Blandade intryck från DN-ledare

Karusellen runt slussen fortsätter. Som många säkerligen redan har noterat ska nu förslaget “Ny syn på Slussen” utredas. Det är framförallt en av de centrala aspekterna i förslaget, en nedgrävning av tunnelbanebron mellan gamla stan och slussen, som man nu från stadens sida ska titta närmare på.

Som YIMBY redan tidigare har konstaterat är idén att gräva ner tunnelbanebron förknippad med stora infrastrukturella problem, liksom mycket stora kostnader. Det finns också anledning att ställa sig frågan varför just "ny syn på slussen" nu ska utredas, medan andra förslag, som knutpunkt slussen eller något av de andra alternativ som tagits fram lämnas därhän.

I Svenska Dagbladets artikel kan vi läsa en förklaring:

"- De fem idealisternas förslag har fått mycket uppmärksamhet. Det är utifrån det läget som vi har gett SL i uppdrag att utreda en nedgrävning av tunnelbanan, säger Martin Schröder, handläggare på stadsbyggnadskontoret."

Och så är det nog. En uppmärksamhet som i huvudsak har förts inom Svenska Dagbladet och som är Svenska Dagbladets egen förtjänst då man har drivit vad som närmast kan ses som en kampanj för förslaget, även på nyhetsplats. Det står naturligtvis Svenska Dagbladet fritt att göra så, och förslaget har säkerligen sina positiva poänger, men det ter sig ändå i sammanhanget märkligt att en enskild tidningsreaktion har en så stor makt över stadshuspolitikerna och tjänstemännen.

För att återanknyta till det som YIMBY redan har konstaterat så är inte problemet nedgrävningen i sig, problemet är de enorma kostnader och de stora infrastrukturproblem som blir en följd.

Dagens Nyheters Anders Sundström konstaterar nyktert att slutnotan för att uppföra förslaget "ny syn på slussen" kan klättra uppemot 25 miljarder kronor. En kostnad som dessutom Stockholmarna helt själva får stå för. Är det verkligen något som vi är beredda att lägga på att få en försämrad kollektivtrafiklösning mot idag? (en tunnelbanestation istället för dagens två, gamla stan och slussen). Problemet i diskussionen är således att den utgår från estetik, och att man är beredd att kompromissa med kapacitet och effektivitet av rent estetiska anledningar. Är det inte då bättre att lägga dessa 25 miljarder på en utbyggnad av tunnelbane- och spårvägsnäten i staden?

YIMBY pratar ofta om vikten av att tänka på hur platser och byggnader ser ut, och vilka intryck de ger människorna i staden. Vi kritiserar också ofta modernismens teknokratiska maskintänk där estetik, och människans upplevelse av det uppförda, sällan fick något större utrymme. Men att enbart se till estetik är att göra samma misstag ännu en gång; att bara se på en parameter. God stadsbyggnad karakteriseras av att man lyckas kombinera god funktion med god design.

New York Times uppmärksammade häromdagen Slussen.

Artikeln tar upp saker som de som kramar dagens slussenlösning borde ta till sig:

"But the competition’s greatest value is as a measure of just how far many European governments have come in addressing failed urban policies of the past. The designs all seek to breathe new life into the dead zones created unwittingly by Modernist and postwar planners.
[...]
But the structure began to deteriorate decades ago, partly because of the poor quality of its concrete construction. Most planners regard it as a lesson in everything that was wrong with orthodox Modernism: endless swaths of barren concrete plazas and dank underpasses that seemed to invite midday muggings."

Debatten lär gå vidare. Tiden får utvisa om vi hinner riva slussen, eller om den kommer att riva sig själv.
 

Idag skriver Magnus Orest och Anders Gardebring från YIMBY ett inlägg i slussendebatten  i Svenska Dagbladet:

Slussen är en  fantastisk plats. Land möter insjö och hav, stadsdelar möter varandra, och här strålar bussar, båtar, tåg och människor samman. Slussen är en mötesplats i Stockholms hjärta, en roll som är större än Slussen i sig. Och genom stadens hjärta löper den stora kroppspulsådern, tunnelbanan. Det är viktigt att bevara och stärka den rollen, även om det innebär en lösning som ser annorlunda ut än idag.

