En gräsmatta på en rivningstomt och ett stort grönområde utan egentligt användingsområde som Årstafältet i Stockholm har en sak gemensamt. Det har ingen funktion i en stads mänskliga liv. De fungerar kanske som syreproducenter och reningsverk för luften, men det brukar behövas träd för att det ska bli riktigt bra. Ett grönområde i en stad måste vara planerat som en del av staden. Som något som knyter ihop människor. Inte som det ofta är idag, där grönområden segregerar människor och förhindrar möten. Gräsmattan på den tomma tomten blir ett ställe där skräp samlas och ett område som Årstafältet blir en avskiljare, en gräns mellan stadsdelar och människor.
Central Park i New York är ett jättelikt grönområde och fungerar förenande. Detta därför att parken är planerad för människors behov och för att underlätta möten och aktiviteter. Slottskogen i Göteborg ett annat bra exempel. Årstafältet och Järvafältet i Stockholm, däremot, är rena motsatsen till Central park och Slottskogen. Likaså den gröna sträng som skiljer Rinkeby från Bromsten. Det är naturbarriärer som är segregerande istället för användbara.
Därför vore det
bra om sådana områden bebyggdes, men de ska bebyggas med riktig stadsbebyggelse med gator och kvarter som i Stockholms innerstad. Inte med punktus och fristående längor som i Årsta eller med stora kolosser som i Östberga. För den typen av stadsdelar har dålig funktion i socialt hänseende.
