En tur till Kymlinge

Shared Space är ett nytt sätt att arbeta med trafik i staden som bryter med funktionalismens separeringsparadigm. Genom ett helhetstänkande kring transporter och det sociala livet i stadsrummet skapar man säkrare, effektivare och mer attraktiva trafiklösningar. Det tydligaste exemplet på Shared Space i Sverige torde vara gångfartsgator, ett experiment som slagit mycket väl ut.

Det är ett sätt att återuppfinna stadsgatan, som den såg ut innan SCAFT och andra liknande modernistiska planeringsidéer slog igenom.

Här är en pedagogisk introduktionsfilm i två delar som beskriver Shared Space:

Del 1



Del 2

Storbritanniens New Towns gav inspiration till de grannskapsenheter som kom att byggas i stor skala i Sverige under efterkrigstiden. Här ser vi en propagandafilm från 1948 producerad av det engelska Informationsministeriet (COI) som beskriver fördelarna med den nya stadsplaneringen (tipstack till Karl Staffle). Lägg märke till att huvudpersonen Charley tar sig fram på cykel. Det är också intressant att notera argumenten som framförs mot förtätning (genom att bygga på höjden):

Voice: I say move out - make a fresh start.

Chairman: STOP! Don't do something you'll be sorry for later. Come back and let's think it over. If we're to make room for everyone without spreading out we must build upwards.

Voices: "Don't be silly, I'd never get the pram [barnvagn] up there." "Here hold on - what about my garden." "You've ruined my favourite pub, sir."

Chairman: Alright, alright, no skyscrapers.

Och så gick det som det gick...

Charley har varit en återkommande figur i COI:s informationsfilmer under årens lopp. Under 70-talet skulle han dyka upp i form av en klok katt under vinjetten "Charley says..." och sedermera bli samplad av the Prodigy.  I samband med COI:s 60-årsjubileum gjordes många av dess informationsfilmer tillgängliga på webben. Titta och njut...

Arkitekturhistorikern Charles Jencks menar att ”Den modernistiska arkitekturens död kan dateras till den 15 juli 1972, kl 15.32 när det ökända komplexet Pruitt Igoe tilldelades en nådastöt med hjälp av en massiv dynamitladdning. Det hade vandaliserats gång på gång, och trots att miljoner dollar hade pumpats in för att hålla det vid liv så var tiden nu ändå inne för att göra slut på dess lidande. Tveklöst borde ruinerna sparas, så att vi hade ett levande minne av detta enorma misstag i planering och arkitektur.”



Ruinerna efter Pruitt finns kvar, och när jag gjorde ett besök i Saint Louis häromsistens passade jag på att besöka den märkliga platsen. Det byggdes 33 elvavåningshus med nästan 3000 lägenheter här under åren 1951-1954, men nu återstår bara mängder av sprängd betong som göms under täta lager av frodig snårskog. Här dog den stadsplanering och bostadspolitik som Jane Jacobs hade börjat kritisera 1960. Eftersom vi svenskar kopierade alla amerikanernas misstag med ett decenniums eftersläpning är det värt att fundera över vad som hände. Dessutom kämpar våra innerstäder fortfarande med att hantera det arv som blev kvar från åren mellan 1940-1970.


Politiken som skapade Pruitt Igoe inleddes 1937 när president Roosevelt anslog pengar för att skapa allmännyttiga bostadsföretag. Runt om i USA startades det snabbt kommunala bolag som till slut hade byggt minst en miljon lägenheter i storslagna funktionalistiska längor. År 1949 anslog kongressen ännu mer pengar, så att bolagen skulle kunna genomföra storskalig sanering i innerstäderna. I norra Saint Louis fanns områden som var både tätbefolkade och slumliknande och Pruitt Igoe blev ett av de första moderniseringsprojekten. 

Stadsdelen byggdes för en marknad som skulle bestå av medel- och arbetarklass, men problemet var att innerstaden redan börjat tappa den befolkningen. Bilism och skattesubventioner gjorde att utflyttningen till nya villaområden gick i allt snabbare takt. Fenomenet döptes till ”white flight” och det ändlösa motorvägssamhället kantades snart av stiliga köpcentrum och nybyggda fabriks- och kontorsanläggningar.