Lika viktigt är det att Slussen byggs för alla, och inte ett fåtal. Vi behöver en lösning som är anpassad för dagens och framtidens stockholmare, de människor som av olika anledningar passerar eller uppehåller sig vid Slussen. En del för att njuta av vyerna. Men de flesta för att de använder Slussen som mötes- eller omstigningsplats. För dem behövs bra samband mellan stadsdelarna, i form av broar och stråk. Samband som har tagits med i de officiella förslagen, men som saknas både i dagens lösning och i många av de alternativa förslagen.

Slussen ansågs när den byggdes på 1930-talet vara ett arkitektoniskt mästerverk, och mycket väl anpassad efter sin tids behov. Nu behöver vi en lösning som är anpassad för dagens och framtidens behov, inte gårdagens. Dagens Slussen hanterar inte dåtidens hårda trafik, som nu istället går via Essingeleden, Västerbron och Centralbron. Av den anledningen finns det inga rationella skäl för ett nybyggt bevarande, som Jöran Lindvall föreslår (19/1), att skapa en kopia av en redan överflödig trafikplats i stadens hjärta. Vi behöver en plats för människor.

Idag är Slussen i sämre skick än de flesta inser. Betongen vittrar sönder, och delar av konstruktionen har rasat ner på Saltsjöbanans perrong, lyckligtvis utan att skada någon. Men hur länge kommer vi att ha sådan tur?

Det är viktigt att vi kommer till skott med byggandet av det nya Slussen, så att vi kan ge den gamla konstruktionen ett mer värdigt slut än den sotdöd som annars hotar. Slussen kommer att rasa om ingenting görs. Och det går inte att hejda den utvecklingen med mindre än att hela konstruktionen rivs och ersätts av någonting nytt.

Vi måste påbörja arbetet med det nya Slussen snarast. Oavsett hur vi gör kommer det att medföra flera års byggtid med störningar i trafiken och närmiljön. Men det är det priset vi betalar. Vi har inte längre lyxen att utreda och se över nya förslag i all oändlighet. Vi har inte längre tid att utreda alternativa förslag som ”Ny syn på Slussen” (26/1), vilka bland annat går ut på att tunnelbanan och biltrafiken grävs ner i tunnlar, med oacceptabla störningar i kollektivtrafiken som följd. Varför inte ge sådana idéer en plats i framtida projekt, när Citybanan är klar och situationen vid Slussen inte längre är akut?

Slussen är ett projekt för framtiden. Och framtiden börjar nu.

I går skrev vi om Slussen och de olika debattinlägg i Svenska Dagbladet som kritiserar planerna för nya Slussen. Idag publiceras glädjande nog ett lysande inspel från Lars Marcus och Alexander Ståhle. Lars Marcus och Alexander Ståhle är docent respektive tekn. doktor i stadsbyggnad och är således väl insatta i hur stadens flöden fungerar. Marcus och Ståhle konstaterar, helt korrekt:

"Diskussionen om  Slussens framtid har nu pågått i två årtionden. Trots det lever förhoppningen om att någon därute sitter på en lika genial och förlösande idé som nuvarande Slussen felaktigt betraktats som. Vi tror denna förhoppning saknar fog. Om det finns någon stadsbyggnadsfråga i Stockholm där alla har kunnat komma till tals och där otalet alternativ redovisats är det Slussen"

och fortsätter:

"Faktum är att stora steg har tagits med de senaste två arkitektutredningarna, vilka vi på uppdrag av Stockholms stad har haft möjlighet att följa från nära håll. I den förra utredningsomgången arbetade White och Nyréns med att jämföra effekterna av ett bearbetat klöverblad och ett nytt trafiksystem.

Här blev det tydligt hur ett bevarande av klöverbladslösningen skapade allvarliga begränsningar för stadslivet. Detta beror på att Slussen idag har mycket lite bebyggelse, vilket skapar ett stort glapp mitt i Stockholms innerstad, men också på att platsen är mycket komplicerad att röra sig i och saknar generösa vistelseytor. I förlängningen skapar detta dåliga förutsättningar för folkliv, handel och upplevelsen av trygghet."

Det här sätter fingret just på Slussens problem. Det är inte en plats för människor, det är inte en plats där man vill stanna. Att som Jöran Lindvall gjorde i måndags, kräva en återuppbyggd kopia av dagens slusskonstruktion enkom på grund av en förskönad historisk chimär är att helt missa poängen med Slussen.

