På julafton publicerades en
debattartikel på SvD Brännpunkt signerad av ett antal folkpartister. Bland annat Bonnie Bernström som gjort sig känd för att
inte vilja se några nya daghem i sin stadsdel. Debattartikeln vill diskutera Stockholms utveckling, men verkar se staden som ett museum. Vi ska från YIMBY:s håll försöka att här ge vår syn på artikeln. Svaret blir något långt och spretigt men skrapar ändå bara på ytan av felen i argumentationen, en följd av den osammanhängande artikel som vi replikerar på.
Artikeln kan tolkas som
en del i den positionering i stadsbyggnadsfrågorna som folkpartiet verkar har stakat ut inför valet 2010. Den korta analysen är att artikeln haltar betänkligt. Den är fullmatad med de retoriska tveksamheter och felsteg som är vanliga i den mer bevarandekonservativa fallangen i Stockholmsdebatten; kanske något förvånande med tanke på de namnkunniga skribenterna bakom inlägget.
Skribenterna kretsar i huvudsak kring den
"självklara" hemskhet som en högre bebyggelse i centrala Stockholm innebär och ondgör sig över Stockholm Waterfront, eller som de själva skriver:
"en förskräcklig gråblå koloss i stål och betong". Men i arkitektur finns inga absoluta sanningar. Alla Stockholmare ser inte Waterfront som förskräcklig, lika lite som alla gillar den. Men i den mån man kan se objektivt på arkitektur är Waterfront knappast en byggnad som
Bilbao-muséet eller Oslos nya operahus. Ironiskt nog är Waterfront ett barn av Stockholms höjdskräck. När de bevarandekonservativa slår på stora trumman är utformning och funktion sekundärt.
Det viktiga är att byggnaden inte syns. Men Waterfront har något som kommer göra den mer omtyckt än den gråa postsorteringsterminal som stod där tidigare: Ett levande bottenplan som blir en del av staden. Waterfront är ett stort uppsving för området vid centralen, men det hade kunnat bli bättre om kultursidorna hade ägnat en tanke eller två åt något annat än hur man bäst kunde stoppa eller gömma byggnaden.
Skribenterna kritiserar också
"något som kallas västra city" som
"innebär att spårområdet kring Centralstationen däckas över och täcks av massiva huskroppar, inklusive en skyskrapa som ska bli över 100 meter hög". Oviljan mot planerna är tydlig. Men frågan är vad som är fel med att däcka över ett spårområde, idag en barriär. Och de "massiva huskroppar" som skribenterna talar om är idag något attraktivt. Den täta levande blandstaden, i både större och mindre skala, är efterfrågad av många. Skribenterna trivs troligen bättre i den äldre Stockholmska stenstadens skala och det är inget som vi ska förneka dem. Frågan är dock varför de vill förneka den som tycker om en tätare miljö den möjligheten? Är det en uppgift för ett parti som kallar sig liberalt att tala om för andra hur de ska vilja bo? Ovetande om det gör skribenterna här samma misstag som modernisterna gjorde.
Skribenterna verkar leva kvar i gamla gröna-vågen-"sanningar" när de skriver att
"Centern var förr ett så kallat miljöparti. Numera kan stadshuscenterns företrädare knappt öppna munnen utan att agitera för fler och ännu högre skyskrapor i City."
Det är sant att skyskrapor inte automatiskt gör en stad miljövänligare. Men det är inte heller så att en högre och tätare bebyggelse är dålig för miljön. Den som är insatt i frågan, vilket skribenterna bevisligen inte är, vet att sanningen är den motsatta. Genom att bygga tätt skapar vi en miljövänlig stad med effektiv kollektivtrafik. Att vi behöver bygga tätare är något som forskare såväl som Naturskyddsföreningen och Nobels fredspristagare Al Gore propagerar för.