De federala pengarna för slumsanering skulle bli svaret på innerstadens tillbakagång men massrivningarna gjorde bara att problemen förvärrades, när den naturliga utvecklingen av fullt fungerande områden stoppades. De nya jätteområdena homogeniserades rasmässigt genom ”The White Flight”, och när även den svarta medelklassen började röra sig mot villaförorterna (”Black Flight”) förvärrades den sociala polariseringen. Pruitt Igoe blev ett reservat för arbetslösa män och ensamstående mödrar. De amerikanska städerna fylldes av en bisarr blandning av superfunktionalistiska och vandaliserade bostadskomplex och hotell- och kontorsskyskrapor som lämnats öde när innerstadskrisen kulminerade. Mixen kompletterades av döda industribyggnader och järnvägsområden.


Efter sprängningen av Pruitt Igoe började hela processen köras baklänges igen och sedan dess har hundratusentals kommunala lägenheter rivits i USA. Däremot har många stadskärnor vitaliserats sedan 1970-talet genom spontana utvecklingsprocesser, som tagit sin utgångspunkt i den gamla bebyggelsen. Från början var det låga hyror som drog mot innerstäderna, men det sista decenniet har det också varit möjligt att få kommunala subventioner för att bygga om förfallna skyskrapor till lägenheter. I Saint Louis och Detroit har den här marknaden växt kraftigt det sista decenniet, men de snabba investeringarna ledde också till att den amerikanska finansbubblan underblåstes. Bilderna kommer från en ett projekt som kollapsade våren 2008.


Kort sagt känner man igen sig i mycket av den amerikanska utvecklingen, och det blir dessutom tydligt hur svårt det är att bryta negativa utvecklingslinjer. De koncept som subventionerades på 1950- och 2000-talet hade både svagheter som inte förutsågs från början. 1970-talets rivningar gav inte heller några enkla lösningar. Stadsutveckling är utdragna och sammansatta processer som tar tid, och i jakten efter snabba lösningar uppvisar vi dessutom ofta en rent häpnadsväckande ovilja att lära oss från historien.

I förra veckan (23 april) publicerade Dagens Arena en ledare av Per Wirtén, chefredaktör som innehåller många märkligheter och fel.

Ledaren kritiserar Kristina Alvendal:

"Kristina Alvendal är Stockholms fastighetsborgarråd, moderat och stadens mest energiska politiker. Hon säger sig modernisera staden. I själva verket vrider hon tillbaka tiden med nostalgiskt svärmeri för gamla stenstäder."

Det står naturligtvis Wirtén fritt att kritisera alliansens politik, något vi själva gjort vid åtskilliga tillfällen. Men den urbana trend som nu pågår är inget "nostalgiskt svärmeri". Istället är det den högljuda minoritet som hänger sig kvar vid utopin om maskinstaden som är nostalgisk. Modernismen har idehistoriska rötter redan i slutet 1800-talet och är en idag i allt väsentligt överspelad stadsbyggnadsidé. Modernism är inte modernt. Det är inte att det finns de som återigen vill bygga stad som är kontroversiellt. Det som är kontroversiellt är istället att byggoligopol, planeringskontor och arkitekter fortsätter att pumpa ut ensliga punkthus i blåsiga skogsbackar en mil från allt annat.



Wirtén berättar om regionplan 2001 och menar att man där kasserade idén om att staden endast ska ha en kärna. Detta är korrekt. Det som inte är korrekt är Wirténs vidare påstående att dessa fyra nya regionkärnor (inte fem som anges i ledaren) skulle beskrivits som likvärdiga. I RUFS2001 tillskrevs den centrala regionkärnan en större betydelse än de övriga, vilket måste ses som det realistiska. Det kommer att ta tid att göra Stockholm flerkärning just på grund av den problematiska planering som Wirtén menar att vi inte ska göra upp med.