"Medan många drömmer om det förlösande Alexanderhugget menar vi att en kunskapsprocess redan ägt rum som steg för steg klargjort allt mer av Slussens inneboende problematik och även fött fram principer för det fortsatta arbetet mot en ny lösning."

YIMBY kan bara instämma. Det är dags att fatta ett beslut nu.

Slussen - Ett världsarv?

Svenska Dagbladet kör sedan en tid tillbaka en debatt kring Slussens framtid (som i huvudsak verkar gå ut på att ytterligare försena processen genom att endast, med ett undantag, ta in inlägg som vill att det skall göras omtag på Slussenprocessen igen).

Något som verkar genomgående bland de flesta debattörer som upplåtits plats i denna debatt är att de är omedvetna om, eller väljer att ignorera, det faktum att Slussens situation är tämligen akut och att Stockholms stad spenderar åtskilliga miljoner årligen bara på att förhindra konstruktionen från att bokstavligen rasa samman (ett resultat av den sjukliga beslutsångesten i frågan). När YIMBY fotograferade vid slussen i våras kunde vi läsa om att det samma dag fallit ner en stor bit söndervittrad betong på Saltsjöbanans perrong. Det är denna realitet vi står med.


Vi kan diskutera till världs ände, men ett beslut måste slutligen tas. Om vi skall diskutera tills alla blir nöjda resulterar det i att inget görs, eftersom det är omöjligt att göra alla nöjda. Vi har olika preferenser och uppskattar olika saker. Här gäller det således för våra politiker i stadshuset att sätta ner foten och fatta ett beslut. Och det snarast.

Ett av de märkligare inläggen har Jöran Lindvall, arkitekt, ledamot av konstakademien och chef för Arkitekturmuseet 1985-1999, stått för. I ett debattinlägg i gårdagens Svenska Dagbladet klamrar Lindvall fast vid den av staden och befolkningen redan förkastade idén om att rekonstruera Slussen.

Jörn Lindvall menar att vi skall riva en på 30-talet uppförd och för dagens behov överdimensionerad planskild motorvägskorsning i gråbetong, byggd för vänstertrafik, som prioriterar biltrafik och skickar ner människorna i trånga och mörka tunnlar i underjorden. Och sedan spendera miljarder på att bygga upp en kopia.

Inte nog med det. Lindvall menar att en återuppbyggd slussen har en potential att bli ett, håll i er nu, världsarv. Pyramiderna i Giza, Taj Mahal, Stonehenge, statyerna på Påskön. Och Slussen.


Slussen är en plats som människor i stor omfattning undviker. De som motsätter sig förändringarna är esteter och konstnärer, medan planerare, politiker och allmänhet vill se en förändring. Snabbt.

Slussen är inte byggd för människor. Slussen är byggd för bilar. Och Slussen var, när den byggdes på 1930-talet, den enda passagen över mälaren för biltrafiken. Då hade Slussen ett existensberättigande, och det fanns ett behov av en sådan lösning. Men nu då, när all trafik som ska förbi staden går via Essingeleden, och övrig trafik inom staden väljer Västerbron? Och när trafiken i öster kanske kommer att gå via en blivande Österled? Vad fyller den nuvarande konstruktionen då för funktion?

Svaret är att den inte fyller någon funktion. Där försvinner det rationella argumentet för ett “nybyggt bevarande”. Det vill säga att vi river Slussen och bygger en identisk kopia.

Och då kan man ju ställa sig frågan om det finns ett värde att “bevara” lösningen av rent estetiska skäl? Är Slussen så “vacker” att den får stå kvar som ett skrymmande monument över kulturelitens hybris, mitt i centrala Stockholm? Hybris just därför att skribenten i SvD tycker att Slussen hör hemma på världsarvslistan.


Även en framtida konstruktion måste underhållas. Så debatten kommer att upprepa sig om några årtionden, när den framtida kopian är på väg att rasa.

Knutpunkten mellan Mälaren, Saltjön, Södermalm och Gamla stan är inte rätt plats för en kopia av en tidigare motorvägskorsning.

Ikväll ordnas debatt hos ABF om förslaget "Ny syn på Slussen". Förslaget har säkerligen sina förtjänster, och sina nackdelar. Precis som de officiella förslagen, Knutpunkt slussen
och förslaget "Stråk Slussen". Det är många viljor och tankar som skall samlas.

Oavsett var vi landar torde de flesta dock kunna vara överens om två saker:
Att ett beslut måste tas snarast och att det är fel väg att upprepa gamla tiders misstag genom att bygga en kopia av dagens Slussenkonstruktion.

