Kerstin Westerlund Bjurström, ordförande i
samfundet S:t Erik och
ledamot i skönhetsrådet har idag ett
inlägg på SvD brännpunkt där hon menar att Stockholms identitet riskerar att förloras om man bygger nytt i staden. (onekligen en intressant ståndpunkt...)
Hon har en poäng i kritiken mot att det saknas idéer för ytterstaden. Den instämmer vi i. Även där måste förtätning och stadsbyggnad ske, något som vi hoppas få se mera av. Vi har sett en början i
Kista och i
tankar om Årstafältet men det behövs mer.
Staden måste få växa.
Men att använda det som argumentation mot en förtätning av innerstaden ter sig märkligt. Det finns gott om mycket outnyttjande områden mycket nära den befintliga stenstaden som till exempel Värthamnen,
Hjorthagen, Gärdet, på Kungsholmen och så vidare. Att inte bebygga dessa så att de blir en del av den täta kvartersstaden är inget annat än ett resursslöseri. Så många som möjligt bör ges möjlighet att bo så nära den befintliga staden som möjligt och det är inifrån och ut som staden bör fortsätta att byggas tillsammans med en förtätning i befintliga förortsområden.
Kerstin hävdar också att det skulle vara billigare att bygga "någon annanstans", ett argument som ter sig märkligt och närmast verkar vara taget ur luften.
Kerstin skriver:
"Det är inte många som anser att höghusen i till exempel östra London är ett tillskott vare sig till stadsbild eller till stadsliv.".
Nej, det är klart. En sådan byggnad som ekoskrapan "
The Gherkin" måste vara fruktansvärt
hatad av alla.
Vågar man gissa att Kerstins bild av skyskrapor härleds till 60- och 70-talets betongbrutalism? Som för övrigt inte alls har med hushöjd att göra överhuvudtaget, inte heller låghusen från denna period är som bekant överdrivet populära hos gemene man.
Kerstin skriver också:
"Hur ska någonsin trafikinfarkten in mot innerstaden brytas om fler målpunkter för trafik av olika slag trängs in där? "
Genom att se till att fler redan befinner sig inom innerstaden genom att bygga mer innerstad kanske? Det är boendet i förort som är problemet och som orsakar resorna, inte boendet i innerstad. Kerstin resonerar oerhört märkligt. Det förhindrar naturligtvis inte en förtätning av förorterna (vilket också bör ske), och en del av löseningen är naturligtvis också mer kollektivtrafik, men att argumentera så som Kerstin gör håller inte.
"Vill vi att hela Storstockholm ska leva och att bilåkandet ska minska måste vi satsa på att det bildas befolkningsunderlag för bekväm kollektivtrafik också i ytterstaden."
Absolut! Och det behöver vi nog inte oroa oss för. Det beräknas flytta in
minst en halv miljon människor till Storstockholm fram till 2030 så vi behöver nog bygga en hel del, och det på många ställen. Så många som möjligt av dessa bör placeras så centralt som möjligt i det befintliga Stockholm av
självklara miljöskäl.
Vi kommer att behöva, och har underlag för, att förtäta de flesta områden i Stockholm.
"Följden av en förtätning blir att det inte finns plats kvar centralt i Stockholm för all den serviceverksamhet som en storstad behöver"
Menar Kerstin alltså på allvar att det är bättre att behålla lågutnyttjade industriområden inom stadens gränser, med de relativt få transporter de har, och istället placera människor utanför staden, med den mängd av person och godstransporter som det innebär?
Griper Kerstin efter miljö-halmstrån för att motivera sina önskemål om Stockholm som en stad som inte får utvecklas och förändras?
"Vad händer med Stockholms så speciella identitet och siluett om nivån på centrum höjs med flera våningar och vattenrummen tätas? Risken är överhängande att vi förlorar vårt främsta varumärke genom att Stockholm alltmer kommer att likna andra storstäder.
