinner för att skapa något nytt.

En del anser att det är först när politiker, byggbolag och stadsbyggnadskontor styr utseendet på husen som utseendet och boendekonceptet blir monoton. De menar att i den ändlösa bostadsbristens och funktionalismens Stockholm finns ingen drivkraft bland politiker och byggbolag att skapa variation. Men när Stockholmarna själva får bestämma så blir resultatet annorlunda.


I områden där de boende har resurser att till stor del välja boendekoncept och utseende själva hittar man sällan två likadana hus.

Att låta de boende själva pryda sin stad är kanske därför Stockholms sätt att ta sig ur modernismens starka grepp om staden. 100hus är ett projekt som handlar om att låta de boende själva beklä Hornstulls fasader med konst eller andra typer av installationer såsom vindkraftverk.

En del är rädda för att diverse politiker, stadsmuseet och smakråd ska slå ned projektet. Situationen kan tyckas hopplös. Hur ska några privatpersoner lyckas bygga hus som avviker i en stad där inte ens internationellt erkända arkitekter ges svängrum. Men än finns det hopp. 100hus initiativtagare John Higson sa nyligen enligt en artikel i Södermalmsnytt att projektet har ett brett politiskt stöd. Men än vågar jag inte jubla. Politiker har vänt kappan efter vinden och gjort kovändningar förr mot avvikande arkitektur. Man har många gånger halshuggit och banaliserat byggnader som det tilltänkta organiska hotellet vi Norra bangården och Haglunds Pinne. Vi får se om de löper hela linan ut och låter kreativiteten flöda hos befolkningen denna gång. Det hoppas i alla fall vi på YIMBY. Låt oss ge våra politiker, arkitekter och stadsplanerare en dunk i ryggen och säga ”Ge oss förtroendet att skapa något nytt!”.

Vad tycker du? Håller du med om att variationen inom arkitektur i Stockholm kan vara större? Tycker du att frågan är viktig? Om svaret är ja, hur kan vi stimulera en större mångfald?
 

Typisk modern Stockholmsbyggnad som skulle kunna må bra av lite kärlek.

Onsdagen den 5 november anordnade Stockholms skönhetsråd ett heldagsseminarium på temat höga hus. Nätverket Yimby var, liksom representanter från andra intresseföreningar, politiker och journalister, inbjudna. Föreläsningarna var intressanta, liksom diskussionerna med andra politiker och intresseföreningar. Från Yimbys sida kunde vi hitta gemensamma såväl som motsatta ståndpunkter i samtal med politiker, skönhetsrådet, samfundet S:t Erik och andra närvarande. För en stadsbyggnadsintresserad som mig själv var det naturligtvis oerhört givande och intressant.

Från tidningen city närvarade journalisten David Grossman. City har flera gånger tidigare skrivit om nätverket  Yimby, och vi tycker naturligtvis att det är glädjande att City vill nyansera stadsbyggnadsdiskussionen och lyfta fram båda sidorna i debatten, något som media tidigare inte alltid har lyckats så bra med. Att city därför nu publicerar en krönika som är ganska negativ till idén om höga hus i Stockholm är därför inget märkligt i sig. Det som är märkligt är den argumentation som används.

När jag läser krönikan kan jag inte låta bli att fundera på vad som går fram, och vad som inte går fram, till den som i förväg har bestämt sig för hur det är. Jag slås av frågan om jag och David ens har varit på samma seminarium.

På seminariet berättade skönhetsrådets sekreterare Martin Rörby om de höga byggnadernas historia i Stockholm. Det var en intressant genomgång som sakligt gick igenom höga hus och torn  från Tre kronor till Kista Science Tower. I sitt föredrag pratade också Rörby om den arkitekturdebatt som pågick i samband med de nya byggnader som uppfördes vid Stadsgården i början av förra seklet. David Grossman drar, helt korrekt, paralleller till dagens diskussion om höga hus i Stockholm. Men samtidigt undviker han att nämna att debatten om höga hus i Stockholm inte heller är så mycket äldre än så. Det vittnar våra många höga kyrktorn om. Vad krönikören heller inte berättar är att debatten vid Stadsgården inte handlade om husens höjd i sig, utan om att de riskerade att dölja Katarina kyrkas kupol på söders höjder.

