Staffan Björkman
skriver på DN:s kulturdebatt om Anders Wahlgrens dokumentär från 1992, "
Staden i mitt hjärta" (finns tyvärr inte online men gick nyligen i repris på SVT) som handlar om klararivningarna och det som blev resultatet av dessa.
Staden i mitt hjärta är en dokumentär som nog hos de flesta som ser den ger upphov till både förfäran och ledsamhet över de många arkitekturskatter som försvann när Norrmalmsregleringen drevs igenom. Levande stadsgator ersattes av parkeringshus och kontorshus med tillstängda bottenplan. Dokumentären är en nedstämd, nostalgisk och romantiserad tillbakablick på det Stockholm som en gång var.
Staffan Björkman skriver:
“
Nu ryser jag när jag hör Wahlgren tala om ”fula sextiotalsbunkrar, hus som knappast kommer att gå till arkitekturhistorien” – som baksidan på Kulturhuset, en i mina ögon unik plats. Också det nya Riksbankshuset är i mina ögon vackrare än det gamla Telegrafhuset. ”Varför inte riva nuvarande Regeringsgatan och bygga upp den igen som den såg ut förut?” föreslår Wahlgren och hänvisar till Warszawa efter kriget. [...]
Varje gång filmen växlar från ”då” till ”nu” växlar också vädret: sol på det gamla, grå moln över det nya. Ett talande undantag: när bilden växlar från de Sagerska husen till dess ersättare PK-huset, skiner solen och löven vajar. Wahlgrens lakoniskt nedlåtande kommentar om ”ännu ett bankpalats” framstår som vek mot den chockrosa prakten. Att Wahlgren genast växlar till nästa ”bevis”, hotell Anglais vid Stureplan, känns misstänkt; efter att han visat det ”vackra, gamla hotell Anglais” säger han att ”det nya hotellet är så fult att det är inget att visa”. Nya Anglais är förstås en lika vacker byggnad. Men det får vi inte avgöra själva.
”
Att nya Anglais skulle vara lika vackert som gamla är kanske inte fullt lika självklart som Björkman vill påskina, och de flesta borde kunna vara överens om att det var synd att så många historiska och vackra byggnader revs. Men samtidigt har Björkman rätt i att ett nostalgiskt återskapande av gamla klara knappast är en bra väg framåt.
“
Mycket har förstås hänt sedan filmen gjordes. Lokal politik har arbetat för att förbättra staden. P-huset Elefanten, hatsymbolen för 60-talets citybygge, är borta. Men även annat har förändrats. Gallerian var ända tills för bara fem år sedan en plats för den som längtade efter ett sjabbigt sjuttiotalsförortscentrum, men är nu rätt vacker med många fik – en levande miljö.
”
Och här träffar Björkman helt rätt. Vägen framåt för city är just att bit för bit styra upp de misstag som gjordes, inte att göra om misstaget en gång till genom att återigen riva bort hela stadsdelar.
Tyvärr har klararivningarna under lång tid paradoxalt nog stoppat just denna nödvändiga utveckling. Ombyggnader, rivningar och nybyggen har varit så känsligt att staden har varit låst i ett vacuum i flera decennier.
Det börjar dock så smått att skönjas en ljusning och vi i YIMBY ser hoppfullt på framtiden för City.
