Det var en gång, för ungefär hundra år sedan, ett land där trångboddhet, mörker och sjukdom regerade de industrialiserade städerna. De fattiga, industriarbetarna, var de som värst drabbades, då de hostande trängdes i städernas centrala delar, och de kunde skatta sig lyckliga om de någon gång kunde fly ifrån fabrikernas rök för att få lite solljus i ansiktet. Urbaniseringen innebar uppenbara problem. Som en reaktion mot detta introducerades de funktionalistiska idéerna som skulle skingra mörkret och röken och ge hela folket drägliga boendemiljöer i glänsande nya förorter. Äldre generationer ger än idag uttryck för en viss aversion mot
staden och drar en lättad suck när de minns utbyggnaden av förortens större, ljusare bostäder.
Såhär hundra år senare har en hel del hänt. Solljus och avskildhet är inte längre de bästa preventionerna mot sjukdomar som tuberkulos. Ett miljonprogram har genomförts, städerna splittrats och massbilismen introducerats. Ambitionerna om att höja boendestandarden lyckades, trångboddheten minskade. Samtidigt står miljonprogrammets förorter till viss del tomma och de som bor där flyttar oftast så snart de bara kan därifrån. Det pågår just nu en flykt tillbaka till staden.
Kuriöst nog så är det mesta som byggs än idag utformat till stor del utefter funktionalismens idéer om solvinklar, gleshet och separatism. Kravet på tillgång till direkt solljus i alla bostäder lever inte bara kvar, det finns även ambitioner om att skärpa det. Varför? Det råder nog inte så många tvivel om att en bostad med bra solförhållanden är lättare att sälja än en bostad med sämre solförhållanden (om alla andra faktorer är lika, vilket de aldrig är), men hur ligger det till med tanken om att direkt solljus är nödvändigt för hälsan hos de boende?
» Klicka här för att läsa resten av inlägget