Krönikan fortsätter, intressant nog, med att berätta att det höjs röster om att Stockholms identitet och varumärke skulle förstöras om skyskrapor tillåts sticka upp över våra kyrktorn. Här erkänns således plötsligt de högre byggnadernas plats i staden, men missar också en mycket ofta förbisedd, men likväl viktig, parameter i diskussionen. De nya höga husen ska inte skymma våra kyrktorn. Det finns helt enkelt inga sådana förslag, vare sig från staden, exploatörer, eller från nätverket Yimby. Det planeras inga skyskrapor i gamla stan. De höga husen planeras i nya stadsutvecklingsområden, som t.ex. Värtahamnen och Norra Stationsområdet, samt kanske också i de delar av city som byggdes om när klarakvarteren revs.

I krönikan berättas också att "föreningen" Yimby ser höga hus som en frihetssymbol och som ett nödvändigt avbrott i en annars jämnhög arkitektur.

Då David Grossman inte lyckas få vårt namn rätt (vi är ett nätverk, inte en förening) ter det sig inte heller märkligt att resten också blir fel. Att bygga en jämnhög taksiluett, och avbryta den med ett eller ett par högre hus, är vad man planerar att göra i Norra Stationsområdet. Detta har vi från nätverkets sida kraftfullt kritiserat. En varierad taksiluett innebär låga såväl som medelhöga och höga hus. Inte att alla hus är lika låga, med ett eller två undantag med höga hus. Detta tog vi upp, både i vårt föredrag, och i den efterföljande paneldebatten.

Grossman fortsätter sedan med det klassiska "jag gillar skyskrapor men..." där han talar om att han älskar skyskrapor, där de har sin "naturliga" plats. Naturliga platser är enligt Grossman Manhattan och La Defense i Paris. Men naturliga platser för skyskrapor uppstår inte av sig själva. Någon måste bygga den första skyskrapan. Så som gjordes på Manhattan, liksom det gjordes i La  Defense. I Stockholm stod de första skyskraporna klara 1924-1925. De ritades av Sven Wallander och Ivar Callmander. De 17 våningar höga Kungstornen kan med fördel beskådas när man vandrar längsmed Kungsgatan, och var på sin tid enligt den tidens definition just skyskrapor. Inte "skyskrapor", utan skyskrapor. Vi var först i Europa. Ändå är La Defense, som började byggas 1958, en "naturligare" plats.



Vi får veta att skyskraporna i Paris och på Manhattan är bra, men "för det mesta, inte minst i alla nyrika länder i Asien, är skyskrapor könlösa byggnader som poppar upp som svampar ur jorden. De står där som symboler för ohejdad kapitalism och total avsaknad av stadsplanering."

Att placera Yimby, och kritik mot skyskrapans misslyckade stadsplanering på många ställen, i samma artikel, utan att med en stavelse nämna hur Yimby ställer sig i den frågan är en bedrift. Speciellt eftersom halva det föredrag som vi höll handlade om urbanism, stadens värden, vikten av  att integrera de höga husen i stadens naturliga flöden och folkliv. I vårt föredrag tog vi upp goda exempel, som flera byggnader i New York och här hemma Kungstornen, och dåliga exempel, som Wennergren Center och Turning Torso. För den som inte vet så omges Turning Torso av en liten vallgrav för att riktigt tydligt signalera att man icke skall göra sig besväret att besöka dess foajé. Argumentationen haltar också betänkligt med det faktum att stadsplaneringen i La Defense inte i alla lägen är helt lyckad.

Grossman kopplar ihop "könlösa" byggnader med "ohejdad kapitalism" och vill således få in diskussionen i en ny riktning. Men arkitektur handlar inte om ekonomiska system. Genom historien har "vackra" såväl som "fula" byggnader beställts av länder, städer, privatpersoner, statschefer, borgmästare och företag. Det går att bygga både vackra och fula skyskrapor, såväl som det går att bygga både vackra och fula trevåningshus. Att kalla Moskvauniversitetets 240 meter höga byggnad, uppförd på Stalins beställning och färdigt 1953, för "ohejdad kapitalism" låter sig inte enkelt göras. Samtidigt är många av de byggnader i New York, som i krönikan tas upp som något bra, just resultatet av "ohejdad kapitalism".

