YIMBY lämnar in yttrande om Skärholmen - Kv Konduktören, del av Sätra 2:1.

Illustration av byggnadsvolymer sedda söderifrån på Ålgrytevägen. Illustration OWC Arkitekter

I Bredäng finns ett  förslag på förtätning medels 125 lägenheter. Att det byggs är naturligtvis någonting som är positivt, men det handlar tyvärr, som så ofta, om en icke-urban förtätning, något som går i direkt strid med Stockholms stads egen översiktsplan promenadstaden. I just det här fallet kan en ovanligt påtagligt skillnad mellan det rödgröna och det borgerliga blocket utläsas.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

I och med planerna på att bygga några intressanta (men tyvärr urbant fattiga) och höga flerbostadshus (16-17 våningar) i Bredäng och att det var några som hade protesterat mot planerna och kallat det för ”en katastrof”, ”bygg inte här”, "Gräsplättarna behövs verkligen" eller "Folk promenerar där och har picknick" så beslöt jag mig för att fortsätta vandringen från i vintras. Då var sista anhalten Mälarhöjden och nästa station i riktning söderut heter, just ja, Bredäng.

Som tur var hade jag vädret på min sida den här gången till skillnad från vinterblåsten senast då det begav sig. Jag kom till Bredäng tidigt på kvällen, det var fortfarande ganska varmt och solen sken så starkt så att man emellanåt fick kisa kraftigt. Med tanke på att det var så fint väder tänkte jag att det skulle finnas många barn utomhus. Barn som kanske skulle befinna sig på den stora gräsplätten och leka av sig, det är trots allt sommarlov och de har en stor gräsplätt.

Nix.



Det ni ser framför er är den stora gräsplätten där man planerar att bygga husen. Den är ganska stor som ni kan se och den ligger framför ett högt flerbostadshus som ni snart kommer att se.

Jag står nu på perrongen till tunnelbanestationen som ligger på en viadukt över Bredängs Allé och utmed Stora Sällskapets Väg.

Jag beslöt mig för att ta mig ned till gräsplätten. Följ med mig på min vandring dit.




För att komma hit till gångvägen som går längs med Bredängs Allé måste man först korsa en ganska stor parkeringsplats och nämnda allé. Närmaste övergångsställen ligger 200 m nedåt vägen eller 100 m uppåt på andra sidan viadukten (bakom min rygg). Till höger skymtar gräsplätten.

Ok, då får jag väl ta mig ned…




Jag i färd med att ta mig ned. Där syns gräsplättens mittpunkt där hålvägarna korsar varandra.




Gräsplättens mittpunkt som utnyttjas väldigt väl som ”rekreationsområde”, man undrar till vilken rekreation… Ja, det är skräp som ni kan se.




Vy mot norr och tunnelbaneviadukten från gräsplätten. Ja, det är skräp än en gång och nu här strax till vänster. Var är alla människorna? Var är alla som säger sig nyttja den som rekreationsområde? Var är de som värnar om gräsplätten? Var är de lekande barnen? Var är fotbollarna? Var är picknick-korgarna? Det här är en väldigt behaglig sommarkväll den 1 juli 2008!




Samma riktning. Här kan man se gångvägen som går under viadukten.




Vy mot öster och Bredängs Centrum.




Vy mot söder.




Vy mot väster.




Busshållplatsen, i bakgrunden syns centrumbyggnaden med den nya skyltningen




Bredängs Centrum bild #1




Bredängs Centrum bild #2




Bredängs Centrum bild #3




Bredängs Allé under tunnelbaneviadukten.




Norra delen av Bredäng sedd från perrongen.


De boende har här tillgång till en stor gräsmatta, men den nyttjas inte (trots att vissa påstår det). Inte ens under en behaglig högsommardag med strålande sol. Var finner vi människorna? I Centrum. I "betongen". I de förhållandevis urbana ytor som vissa menar är "farligt", "tråkigt" eller en "katastrof" när de ställs mot den outnyttjade gräsmattan. Varför är människorna där? För att det finns något att göra. Det finns ett syfte. Människor passerar, det finns butiker och caféer.
Gräsmattor finns det hur många som helst av i Bredäng. De flesta lika outnyttjade som denna.

I Bredäng finns planer på att bygga två stycken höghus på 15-17 våningar nära tunnelbanestationen.

Bredäng domineras idag av skivhus på 8-9 våningar uppförda på 60-talet i typisk modernistisk stil.
De nya byggnaderna ser arkitektoniskt ganska intressanta ut och kan bli en intressant och välbehövlig brytning mot den monotona arkitektur som idag finns i området:


Byggnaderna planeras att uppföras nära tunnelbanestationen, vilket är utmärkt ur trafiksynpunkt:



Men detta innebär naturligtvis en förändring, vilket inte oväntat orsakar protester från närboende. Lokaltidningen Södra Sidan har tagit upp detta och trycker i sitt senaste nummer en helt okritisk artikel på sidan två med den något roande rubriken "Skyskrapor möter motstånd".

Först får Gunnar Nordfeldt, vd och delägare i Byggvesta Bredäng AB, komma till tals och menar att man måste bygga högre för att få ekonomi i projektet. Målet med de nya bostäderna verkar vara att kunna hålla hyrorna nere något, vilket är minst sagt välbehövligt och lovvärt i nyproduktion i Stockholm.