Wirtén fortsätter:
"Nu är det snart dags för ny plan, RUFS 2010. Och Kristina Alvendal är på massiv offensiv och har blåst nytt liv i gammalt förortsförakt, i schabloner om döda kvarter med livlösa människor, för att stenstadens dominans ska tillbaka."

RUFS 2010 tas fram a regionplane- och trafikkontoret och påbörjades under förra mandatperioden. Långt innan Kristina Alvendal, eller för den del Alliansen, tillträdde. Arbetet med RUFS är ett resultat av många personers, organisationers, myndigheters och politikers (från höger till vänster) arbete. De riktlinjer som utkristaliserar sig i RUFS har fått ett stort stöd av de olika remissinstanserna, YIMBY inräknat.



Det är viktigt, nödvändigt, och brådskande (på grund av upprustingsbehovet) att göra upp med den modernistiska stadsplaneringens misstag. Att bekvämt luta sig tillbaka och kalla kritik av den utopiska maskinstaden för "förortsförakt" är om något att förakta de som bor i resultatet av det sociologiska experiment som vi kallar förorten. Det är inte, som Wirtén skriver, människorna som är livlösa. De lyckas ibland, mot alla odds, skapa mötes- och handelsplatser. Problemet är att stadsplaneringen i många områden aktivt motarbetar social samvaro, kulturutbyte och integration.
Så akut är lokalbristen i många av våra förorter att uppfinningsrika människor bygger om cykelskjul till basarer och balkonger till kiosker. Det visar på en fantastisk uppfinningsrikedom, men knappast på god stadsplanering.

Wirtén skriver att Stockholm slutat skydda grönområden, slutat bilda naturreservat, och börjat att ignorera egna miljömål.
Vad menar Wirtén med "grönområde"? Ett område är inte till gagn för staden, eller naturen, bara för att det är grönt på kartan. Ett slyigt och otillgängligt skogsparti eller gräsmattan mellan motortrafikleden och bostadsområdet kan istället agera som effektiva barriärer som separerar människor från varandra. Detta var under lång tid ett uttalat mål i den så kallade "grannskapsplaneringen". Den förordade en ”cellvis uppbyggnad” med grönstruktur som ”delar upp stadsbyggnaden”.

Syftet med en del av "grönområdena" i våra förorter har således inte varit att vara rekreationsområden, utan att istället fungera som barriärer.
Det är ingalunda så att staden ignorerar egna miljömål genom att bygga tätare. Tvärtom är den täta stadsbyggen en förutsättning för att kunna uppnå goda miljömål. Alternativet, att låta Stockholm växa ut över ännu större arealer, med ännu längre avstånd, ännu sämre underlag för effektiv kollektivtrafik och ännu mer biltrafik är inte bara fullkomligt orealistiskt utan också miljömässigt och ekologiskt vansinne. Grönområden skyddar vi just genom att bygga tätt, så att vi nyttjar marken väl. Detta är något som expertisen, myndigheter och seriösa miljöorganisationer är väl medvetna om och aktivt förespråkar. Att skydda varje grön plätt är inte möjligt, eftersom vi blir fler. Om vi då inte kan förtäta i och nära redan urbanisera områden måste vi istället bygga någon annanstans. I det som idag är orörd natur. Det kräver lite mer eftertanke och förståelse för att kunna lyfta blicken, och förstå att allt vi gör får konsekvenser. Är man en riktig miljövän så förstår man det.

Det finns inget egenmål i att upprätta naturreservat i Sveriges huvudstad. Även människor måste bo någonstans. Naturligtvis kan man även i Stockholm upprätta naturreservat för att skydda unika och hotade djurarter, eller för att bereda människor tillgång till naturområden. Men något generellt behov av att skydda naturen i stockholmsområdet mer än någon annanstans i landet föreligger inte. Om vi inte klarar av att lyfta blicken blir ett blint skydd av allt grönt i Stockholm direkt miljöskadligt. Det är bättre att bygga där vi redan bor, och naturen redan är störd av människors aktivitet, än i ostörd natur, där inga protestgrupper kommer att bildas...