Det går att stadsplanerara både bra och dåligt, med höga såväl som låga hus. Det är inte ett argument mot skyskrapor, det är ett argument mot dålig stadsplanering.

"Skyskrapan är inte heller, vilket många tror, en resurseffektiv och miljövänlig byggnad. Hissar, trappor och tjocka väggar tar upp stor del av det som skulle kunna bli boyta. Kostnaderna blir 20-30 procent högre och byggbolagen ser husen mer som pr än lönsamma projekt."

Att syssla med generaliseringar och förenklingar är sällan en givande utgångspunkt för en saklig diskussion. Under vissa förutsättningar stämmer påståendet. Under andra inte. Om markarbetena exempelvis är mycket dyra, som vid en överdäckning av spårområdet vid centralen, blir marken dyr. Då måste man bygga högre för att skapa lönsamhet. På attraktiva lägen, där många vill bo eller arbeta, finns ett underlag för att ta mer betalt för de ytor som uppförs, och projektet blir på så vis lönsamt. Höga hus är också en attraktivitet i sig själva. En del är beredda att betala den högre kostnaden som det innebär att bo i ett högt hus. Andra är det inte. Stockholms sätt att ta betalt, där man betalar för byggd yta, inte använd mark, gynnar heller knappast de höga husen.

"Talande är att inte ett enda byggföretag infann sig på seminariet."

På seminariet fanns ett flertal arkitektkontor, fastighetsbolag och byggbolag representerade, vilket Grossman sett om han studerat deltagarlistan.
 
"Höga hus skapar även blåsiga miljöer, skuggar omkringliggande områden och kräver extremt mycket extrautrymmen för p-platser."

Höga hus kan, liksom låga hus, skapa blåsiga miljöer. Om de byggs fel. Byggs de rätt, och det vet man väl vid det här laget hur man gör, uppstår inte dessa problem. Det handlar om att ställa krav på arkitekter och planerare att bygga rätt. Skuggor är ett vanligt argument, men det hindrar inte områden med skyskrapor från att vara omåttligt populära att bo i på många platser i världen. I Gamla Stan är det mycket skuggigt, men vi tycker normalt sett inte synd om den som har en lägenhet i Gamla Stan.

Och så har vi då parkeringsplatserna. Att skylla ett problem som är ett resultat av Stockholms trafikplanering på skyskrapor är ett ytterst märkligt, men ofta förekommande, argument. En 40 våningar hög byggnad kräver inte en enda extra parkeringsplats jämfört med 8 byggnader på fem våningar. Tvärtom skapas ett helt annat underlag för riktigt tät kollektivtrafik och alltså möjligheten att kraftigt minska antalet parkeringsplatser. Problemet här är att man i Stockholm planerar trafiken i hus-i-park-förorter, stadskvarter, höghus, och villaområden enligt samma princip. Alla skall köra bil överallt. Det är naturligtvis fullkomligt absurt. Trafikplaneringen måste naturligtvis anpassas utifrån den bebyggelse, och den stadsplanering, som gäller i det aktuella området. I New York har man nyligen uppfört en ny 40 våningar hög skyskrapa med lägenheter. Till den har man byggt noll parkeringsplatser. I Stockholms innerstad äger idag ungefär 40-48% av hushållen en bil. I ytterstaden är siffran 53 till 84%.

På Manhattan åker 72% av befolkningen till jobbet med kollektivtrafik. Mindre än 25% av befolkningen på Manhattan, i bilens hemland USA, äger en bil. Vad en sådan fördelning av trafiken gör för klimatet behöver ingen närmare genomgång.

I Stockholm byggs det istället nya områden där parkeringsnormen säger att 110% av hushållen skall ha bil. Är det konstigt att vi får problem?