Per Olgarsson, byggnadsantikvarie på Stockholms stadsmuseum, tycker däremot (utan att ens ha studerat planerna) att byggprojektet låter "problematiskt" och motiverar sitt ställningstagande såhär:

"Hela bostadsområdet byggdes i ett svep och allt är genomtänkt med balansen mellan gröna områden och bostadshusen, höjden på husen och terrängen. Själva husen är placerade med visst avstånd för att släppa in ljus och luft. Två 15-våningarshus mitt i centrum kan förstöra balansen."

Och här finns ju problemet. Hela bostadsområdet byggdes i ett svep. Helt fräckt räknade dåtidens stadsplanerare med att de kunde planera det perfekta bostadsområdet, som aldrig skulle ha behov av förändring.

De hade fel.

Uppgiften våra stadsplanerare har idag är att fundera på hur dessa misstag kan rättas till istället för att krampaktigt hålla sig kvar vid en modell som visade sig inte fungera. Hur omvandlar vi monotona och osäkra sovstäder till dynamiska och levande stadsdelar fulla av liv?

Per Olgarsson ges också utrymme i artikeln att påtala att han tycker att området är intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Med tanke på att Per Olgarsson är just byggnadsantikvarie så är det knappast så märkligt, frågan är hur stor relevans vi skall låta kulturhistoriska värderingar på hela områden utgöra när vi planerar för en massiv inflyttning av människor. Att skydda enskilda byggnader kan ofta vara relevant. Att lägga ostkupa över hela områden verkar mindre lyckat och är ur miljösynpunkt dessutom djupt olyckligt. Här finns väl utbyggd spårburen infrastruktur, låt oss använda den!

"- Bredäng har en tidstypisk karaktär från 60-talet som är värdefullt och som vi måste vara rädda om."

Här ges Per Olgarsson tolkningsföreträde. Vem är "vi"? Och varför måste gräsplätten invid stationen fortsätta att vara just en gräsplätt? Ingen har föreslagit ombyggnad eller rivning av befintliga byggnader, det handlar om ett nybygge vid tunnelbanestationen, invid byggnader som redan idag avviker från skivhusarkitekturen i övriga området. Varför blir dessa nya hus ett problem, medan de som redan finns, men avviker, inte är det?

Fyra personer i området har blivit tillfrågade om vad de tycker om planerna. En av de svarande säger:

"Bygg gärna bostäder om det behövs men inte där. Jag har bott här i 35 år och gräsplanen har alltid funnits. Folk promenerar där och har picknick. De ska inte förstöra den."

Bygg gärna bostäder, men inte just här... Känns det igen?
Att man har bott länge på en plats har naturligtvis ingen som helst relevans som sakargument. Picknickytor är det inte heller ont om i området.

En annan säger:

"Det är katastrof. Gräsplättarna behövs verkligen. Här kan man andas. Varför måste de bygga just här? Det är redan för många hus."

Katastrof. Superlativ är inte ovanligt när det protesteras mot planerade projekt. Superlativ är  dock i sig inte ett argument. För många hus klagas det också på samt att man inte längre kommer att kunna "andas" om det nya huset byggs (ett fullkomligt absurt påstående naturligtvis, vilket vi snart skall se).

En tredje röst:

"Vårt hus kommer att skymmas av höghuset. Det är redan tättbebyggt. Det är inte bra att folk bor så tätt inpå varandra. Fast man förstår att bostäder behövs."

Här är det inte bra att bo "tätt" inpå varandra. Någon motivering till detta påstående ges inte. Forskning pekar snarare på motsatsen. Människan är ett socialt djur som vill interagera med andra människor. Det finns en anledning till att isoleringen används som straffåtgärd i fängelser.
Slutligen läggs ett "fast man förstår att bostäder behövs" till. Men inte just här...

Och slutligen en fjärde:

"Jag är lite kluven. Det är egentligen ett smart att förse människor med bostäder genom att bygga på oanvänd mark. Men grönområdet blir mindre och det är synd."

Det blir här väldigt tydligt hur irrelevant argumentation kring "minskade grönytor" här verkligen är:
(Bilden är klickbar)



Forskning visar att boende i modernistiskt planerade områden upplever sig ha mindre tillgång till grönområden än boende i stadsmiljöer. Någonting är det uppenbarligen som inte fungerar med den här planeringen när de boende trots en av grönt dominerad flygbild över området klagar på för lite grönt, medan boende i täta stadsmiljöer i mycket mindre utsträckning gör detsamma.

Ett problem med planen för det nya husen är att de lever vidare i den modernistiska planeringen. För där har faktiskt Per Olgarsson på stadsmuséet rätt. Om vi bara förtätar med fler hus med samma planering som redan finns i området blir det inte bra, och vi får också dessa ryggmärgsreaktioner från närboende. Vi behöver istället tillföra nya värden till områden som dessa. Nya värden som också de redan boende har nytta av. Varför inte bygga ett underjordiskt garage vid den horribla parkeringen precis intill tunnelbanestationen och där istället placera ett med urbana byggnader omgärdat torg? Med de nya höghusen på andra sidan upplyfta mot gatan, istället för utkastade på gräsmattan som ytterligare en solitär, och med lokalytor i bottenplanet, kan det bli en intressant och mycket bra utveckling för området. Genomfartsvägen (som heter Bredängs allé) blir också plötsligt en stadsgata. Allé kommer från franskans aller. Att gå. Inte många vill idag gå längsmed Bredängs allé. Målet borde vara att omvandla "allén" till just en allé, omgärdad av stadsmässighet som får lyfta områdets urbana värden.

Vi kan inte förtäta "färdiga" områden med mer av det som de är färdiga med.