I tisdags
publicerade SvD brännpunkt ett inlägg i stadsbyggnadsdebatten från Anna Micro Vikstrand, fil dr i konstvetenskap med inriktning mot 1900-talsarkitektur.
I artikeln argumenterar Vikstrand mot att stadsmuseets nuvarande position som remissinstans i planärenden föreslås avvecklas, och kompetensen istället tas in som en del i planprocessen på Stockholms stadsbyggnadskontor. Argumentationen från Stockholms stad är att planärenden tar för lång tid.
Från Yimby's sida ser vi definitivt en poäng i att ha någon form av kontrollmekanism som kan slå vakt om vackra och uppskattade byggnader och platser. Det visar inte minst vår sentida historia som givit oss motorvägar genom innerstaden och rivna 1800-talspalats. Frågan är om stadsmuseet som remissinstans är den kontrollmekanismen. Vikstrand verkar tvärsäker på detta, men riktigt så enkelt är det inte.
Enligt Vikstrand står Stockholm, på grund av förslaget,
"inför en uppenbar risk att förlora många kulturhistorisk intressanta byggnader".
Vikstrand skriver:
"Utredaren Göran Gahm säger till SvD att om SBK tog ett helhetsansvar även för de kulturhistoriska frågorna skulle man slippa en remissvända och därmed skulle planprocessen komma att kortas. Detta är helt fel.Det är nämligen inte bara Stadsmuseet som får yttra sig utan det gör totalt ett tjugotal remissinstanser. Alla har samma tid på sig att behandla ärendet. Därför effektiviseras inte planprocessen för att den kulturhistoriska bedömningen görs inom SBK; däremot kanske byggtiden kortas lite om man kan riva alla befintliga hus i området."
Att riva alla befintliga hus i området är naturligtvis för det mesta, men inte alltid, ett problem.
I artikeln frågar sig Vikstrand vilka konsekvenser förslaget skulle få:
"För det första skulle det leda till en allvarlig urholkning av den demokratiska processen. I en demokrati ska alla intressen i största möjliga mån vägas samman. I och med detta förslag skulle SBK få en alltför stor makt över Stockholms planering."
Att Vikstrand vill behålla stadsmuseets maktposition är förståeligt från hennes synvinkel som konstvetare, samtidigt är det för oss stadsvänner som har läst många planförslag uppenbart att SBK idag knappast har så mycket makt. Planförslag blir regelmässigt nedfilade, anpassade och allt glesare och osynligare för varje remissrunda. Det klassiska scenariot är att stadsbyggnadskontoret står på ena sidan och vill bygga något ganska modest. På andra sidan står stadsmuseet, skönhetsråd, samfundet S:t Erik, ekoparkens vänner, miljöorganisationer (som helt missat att förstå att de ofta skadar miljön genom att motsätta sig förtätning), lokalt motstånd, stadsfientlig lagstiftning, och inte sällan också länsstyrelsen och andra remissinstanser som skall skydda olika former av intressen. Inte med det sagt att SBK:s förslag alltid är bra, men maktfördelningen är kanske inte fullt så stark på SBK:s sida som Vikstrand vill ge intryck av.
Om Vikstrand i sanning oroar sig för demokratifrågorna är det väl snarare befolkningens röst man bör lyssna på, snarare än en samling tyckande experter? Vilka miljöer uppskattar medborgarna, och ser som viktiga att bevara, och vilka miljöer vill man att staden skall ändra på?
Det är lätt att tro att stadsmuseet är en garant för den klassiska vykortsbilden av Stockholm. Ett trivsamt och levande Stockholm, som får utvecklas i samklang med existerande miljöer. Som läsare får du kanske bilder av pittoreska miljöer i gamla stan, eller en stenlagd böljande bakgata på söder med pastellfärgade husfasader mot gatan.
Inget kunde vara mer fel.
Det var länge sedan som stadsmuseet klassade klart alla "klassiska" byggnader i Stockholm. Dessa åtnjuter idag en mycket hög skyddsklassning och det är ytterst sällsynt att sådana byggnader rivs eller förvanskas i någon större grad. Att som byggare ens
föreslå något sådant är förenat med klara risker, som t.ex negativ mediaexponering. Inte heller från stadens sida är man intresserad av en sådan utveckling.
I brist på bättre saker att göra har stadsmuseet således fortsatt framåt i tid och idag klassat i princip allting som är äldre än 25-30 år i både innerstaden och förorterna.