Debatten om höga hus i Stockholm har länge präglats av myter, felaktigheter och förutfattade meningar. En av YIMBY:s uppgifter är att påtala dessa fel och brister. Det kommer vi fortsätta att göra.

SvD rapporterar att Skönhetsrådet blir kvar som självständig remissinstans, men att stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal vill ha bort den särställning som hon anser att rådet ändå har. Alternativet hade varit att låta Skönhetsrådet bli en del av Stadsbyggnadskontoret. En av vinsterna med det upplägget hade varit att korta remissvändorna, och spara tid när nya byggen ska planeras i staden.

Skönhetsrådet, vars riktiga eller fullständiga namn är Rådet till skydd för Stockholms skönhet, har till uppgift att just värna om stadens skönhet. Namnet är förklarande nog i sig. Tanken är att Stockholm och stockholmarna ska ha en egen remissinstans som tar till vara våra intressen. En instans som ska se till att staden både utvecklas och bevaras, och även i fortsättningen är en vacker, inspirerande och arkitektoniskt sett intressant storstad. Samt att se till att det finns en god förankring bland Stockholmarna när staden ska förändras och utvecklas. Stockholm behöver verkligen en sådan funktion. Det gör alla städer.

Problemet är bara att vi inte har någon sådan funktion i Stockholm. Tyvärr. För Skönhetsrådet har för det första ingen som helst folklig förankring. Dess ledamöter tillsätts inte på demokratisk väg. Det handlar istället om en slags elitklubb bestående av ett urval av människor som är allt annat än representativt för Stockholm. I grund och botten rör det sig om konstnärer, arkitekter, och politiker. Människor som har det ganska gott ställt, och som bor ganska långt från de betongförorter som faktiskt utgör större delen av Stockholm.

Är en sådan gruppering verkligen rätt instans för att tillvarata allas våra intressen? Är inte risken att Skönhetsrådet blir till just en banal liten elitklubb, vars verksamhet sker helt över huvudet på de medborgare och väljare som de i grund och botten ska tjäna? Förstår de gemene mans behov och önskemål?

Vi har redan gott om remissinstanser som motsätter sig i stort sett all förändring och utveckling i Stockholm. Två av de mer framstående är Samfundet S:t Erik och Stadsmuseet, som ihop med Skönhetsrådet bildar en slags treenighet som aldrig ifrågasätter varandras yttranden - bland annat eftersom det i viss mån är samma människor som sitter i de tre olika instanserna.

Processerna inom stadsbyggnad och stadsplanering i Stockholm behöver revitaliseras. Att staden är vacker är förvisso ytterst viktigt. Men “vacker” är ett subjektivt begrepp, och ingen exakt vetenskap. Det gör att det handlar om tycke och smak. Och i den debatten är det ofta lätt att man glömmer bort det som är viktigast - hur staden fungerar. Trots att Stockholm är en i alla avseenden väldigt gammal stad så är det ändå en levande och växande stad. Och den måste i första hand fungera, annars börjar den förfalla. Tyvärr inser varken Skönhetsrådet, Stadsmuséet eller Samfundet S:t Erik detta, så deras arbete blir därefter.

Att försöka minska Skönhetsrådets inflytande är kanske ett steg i rätt riktning. Men ett väldigt litet sådant. Så litet att det gör väldigt liten nytta.

I tisdags publicerade SvD brännpunkt ett inlägg i stadsbyggnadsdebatten från Anna Micro Vikstrand, fil dr i konstvetenskap med inriktning mot 1900-talsarkitektur.

I artikeln argumenterar Vikstrand mot att stadsmuseets nuvarande position som remissinstans i planärenden föreslås avvecklas, och kompetensen istället tas in som en del i planprocessen på Stockholms stadsbyggnadskontor. Argumentationen från Stockholms stad är att planärenden tar för lång tid.

Från Yimby's sida ser vi definitivt en poäng i att ha någon form av kontrollmekanism som kan slå vakt om vackra och uppskattade byggnader och platser. Det visar inte minst vår sentida historia som givit oss motorvägar genom innerstaden och rivna 1800-talspalats. Frågan är om stadsmuseet som remissinstans är den kontrollmekanismen. Vikstrand verkar tvärsäker på detta, men riktigt så enkelt är det inte.

