Utskrift från www2.yimby.se
....

Siluetten framför allt

På julafton publicerades en debattartikel på SvD Brännpunkt signerad av ett antal folkpartister. Bland annat Bonnie Bernström som gjort sig känd för att inte vilja se några nya daghem i sin stadsdel. Debattartikeln vill diskutera Stockholms utveckling, men verkar se staden som ett museum. Vi ska från YIMBY:s håll försöka att här ge vår syn på artikeln. Svaret blir något långt och spretigt men skrapar ändå bara på ytan av felen i argumentationen, en följd av den osammanhängande artikel som vi replikerar på.

Artikeln kan tolkas som en del i den positionering i stadsbyggnadsfrågorna som folkpartiet verkar har stakat ut inför valet 2010. Den korta analysen är att artikeln haltar betänkligt. Den är fullmatad med de retoriska tveksamheter och felsteg som är vanliga i den mer bevarandekonservativa fallangen i Stockholmsdebatten; kanske något förvånande med tanke på de namnkunniga skribenterna bakom inlägget.

Skribenterna kretsar i huvudsak kring den "självklara" hemskhet som en högre bebyggelse i centrala Stockholm innebär och ondgör sig över Stockholm Waterfront, eller som de själva skriver: "en förskräcklig gråblå koloss i stål och betong". Men i arkitektur finns inga absoluta sanningar. Alla Stockholmare ser inte Waterfront som förskräcklig, lika lite som alla gillar den. Men i den mån man kan se objektivt på arkitektur är Waterfront knappast en byggnad som Bilbao-muséet eller Oslos nya operahus. Ironiskt nog är Waterfront ett barn av Stockholms höjdskräck. När de bevarandekonservativa slår på stora trumman är utformning och funktion sekundärt. Det viktiga är att byggnaden inte syns. Men Waterfront har något som kommer göra den mer omtyckt än den gråa postsorteringsterminal som stod där tidigare: Ett levande bottenplan som blir en del av staden. Waterfront är ett stort uppsving för området vid centralen, men det hade kunnat bli bättre om kultursidorna hade ägnat en tanke eller två åt något annat än hur man bäst kunde stoppa eller gömma byggnaden.

Skribenterna kritiserar också "något som kallas västra city" som "innebär att spårområdet kring Centralstationen däckas över och täcks av massiva huskroppar, inklusive en skyskrapa som ska bli över 100 meter hög". Oviljan mot planerna är tydlig. Men frågan är vad som är fel med att däcka över ett spårområde, idag en barriär. Och de "massiva huskroppar" som skribenterna talar om är idag något attraktivt. Den täta levande blandstaden, i både större och mindre skala, är efterfrågad av många. Skribenterna trivs troligen bättre i den äldre Stockholmska stenstadens skala och det är inget som vi ska förneka dem. Frågan är dock varför de vill förneka den som tycker om en tätare miljö den möjligheten? Är det en uppgift för ett parti som kallar sig liberalt att tala om för andra hur de ska vilja bo? Ovetande om det gör skribenterna här samma misstag som modernisterna gjorde.

Skribenterna verkar leva kvar i gamla gröna-vågen-"sanningar" när de skriver att "Centern var förr ett så kallat miljöparti. Numera kan stadshuscenterns företrädare knappt öppna munnen utan att agitera för fler och ännu högre skyskrapor i City."

Det är sant att skyskrapor inte automatiskt gör en stad miljövänligare. Men det är inte heller så att en högre och tätare bebyggelse är dålig för miljön. Den som är insatt i frågan, vilket skribenterna bevisligen inte är, vet att sanningen är den motsatta. Genom att bygga tätt skapar vi en miljövänlig stad med effektiv kollektivtrafik. Att vi behöver bygga tätare är något som forskare såväl som Naturskyddsföreningen och Nobels fredspristagare Al Gore propagerar för.

Den museala synen på Stockholm lyser igenom gång på gång. Waterfront är ett problem eftersom den stör vykortsvyn från söders höjder. För att finna stöd för sin tes citeras en kryssningsturist från Vancouver (en stad som ironiskt nog rankas som världens bästa att leva i) som besökte Stockholm i somras. Den som inte vill införa höjdförbud i Stockholm utpekas som "kulturlös" vars enda mål är att "sätta Stockholm på kartan". Fixeringen vid turismen och hur Stockholm rent visuellt ska bevaras som något musealt återkommer gång på gång. Men vem är det egentligen vår stad är till för? Besökande turister som ska få titta på en kuliss? Stockholms byggs för oss som bor och verkar här. Ingen annan. En stad som inte kan och får förnya sig går samma väg som Facit och SAAB och dör.