I stadsmuseets
ytterstadsprojekt har man gett sig på att klassificera många av våra förorter utifrån antikvariska aspekter.
Om
Rinkeby kan vi t.ex. läsa:
"Trafiksystemet är på tidstypiskt 1960-talsmanér utformat så att bilister och fotgängare helt skiljs åt. Gångvägarna leds på broar över de nedsänkta bilgatorna. Dessa broar är ett viktigt stadsbildsmotiv utmed Rinkebys gator, och de skulle enligt Igor Dergalin anspela på Venedig med broar och kanaler.
[...]
I planeringen introducerades bandstadsprincipen i Stockholm. Bebyggelsen grupperades i tre parallella öst-västliga bälten, med högre hus i norr, lägre i söder och med ett centralt bälte med centrumfunktioner och gemensamma anläggningar."
Tensta beskrivs bland annat med dessa ord:
"Svenska Bostäders område med loftgångshus utmed Tensta Allé präglas av 1960-talets strävan att skapa monumentala gaturum där rytm, likformighet och massverkan ger karaktären – här kompletterat av den nedsänkta bilgatan och de upphöjda gångbroarna. Även HSB:s stora bostadsområde uppe vid E:18 har en medveten monumentalitet. [...] Husens sparsmakade utformning gör detaljerna desto viktigare för intrycket. Även relativt små förändringar riskerar att få negativa konsekvenser för arkitekturen. Ett exempel på detta är den breda inklädnad i korrugerad plåt som i början av 2000-talet ersatte husens ursprungliga och ytterst smäckra taklister."
I sammanställningen för
Husby kan vi läsa:
"Flera bostadshus har byggts på med en våning vilket har påverkat byggnadernas karaktär i en för de kulturhistoriska värdena negativ riktning."
Vi får också se
"Ett fint exempel på den offentliga konsten i Husby":
Ur ett antikvariskt perspektiv är stadsmuseets bedömningar naturligtvis helt korrekta. Att ett område präglas av enformig arkitektur och gråa fasadfärger, har ödsliga och osäkra gångstråk som många undviker kvällstid, och lider av andra typer av problem som en följd av sin utformning är naturligtvis inte stadsmuseets uppgift att ta ställning till.
Frågan måste därför bli denna: När övertrumfar värdet av en förändring de antikvariska aspekterna? Vad skall vi ta mest hänsyn till; miljön, människors trivsel, trygghet och möjlighet att förbättra sin närmiljö så att den blir trivsammare och tryggare, eller att området måste se ut som det alltid har gjort? Svaret borde vara givet, att måla en grå fasad i en varm kulör eller att tilläggsisolera de energiläckande husen från miljonprogrammets dagar borde vara för staden självklara saker. Inte kan väl de antikvariska aspekterna i sådana fall tillåtas väga över?
Så är det nu tyvärr inte. Yimby
skrev i mars om miljonprogramshus i Bredäng som Svenska Bostäder renoverade. Fönster byts ut och fasaden tilläggsisoleras. Men bara på kortsidorna. Långsidorna får man inte röra:
"- Stadsmuseet säger att det här är ett tidstypiskt miljonprogramsområde, där man inte vill förändra fasadens uttryck. Vi kom överens om att vi fick isolera gavlarna. Så där kan man säga att säga att våra olika mål går isär, säger Lars Skoglund, ombyggnadschef vid Svenska Bostäder."
Här blir alltså bevarandet inte bara ett hot mot en förnyelse och upprustning, det leder dessutom till större miljöpåverkan och högre uppvärmningskostnader, vilket naturligtvis drabbar de boende via hyran.
I maj
skrev vi om Nybohovsbacken, där man i en av bostadsrättföreningarna tagit beslut i god demokratisk ordning att måla om fasaden på ett av husen.
Tre grannar bestämde sig dock för att överklaga bygglovet. Medhåll fick de, såklart, av både skönhetsrådet och stadsmuseet.
Ett annat exempel, lite mer centralt, är Salénhuset mitt i city:
Om detta har stadsmuseet följande att säga:
"Stadsmuseet har 2006-2007 inventerat Salénhuset och grönklassat kvarteret, vilket innebär att byggnaden är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. I värderingen anges att anläggningen utgör en betydelsefull representant för 1970-talets ideal inom stadsbyggandet och har ett samhällshistoriskt värde."