Enligt Vikstrand står Stockholm, på grund av förslaget, "inför en uppenbar risk att förlora många kulturhistorisk intressanta byggnader".

Vikstrand skriver:

"Utredaren Göran Gahm säger till SvD att om SBK tog ett helhetsansvar även för de kulturhistoriska frågorna skulle man slippa en remissvända och därmed skulle planprocessen komma att kortas. Detta är helt fel.

Det är nämligen inte bara Stadsmuseet som får yttra sig utan det gör totalt ett tjugotal remissinstanser. Alla har samma tid på sig att behandla ärendet. Därför effektiviseras inte planprocessen för att den kulturhistoriska bedömningen görs inom SBK; däremot kanske byggtiden kortas lite om man kan riva alla befintliga hus i området."

Att riva alla befintliga hus i området är naturligtvis för det mesta, men inte alltid, ett problem.

I artikeln frågar sig Vikstrand vilka konsekvenser förslaget skulle få:

"För det första skulle det leda till en allvarlig urholkning av den demokratiska processen. I en demokrati ska alla intressen i största möjliga mån vägas samman. I och med detta förslag skulle SBK få en alltför stor makt över Stockholms planering."

Att Vikstrand vill behålla stadsmuseets maktposition är förståeligt från hennes synvinkel som konstvetare, samtidigt är det för oss stadsvänner som har läst många planförslag uppenbart att SBK idag knappast har så mycket makt. Planförslag blir regelmässigt nedfilade, anpassade och allt glesare och osynligare för varje remissrunda. Det klassiska scenariot är att stadsbyggnadskontoret står på ena sidan och vill bygga något ganska modest. På andra sidan står stadsmuseet, skönhetsråd, samfundet S:t Erik, ekoparkens vänner, miljöorganisationer (som helt missat att förstå att de ofta skadar miljön genom att motsätta sig förtätning), lokalt motstånd, stadsfientlig lagstiftning, och inte sällan också länsstyrelsen och andra remissinstanser som skall skydda olika former av intressen. Inte med det sagt att SBK:s förslag alltid är bra, men maktfördelningen är kanske inte fullt så stark på SBK:s sida som Vikstrand vill ge intryck av.

Om Vikstrand i sanning oroar sig för demokratifrågorna är det väl snarare befolkningens röst man bör lyssna på, snarare än en samling tyckande experter? Vilka miljöer uppskattar medborgarna, och ser som viktiga att bevara, och vilka miljöer vill man att staden skall ändra på?

Det är lätt att tro att stadsmuseet är en garant för den klassiska vykortsbilden av Stockholm. Ett trivsamt och levande Stockholm, som får utvecklas i samklang med existerande miljöer. Som läsare får du kanske bilder av pittoreska miljöer i gamla stan, eller en stenlagd böljande bakgata på söder med pastellfärgade husfasader mot gatan.

Inget kunde vara mer fel.

Det var länge sedan som stadsmuseet klassade klart alla "klassiska" byggnader i Stockholm. Dessa åtnjuter idag en mycket hög skyddsklassning och det är ytterst sällsynt att sådana byggnader rivs eller förvanskas i någon större grad. Att som byggare ens föreslå något sådant är förenat med klara risker, som t.ex negativ mediaexponering. Inte heller från stadens sida är man intresserad av en sådan utveckling.

I brist på bättre saker att göra har stadsmuseet således fortsatt framåt i tid och idag klassat i princip allting som är äldre än 25-30 år i både innerstaden och förorterna.

I stadsmuseets ytterstadsprojekt har man gett sig på att klassificera många av våra förorter utifrån antikvariska aspekter.

Om Rinkeby kan vi t.ex. läsa:
"Trafiksystemet är på tidstypiskt 1960-talsmanér utformat så att bilister och fotgängare helt skiljs åt. Gångvägarna leds på broar över de nedsänkta bilgatorna. Dessa broar är ett viktigt stadsbildsmotiv utmed Rinkebys gator, och de skulle enligt Igor Dergalin anspela på Venedig med broar och kanaler.
[...]
I planeringen introducerades bandstadsprincipen i Stockholm. Bebyggelsen grupperades i tre parallella öst-västliga bälten, med högre hus i norr, lägre i söder och med ett centralt bälte med centrumfunktioner och gemensamma anläggningar."