Det här är Nybohovsbacken i Stockholm, inte långt från Södermalm (klicka gärna för större bild).
Ett ganska typiskt svenskt modernistiskt planerat område med stora huslängor i betonggrå färg. Att de flesta boende i området inte tycker att betonggrått är världens roligaste "färg" torde vara uppenbart för de flesta.

Sagt och gjort, vi gör något åt det tyckte bostadsrättsföreningen reservoaren i området (huset utmärkt med röd pil). I god ordning sökte föreningen bygglov vilket blev beviljat i augusti 2007. Vid årsskiftet påbörjades arbetet.



Skillnaden blev markant.

Men se det skulle föreningen inte ha gjort. Tre grannar som tyckte att de visste bättre överklagade beslutet. Här skulle det minsann vara betonggrått. I väntan på slutligt beslut har nu ommålningsarbetena stoppats.

I tidningen City kan vi läsa:

"- De skulle ge ett väldigt lyft för området att bryta upp det här sovjetgråa nyanserna. Jag tycker redan att närområdet har blivit trevligare, säger föreningens ordförande Peter Durkfeldt."

Yimby kan inte annat än instämma.

Men grannen Annette Fahlsten, en av anmälarna tycker sig veta bättre:

"- Det handlar om att hålla ihop området som en arkitektonisk helhet så som det en gång var tänkt. I stället för att se på den grå betongen som trist förort tycker jag att man ska se kvaliteterna och vara stolt. Det är viktigt att se årsringarna i en stad."

Exakt vilka "kvaliteter" hos betonggrått det är man skall vara stolt över verkar Annette anta skall vara uppenbart, något som det dock för de flesta knappast är. Varför det är viktigt att se "årsringar" verkar också vara en självklarhet, liksom varför dessa uppenbarligen viktiga årsringar skulle försvinna för att en fasad byter färg. Att referera till hur området var tänkt är ett märkligt sätt att argumentera då områdena idag som bekant inte är vad de var tänkta att vara. De storstilade idéerna om den nya staden för den nya människan visade sig vara utopier som inte fungerade i verkligheten.

Annette:s inställning är en karbonkopia på det som vi brukar få höra från Skönhetsrådet och stadsmuseet, att behålla en betonggrå kulör är viktigare än att skapa trivsel för de som bor i ett område.

Inte oväntat får anmälarna stöd av just skönhetsrådet och stadsmuseet, som har motsatt sig färgvalet.

Skönhetsrådet har bara gott att säga:
"På avstånd ser bebyggelsen på berget snarast ut som en borg. I området framträder dock en trivsam boendemiljö". Stadsmuseet anser att området är "särskilt kulturhistoriskt värdefullt".

Jomenvisst:



Här ser vi återigen ett exempel på skönhetsrådet och stadsmuseets djupt omänskliga agerande där byggnader är viktigare än människor. Där betong är viktigare än hur människor mår.

Peter Durkfeldt säger:
"- Jag håller inte med om deras argument. Jag tycker att det är mer spännande att ha en levande stad, säger han."

Yimby kan bara hålla med. En levande stad som är till för de människor som bor i den, är långt mycket viktigare än ett fåtal elitisters inskränkta syn på staden som ett museum.

Bostadsrättsföreningen Reservoaren har Yimbys fullständiga stöd, och uppenbarligen även Stockholmarnas om man skall tro nätundersökningen på city.se som just nu visar att 91% tycker att huset skall få målas om.

Låt oss hoppas att länsstyrelsen låter det sunda förnuftet vinna över de tre sura grannarna.

I Veckans Södermalmsnytt, Vi i Vasastan och Östermalmsnytt finns artiklar där Leonardo Frithunanthz och Gustav Svärd från Yimby får ge vår syn på Stockholms byggen och stadsutveckling.

I de lokala stadsdelstidningarna i Stockholm är det normalt sett fullt med artiklar om protester mot diverse olika byggen och byggplaner (även i veckans nummer kan tilläggas) och det är kul att de vill visa upp att alla inte har samma konserveringstankar om staden.

Artiklarna kan läsas här:

Södermalmsnytt (sidan 12)
Vi i Vasastan (sidan 4)
Östermalmsnytt (sidan 6).