Den museala synen på Stockholm lyser igenom gång på gång. Waterfront är ett problem eftersom den stör vykortsvyn från söders höjder. För att finna stöd för sin tes citeras en kryssningsturist från Vancouver (en stad som ironiskt nog rankas som
världens bästa att leva i) som besökte Stockholm i somras. Den som inte vill införa höjdförbud i Stockholm utpekas som
"kulturlös" vars enda mål är att
"sätta Stockholm på kartan". Fixeringen vid turismen och hur Stockholm rent visuellt ska bevaras som något musealt återkommer gång på gång. Men vem är det egentligen vår stad är till för? Besökande turister som ska få titta på en kuliss? Stockholms byggs för oss som bor och verkar här. Ingen annan. En stad som inte kan och får förnya sig går samma väg som
Facit och SAAB och dör.
Skribenterna kan naturligtvis inte hålla sig borta från Klararivningarna. En vid det här laget så uttjatad argumentation att den helt har förlorat sitt värde. Ett retoriskt knep för att invagga läsaren i tron att dagens planer handlar om att riva bort Stockholm. Men Västra City handlar inte om att riva utan om att läka de sår i stadsväven som blev resultatet av stadsomvandlingarna. Påståendena om att en ny rivningsvåg skulle vara på gång fortsätter med påståenden som
"Det är ingen naturlag att gamla vackra hus måste ersättas av nya fula med allt högre exploateringstal.". Det vore intressant om skribenterna kunde peka ut alla dessa hus som ska rivas. Senast en rivning uppmärksammades var det ju för övrigt Aspuddsbadet som revs, en rivning som ju som bekant folkpartiet inte motsatte sig. Eller är det möjligen så att rivningar i ytterstaden är oviktigt?
Centerpartiet i Stockholm
replikerar idag (27 december) folkpartiets inlägg och det är tydligt att det finns en skiljelinje mellan de två borgerliga partierna. (Vågar vi hoppas på att även vänsterblocket ger sig in i diskussionen mer aktivt?). Medan folkpartiet framförallt pratar om hur vi ska kunna bevara det som redan finns inriktar sig centerpartiet i sin replik på hur vi kan utveckla och bygga en tät och miljövänlig stad. Speciellt ett stycke i repliken kan ses som extra intressant:
"När ett projekt i Stockholm utmanar dagens ”skyline” möts det omedelbart av ett organiserat massivt motstånd som får de flesta planer att gå om intet. Ofta anammas också detta motstånd av någon politisk aktör som ser sin chans att tillfälligt höja sin egen popularitet". Är detta anledningen till Folkpartiets nya inriktning?
Ett stort problem i stadsbyggnadsdiskussionen i Stockholm är låsningen vid byggnadshöjder. YIMBY blir ofta beskyllda för att vara "skyskrapegalningar". Men faktum är att vi pratar avsevärt mindre om hushöjder än vad bevarandeorganisationer, konservativa politiker eller kultursidorna i Svenska Dagbladet gör. Där Folkpartiet, kultursidorna eller arkitekturskribenter gärna snöar in på "hemska höghus" och hur staden ska tyglas och kontrolleras pratar vi istället om stadsliv, blandning, levande städer, kollektivtrafik, miljö och klimat, cykling, integration, arkitektur och en massa andra frågor. För oss är idén att sätta en höjdgräns på en stad lika fel som att förbjuda boende i miljonprogrammet att måla om sina hus eller att bara bry sig om det som händer i innerstaden. Vi vill därför rikta en uppmaning till såväl skribenter som politiker och intresseorganisationer:
Se hela staden. Släpp låsningen vid innerstad och hushöjder. Om bara 10% av den energi som ägnas åt att stoppa all förändring i innerstaden kunde läggas på frågor som bostadsbrist, bättre kollektivtrafik och krav på bättre arkitektur och stadsplanering istället för att försöka stoppa allt som sker utanför fönstret så skulle stadsbyggnadsdiskussionen vara mycket mer givande, och vår stad en bättre stad. Stockholm förs inte framåt genom att bevara, utan genom att utveckla.