Tensta beskrivs bland annat med dessa ord:

"Svenska Bostäders område med loftgångshus utmed Tensta Allé präglas av 1960-talets strävan att skapa monumentala gaturum där rytm, likformighet och massverkan ger karaktären – här kompletterat av den nedsänkta bilgatan och de upphöjda gångbroarna. Även HSB:s stora bostadsområde uppe vid E:18 har en medveten monumentalitet.
[...]
Husens sparsmakade utformning gör detaljerna desto viktigare för intrycket. Även relativt små förändringar riskerar att få negativa konsekvenser för arkitekturen. Ett exempel på detta är den breda inklädnad i korrugerad plåt som i början av 2000-talet ersatte husens ursprungliga och ytterst smäckra taklister."

I sammanställningen för Husby kan vi läsa:



"Flera bostadshus har byggts på med en våning vilket har påverkat byggnadernas karaktär i en för de kulturhistoriska värdena negativ riktning."



Vi får också se "Ett fint exempel på den offentliga konsten i Husby":



Ur ett antikvariskt perspektiv är stadsmuseets bedömningar naturligtvis helt korrekta. Att ett område präglas av enformig arkitektur och gråa fasadfärger, har ödsliga och osäkra gångstråk som många undviker kvällstid, och lider av andra typer av problem som en följd av sin utformning är naturligtvis inte stadsmuseets uppgift att ta ställning till.

Frågan måste därför bli denna: När övertrumfar värdet av en förändring de antikvariska aspekterna? Vad skall vi ta mest hänsyn till; miljön, människors trivsel, trygghet och möjlighet att förbättra sin närmiljö så att den blir trivsammare och tryggare, eller att området måste se ut som det alltid har gjort? Svaret borde vara givet, att måla en grå fasad i en varm kulör eller att tilläggsisolera de energiläckande husen från miljonprogrammets dagar borde vara för staden självklara saker. Inte kan väl de antikvariska aspekterna i sådana fall tillåtas väga över?

Så är det nu tyvärr inte. Yimby skrev i mars om miljonprogramshus i Bredäng som Svenska Bostäder renoverade. Fönster byts ut och fasaden tilläggsisoleras. Men bara på kortsidorna. Långsidorna får man inte röra:

"- Stadsmuseet säger att det här är ett tidstypiskt miljonprogramsområde, där man inte vill förändra fasadens uttryck. Vi kom överens om att vi fick isolera gavlarna. Så där kan man säga att säga att våra olika mål går isär, säger Lars Skoglund, ombyggnadschef vid Svenska Bostäder."

Här blir alltså bevarandet inte bara ett hot mot en förnyelse och upprustning, det leder dessutom till större miljöpåverkan och högre uppvärmningskostnader, vilket naturligtvis drabbar de boende via hyran.

I maj skrev vi om Nybohovsbacken, där man i en av bostadsrättföreningarna tagit beslut i god demokratisk ordning att måla om fasaden på ett av husen.



Tre grannar bestämde sig dock för att överklaga bygglovet. Medhåll fick de, såklart, av både skönhetsrådet och stadsmuseet.

Ett annat exempel, lite mer centralt, är Salénhuset mitt i city:



Om detta har stadsmuseet följande att säga:

"Stadsmuseet har 2006-2007 inventerat Salénhuset och grönklassat kvarteret, vilket innebär att byggnaden är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. I värderingen anges att anläggningen utgör en betydelsefull representant för 1970-talets ideal inom stadsbyggandet och har ett samhällshistoriskt värde."

Här väljer dock staden, glädjande nog, att gå vidare med byggplaner. Varför 70-talskåkar i city får byggas om, men inte i förorten, förtäljer inte historien.

Åter till Vikstrands debattinlägg:

"För det andra är det en uppenbar risk att man kommer att bygga bort Stockholms särart. Stockholm är en stor turiststad. De utländska besökarna kommer för att vi har en mycket vacker stad med relativ homogen bebyggelse som är omgiven av vatten."