Dagens Nyheter har idag ett sorgligt bakåtsträvande inlägg på ledarsidan. Att både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters ledarsidor för länge sedan tog ställning på bevarandefundamentalisternas sida visste vi naturligtvis redan men sällan har det varit så tydligt som nu. Till Dagens Nyheters pluskonto skall dock sägas att de till skillnad från Svenska Dagbladet numera klarar av att vara hyfsat nyanserade på nyhetsplats.

Rubriken på artikeln är "Rädda Stadsbiblioteket". Det är i sig en intressant rubrik då ingen såvitt jag vet har föreslagit att Asplunds rotunda skall rivas. Istället är det stadsbibliotekets omgivningar som skall "räddas".

DN skriver:
"Om det vinnande förslaget i arkitekttävlingen blir verklighet skulle det snabbt förändra helhetsmiljön kring biblioteket. Asplunds verk skulle från Odenplan bli skymt av en avlång glasbyggnad som arkitektoniskt inte kan mäta sig med det nuvarande biblioteket."

Att den nu föreslagna byggnaden inte kan mäta sig med Asplunds bibliotek håller jag fullständigt med om. Det som föreslagits är ett i mitt tycke ytterst konventionellt skivhus utkastat på en gräsmatta i sann förortsanda. Tyvärr är det inte arkitekturen i sig som kärnan i Dagens Nyheters kritik vänder sig mot, utan i att något överhuvudtaget skall byggas eller förändras i Stockholm. Diskussionen om att Asplunds byggnad inte längre skulle synas från Odenplan känns ganska oviktig. Städer förändras alltid, hur viktigt är det för dess invåndare på hur långt avstånd en viss byggnad kan ses? Mig veterligen brukar det inte stå stora skaror av människor på Odenplan och konstatera hur fantastiskt det är att man kan se stadsbiblioteket just därifrån.

DN nöjer sig dock inte att kritisera stadsbiblioteket utan slår vilt omkring sig. Badringen får sig naturligtvis en släng av sleven. Detta trots att det på DN:s hemsida visade sig att hela 40% av läsarna var för badringen, trots den rena hatkampanj som drevs på ledar- och nyhetsplats hos både DN och SvD. Kritiken mot badringen baserar sig på att Riddarfjärdens utseende skulla ha förändrats. Jo, nybyggen tenderar att göra det. Men om det nu är placeringen DN ogillar, varför inte föreslå en alternativ placering istället? Att de inte gör det visar återigen på att det inte handlar om sakfrågan om badring på riddarfjärden eller inte, utan om att ingenting får förändras.

Dn fortsätter med att kritisera Stockholm Waterfront, den kontors- och kongressbyggnad som förhoppningsvis kan hjälpa till att upplösa det formligen urbana svarta hål som utrymmet mellan City och Kungsholmen tidigare har bestått av.

"Det är förmodligen redan för sent att rädda Stockholms stadshus från det väldiga hotell- och konferenskomplex som kommer att uppföras på Klarabergspostens tomt och därmed rycka sönder proportionerna mellan Stadshuset och dess omgivning. Precis som med Riddarfjärden visas föga respekt för Ragnar Östbergs majestätiska byggnad."

DN:s ledarsida verkar här på fullt allvar mena att den allt annat än levande och trivsamma plats som Klarabergspostens fyrkantiga och intetsägande 80-talskloss utgjorde är bättre än en hotell- och kongressanläggning. Återigen argumenteras det utifrån att man måste ta "hänsyn" till befintlig bebyggelse genom att det nya som byggs inte får synas, utan att för en sekund reflektera över att den byggnad som skall få synas, stadshuset, är just ett resultat av att man byggde något som fick synas... Det är lätt att glömma att Stadshuset fick utstå mycket kritik när det byggdes, kritik som är mycket lik den kritik som idag ses mot byggnadsprojekt som får synas.
Att kalla den av bevarandefundamentalisterna nerfilade hotell- och kongressansläggningen, där man på extremt attraktiv mark år 2008 uppför en futtig 11-våningsbyggnad, för "väldig" ter sig närmast skrattretande.

Nöjer sig DN med detta? Nej. För att göra sin bevarandemarinad komplett kritiseras också naturligtvis bygget vid Norra Bantorget. Hotellet Clarion Sign, som äntligen skapat liv i det ingemansland som platsen tidigare utgjorde:

"Tidsandan gör det åter möjligt för cityarkitekturen att bre ut sig, exempelvis på Norra Bantorget med en klumpig hotellkoloss."