Wirtén fortsätter:
"På 1940-talet planerades promenadleder genom sammanhängande grönstråk. Det gjorde Stockholm till en unikt vacker stad - den så kallade Stockholmsmodellen. Staden bands samman av grönska."

Som redan påtalats var det ingalunda så att grönstrukturens syfte var att binda samman staden. Tvärtom var det ett uttalat mål i planeringen att avskilja områden från varandra. Planerarna på den tiden trodde att det skulle bli bra. Men i efterhand kan vi nu se att medan stadens urbana struktur visat sig oerhört anpassnings- och förändringsbar genom århundraden så fick många förorter problem redan efter några år. När människor pratar om stockholm som en "unikt vacker stad" pratar de inte om våra förorter, utan just om den stenstad som Wirtén menar är "ett nostalgiskt svärmeri".

"Nu vill Alvendal riva upp strukturen. I stället innebär hennes idé om "promenadstaden" den motsatta: att vi bara ska gå på asfalt."

Exakt hur planeringen kommer att utkristalisera sig återstår att se. Men de visionsbilder som YIMBY tagit del av har innefattat såväl trädplanteringar som parker, båda mycket viktiga element i en välfungerande stad. Odefinierade "grönområden" kan däremot aldrig binda samman staden då de i sin själva struktur är icke-stad. Ett grönområde kan inte binda samman en stad mer än en stad kan binda samman ett grönområde. Det låter förstås tjusigt att säga det, men i verkligheten fungerar det inte så. Skogar och grönområden passar utmärkt i utkanten av staden eller som rekreationsytor omgivna av stad. Men där man på grund av misslyckad stadsplanering skapat isolerade enklaver behöver nya samband skapas.



"Moderaternas rapport "Ett mer dynamiskt Stockholm", som släpps om några dagar, bekräftar offensiven. Punkthus omgivna av lekplatser, tallar och bergknallar ska nu förbjudas. De skapar "förortskaraktär" i motsats till "levande" stadskvarter, förklarar hon."

YIMBY instämmer i analysen, även om det knappast är varken genomförbart eller önskvärt att helt förbjuda en viss bebyggelsetypologi. Men det finns starka skäl att infrågasätta att det nästan bara byggs förort, när det är staden som vi har en enorm efterfrågan på. Det handlar inte om att förbjuda någon att bo i förort. Det handlar istället om att ge de hundratusentals Stockholmare som vill bo i stad, men inte har möjlighet att göra det, möjligheten. Så som efterfrågan ser ut skulle vi kunna bygga uteslutande stad i 50 år, och ändå har mer förort än det finns efterfrågan. YIMBY har överhuvudtaget svårt att förstå var den ideologiska låsning ligger som gör det så kontroversiellt för vissa att bygga stad. Vi har inte byggt någon stad sedan 1930-talet. Är det inte dags nu?

"Men 1900-talets stora berättelse om staden är att vi lämnade den för att få bo i många olika slags stadsmiljöer. Ända sedan 1948 har de flesta storstockholmare varit förortsbor. Samma historia präglar Europas alla storstäder."

Att de flesta Stockholmare idag är förortsbor beror på en starkt styrd ideologi, ett starkt planmonopol och ett byggoligopol. Inte på grund av folklig vilja. Att påstå något sådant, och helt bortse från priser och kötider på den lilla stad som finns tillgänglig, är synnerligen märkligt. Inte heller stämmer det att samma historia präglar alla Europas storstäder. Det stämmer att de flesta storstäder i Europa har förorter. Men mängden förorter i Stockholm är närmast att betrakta som unik för västvärlden. Många städer har nu också börjat ett förändringsarbete med sina förorter. Om nu vi tvunget, enligt Wirténs resonemang, ska göra som alla andra, är det alltså hög tid att börja förändra den sönderbrutna stadens struktur.



