Gör Norra Bantorget till en av Stockholms mest attraktiva knutpunkter

I fredags skickade nätverket YIMBY en replik till tidningen City som svar på den krönika som publicerades i City i förra veckan. Idag (måndag) är en replik införd, men repliken är inte fullt ut skriven av oss.

Så här ligger det till:

Den replik som vi skickade besvarades via mail med att den var för lång. Detta är vanligt då utrymmet i tidningar är knappt. Vi ombades att förkorta texten, och att skicka in en ny version "under dagen" om den skulle komma med i måndagens tidning. Under tidig kväll på fredagen skickade vi iväg vår nya kortare version, och räknade på grund av den sena textleveransen med att repliken istället skulle komma med i onsdagens tidning.

Så blev dock inte fallet. City har istället använt sig av den längre version som vi först skickade in, och har själva valt ut delar av den, stuvat om i texten, och ändrat vissa formuleringar. Vi blev aldrig tillfrågade om huruvida denna text var okej med oss. Att man publicerar en text som ser ut att vara från oss, fast den är omredigerad av tidningen, är ganska förvånande. En replik är inte en journalistisk produkt utan just en replik.

Vi är naturligtvis glada för att City vill låta oss replikera, men ställer oss frågande till förfarandet. En replik är kort, och utrymmet att utveckla sina resonemang mycket begränsat. Därför är det också viktigt att det blir rätt.

Följande är den förkortade replik som vi skickade in till City i fredags kväll, som inte kom med i tidningen, men som är den som vi står bakom:

"Det sägs att staden skulle förstöras om skyskrapor stack upp över kyrktornen.
Men de planeras inte i Gamla Stan, utan i områden som Värtan & Liljeholmen.

Manhattan & La Defense tas upp som naturliga skyskrapeplatser.
I Stockholm byggdes Europas första skyskrapor, Kungstornen, 1925.
Är 60-talets La Defense naturligare?

Arkitektur handlar inte om ekonomiska system.
Moskvauniversitetets 240 meter är knappast "ohejdad kapitalism".
Samtidigt är många av husen i New York just sådan.

Det går att planera bra & dåligt, vackert & fult, högt & lågt.
Det är argument mot dålig planering & arkitektur, inte skyskrapor.

Ibland bär sig höga hus, ibland inte.
Ibland är marken dyr. På attraktiva lägen kan man ta mer betalt. Höga hus är också en attraktivitet i sig själva.
Stockholm tar betalt för byggd yta, inte använd mark. Det är inte husens fel.

Det går att bygga högt utan att det blir blåsigt.
"Skuggiga" Gamla Stan är omåttligt populärt.

Höghus skapar bättre underlag för kollektivtrafik.
Problemet är att trafiken i stad och villaområde planeras likadant.
I innerstaden äger cirka 45% av hushållen bil. På Manhattan färre än 25%.
I Stockholm byggs det nytt för 110% bilägande. Är det konstigt att vi får problem?"

Ett långt svar som vi lade upp på yimby.se under fredagen hittas här.

I dagens City (papperstidningen) finns en krönika till av David Grossman, där han fortsätter att utveckla sitt resonemang. (Se PDF här, sidan 10). Tyvärr blir det här fortsatt uppenbart att Grossman inte förstår vad det handlar om.

Grossman skriver:
"Anders Gardebring i Yimby skriver att man kan bygga högt kostnadseffektivt, utan att det skapar miljöproblem och dessutom med god stadsplanering. Det går kanske, även om den expertis jag talat med pekar på många svårigheter"

Detta påstående ter sig märkligt. Menar alltså David Grossman, och den expertis han talat med, att samtliga skyskrapor i hela världen har gått med förlust? Och menar David Grossman, och experterna, att Manhattan inte existerar (det finns naturligtvis fler exempel)? Exakt på vilket sätt är Manhattan inte en miljövänlig miljö, med 72% användning av kollektivtrafik, och mindre än 25% bilinnehav? Det är siffror som Stockholm bara kan drömma om.

Tyckande utan fakta är just det, tyckande. Om våra experter tycker att det är för svårt att göra det som kan göras i tusentals andra städer på jorden, så säger det mer om experterna, än om möjligheten att bygga högt.

"Skulle förutsättningarna varit bättre hade vi säkert redan sett fler skyskrapor i Stockholm."

Det är inte alls omöjligt. Förutsättningarna som behöver förbättras handlar om att utforma lagstiftning som underlättar för tätt och miljöeffektivt byggande, och inte som idag försvårar det. Detta handlar naturligtvis inte bara om höga hus, utan om stadsbyggnade i allmänhet.

"Höga planer är för det mesta bara pr utan ambition att bygga – som Gert Wingårdhs 200 meter höga skrapa på Telefonplan."

Visst är det så. Det är dock ingen kritik mot skyskrapor som sådana, utan avspeglar mer det ganska risiga arkitektur- och stadsbyggnadsklimat som råder i Stockholm.

"Men oberoende av teknik eller ekonomi så handlar det till syvende å sist om vilket uttryck vi vill att Stockholm ska ge, och min åsikt är att det numera går inflation i skyskrapor och att den tappat sin charm."

Vilken typ av arkitektur man uppskattar och vilken typ av stadsbyggnad man uppskattar är subjektivt. Det handlar inte om vad som är "charmigt" utan hur vi vill bygga staden.

"Tävlan om att bygga sig upp över molnen är mest ”grabbiga” uttryck för makt och ofantlig rikedom. Vill vi sätta Stockholm på kartan gör vi det inte med en ”fjuttig” 40-våningskåk i Värtan eller vid Centralstation. Det gör vi med ny spännande ekologiskt anpassad arkitektur."

Skyskrapor blir vad man gör dem till. Vill man se dem som förtryckande makt gör man det. Vill man se dem som spännande gör man det. Vill man se dem som befriande och visionära gör man det.

Synen på staden, på arkitektur och på byggnader är subjektiv.

Här visar tyvärr Grossman återigen att han inte har förstått vad diskussionen, i alla fall från YIMBY:s håll, handlar om. Det handlar inte om att sätta Stockholm "på kartan". Stockholm är redan på kartan. Vi är redan en storstad, även om mångas självbild av Stockholm fortfarande är bilden av den stora småstaden.

Det handlar inte om höga hus som politiska prestigeprojekt. Det handlar om vilken syn man har på staden, och dess utveckling. Skall vi på förväg bestämma att alla klubbar måste vara dansbandsklubbar, att det en gång varit så, och att det alltid skall vara så? Men de som vill lyssna på rock, trance eller jazz då?

Är vår syn på staden någonting som handlar om att allt skall vara som det alltid har varit? Att visionärer skall tryckas ner, att idéer skall stävjas, istället för att uppmuntras?

Det handlar om vilken bild vi vill förmedla, och vilken bild vi har, av Stockholm. Är Stockholm en stad där man bara får göra sådant som redan har gjorts, eller är Stockholm en stad där man får realisera sina visioner och prova något nytt? Är Stockholm våra drömmars stad, eller är den helt enkelt färdig? Grossman vill sätta Stockholm "på kartan med ny spännande ekologiskt anpassad arkitektur". Det är inget som YIMBY säger nej till. Vad vi inte förstår är varför subjektivt tyckande skall föra fram vissa visioner, och stoppa andra.

Onsdagen den 5 november anordnade Stockholms skönhetsråd ett heldagsseminarium på temat höga hus. Nätverket Yimby var, liksom representanter från andra intresseföreningar, politiker och journalister, inbjudna. Föreläsningarna var intressanta, liksom diskussionerna med andra politiker och intresseföreningar. Från Yimbys sida kunde vi hitta gemensamma såväl som motsatta ståndpunkter i samtal med politiker, skönhetsrådet, samfundet S:t Erik och andra närvarande. För en stadsbyggnadsintresserad som mig själv var det naturligtvis oerhört givande och intressant.

Från tidningen city närvarade journalisten David Grossman. City har flera gånger tidigare skrivit om nätverket  Yimby, och vi tycker naturligtvis att det är glädjande att City vill nyansera stadsbyggnadsdiskussionen och lyfta fram båda sidorna i debatten, något som media tidigare inte alltid har lyckats så bra med. Att city därför nu publicerar en krönika som är ganska negativ till idén om höga hus i Stockholm är därför inget märkligt i sig. Det som är märkligt är den argumentation som används.

När jag läser krönikan kan jag inte låta bli att fundera på vad som går fram, och vad som inte går fram, till den som i förväg har bestämt sig för hur det är. Jag slås av frågan om jag och David ens har varit på samma seminarium.

På seminariet berättade skönhetsrådets sekreterare Martin Rörby om de höga byggnadernas historia i Stockholm. Det var en intressant genomgång som sakligt gick igenom höga hus och torn  från Tre kronor till Kista Science Tower. I sitt föredrag pratade också Rörby om den arkitekturdebatt som pågick i samband med de nya byggnader som uppfördes vid Stadsgården i början av förra seklet. David Grossman drar, helt korrekt, paralleller till dagens diskussion om höga hus i Stockholm. Men samtidigt undviker han att nämna att debatten om höga hus i Stockholm inte heller är så mycket äldre än så. Det vittnar våra många höga kyrktorn om. Vad krönikören heller inte berättar är att debatten vid Stadsgården inte handlade om husens höjd i sig, utan om att de riskerade att dölja Katarina kyrkas kupol på söders höjder.

Krönikan fortsätter, intressant nog, med att berätta att det höjs röster om att Stockholms identitet och varumärke skulle förstöras om skyskrapor tillåts sticka upp över våra kyrktorn. Här erkänns således plötsligt de högre byggnadernas plats i staden, men missar också en mycket ofta förbisedd, men likväl viktig, parameter i diskussionen. De nya höga husen ska inte skymma våra kyrktorn. Det finns helt enkelt inga sådana förslag, vare sig från staden, exploatörer, eller från nätverket Yimby. Det planeras inga skyskrapor i gamla stan. De höga husen planeras i nya stadsutvecklingsområden, som t.ex. Värtahamnen och Norra Stationsområdet, samt kanske också i de delar av city som byggdes om när klarakvarteren revs.

I krönikan berättas också att "föreningen" Yimby ser höga hus som en frihetssymbol och som ett nödvändigt avbrott i en annars jämnhög arkitektur.

Då David Grossman inte lyckas få vårt namn rätt (vi är ett nätverk, inte en förening) ter det sig inte heller märkligt att resten också blir fel. Att bygga en jämnhög taksiluett, och avbryta den med ett eller ett par högre hus, är vad man planerar att göra i Norra Stationsområdet. Detta har vi från nätverkets sida kraftfullt kritiserat. En varierad taksiluett innebär låga såväl som medelhöga och höga hus. Inte att alla hus är lika låga, med ett eller två undantag med höga hus. Detta tog vi upp, både i vårt föredrag, och i den efterföljande paneldebatten.

Grossman fortsätter sedan med det klassiska "jag gillar skyskrapor men..." där han talar om att han älskar skyskrapor, där de har sin "naturliga" plats. Naturliga platser är enligt Grossman Manhattan och La Defense i Paris. Men naturliga platser för skyskrapor uppstår inte av sig själva. Någon måste bygga den första skyskrapan. Så som gjordes på Manhattan, liksom det gjordes i La  Defense. I Stockholm stod de första skyskraporna klara 1924-1925. De ritades av Sven Wallander och Ivar Callmander. De 17 våningar höga Kungstornen kan med fördel beskådas när man vandrar längsmed Kungsgatan, och var på sin tid enligt den tidens definition just skyskrapor. Inte "skyskrapor", utan skyskrapor. Vi var först i Europa. Ändå är La Defense, som började byggas 1958, en "naturligare" plats.



Vi får veta att skyskraporna i Paris och på Manhattan är bra, men "för det mesta, inte minst i alla nyrika länder i Asien, är skyskrapor könlösa byggnader som poppar upp som svampar ur jorden. De står där som symboler för ohejdad kapitalism och total avsaknad av stadsplanering."

Att placera Yimby, och kritik mot skyskrapans misslyckade stadsplanering på många ställen, i samma artikel, utan att med en stavelse nämna hur Yimby ställer sig i den frågan är en bedrift. Speciellt eftersom halva det föredrag som vi höll handlade om urbanism, stadens värden, vikten av  att integrera de höga husen i stadens naturliga flöden och folkliv. I vårt föredrag tog vi upp goda exempel, som flera byggnader i New York och här hemma Kungstornen, och dåliga exempel, som Wennergren Center och Turning Torso. För den som inte vet så omges Turning Torso av en liten vallgrav för att riktigt tydligt signalera att man icke skall göra sig besväret att besöka dess foajé. Argumentationen haltar också betänkligt med det faktum att stadsplaneringen i La Defense inte i alla lägen är helt lyckad.

Grossman kopplar ihop "könlösa" byggnader med "ohejdad kapitalism" och vill således få in diskussionen i en ny riktning. Men arkitektur handlar inte om ekonomiska system. Genom historien har "vackra" såväl som "fula" byggnader beställts av länder, städer, privatpersoner, statschefer, borgmästare och företag. Det går att bygga både vackra och fula skyskrapor, såväl som det går att bygga både vackra och fula trevåningshus. Att kalla Moskvauniversitetets 240 meter höga byggnad, uppförd på Stalins beställning och färdigt 1953, för "ohejdad kapitalism" låter sig inte enkelt göras. Samtidigt är många av de byggnader i New York, som i krönikan tas upp som något bra, just resultatet av "ohejdad kapitalism".

Det går att stadsplanerara både bra och dåligt, med höga såväl som låga hus. Det är inte ett argument mot skyskrapor, det är ett argument mot dålig stadsplanering.

"Skyskrapan är inte heller, vilket många tror, en resurseffektiv och miljövänlig byggnad. Hissar, trappor och tjocka väggar tar upp stor del av det som skulle kunna bli boyta. Kostnaderna blir 20-30 procent högre och byggbolagen ser husen mer som pr än lönsamma projekt."

Att syssla med generaliseringar och förenklingar är sällan en givande utgångspunkt för en saklig diskussion. Under vissa förutsättningar stämmer påståendet. Under andra inte. Om markarbetena exempelvis är mycket dyra, som vid en överdäckning av spårområdet vid centralen, blir marken dyr. Då måste man bygga högre för att skapa lönsamhet. På attraktiva lägen, där många vill bo eller arbeta, finns ett underlag för att ta mer betalt för de ytor som uppförs, och projektet blir på så vis lönsamt. Höga hus är också en attraktivitet i sig själva. En del är beredda att betala den högre kostnaden som det innebär att bo i ett högt hus. Andra är det inte. Stockholms sätt att ta betalt, där man betalar för byggd yta, inte använd mark, gynnar heller knappast de höga husen.

"Talande är att inte ett enda byggföretag infann sig på seminariet."

På seminariet fanns ett flertal arkitektkontor, fastighetsbolag och byggbolag representerade, vilket Grossman sett om han studerat deltagarlistan.
 
"Höga hus skapar även blåsiga miljöer, skuggar omkringliggande områden och kräver extremt mycket extrautrymmen för p-platser."

Höga hus kan, liksom låga hus, skapa blåsiga miljöer. Om de byggs fel. Byggs de rätt, och det vet man väl vid det här laget hur man gör, uppstår inte dessa problem. Det handlar om att ställa krav på arkitekter och planerare att bygga rätt. Skuggor är ett vanligt argument, men det hindrar inte områden med skyskrapor från att vara omåttligt populära att bo i på många platser i världen. I Gamla Stan är det mycket skuggigt, men vi tycker normalt sett inte synd om den som har en lägenhet i Gamla Stan.

Och så har vi då parkeringsplatserna. Att skylla ett problem som är ett resultat av Stockholms trafikplanering på skyskrapor är ett ytterst märkligt, men ofta förekommande, argument. En 40 våningar hög byggnad kräver inte en enda extra parkeringsplats jämfört med 8 byggnader på fem våningar. Tvärtom skapas ett helt annat underlag för riktigt tät kollektivtrafik och alltså möjligheten att kraftigt minska antalet parkeringsplatser. Problemet här är att man i Stockholm planerar trafiken i hus-i-park-förorter, stadskvarter, höghus, och villaområden enligt samma princip. Alla skall köra bil överallt. Det är naturligtvis fullkomligt absurt. Trafikplaneringen måste naturligtvis anpassas utifrån den bebyggelse, och den stadsplanering, som gäller i det aktuella området. I New York har man nyligen uppfört en ny 40 våningar hög skyskrapa med lägenheter. Till den har man byggt noll parkeringsplatser. I Stockholms innerstad äger idag ungefär 40-48% av hushållen en bil. I ytterstaden är siffran 53 till 84%.

På Manhattan åker 72% av befolkningen till jobbet med kollektivtrafik. Mindre än 25% av befolkningen på Manhattan, i bilens hemland USA, äger en bil. Vad en sådan fördelning av trafiken gör för klimatet behöver ingen närmare genomgång.

I Stockholm byggs det istället nya områden där parkeringsnormen säger att 110% av hushållen skall ha bil. Är det konstigt att vi får problem?

Debatten om höga hus i Stockholm har länge präglats av myter, felaktigheter och förutfattade meningar. En av YIMBY:s uppgifter är att påtala dessa fel och brister. Det kommer vi fortsätta att göra.

Dagens nyheter skriver om att Citybanans station City kan få en utgång i hörnet Vasagatan/Klarabergsgatan, istället för den plats som tidigare gällt (Nils Ferlins torg). Det är inte en helt ny idé, en utgång vid det "nya" läget har funnits med i planerna från början, vad det nya förslaget innebär är att det är den uppgpngen dom blir huvudentrén till station City och att uppgången vid Nils Ferlins torg slopas helt. En utgång färre, men bättre kapacitet på den utgång som troligen blir mer nyttjad (med uppgångar vid både Plattan och Vasagatan – hur många går då ut på Nils Ferlins torg?) förstoras och görs till huvudentré.

DN skriver att Citybanans station kommer "dominera ett känsligt område", något jag inte håller med om. Stå vid den föreslagna platsen idag och ta en titt runt, hur känslig är platsen egentligen? Hur skulle stationen dominera? Jag menar att det inte blir svårt att förbättra platsen avsevärt med den nya stationsentrén och ny (icke indragen) fasad mot Vasagatan på Scandic. Kanske kan det då även bli aktuellt med att byta ut hela fasaden på Scandic? Det är väl ändå Scandic och det stora asfaltsytorna som idag dominerar platsen?

Denna plats är dessutom Stockholms och Sveriges mittpunkt: här möts tåg från hela vårt land (och andra länder), pendeltågen, tunnelbanan, långdistans- och lokalbussar så väl som nattbussarna till förorterna och i framtiden även spårvagnen till Djurgården. Denna plats klarar att det byggas tätt och högt. Det som nämns i DN:s artikel är egentligen inte alls något märkvärdigt, att låghusdelen av Scandin tas bort och ersätts av en huskropp som blir ungefär lika hög som befintliga Scandic (antar jag, men hoppas på något högre) med huvudentré till pendeltågens station City i de två planen som ansluter till Vasagatan respektive Klarabergsgatan. Dessutom får Gröna och Röda T-banelinjerna ny kontakt med Klarabergsgatan som inte finns i tidigare planer.

Det enda som oroar mig är den korta tiden, byggstart 2010. Visserligen inte alls för kort tid för att det blir genomtänkta och bra förslag klara i god tid, men sen har vi i Stockholm en tendens att dra liknande beslut i långbänk och överklaganden av viktiga infrastrukturprojekt är inte ovanliga.

Jag kan inte annat än glädjas åt detta initiativ och hoppas det blir av.

Tidningen City har idag en artikel om Yimby:s inlaga om, och tankar kring, Norra Stationsområdet. Så plocka upp en papperstidning, eller läs artikeln på citys webbplats. Och glöm inte att rösta ja på webbfrågan!

Artikeln täcker ganska bra upp tankarna Yimby har om norra stationsområdet även om rubriksättningen kanske är något av det mer sensationalistiska slaget.

Information om själva inlagan kan du hitta här, och en artikel där tankarna kring vikten av mer spännande arkitektur i Stockholm kan du hitta här.

Kerstin Westerlund Bjurström, ordförande i samfundet S:t Erik och ledamot i skönhetsrådet har idag ett inlägg på SvD brännpunkt där hon menar att Stockholms identitet riskerar att förloras om man bygger nytt i staden. (onekligen en intressant ståndpunkt...)

Hon har en poäng i kritiken mot att det saknas idéer för ytterstaden. Den instämmer vi i. Även där måste förtätning och stadsbyggnad ske, något som vi hoppas få se mera av. Vi har sett en början i Kista och i tankar om Årstafältet men det behövs mer. Staden måste få växa.

Men att använda det som argumentation mot en förtätning av innerstaden ter sig märkligt. Det finns gott om mycket outnyttjande områden mycket nära den befintliga stenstaden som till exempel Värthamnen, Hjorthagen, Gärdet, på Kungsholmen och så vidare. Att inte bebygga dessa så att de blir en del av den täta kvartersstaden är inget annat än ett resursslöseri. Så många som möjligt bör ges möjlighet att bo så nära den befintliga staden som möjligt och det är inifrån och ut som staden bör fortsätta att byggas tillsammans med en förtätning i befintliga förortsområden.

Kerstin hävdar också att det skulle vara billigare att bygga "någon annanstans", ett argument som ter sig märkligt och närmast verkar vara taget ur luften.

Kerstin skriver:

"Det är inte många som anser att höghusen i till exempel östra London är ett tillskott vare sig till stadsbild eller till stadsliv.".

Nej, det är klart. En sådan byggnad som ekoskrapan "The Gherkin" måste vara fruktansvärt hatad av alla.

Vågar man gissa att Kerstins bild av skyskrapor härleds till 60- och 70-talets betongbrutalism? Som för övrigt inte alls har med hushöjd att göra överhuvudtaget, inte heller låghusen från denna period är som bekant överdrivet populära hos gemene man.

Kerstin skriver också:
"Hur ska någonsin trafikinfarkten in mot innerstaden brytas om fler målpunkter för trafik av olika slag trängs in där? "

Genom att se till att fler redan befinner sig inom innerstaden genom att bygga mer innerstad kanske? Det är boendet i förort som är problemet och som orsakar resorna, inte boendet i innerstad. Kerstin resonerar oerhört märkligt. Det förhindrar naturligtvis inte en förtätning av förorterna (vilket också bör ske), och en del av löseningen är naturligtvis också mer kollektivtrafik, men att argumentera så som Kerstin gör håller inte.

"Vill vi att hela Storstockholm ska leva och att bilåkandet ska minska måste vi satsa på att det bildas befolkningsunderlag för bekväm kollektivtrafik också i ytterstaden."

Absolut! Och det behöver vi nog inte oroa oss för. Det beräknas flytta in minst en halv miljon människor till Storstockholm fram till 2030 så vi behöver nog bygga en hel del, och det på många ställen. Så många som möjligt av dessa bör placeras så centralt som möjligt i det befintliga Stockholm av självklara miljöskäl.

Vi kommer att behöva, och har underlag för, att förtäta de flesta områden i Stockholm.

"Följden av en förtätning blir att det inte finns plats kvar centralt i Stockholm för all den serviceverksamhet som en storstad behöver"

Menar Kerstin alltså på allvar att det är bättre att behålla lågutnyttjade industriområden inom stadens gränser, med de relativt få transporter de har, och istället placera människor utanför staden, med den mängd av person och godstransporter som det innebär?
Griper Kerstin efter miljö-halmstrån för att motivera sina önskemål om Stockholm som en stad som inte får utvecklas och förändras?

"Vad händer med Stockholms så speciella identitet och siluett om nivån på centrum höjs med flera våningar och vattenrummen tätas? Risken är överhängande att vi förlorar vårt främsta varumärke genom att Stockholm alltmer kommer att likna andra storstäder.

Att hotell- och kontorsbyggnaderna invid Stadshuset trots tidigare högljudda protester beslutades av stadsbyggnadsnämnden och stadsfullmäktige i våras kom som en överraskning för de flesta. Att de kommer att uppfattas som ett smycke känns mest som en from förhoppning från Mikael Söderlund.

Snarare kommer de med sina 55 meter på utfylld mark att upplevas som ett stort brott i siluetten och som en propp i luftrummet över och invid Klara sjö och Stockholms stadshus."

Det är en intressant inställning till Stockholm som Kerstin har. Äntligen görs det något åt denna skamliga plats:





Notera att bilderna är från Eniros kart-tjänst, området är så hiskeligt så att det knappt verkar finnas några fotografier på det överhuvudtaget på Internet!

Fast jag har själv tagit en bild, men först för några dagar sedan när rivningen var i full fart:



Det säger väl en del om ett område om den första gången man fotograferar det är när det håller på att rivas...

Vad exakt är det som riskerar att gå förlorat här menar Kerstin? Den högsta delen av huset kommer att vara på 11 våningar. Hötorgshusen som inte ligger så långt därifrån är som bekant 19 våningar. Kungstornen som byggdes 1924-1925 är 17 våningar höga.
Tornet på Klara Kyrka är 116 meter högt, dubbelt så högt som kungstornen!

Rädslan för att bygga "högt" i Stockholm (11 våningar är knappast att betrakta som högt) har ingen historisk koppling, det är en ganska ny företeelse.

"Stockholm är ett smycke i sig. Skalan är liten i förhållande till städer där man anser sig ha lyckats med höghus och nya monumentala byggnader på stränder och kajer."

Och hur blir en stad större? Just det...

Varför denna rädsla för att låta Stockholm leva och utvecklas, ändras, visa sin tids avtryck? Stockholm har varit en levande stad i många sekel och den har alltid förändrats. Med Kerstins resonemang hade heller aldrig stadshuset, kungstornen eller Klara kyrka byggts. Varför är det bästa alltid det som finns i dåtiden?

Kerstin är en del av den bevaranderörelse som orsakar att potentiellt intressanta projekt som en intressant hög byggnad på söder blir sådana sönderhackade halvmesyrer som Söder Torn, som inte ens arkitekten som ritade originalförslaget vill veta av. Och när ett projekt för en gångs skull går igenom med sina ursprungliga intentioner, och faktiskt kan tillföra något intressant i stadsbilden, då går bevarandemaffian igång.

Stockholm har många otroligt vackra byggnader (och många otroligt fula..). Många av dem står ut och många av dem var på sin tid "ikonbyggnader" och "märkesbyggnader". Vad är det som gör att Stockholm plötsligt inte får bygga så längre? Varför skall vi stoppa klockan och tycka att allt var bättre förr?
Stockholm är en levande stad för levande människor. Vi skall vårda det vi har. Men vi skall också vårda vår nutid och skapa den stad som vi vill bo, leva och verka i.

Att som Kerstin krampaktigt hålla sig kvar i en nostalgisk dåtid med hästdroskor och vaxade mustascher framför sitt inre öga är inte ett särskilt konstruktivt sätt att fortsätta vår byggnad av Stockholm.

Är då Stockholms identitet på väg att förloras? Naturligtvis inte. Möjligen om vår identitet bara är att blicka bakåt. Den inställningen har dock ingen historisk koppling till Stockholm utan är något som verkar ha uppstått efter rivningarna i Klarakvarteren. Men istället för att rätta till de misstag som gjordes då, och gjorts sedan dess, att lära sig av misstagen, så har man istället fått en morbid rädsla för all form av förändring och utveckling.

Klararivningarna var för över 40 år sedan. De flesta Stockholmare (runt 80%) som nu bor i staden fanns inte ens här då. Det är dags att släppa det och gå vidare nu, Stockholm har lidit länge nog.

Någonting som varit mycket i ropet den senaste tiden är Stockholms utveckling. Ombyggnader, rivningar och nybyggande. Någonting som jag överlag är positivt inställd till, samtidigt som det finns gott om nej-sägare som tycker att stan gärna kan få vara som den är för evigheters evighet.

Lyckligtvis har nej-sägarna under historien förlorat sina strider om Stockholm, någonting som dagens storstad är ett tecken på - Hade nej-sägarna fått sin vilja igenom hade staden fortfarande varit koncentrerad till Stadsholmen/Gamla Stan, och vi hade varken haft elektricitet, rinnande vatten eller fungerande avlopp. Och planerna för Norra Bantorget är jag odelat positiv till, för det är ett rejält lyft för området.

Hur som helst, jag bestämde mig för att ge mig ut på en liten fotoexpedition. Så likt en framstegens riddare satte jag upp och red mot framtida slagfält och segrar. Dock med en gammal trotjänare till stål-mtb från 90-talet som springare och en sunkig kameramobil som ett rättfärdighetens vapen. Men sådana detaljer kan man inte hänga upp sig på.

Jag började med att ta mig en titt på rivningen av Stockholm Klara, denna groteska betongkoloss som ligger som ett stridsvagnshinder mellan Centralstationen och Kungsholmen - Undrar hur många som reflekterar över att en stor del av stadens yta faktiskt upptas av vägar, terminaler och annat som inte är tillgängligt för fotgängare och cyklister?

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Idag gick en artikel om oss i tidningen City.
Tidningen kan läsas som PDF på nätet och finns att ladda ner här.
Artikeln ligger på sidan sex.

Uppdatering:
Nu finns artikeln även ute på citys webbplats.

Ett litet förtydligande för ordningens skull:
Yimby är en organisation av individer och med många olika åsikter. Det vi alla har gemensamt är en positiv grundsyn till förändringar och att vi vill se en förtätning och förhöjning av Stockholm.

Fredrik Federley bloggar också om oss här. Tipsa gärna i kommentarerna om du ser andra blogg- eller mediareaktioner!

Vill du gå med i vår grupp på facebook så kan du göra det här.