Att kalla den arkitektoniskt intressanta byggnaden som utgör Clarion Sign för en "klumpig koloss" och samtidigt försvara Klarabergsposten är onekligen ganska magstarkt. Hade DN varit nöjda om ett intetsägande nyfunkishus eller en sekelskiftespastisch byggts på platsen, eller var det bättre som det var, en död plats mitt i staden? Att "cityarkitektur" får bre ut sig är naturligtvis alldeles utmärkt. Även innerstaden behöver utvecklas och vitaliseras. Framförallt behöver den växa.

"Det är i detta sammanhang som idéerna för Riddarfjärden, Stadshuset och Stadsbiblioteket ska ses. De är en del av den felaktiga tron att Stockholms innerstad måste begåvas med nya landmärken som övertrumfar de platser och byggnader vi lärt oss att uppskatta mest."

Återigen gör sig "färdigt"-argumentet påmint. Staden är klar. Att bygga nytt i staden handlar inte om att skapa "landmärken". Att bygga nytt i staden är en återgång till en normalitet. Ja, vi har "lärt" oss att uppskatta dessa byggnader. Varför skulle vi då inte kunna "lära" oss att uppskatta nya?

"Svagheterna finns i city och bortom tullarna, i det miljonprogram som frikopplade boendet från staden. Det är strukturen och formen i dessa efterkrigstidsprojekt som ligger bakom den vantrivsel som många upplever. Att höja dessa områdens attraktivitet är en central politisk uppgift."

Var finns motsättningen? Att problemet i förorten behöver åtgärdas innebär väl inte för den skull att innerstaden är färdig? Är det månne så att DN:s ledarredaktion tycker att det är jobbigt med ett bygge runt knuten? Bättre då att man i förorten får utstå detta? För övrigt finns ju både Clarion Sign och den nya hotell-och kongressbyggnaden just i city så vad menas egentligen?

"Något liknande behov finns knappast för husen på malmarna. De ska inte rivas eller byggas om i stor skala eftersom de uppskattas för sina klassiska ideal."

Gamla klara postterminal kan knappast räknas till "husen på malmarna". Några rivningar av de husen är knappast aktuella i någon stor grad, något som naturligtvis också DN:s ledarreaktion är fullt medvetna om. Tyvärr är det vanligt att nybyggnation jämförs med rivningar i debatten.

Naturligtvis kan DN:s ledare inte undvika att nämna klararivningarna, detta trötta, uttjatade och på dagens situation fullständigt irrelevanta argument. Men det visar ju om inget annat att DN:s ledare inte har några egentliga argument.

"Besökare från hela världen slås av Stockholms unika skönhet - de beklagar inte avsaknaden av spektakulära lösningar från det senaste kvartsseklet. Stadsbiblioteket måste skyddas mot de arkitekter och politiker som lider av sensationssjuka."

Här blir iaf jag nästintill mörkrädd. DN erkänner utan omsvep att inget intressant har byggts de senaste 25 åren (själv skulle jag sträcka mig till hela efterkrigstiden med undantaget Globen och möjligen något mer) och att man tycker detta är bra! Staden har fyllts av tråkiga och intetsägande klossar som dödar stadens urbanitet och blandning. Detta tycker man är bra! Att kalla det som nu byggs för "sensationssjuka" visar återigen att DN inte har en aning om vad de pratar om. Jag föreslår att DN:s ledarredaktion besöker någon utländsk stad och ser vad som byggs där och sedan jämför det med de fjuttiga byggplaner som idag finns i Stockholm, trots det enorma tryck som finns på nya och berikande stadsmiljöer.

För övrigt kan jag meddela att besökare från hela världen inte alls nödvändigtvis slås av Stockholms unika skönhet. Denna "skönhet" är begränsad till ett fåtal platser, de platser man ser på vykort. Dessa platser finns det idag inga större byggplaner för. Jag har personligen fått frågor som "Jag trodde att Stockholm inte var med i andra världskriget" när man passerar 60-80-talsklossar i staden eller "Varför finns det inga höga byggnader?". Besökare gillar gamla stan för dess värden, men andra delar av staden undrar de varför inget har hänt i. De frågar sig varför allt ser så tråkigt och alldagligt ut. Stockholm är inte fullt så unikt och fantastiskt som DN:s ledarredaktion (och ofta även dess invåndare) gärna vill tro.

Läs också dessa utmärkta inlägg.