Skribenterna kan naturligtvis inte hålla sig borta från Klararivningarna. En vid det här laget så uttjatad argumentation att den helt har förlorat sitt värde. Ett retoriskt knep för att invagga läsaren i tron att dagens planer handlar om att riva bort Stockholm. Men Västra City handlar inte om att riva utan om att läka de sår i stadsväven som blev resultatet av stadsomvandlingarna. Påståendena om att en ny rivningsvåg skulle vara på gång fortsätter med påståenden som "Det är ingen naturlag att gamla vackra hus måste ersättas av nya fula med allt högre exploateringstal.". Det vore intressant om skribenterna kunde peka ut alla dessa hus som ska rivas. Senast en rivning uppmärksammades var det ju för övrigt Aspuddsbadet som revs, en rivning som ju som bekant folkpartiet inte motsatte sig. Eller är det möjligen så att rivningar i ytterstaden är oviktigt?

Centerpartiet i Stockholm replikerar idag (27 december) folkpartiets inlägg och det är tydligt att det finns en skiljelinje mellan de två borgerliga partierna. (Vågar vi hoppas på att även vänsterblocket ger sig in i diskussionen mer aktivt?). Medan folkpartiet framförallt pratar om hur vi ska kunna bevara det som redan finns inriktar sig centerpartiet i sin replik på hur vi kan utveckla och bygga en tät och miljövänlig stad. Speciellt ett stycke i repliken kan ses som extra intressant:

"När ett projekt i Stockholm utmanar dagens ”skyline” möts det omedelbart av ett organiserat massivt motstånd som får de flesta planer att gå om intet. Ofta anammas också detta motstånd av någon politisk aktör som ser sin chans att tillfälligt höja sin egen popularitet"
. Är detta anledningen till Folkpartiets nya inriktning?

Ett stort problem i stadsbyggnadsdiskussionen i Stockholm är låsningen vid byggnadshöjder. YIMBY blir ofta beskyllda för att vara "skyskrapegalningar". Men faktum är att vi pratar avsevärt mindre om hushöjder än vad bevarandeorganisationer, konservativa politiker eller kultursidorna i Svenska Dagbladet gör. Där Folkpartiet, kultursidorna eller arkitekturskribenter gärna snöar in på "hemska höghus" och hur staden ska tyglas och kontrolleras pratar vi istället om stadsliv, blandning, levande städer, kollektivtrafik, miljö och klimat, cykling, integration, arkitektur och en massa andra frågor. För oss är idén att sätta en höjdgräns på en stad lika fel som att förbjuda boende i miljonprogrammet att måla om sina hus eller att bara bry sig om det som händer i innerstaden. Vi vill därför rikta en uppmaning till såväl skribenter som politiker och intresseorganisationer: Se hela staden. Släpp låsningen vid innerstad och hushöjder. Om bara 10% av den energi som ägnas åt att stoppa all förändring i innerstaden kunde läggas på frågor som bostadsbrist, bättre kollektivtrafik och krav på bättre arkitektur och stadsplanering istället för att försöka stoppa allt som sker utanför fönstret så skulle stadsbyggnadsdiskussionen vara mycket mer givande, och vår stad en bättre stad. Stockholm förs inte framåt genom att bevara, utan genom att utveckla.

Ett Stockholm utan stadshuset och stadsbiblioteket?


Det Västra City Folkpartiet vill bevara

Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken "Inga fler skyskrapor i City". Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes?

Vi inom nätverket YIMBY delar inte denna syn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags "byggväxling" som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det här.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att "rivningsraseriet" som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. I Gamla Klara fanns slum där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.


Det Västra City YIMBY vill se

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att "återställa" den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg "Stockholm" och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. "Paris" är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar "tappa respekten" för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga "nej" leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.

Artikeln är också publicerad på Newsmill.

Debatt under badhusfestivalen



Lördagen den 21 November sker badhusfestivalen på Aspuddsbadet. Festivalen pågår under hela dagen och kommer innehålla allt ifrån disco till filmvisning!

Mellan 15:00 och 16:00 blir det debatt om stadsomvandling, medborgarinflytande och behovet av mötesplatser. Debattdeltagarna är:

Peter Åkerbäck (Aspuddens badhusförening)
Johannes Lilleberg (Yimby)
Jan Wiklund (Alternativ Stad)
Bitte Fossbo (Rädda Årstafältet)

Förhoppningsvis kommer även någon representant från Stockholm Stad vara med under debatten. Även media kommer att närvara. Se till att du kommer!

Aspuddsbadet - En kamp för att stå still

Vi ska inte kämpa för att stå still, utan för att gå framåt.

På senare tid har media skrivit mycket om nedläggningen av Aspuddens badhus. Vi har kunnat läsa dramatiserade artiklar om hur lokalbor kämpat för badhuset mot etablissemanget. Men jag blir orolig när man diskuterar om badhuset ska läggas ned eller inte. Vi borde istället diskutera om vi ska ha fler badhus eller inte.