Förorten var en motreaktion på den trångbodda staden. Vad man glömde bort var att det inte var avstånden mellan husen som var problemet, utan hur många som bodde i varje lägenhet. Idag är det istället, talande nog, i våra förorter som trångboddheten finns.

"Att däcka över Nynäsvägen vid Gullmarsplan är hennes senaste utspel. Låter fint. Men varför denna fixering vid de redan privilegierades kvarter? Vore det inte mer framåtblickande att äntligen däcka över E4:an och binda samman Alby, Hallunda och Fittja? Vilken stad det skulle kunna bli!! Men ingen flyttar blicken från innerstaden för att kolla den stora staden. Det är nya Moderatpolitiken."

Ett urbant Gullmarsplan, tillsammans med andra projekt, har en stor potential i att binda samman Årsta med Södermalm. Det krävs knappast någon större eftertanke för att förstå att det skulle gynna Årsta. Moderata Kristina Alvendal är stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm. Således är det inte konstigt att hon har tankar och idéer om hur Stockholm ska utvecklas. Vad gäller Alby, Hallunda och Fittja torde S+V+MP-styrda Botkyrka kommun vara bättre lämpad att komma med idéer... Och Botkyrka kommun ligger ingalunda på latsidan utan har flera intressanta projekt för att utveckla kommunen mot en mer urban struktur. Varför Wirtén tycker att det är lämpligt att ett moderat stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm ska ge sig in vänsterstyrda Botkyrkas angelägenheter förtäljer icke historien.



Wirtén fortsätter:
"Storstockholm måste tänkas modernare än så. Tillåtas att växa även utifrån och in."

Vilket också sker. Dels i projekt i andra kommuner som t.ex Botkyrka men också genom många projekt i Stockholms förorter. YIMBY ser gärna att dessa ansträngningar förtärks och intensifieras, men politik och planering har iaf så sakteliga börjat att styra bort från den modernistiska planeringsidén, vilket är glädjande.

"Förstå att villaområden i Huddinge och stadsdelar som Skärholmen är lika urbana som Hamngatan - och blivit integrerade delar av en helt ny stadsform."

Villaområden är inte speciellt urbana, och lär så förbli. Det är den stadsbyggnadstopologi som är attraktiv för den som inte vill bo urbant. Skärholmen är ett bra exempel på en stadsdel som kan bli urbanare, med rätt utveckling.

Wirtén avslutar med att skriva:
"Staden är inte längre stenstad, den har blivit oändligt mycket mer variationsrik. En förvandling människor uppenbarligen gillar."

Det stämmer att staden inte längre bara är stenstad. Stad behöver inte heller vara stenstad. Däremot är våra förorter (med några få undantag) inte stad. Och ofta inte heller särskilt uppskattade. Wirténs påstående är taget ur luften, och direkt felaktigt. Det inte bara syns i såväl bostadspriser som kötider utan också i forskning. Johan Rådberg(KTH) gjorde år 2000 en studie om attraktiva kvarterstyper. Undersökningen visar att villor är attraktivast, följt av tät blandstad. Loftgångshus, punkthus och låga lamellhus är de minst attraktiva kvarterstyperna. Det ter sig således synnerligen märkligt att vi ska fortsätta bygga lamell- och punkthus.



Det är svårt att komma fram till vad Wirtén vill. Å ena sidan är stad reaktionärt och alla grönområden heliga. Å andra sidan ska man utveckla förorterna, och bara förorten, utan att ändra på något. Wirténs artikel utkristaliserar sig till ett dåligt underbyggt försvar av förorten och osaklig pajkastning på partimotståndare. Om Wirtén vill göra stads- och förortsfrågan till partipolitik är han på djupt vatten. Längtan efter staden är blocköverskridande. Man vinner knappast några val på att förespråka status quo. Detta vet också socialdemokraterna, men uppenbarligen inte Wirtén. I Socialdemokraternas bostadspolitiska rapport från 2008 tas ett tydligt ställningstagande för den täta blandstaden:

"Den täta europeiska staden med gator och kvarter skapar korta avstånd, bra förutsättningar för service och kollektivtrafik. Samtidigt ser vi hur externhandel och utglesning av bebyggelsen ökar vårt bilberoende och försvagar våra stadskärnor. En utveckling som leder till mindre attraktiva städer och större klimatpåverkan. En stor del av bebyggelsen från rekordåren behöver förändras i sin struktur. [...] Vi behöver också tänka nytt när det gäller mötesplatser för människor, föreningsliv och kultur."

