Absurda bullerregler hotar bostäder i Mariehäll

Trafikbuller är något vi måste handskas med och ta hänsyn till i utformandet av våra städer – vare sig vi vill eller inte. Två forskare från Chalmers i Göteborg har under de senaste åren utvärderat några olika åtgärder för att minska trafikbuller i stadsmiljö. I min tolkning spelar deras resultat Yimby väl i händerna.
 
Linnégatan i Göteborg är en av de miljöer forskarna utgått ifrån i sina undersökningar.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

En av årets hittills bästa artiklar publicerades häromdagen i SvD Kultur, och handlar om hur vi anpassar vårt samhälle efter bilen, och inte efter människor.

De negativa kommentarerna låter inte vänta på sig. Direkt dyker det upp både artikelkommentarer och blogginlägg från bilister som medvetet eller omedvetet lyckats missförstå artikeln, och får den till att handla om att det är fel på bilen i sig.

Personligen har jag väldigt svårt att hitta energi att bemöta den typen av kritik, eftersom det ofta känns som om det handlar om någon religiös sekt. Vissa kommentarer och inlägg är hyfsat sakliga, och ifrågasätter statens och samhällets rätt att avgöra om vi ska få ha bil eller ej. Ofta utifrån ett frihets- och valfrihetsperspektiv. Sedan har vi de osakliga inläggen av mindre begåvad karaktär. Sådant är inte ens värt att vare sig bemöta eller kritisera.

Men både de sakliga och de osakliga missar problemets kärna: Att vi envisas med att bygga ett samhälle där man måste ha bil för att livet ska fungera. Samtidigt har de rätt i att det handlar om valfrihet. Och ändå fel. För ofta har man inte något val i den frågan, utan är mer eller mindre tvungen att ha bil, eftersom den inte går att välja bort.

Vari ligger valfriheten i den situationen?

Jag hör själv till kategorin som föredrar en bilfri livsstil. Och jag hör till de privilegierade som faktiskt kan unna mig en sådan, eftersom jag bor ganska centralt. Jag bor i Årsta, ganska nära Gullmarsplan. Här är kollektivtrafiken väl utbyggd med bussar, tunnelbana, spårvagn och pendeltåg. Och jag har det mesta inom gång- eller cykelavstånd. Det tar några minuter att gå till närmaste ICA-butik. Jag gillar bilar, men ser dem främst som dyra leksaker som man kan ha väldigt kul med, men opraktiska som dagliga transportmedel.

Men jag hör till en minoritet. Stockholm, som är landets och Nordens största stad, består av en oproportionerligt liten del stad, men mycket förort. Och mycket tom yta. Den strukturen tvingar fram ett bilberoende. Jag har turen att bo i ett av stadens mer urbana områden. Men gör man inte det måste man ha bil för att få livskvalitet. Den som bor en bit utanför staden har oftast dåligt utbyggd kollektivtrafik, med dålig täckning och låg turtäthet som tvingar folk att dela in dygnet i 30-minutersperioder. Och som grädde på moset blir resorna ofta långa, eftersom ungarnas dagis sällan ligger vägg i vägg med stormarknaden som inte heller ligger vägg i vägg med rinken där de äldre ungarna spelar hockey.

Den logistiken klarar man inte utan bil.

Och det är den strukturen som är problemet. Ett stort problem. Det har ingenting med bilhat att göra. Men det är en stads- och samhällstruktur som blir ett problem för många människor, eftersom bilen blir en förutsättning för att livet ska fungera, och alla kan faktiskt inte ha egen bil. Inga rationella skäl finns bakom den utvecklingen.

Lösningen är att bygga mer stad. Tät stad. Stad där man kan cykla, promenera och åka kollektivt i sin vardag.

Det främsta hindret för detta är att det finns många underliga normer och lagar som styr hur våra städer får utformas. Bullernormer är ett exempel. De säger att man inte får bygga hus i direkt anslutning till gatan, eftersom biltrafiken anses medföra för mycket buller. Detta ger effekten att staden blir ännu mer utspridd, vilket innebär ett ännu större bilbereoende. Och ja, det ger ju naturligtvis ännu mer buller i slutändan. Och som om vi inte hade problem nog så vill nu Socialdemokraterna i Stockholm ändra den nu rådande bullernormen, och sänka den från 55 till 50 decibel. Vilket tvingar fram ännu mer gleshet, och ännu mer bilberoende. Jättebra initiativ ur miljösynvinkel, eller hur?