Frågan blir naturligtvis, vilken särart är det som Vikstrand avser? Centralbron?

"Om byggtakten ökar och med den antalet rivningar finns en uppenbar risk att Stockholm bara blir en storstad i mängden. I stället bör man se de befintliga hus som finns i områden som ska förnyas som en tillgång och inte som en belastning."

Vikstrand gör här det så vanliga felet att anta att nybyggnation per automatik måste leda till stora rivningar. Det mesta som byggs i Stockholm nu är i form av förtätningar. Det som trots allt rivs är oftast låga industribaracker i korrugerad plåt och liknande byggnader. Mer robusta konstruktioner kan ofta sparas, och så sker också ofta. I det andra stycket har hon däremot naturligtvis en poäng. Dock måste de befintliga husen naturligtvis vara användbara  och kunna fungera i sitt nya sammanhang.

"Man bör inte vara alltför fokuserad på att bygga nytt utan utgå mer från vad som redan finns."

Vikstrand är alltså fil dr i konstvetenskap med inriktning mot 1900-talsarkitektur. Frågan är hur mycket Vikstrand hade haft att doktorera om ifall hennes inställning till staden hade fått råda på 1800-talet? När man bygger ut staden måste man naturligtvis utgå från en helhet. Skapa nya värden, och samtidigt på ett bra sätt införliva de värden som redan finns. Att ensidigt se byggprojekt utifrån vad som redan finns är naturligtvis ingen framkomlig väg.

Vikstrand fortsätter:

"Det gamla gasverksområdet i Hjorthagen är ett bra exempel. Området är fyllt av vackra tegelhus, många ritade av Ferdinand Boberg, en av Sveriges främsta arkitekter. De två gasklockorna skulle bli utmärkta som konserthall respektive museum.

Många av de andra husen skulle kunna byggas om till hotell och restauranger. Området skulle kunna bli en verklig kulturmagnet för både regionens invånare och långväga turister.

Om man istället river många hus och bygger nya bostäder kommer området att förlora sin själ och bara bli ett bostadsområde i mängden."

Genom att sätta samman tegelhusen och gasklockorna med resonemanget om rivningar försöker sig här Vikstrand på en retorisk fint. Att gasklockorna och tegelbyggnaderna kan komma att rivas. Det är en halmgubbe. Det finns inga som helst planer på att riva gasklockorna eller de gamla tegelbyggnaderna. Tvärtom. De skall införlivas med den nya bebyggelsen i Hjorthagen och ges nya funktioner. Olika former av kulturverksamheter har nämnts som möjligheter.

Vikstrand avslutar:

"Den tredje anledningen till att Stadsmuseet bör behålla den antikvariska kontrollen över stadens planering är att Klararivningarna under 60- och 70-talen fortfarande är ett oläkt sår för de flesta stockholmare."

Som vi tydligt har påvisat är stadsmuseet knappast någon garant för att vi skall slippa ödslig betongarkitektur. Tvärtom är de en garant för att såren från 60- och 70-talet får fortsätta att vara oläkta.

"Om förslaget att SBK ska få fria händer att själva bestämma vad som kan rivas är risken uppenbar att vi om några år har förlorat så mycket värdefull äldre bebyggelse att vi får ett nytt ”Klaratrauma”.""

Några fria händer skall förvisso SBK inte få, men Vikstrand har här en poäng. Att helt släppa över besluten till byggbolagen och tjänstemän på SBK är knappast en framkomlig väg. Tyvärr fyller inte här heller stadsmuseet någon roll i att skapa en trivsam och omtyckt stad, då de endast ser just till de antikvariska värdena. En grå betongvägg från miljonprogrammet skiljer sig där inte nämnvärt från bebyggelsen i gamla stan. Den organisation som skulle ha potential att ha en sådan roll är naturligtvis skönhetsrådet. Men även de sällar sig tråkigt nog till betongvurmarna. Ett reformerat och demokratiserat skönhetsråd som inte går i stadsmuseets ledband kanske är den framkomliga vägen?