Det finns mycket att kritisera i stadsbyggnadspolitiken i Stockholm, på båda sidorna blockgränsen. Men längtan efter staden kan inte göras till blockpolitik.
 
PS. Undrar du vilken förort bilderna är ifrån? Svaret är: Ingen. De är från Östberlin.

"Utvecklingen från det gamla slutna stadsplanesystemet till det nya öppna" - illustration ur den funktionalistiska debattboken acceptera

1931 publicerades debattboken acceptera av ett gäng radikala arkitekter. Boken var en programskrift och ett försvar för Stockholmsutställningen 1930, som hade introducerat funktionalismen i Sverige. Bokens författare, bl.a Uno Åhrén, Gunnar Asplund och Sven Markelius, kom att få ett enormt inflytande på 1900-talets svenska stadsplanering. Bokens grundtankar var hämtade från Le Corbusier och Bauhaus-skolan.

Åhrén och Markelius var tidigt involverade i Le Corbusiers funktionalistiska lobbyorganisation CIAM och propagerade kraftfullt för CIAMs idéer i Sverige. CIAMs grundtankar sammanfattades i Aten-chartan 1933 och innefattade radikal funktionsseparering (zonering), trafikseparering och gles husipark-bebyggelse.

Precis som Strindberg femtio år tidigare, i den välkända dikten Esplanadsystemet (som travesteras i rubriken), så menade acceptera-gänget att det var dags att acceptera den nya tiden och den nya stadsplaneringen. För att vara en propagandaskrift är texten i acceptera för det mesta mycket sansad och resonerande, vilket förmodligen är den diplomatiske Asplunds förtjänst.

Boken omfattar en mängd olika aspekter av arkitektur och design och innehåller faktiskt många kloka synpunkter. Intressant nog är den svagaste delen i argumentationen den som gäller det kanske viktigaste området, den övergripande stadsplaneringen. Detta trots att det var just på detta område som funktionalismen kom att få störst konsekvenser.

Här följer ett längre utdrag, bilderna och fetstilen är original:





Det öppna stadsplanesystemet

Om vi måste kräva i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla, blir den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen. På så vis har kravet på tillgång till direkt solljus för alla bostäder kommit att sätta en helt ny prägel på moderna huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen, i öster-väster om man har genomgående lägenheter, annars i norr-söder. Den förra hustypen har det företrädet, att den medger genomluftning av bostäderna och skänker dem en verkligt effektiv solsida.





Den fordrar emellertid genomgående lägenheter som drar med sig ringare husdjup och större fasadlängd samt färre lägenheter per trappa, varigenom systemet blir ekonomiskt underlägset det med längorna i norr-söder. Dessutom måste avståndet mellan längorna bli större, om solen under den mörkaste årstiden, då den som bäst behöves, skall tränga ned till bottenvåningarna. På grund av det mindre husdjupet blir även gatukostnaden större per enhet våningsyta.

Så länge byggnadsverksamheten måste inrikta sig huvudsakligen på att producera lägenheter av minsta typ och så länge produktionskostnaderna äro så höga, måste vi nog fortsätta med att bygga relativt djupa huslängor med sin riktning i norr-söder, såvida vi ej anser oss kunna offra ytterligare av bostadens bekvämlighet eller rymlighet för att som kompensation få södersol och möjligheten till genomluftning.








Den nya stadsbilden

Men ej blott kvarteret bör på detta sätt luckras upp för att varje lägenhet skall tillförsäkras sitt kvantum av luft och ljus. Bostaden måste få ett komplement i parker för äldre och lekplatser för barn som ytterligare uppluckrar hela stadsområdet.