Att hotell- och kontorsbyggnaderna invid Stadshuset trots tidigare högljudda protester beslutades av stadsbyggnadsnämnden och stadsfullmäktige i våras kom som en överraskning för de flesta. Att de kommer att uppfattas som ett smycke känns mest som en from förhoppning från Mikael Söderlund.
Snarare kommer de med sina 55 meter på utfylld mark att upplevas som ett stort brott i siluetten och som en propp i luftrummet över och invid Klara sjö och Stockholms stadshus."
Det är en intressant inställning till Stockholm som Kerstin har.
Äntligen görs det något åt denna skamliga plats:
Notera att bilderna är från Eniros kart-tjänst, området är så hiskeligt så att det knappt verkar finnas några fotografier på det överhuvudtaget på Internet!
Fast jag har själv tagit en bild, men först för några dagar sedan när rivningen var i full fart:
Det säger väl en del om ett område om den första gången man fotograferar det är när det håller på att rivas...
Vad exakt är det som riskerar att gå förlorat här menar Kerstin? Den högsta delen av huset kommer att vara på 11 våningar. Hötorgshusen som inte ligger så långt därifrån är som bekant 19 våningar. Kungstornen som byggdes 1924-1925 är 17 våningar höga.
Tornet på Klara Kyrka är 116 meter högt, dubbelt så högt som kungstornen!
Rädslan för att bygga "högt" i Stockholm (11 våningar är knappast att betrakta som högt) har ingen historisk koppling, det är en ganska
ny företeelse.
"Stockholm är ett smycke i sig. Skalan är liten i förhållande till städer där man anser sig ha lyckats med höghus och nya monumentala byggnader på stränder och kajer."
Och hur blir en stad större? Just det...
Varför denna rädsla för att låta Stockholm leva och utvecklas, ändras, visa sin tids avtryck? Stockholm har varit en levande stad i många sekel och den har alltid förändrats. Med Kerstins resonemang hade heller aldrig stadshuset, kungstornen eller Klara kyrka byggts. Varför är det bästa alltid det som finns i dåtiden?
Kerstin är en del av den bevaranderörelse som orsakar att potentiellt intressanta projekt som en intressant hög byggnad på söder blir sådana sönderhackade halvmesyrer som
Söder Torn, som inte ens arkitekten som ritade originalförslaget
vill veta av. Och när ett projekt för en gångs skull går igenom med sina ursprungliga intentioner, och faktiskt kan tillföra något intressant i stadsbilden, då går bevarandemaffian igång.
Stockholm har många otroligt vackra byggnader (och många otroligt fula..). Många av dem står ut och många av dem var på sin tid "ikonbyggnader" och "märkesbyggnader". Vad är det som gör att Stockholm plötsligt inte får bygga så längre? Varför skall vi stoppa klockan och tycka att allt var bättre förr?
Stockholm är en levande stad för levande människor. Vi skall vårda det vi har. Men vi skall också vårda vår nutid och skapa den stad som vi vill bo, leva och verka i.
Att som Kerstin krampaktigt hålla sig kvar i en nostalgisk dåtid med hästdroskor och vaxade mustascher framför sitt inre öga är inte ett särskilt konstruktivt sätt att fortsätta vår byggnad av Stockholm.
Är då Stockholms identitet på väg att förloras? Naturligtvis inte. Möjligen om vår identitet bara är att blicka bakåt. Den inställningen har dock ingen historisk koppling till Stockholm utan är något som verkar ha uppstått efter rivningarna i Klarakvarteren. Men istället för att rätta till de misstag som gjordes då, och gjorts sedan dess, att lära sig av misstagen, så har man istället fått en morbid rädsla för all form av förändring och utveckling.
Klararivningarna var för över 40 år sedan. De flesta Stockholmare (runt 80%) som nu bor i staden fanns inte ens här då. Det är dags att släppa det och gå vidare nu, Stockholm har lidit länge nog.
Stadsrummet förlängs av byggnaden. Kongresshallens stålskelett till höger i bild.