Så, vi vet vad problemet är. Vi diskuterar problemet i all oändlighet. Men vi gör ingenting. Eller, de som kan påverka gör ingenting.

Visst kan man se det som en mänsklig rättighet att få ha bil. Men märkligt nog är det sällan någon som frågar sig om det inte även är en rättighet att kunna välja bort bilen, i alla fall som dagligt transportmedel? Bilen har funnits i ett sekel, ungefär. Ändå har vi klarat oss fint i tusentals år.

Varför kan vi inte helt sonika börja bygga städer för alla? Med tät promenadstad för de som vill kunna promenera eller åka kollektivt i sin vardag, och glesa förorter för de som vill ha bil? De senaste decenniernas stadsutveckling (eller stadsAVveckling är kanske en mer passande benämning) har uteslutande fokuserat på den senare gruppens behov och intressen, men helt åsidosatt den första gruppen. Därför är bostadspriserna i innerstäderna så mycket högre än i förorterna, det handlar ju om tillgång och efterfrågan.

Sluta prata, och vänd den här utvecklingen.

Om jag är glad hör jag ljud från omgivningen. Om jag är irriterad hör jag buller. Kan det vara så enkelt? Eller finns det verkligen en entydig gräns för vad som anses vara buller i enlighet med miljöbalkens regler? Ryktet kring varje människas rättighet att kunna sova med öppet fönster mot gård stämmer faktiskt till viss del.

Buller i bostäder och från industrier regleras i miljöbalken. Det anges bland annat att en bostad ska ge ”betryggande skydd mot buller” och att fastighetsägaren och verksamhetsutövaren tvingas till att vidta åtgärder om det finns risk för att olägenheter för människors hälsa eller miljön uppstår. För bostäder gäller 50 decibel dagtid, 45 decibel kvällstid och helst cirka 40 decibel nattetid. I områden för fritidsbebyggelse gäller 40 decibel dagtid, 35 decibel kvällstid och cirka 35b decibel nattetid. Skulle dagens bullerregler varit gällande för 50 år sedan skulle bostäder inte fått byggas i storstaden.

Men vad som uppfattas som buller är i högsta grad subjektivt. Och frågan är om skillnaden mellan ljud och buller sitter i den hörandes uppfattning och humör? Eller om det helt enkelt har blivit populärt att kräva åtgärder mot all form av ljud. Bullerplank och treglasfönster har flyttat in i var mans vokabulär.

Vardagslivet har blivit allt ljudligare med hjälp av ny avancerad teknik i bland annat TV- och stereoanläggningar och grannbuller brukar vara ett kärt samtalsämne i trappuppgångarna. Den som äger en bostadsrätt är enligt lag skyldig att "bevara sundhet, ordning och skick inom eller utanför huset" och den som bor i hyresrätt måste också följa lagen. Hyresgästerna ska se till att de inte utsätter sina grannar för oväsen eller andra störningar.

Antalet människor som störs av buller från närliggande bilvägar, flygplatser, ombyggnationer i huset och fläkt- och kylanläggningar har ökat markant över åren. Problemet är att allt fler överklagande hindrar storstäder från att växa och utvecklas.

Även förskolebarn i horder kan upplevas som buller för den äldre damen som försöker bota huvudvärken liggandes på en filt i gröngräset i närheten av förskolan. Några veckor senare träffar den äldre damen dessutom andra sympatiskt upprörda damer på samrådsmötet som hålls inför byggandet av en ny förskola i närheten. Tillsammans står de enade på namnunderskrifter mot bullret och överklagar bygglovet.

I ett modernt samhälle kanske det är dags att tänka om kring bullerreglerna. Bullernormerna påverkar idag prismekanismer och den enskilde individen bör själv göra avvägningar mellan att bosätta sig i en storstad eller på landsbygden. En stad måste få växa och utvecklas och miljöbalkens bullerregler hämmar idag utvecklingen.