Bygger man städer efter detta öppna byggnadssätt och samtidigt önskar utvinna lika mycket nyttig våningsyta av varje enhet markyta som i äldre stadspartier med deras slutna kvarter och trånga gator, måste hushöjden ökas liksom även avståndet mellan byggnaderna på ömse sidor om gata och gård.

Vi ser alltså, hur ett radikalt tillgodoseende av primära krav på bostadens kvalitet redan i stadsbilden förorsakar en fullständig nybildning och ett avvikande från traditionen. Men vi tror även, att det skall ge oss nya skönhetsvärden fast av en annan art än den barockens rumsbildande stadsplaneformationer skänkte.

Att det öppna stadsplanesystemet nu allt allmännare börjat accepteras, styrker oss i tron på det fåfänga i att motsätta sig ett radikalt och logiskt byggande.



- - - - -


Författarna argumenterar till synes övertygande för att primära krav på bostadens kvalitet och i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla rent logiskt innebär att vi måste acceptera sterila rader av gles och utspridd bebyggelse. Tittar man närmare på resonemanget ser man dock att hela argumentationen bygger på att "direkt solljus i lägenheten" är överordnat alla andra hänsyn.

Ja, "direkt solljus i lägenheten" är faktist den enda anledningen som anges till varför man skulle behöva "ett öppet stadsplanesystem", även om man kan anta att det också underlättar biltrafik. Rinnande vatten, avlopp, värme, service, stadsliv - inget av detta förutsätter "ett öppet stadsplanesystem". Tvärtom verkar attraktiva bostäder snarare förutsätta att stadsplanesystemet inte är öppet.

Den avgörande frågan är alltså om "direkt solljus i lägenheten" verkligen är viktigare än alla andra tänkbara kvaliteter i boendet tillsammans. Idag, snart 80 år efter acceptera, så har vi svaret. "Direkt solljus i lägenheten" är inte viktigare än allt annat tillsammans. Det är inte ens det viktigaste av allt. För många är det inte ens viktigt. Alltså, för att besvara Strindbergs fråga: Nej, luft och ljus är inte tillräckligt!

Ibland misstänker jag att författarna till acceptera insåg detta redan 1931. Men de behövde ett gångbart argument för att förverkliga sina estetiska utopier och lyckades till slut faktiskt hitta ett - "direkt solljus i lägenheten".

På grund av funktionalismens genomslag (i samverkan med bygg- och bilindustrin) blev verkligen "den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen". Precis som acceptera-gänget förutspått, men kanske inte riktigt på det sätt som de menat.

Många som idag arbetar professionellt med arkitektur och stadsplanering tror att funktionalismen försvann för länge sedan - "det där gjorde vi upp med på 70-talet", "kritiken kommer 40 år försent", "vi jobbar annorlunda nu".

Så är det tyvärr inte. De funktionalistiska dogmerna lever kvar som en "frusen ideologi", för att låna ett uttryck som dyker upp i teknikhistorikern Per Lundins uppmärksammade avhandling Bilsamhället (KTH 2008). Även Anders Hagsons avhandling Stads- och trafikplaneringens paradigm (CTH 2004) visar på ett plågsamt tydligt sätt att funktionalismens stadsfientliga ideologi lever vidare i det tysta.

Vi på YIMBY ser den här frusna ideologin hela tiden när vi skärskådar nya planer. Uppbrutna kvarter, funktions- och trafikseparering, glest utströsslad husipark-bebyggelse. Ibland beroende på någon apokryfisk reglering, ibland beroende på krasst ekonomiskt tänkande, ibland beroende på orimliga överklaganden och ibland helt enkelt beroende på gammal vana.

Vi tycker det är jätteroligt att så många har insett funktionalismens grundläggande dysfunktionalitet och den sociala, ekonomiska och ekologiska förödelse som den glesa bilstaden medför. Vi är glada att så många istället säger sig förespråka den täta, levande och miljövänliga blandstaden och påstår sig vilja bygga attraktiva, integrerade och spännande stadskvarter. Men vi skulle bli ännu gladare om vi fick se handling bakom orden.