Här väljer dock staden, glädjande nog,
att gå vidare med byggplaner. Varför 70-talskåkar i city får byggas om, men inte i förorten, förtäljer inte historien.
Åter till Vikstrands debattinlägg:
"För det andra är det en uppenbar risk att man kommer att bygga bort Stockholms särart. Stockholm är en stor turiststad. De utländska besökarna kommer för att vi har en mycket vacker stad med relativ homogen bebyggelse som är omgiven av vatten."
Frågan blir naturligtvis, vilken särart är det som Vikstrand avser?
Centralbron?
"Om byggtakten ökar och med den antalet rivningar finns en uppenbar risk att Stockholm bara blir en storstad i mängden. I stället bör man se de befintliga hus som finns i områden som ska förnyas som en tillgång och inte som en belastning."
Vikstrand gör här det så vanliga felet att anta att nybyggnation per automatik måste leda till stora rivningar. Det mesta som byggs i Stockholm nu är i form av förtätningar. Det som trots allt rivs är oftast låga industribaracker i korrugerad plåt och liknande byggnader. Mer robusta konstruktioner kan ofta sparas, och så sker också ofta. I det andra stycket har hon däremot naturligtvis en poäng. Dock måste de befintliga husen naturligtvis vara användbara och kunna fungera i sitt nya sammanhang.
"Man bör inte vara alltför fokuserad på att bygga nytt utan utgå mer från vad som redan finns."
Vikstrand är alltså fil dr i konstvetenskap med inriktning mot 1900-talsarkitektur. Frågan är hur mycket Vikstrand hade haft att doktorera om ifall hennes inställning till staden hade fått råda på 1800-talet? När man bygger ut staden måste man naturligtvis utgå från en helhet. Skapa nya värden, och samtidigt på ett bra sätt införliva de värden som redan finns. Att ensidigt se byggprojekt utifrån vad som redan finns är naturligtvis ingen framkomlig väg.
Vikstrand fortsätter:
"Det gamla gasverksområdet i Hjorthagen är ett bra exempel. Området är fyllt av vackra tegelhus, många ritade av Ferdinand Boberg, en av Sveriges främsta arkitekter. De två gasklockorna skulle bli utmärkta som konserthall respektive museum.Många av de andra husen skulle kunna byggas om till hotell och restauranger. Området skulle kunna bli en verklig kulturmagnet för både regionens invånare och långväga turister.Om man istället river många hus och bygger nya bostäder kommer området att förlora sin själ och bara bli ett bostadsområde i mängden."
Genom att sätta samman tegelhusen och gasklockorna med resonemanget om rivningar försöker sig här Vikstrand på en retorisk fint. Att gasklockorna och tegelbyggnaderna kan komma att rivas. Det är en
halmgubbe. Det finns inga som helst planer på att riva gasklockorna eller de gamla tegelbyggnaderna. Tvärtom. De skall införlivas med den nya bebyggelsen i Hjorthagen och ges nya funktioner. Olika former av kulturverksamheter har nämnts som möjligheter.
Vikstrand avslutar:
"Den tredje anledningen till att Stadsmuseet bör behålla den antikvariska kontrollen över stadens planering är att Klararivningarna under 60- och 70-talen fortfarande är ett oläkt sår för de flesta stockholmare."
Som vi tydligt har påvisat är stadsmuseet knappast någon garant för att vi skall slippa ödslig betongarkitektur. Tvärtom är de en garant för att såren från 60- och 70-talet får fortsätta att vara oläkta.
"Om förslaget att SBK ska få fria händer att själva bestämma vad som kan rivas är risken uppenbar att vi om några år har förlorat så mycket värdefull äldre bebyggelse att vi får ett nytt ”Klaratrauma”.""
Några fria händer skall förvisso SBK inte få, men Vikstrand har här en poäng. Att helt släppa över besluten till byggbolagen och tjänstemän på SBK är knappast en framkomlig väg. Tyvärr fyller inte här heller stadsmuseet någon roll i att skapa en trivsam och omtyckt stad, då de endast ser just till de antikvariska värdena. En grå betongvägg från miljonprogrammet skiljer sig där inte nämnvärt från bebyggelsen i gamla stan. Den organisation som skulle ha potential att ha en sådan roll är naturligtvis skönhetsrådet. Men även de sällar sig tråkigt nog till betongvurmarna. Ett reformerat och demokratiserat skönhetsråd som inte går i stadsmuseets ledband kanske är den framkomliga vägen?