Det är mysigt att bo tätt. Då blir det nära till vänner och jobbet. Servicen blir bättre. Bor vi tätt så blir vi fler som delar på kostnaderna. Då kan vi ha bättre stadsparker, idrottsanläggningar, kollektivtrafik, vård, skola och omsorg.


Bor vi tätt så får vi råd med fler och bättre bad inom gångavstånd. På bilden syns simhallen i Olympiaparken i München.

Tät stad ger inte automatiskt bättre service.  Men om vi bor tätt så ökar möjligheterna att skapa bättre service. Hägersten-Liljeholmen är Stockholms snabbast växande stadsdelsområde. Medan stadsdelen växer skapas nya möjligheter att förbättra alla funktioner i området. Men det sker inte per automatik utan vi måste kämpa för det. Jag vill att vi utnyttjar områdets tillväxt genom att förbättra exempelvis stadsparkerna, idrottsanläggningarna, kollektivtrafiken, vården och skolan. Annars utnyttjar vi inte den täta stadens fördelar.

Därför blir jag orolig när diskussionen kring Aspuddens Badhus handlar om nedläggning eller inte. Vi borde istället diskutera om vi kan öka badmöjligheterna i området eller inte. Allt fler flyttar in till Aspudden och då ska också möjligheterna till bra service i området öka. Inte minska. Vad händer om vi blir fler och fler utan att bygga ut kollektivtrafiken, badhusen och annan service? Jo  servicen blir sämre då fler samsas om samma mängd service. Det är därför viktigt att vi Stockholmare visar tydligt för politikerna att vi vill ha mer service. Om vi är tillräckligt framgångsrika kan vi skapa bättre service än någonsin tack vare en tätare bebyggelse.

Bor vi tätt får vi råd med bättre kollektivtrafik inom gångavstånd.

Det har bildats en aktionsgrupp som kallar sig Rädda Aspuddsbadet. De protesterar mot nedläggningen av badhuset. Stockholm Stad har sedan decennier ansett att underhållet av badet ska bekostas av föreningen. När föreningen nu inte har råd med det vill staden lägga ned badhuset och istället flytta en förskola från en annan del av Aspudden till platsen.

Medierna har genom en rad artiklar dramatiserat händelserna och beskrivit hur aktionsgruppen heroiskt försvarat sitt badhus samtidigt som Stockholm Stad auktoritärt tagit i med hårdhandskarna. De som försvarar badhuset använder klassisk retorik och menar att staden bara tänker på att exploatera värdefull mark. Stockholm Stad skyller ifrån sig och anser att föreningen missbrukat sitt ekonomiska ansvar. Medierna vinklar gärna händelserna som en kamp mellan lokalbor och etablissemanget. En kamp mellan David och Goliat.

Jag tycker denna vinkling är olycklig. Medierna tjänar säkert pengar på att dramatisera händelserna på detta vis. Men de stora förlorarna är vi Stockholmare. Det vore mycket bättre för oss om diskussionerna istället handlade om hur man kunde utveckla badet. Under senare tid har badet använts av för få. Men om man gör badet större och bättre så hade man kanske kunnat få fler att använda badet och på så sätt göra verksamheten lönsam igen. Under de närmaste åren kommer dessutom stadsdelen växa med många invånare och det skapar nya möjligheter att ekonomiskt bära upp bad och annan service.

Vi ska inte vara nöjda med att behålla de motionsanläggningar vi har. Utan vi ska för hälsans skull ha fler motionsanläggningar än idag. Det har vi råd med om vi blir fler. Detsamma gäller diskussioner om exempelvis kollektivtrafik. Vi ska sätta press på politikerna och kräva bättre kollektivtrafik. Att behålla den kollektivtrafik vi redan har duger inte. Stockholm ska växa med 1 miljon invånare på 40 år och då måste kollektivtrafiken utökas för att kunna hålla samma kvalité som idag. Vi måste alltså få media att kräva bättre service istället för att rapportera om gamla nedläggningshotade verksamheter. Vi ska inte kämpa för att stå still. Utan vi ska kämpa för att gå framåt.
 


Om vi bor tätt får vi råd med bättre stadsparker inom gångavstånd.

När bostadsbristen är så stor som den är idag så finns det en risk för att vi i all hast bygger många bostadshus utan att förbättra kollektivtrafiken, motionsanläggningar, skola o.s.v. Om vi bygger tätt kan vi ha bättre service än någonsin. Men om vi bygger tätt utan att öka servicen så får vi sämre service än någonsin. Vi ska därför inte nöja oss med det vi har. Utan vi ska ha mer än vi har idag. Ju fler vi blir och desto tätare vi bor, desto bättre service kan vi ha. Om vi utnyttjar tätheten rätt kan vi skapa mer service än någonsin. Det har vi råd med om vi bor tätt. Men då kan vi inte kämpa för att stå still. Utan då måste vi kämpa för att gå framåt.

(DN, DN, SVD)

Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8665 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter