Stockholmssyndromet 2.0

Stockholms tunnelbanelinjer möts alla i T-centralen och bildar på så sätt grunden till ett nät som överbelastar mitten samtidigt som den illustrerar sämre förutsätningar för stadsliv för varje steg bort från centrum. Problemen med tunnelbabans hierarkiska struktur är uppenbar, men en bra grund att utveckla till ett helt nät.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Annetts Parfymeri, där min fru har köpt hårfärg och annat, har utförsäljning. De stänger. De klarar inte av de nya hyrorna när Hornstull rustas upp.

- Annetts Parfymeri är precis som jag vill att en butik ska vara, säger min fru.

Jag inleder en diskussion om Stockholms dysfunktionella struktur med Annetts Parfymeri. Och de är hur eniga som helst.

Stockholm har bara extremcentrala lägen, som bara märkeskedjor och stora aktörer klarar av - och så bakvatten. Det finns inga halvcentrala lägen som folk passerar men ändå inte är dyra. Allt är inriktat på att lyfta fram ett fåtal lägen och monopolisera dem. Och så låta resten vara öken.

Så det finns ingenstans Annetts Parfymeri kan flytta. Alltså måste de lägga ner verksamheten.



I innerstan är detta fenomen i någon mån naturligt. Den ligger på öar, och det är bara de gator som leder till broarna som kan vara fullgoda stråk. Men i innerstan - 1800-talsstaden - bor bara 15 procent av Stockholms invånare. Restan av stan skulle kunna vara helt annorlunda.

Men där har man till synes avsiktligt byggt upp stan på samma vis – eller värre. Antingen Centra. Eller också Öken.

Och i Centra har bara monopolen råd att etablera sig.

Stockholms struktur motarbetar inte bara småföretagare, den motarbetar också förnyelse och nya idéer.

Nya verksamheter, som arbetar utifrån en ny tanke, har sällan råd att skaffa sig de dyraste och finaste lägena från början. De måste ligga lite off. Men inte hur off som helst.

De är trots allt beroende av att nå sina användare - oavsett om de är kommersiella och har behov av kunder eller om de är mer kulturella eller sociala och opererar i en gåvoekonomi. Och i Stockholm finns det bara monopoliserade och därför dyra centra, och så öken.

Ingen människa har ärende ens till Fruängens centrum om man inte bor där, och ännu mindre ärende har man till en adress av typ Duvholmsgränd eller Karossvägen. Alltså finns ingenstans för nya verksamheter att etablera sig. Inga halvcentrala lägen där folk passerar på väg nån annanstans. Inga halvcentrala stråk med måttligt många människor.

Och därför har nya idéer svårt att uppstå i Stockholm. Och gör de det så sprids de inte.

Foto: Anders Gardebring

Förorter är miljöfientligare än stadskärnor. Två forskare har jämfört ett trettital städer i USA och konstaterar att om husen är ungefär lika gamla sprider man i grova tal 10-30 procent mer koldioxid om man bor i förorten än om man bor i stadscentrum. "Manhattan är en av de grönaste platserna i USA", säger författarna.

Spridningen är förstås enorm eftersom USA är så stort. I en del städer är det varmt, i andra är det kallt. Vissa stater, som California, har hårda miljöbestämmelser för uppvärmning och el medan andra har slappare. Vissa städer går över huvud taget inte att jämföra eftersom nästan alla nya energieffektiva hus ligger i periferin. Men tendensen är tydlig.

Inte bara så att innerstadsbor åker kollektivt korta resor medan förortsbor åker bil långa. Till och med uppvärmning och el tenderar att vara mindre skitiga i centrum. Det beror på att man, åtminstone i USA, tenderar att bo i stora hus i förorten medan lägenheter i centrum är mindre. Stadsbor är snålare med utrymmet, helt enkelt för att hyrorna är högre i centrum.

Författarna slutar sin uppsats med att uppmana miljörörelsen att ge upp sitt motstånd mot att bygga i centrala lägen av "miljöskäl". 

Bygger man inte där måste man bygga nån annanstans. Och det är sämre för miljön.

Jämförelsen gäller bara persontransporter, uppvärmning och el. En del debattörer har invänt mot slutsatserna och hävdat att mattransporter
drar väl så mycket energi, och att man i framtiden skulle kunna minimera dessa genom att odla mat på förorternas överdimensionerade gräsmattor. På så sätt, hävdar man, skulle det glesa byggandet bli mer miljövänligt än det täta.

Det är förstås möjligt, men det ter sig tveksamt att transport av ett par kilo mat per dag skulle vara lika viktigt som transport av 70 kilo människa. Men låt oss anta att vi istället för att odla maten i Grekland och Holland odlar den i Hökarängen. Visst skulle vi tjäna in en väldig massa koldioxidutsläpp på det.

Men problemet är att vi tjänar in nästan lika mycket genom att odla maten på Uppsalaslätten istället. Den som hävdar att transporten av mat de sista kilometrarna är så viktiga har bevisbördan för det.

Och så tillkommer ju det lilla problemet; Går det att odla all mat på gräsmattan utanför fönstret? Eller måste man i alla fall importera det mesta från omgivande landsbygd?

Det projekt som familjebostäder uppför på Kungsholmen (och som Yimby tidigare har hyllat för sin stadsmässighet) har enligt Svenska Dagbladet orsakat strider angående sin brist på "barnvänlighet".

Det är möjligt att innergårdarna i vissa lägen är för små och att planerade daghems- och skolplatser är för få men i övrigt ser det ut som en barnfamiljs dröm, något som för övrigt bekräftas i ett reportage i SVT:s ABC nyligen.

Staden lockar barnfamiljer och intresset för familjebostäders område har varit enormt. Det byggs äntligen något i Stockholm som har potential att bli en del av en riktig innerstadsstruktur, och det lockar naturligtvis. Att det stora intresset för projektet överhuvudtaget inte nämns i Svenska Dagbladets artikel är anmärkningsvärt.

Om de teorier som har dominerat stadsplaneringen under efterkrigstiden hade satts i praktik även här hade området inte fått den popularitet det nu har.

Idén om att uppbrutna förortsstrukturer där barnen kan springa rakt ut i gatan skulle vara bättre än slutna innerstadskvarter där föräldrar kan känna sig säkra för att barnen är kvar och att obehöriga inte kan ta sig in är ytterst märklig men likväl allomstädes närvarande.

Men. Om man nu som förälder anser att detta område inte är bra för ens barn, om man vill ha stora naturområden, bilfritt och stora öppna ytor, varför envisas med att bosätta sig i staden? Någonstans måste man faktiskt göra ett val. Antingen bor man i staden, och accepterar att det med stadens fördelar också följer vissa grundläggande aspekter vad gäller strukturen, eller så bosätter man sig på landet eller i en förort. Det går inte att både ha kakan och äta den. Är det drömmar om naturen och stora vidder man när bör man helt enkelt undvika att bosätta sig i Stockholms innerstad.

Motivet och tanken bakom artikeln är svårt att se. I stort sett verkar "kritiken" härleda sig från en miljöpartist och en uppsats skriven på kulturgeografiska institutionen på Stockholms universitet förra året. Att området i verkligheten visat sig omåttligt populärt verkar vara sekundärt.

Teori är helt enkelt viktigare än verkligheten!

Hur bra det blev när man slutade titta på verkligheten och började tänka teori och storslagna utopier kan vi se i Stockholm under efterkrigstiden. Det lär inte råda någon stor tvekan om att slutresultatet inte blev särskilt lysande med döda och öde förorter, segregation, bil- och transportberoende och en extremt utspridd stad.

Idag var det söndag och jag hade inte så mycket att göra så jag bestämde mig för att titta på några närförorter som ligger längs med röda linjen. Jag beslöt mig för att börja i Aspudden.

Aspuddens första stadsplan togs fram 1906 av arkitekten Per Olof Hallman känd för att ha tagit fram stadsplaner till många städer. Centrala Aspudden är byggt med bostadshus med slutna kvarter i ett sätt att efterlikna innerstadens stenstad. Centrala Aspudden är gjort på 1910-talet i jugendstil. Från början var det en arbetarklasstadsdel och nu har det blivit trendigt att bo här. Jag kan förstå dem, se här.



Är det här någon del av innerstaden? Sundbyberg? Solna? Nej, det är Aspudden. En närförort som från början låg utslängd ute i skogen, endast 3 km fågelvägen från innerstaden.

Mer av Aspudden:





Vackra hus i innerstadsstil med slutna kvarter, oftast affärer på bottenvåningarna och aktivitet på gatorna (även om det inte syns på bilderna så var det faktiskt många människor som var ute och gick).

Ett till vackert hus:



Här kan man börja ana av vad som komma skall…



Mina damer och herrar, Örnsberg- som ligger vägg i vägg med Aspudden.



Det är svårt att tro att det skulle handla om grannen till den innerstadsliknande Aspudden?
Faktum att det här röda huset ligger precis mittemot T-baneuppgången i Örnsberg.

Vi fortsätter vandringen i Örnsberg…



Det här ligger precis tvärs mittemot Örnsbergs t-banestation. Tro’t eller ej. Bara några få km från innerstaden.





Varför ska det finnas ett sådant utrymme mellan de här två husen? För att barnen ska få kunna leka? Nja, det är nog snarare något annat som utnyttjar den ytan. Jag antar att det är ett naturreservat som ligger bakom husen eftersom ingenting finns där…

Fler byggnader:







Örnsbergs T-banestation i förgrunden, industriområdet i bakgrunden



Lite mer av Örnsberg:











Så säger jag ”hej då” till Örnsberg

...Och säger istället ”hej” till grannen i söder, Axelsberg (villaområde till vänster och det egentliga Axelsberg till höger)…









Axelsbergs centrum... Känner ni igen det här s.k. ”Centrumtänkandet”?
Notera skillnaden mellan det här Centrumet och Centrala Aspudden. Vilket har mest liv?
En märkbar skillnad är att det är så få människor på gatorna i Örnsberg och Axelsberg. Det som är positivt är att man ska skymta en mycket äldre (gul) byggnad i bakgrunden som är mycket vackrare.



Axelsbergs t-banestation som är delvis överdäckat. Den är granne med ett äldreboende och i biljetthallen finns det en pizzeria och en pressbyrån (precis som Örnsbergs t-banestation).


Jag tar t-banan en station söderut till...

Mälarhöjden- ett rejält låghussamhälle mitt på röda linjen. På ena sidan har vi "charmiga" Axelsberg och på andra sidan har vi Bredäng…

Hur som helst, vi skulle titta på Mälarhöjden.



Dess "centrum" med ett relativt nytt flerbostadshus (gråa huset) men varför är allt så lågt?