Det är dags att verkligen i grunden acceptera att modernistisk stadsplanering är ett gigantiskt fiasko. Det räcker med strösselplanering nu. Vi har en utglesad och söndertrasad stad att lappa ihop och ingen tid att förlora. Acceptera den föreliggande verkligheten och gör den bättre!

Följande öppna brev har idag skickats från Yimby till NCC:

Hej.

Jag kontaktar er i egenskap av representant för Yimby i Stockholm. Vi är en stadigt ökande grupp som på knappt fem månader växt till över 1650 personer som samlats under ett önskemål om att Stockholm skall få utvecklas till en internationell storstad. Vi älskar den urbana, levande, täta, blandade och höga staden. Vi älskar slutna kvarter, funktionsblandade områden och varierad och intressant arkitektur.

Vad vi inte tycker om är funktionalismens ideal med ABC-zonering, uppbrutna kvarter, bilberoende, menlösa gräsmattor mellan och framför husen, enahanda klipp-o-klistra-nyfunkis-arkitektur, avsaknad av affärsverksamhet där vi bor och att man bygger rena bostadsområden som i realiteten är sovstäder.

Man kanske kan kalla oss ny-urbanister. Vi vill se en återgång till de klassiska stadbyggnadssidealen. I empiriska studier (Rådberg, Attraktiva kvarterstyper KTH, Stockholm 2000 t.ex.) kan man se att just bebyggelsestruktur är den avsevärt tyngsta parametern i människors val av bostad. Större än både läge, service, affärer och så vidare.

I dessa studier kan man se att flerbostadshus i slutna kvarter, som i princip slutade byggas i och med funktionalismens intåg, är långt populärare än funktionalistiska sol-optimerade hus.
https://www.yimby.se/2008/02/soldyrkan_445.html

Den populäraste bostadstypen är alltså det traditionella rutnätskvarteret med slutna och skyddade innergårdar, tydliga gaturum och fasader längs gatan. Det som vi definierar som just stad.

Min fråga är som följer: Varför bygger ni nästan inget av det som folk faktiskt vill bo i? Varför envisas ni med sönderbrutna kvarter, låga hus, funktions-separerade områden med bara bostäder när den populäraste boendetypen är den klassiska kvartersstaden? Vi får helt enkelt inte ihop det.

Det senaste exemplet är bygget av era passivhus i Beckomberga.

https://www.yimby.se/2008/02/ncc-bygger-passivhus.-i-n_447.html

Området är för oss i Yimby fullständigt ointressant. Vi vill inte bo så. Vi vill ha möten med människor, vi vill kunna gå till ett lokalt affärsutbud och vi vill ha grannar. Ju fler desto bättre. Att det finns en pyttegräsplätt mellan huset och gatan är för oss inte något positivt. Att det finns en gräsplätt mellan vårt hus och nästa hus är inte något positivt. Det är något negativt. Det dödar urbaniteten. Det dödar folklivet. Det tar bort allt det som vi letar efter när vi söker oss ett boende. Däremot ser vi gärna en ordentlig park här och där. Som vi själva väljer att gå till när det är en naturupplevelse vi vill ha. Men var skall vi gå när det är en urban upplevelse vi vill ha? Med era "kvarter" får vi varken urban stad eller naturupplevelse. Vi får "hus i park", en halvmesyr som inte fungerar vare sig som stad eller naturupplevelse.

Ett annat exempel är ert nybyggda miljonprogramsområde i Hägerstensåsen:
https://www.yimby.se/2008/01/peab-och-ncc-i-skamvran_419.html

Återigen, fullständigt ointressant. Uppbrutna kvarter, bara bostäder, inget definierat stadsrum och "hus i park".

När ska ni börja bygga för oss egentligen?

Detta brev är publicerat på https://www.yimby.se/2008/02/oppet-brev-till-ncc_448.html

Med vänlig hälsning, Anders Gardebring, för Yimby i Stockholm