Ja till bro över Fehmarn Bält

Avtalet för en fast förbindelse över Fehmarn bält undertecknades den 3:e september. Förbindelsen skall stå klar 2018 till en kostnad av 4,3 miljarder euro, och det mest troliga är att det blir i form av en bro med fyrfilig motorväg och dubbelspårig järnväg. Danmark kommer stå för finansiering och ägandet av bron, som skall betalas med hjälp av avgifter likt Öresundsbron.

I samband med brons utbyggnad kommer man även att bygga ut anslutningarna i Danmark och Tyskland. På vägsidan innebär det att hela sträckan mellan Köpenhamn och Hamburg kommer bli motorväg. Tyvärr planeras det inte för samma utbyggnad av järnvägen. I dagsläget finns det enkelspår på både den danska och tyska sidan, med låg standard och utan elektrifiering.

Hastighetsbegränsningen på danska sidan är 130 km/h. Istället för att bygga nya höghastighetsspår, vilka skulle möjliggöra restider under två timmar från både Köpenhamn och Skåne (såväl som restider ner mot 3-3,5 timmar från Göteborg via en färdigutbyggd dubbelspårig Västkustbana för hastigheter på 250 km/h och 4,5-5 timmar från Stockholm via Europakorridoren i 320 km/h), har man beslutat att endast uppgradera den befintliga anläggningen.

Detta innebär i praktiken att hastigheten på danska (och troligen även tyska) sidan kommer att bli 180 km/h. Spåren skall till största delen (sånär som på Fehmarnsundbron som förblir enkelspårig) byggas ut till dubbelspår och elektrifieras, men kravet på den tyska sidan är att deras utbyggnad inte behöver vara fullt färdig förrän senast sju år efter broinvigningen, dvs 2025, och inga straff utgår om det inte är klart efter sju år! Resultatet blir att Köpenhamn till Hamburg kommer ta ca 3 timmar med tåg, en tid som kommer få svårt att konkurrera med andra transportslag på den 330 km långa sträckan.

2025 bör Sverige inte bara ha påbörjat utbyggnaden av höghastighetståg, utan också slutfört och öppnat flera sträckor för trafik. Skall Sverige satsa på höghastighetsgrenen mot Köpenhamn (Europakorridoren med tunnel Helsingborg-Helsingör) måste Danmark vara med på tåget. Det innebär inte bara den korta (och dyra pga den täta bebyggelsen) sträckan mellan Helsingör och Köpenhamn, utan också att tågen kan gå vidare ner på kontinenten i samma höga hastighet. Infrastruktur tar lång tid och bygga, därför måste Sveriges regering snarast kontakta den danska såväl som tyska regeringen för att få till stånd en utbyggnad av höghastighetståg på hela sträckan, inte minst för att få största möjliga samhällsnytta av denna jätteinvestering!



Under ett journalistseminarium igår avslöjade dock Åsa Torstensson att höghastighetståg inte är en prioriterad fråga för regeringen.

"Höghastighetsbanor som Götalandsbanan eller Europabanan ligger långt fram i planeringen. Troligen kommer projekten bara perifert att beröras i propositionen". "De närmaste två åren handlar det mera om att lappa och laga än att sikta stort mot framtiden".

Detta är tyvärr en mycket olycklig förhandsvisning om vad regeringen kommer offentliggöra i sin infrastrukturproposition, och troligen även för deras framtidsplan 2010-2020.

På frågan om problematiken på spåren svara Åsa att "trängseln på spåren är tågets akilleshäl. Åsa Torstensson var inne på att det går att packa ihop mera tåg på spåren. Tekniken är bland annat den som nu införs på nya Botniabanan, signalsystemet ERTMS".

Problemet som regeringen inte verkar förstå trots forskares enighet i frågan är att spårkapaciteten redan är fullt utnyttjad idag. Ett nytt signalsystem skulle möjliggöra att köra tågen lite tätare på spåren, förutsatt att de går lika fort. Men det är inte där den största akilleshälen finns för svensk järnväg. Problemet är framförallt att vi blandar tåg med väldigt olika hastighet på spåren. Ett nytt signalsystem gör det knappast möjligt för ett X2000 att köra om ett pendeltåg eller godståg.

Om propositionen inte innehåller en satsning på höghastighetståg betyder det att man inte vill investera enligt Banverkets förslag på investeringsplan +25% eller +50% för åren 2010-2019. Detta innebär att man framförallt slutför dagens projekt och gör ett antal förbättringar, men inte att man bygger de stora välbehövliga projekten så som Götalandsbanan (Ostlänken mellan Södertälje och Linköping och nya spår mellan Göteborg och Borås), Västlänken (tågtunneln under Göteborg) m fl. Det låter därför som Alliansen, i bästa fall, kommer att gå på Banverkets förslag +0%.

Enligt Banverket kommer detta ge följande effekter:

- visst utrymme för utökad trafik

- förbättrad kvalitet för regional trafik i Mälardalen, Skåne, Göteborg och längs södra Norrlandskusten

- förstärkt godsstråk i relationen Sundsvall–Gävle-Göteborg

- förstärkta godsstråk i södra Sverige

- förbättrad anslutning till Göteborgs hamn

- förbättrad kvalitet genom mindre åtgärder fördelad över hela landet.

Källa: Banverket Inriktningsunderlag 2010-2019

Detta vore helt oacceptabelt ur både ett samhälls- och ett miljöperspektiv. Man kan bara hoppas att detta blir en riktigt stor stridsfråga och debatt framöver, inte minst inför valet 2010.

Länkar: 1, 2, 3

Miljöförbundet Jordens vänner har just nu en mailkampanj för att påverka finansminister Anders Borg om vikten av att satsa på tågutbyggnaden i Sverige.

"Under september skall regeringen slå fast hur mycket pengar som skall satsas på vägar och järnvägar de kommande tio åren. Medan andra europeiska länder satsar stort på järnvägen vill finansministern skjuta många viktiga spårinvesteringar flera årtionden framåt. "

I kampanjen uppmanas Anders Borg att fördubbla tåginvesteringarna. Vi har tidigare skrivit om vikten att öka investeringarna i tåg i Sverige, bland annat här, där miljöminister Anders Carlgren utalar stöd för stora satsningar på tågen. Anders Borg, som i realiteten sitter med mycket av makten i frågan, har dock en avsevärt kallsinnigare inställning i frågan.

Inställningen är märklig.

I SIKA:s prognoser för 2010 räknade man med att ökningen av personbilstrafik 1997-2010 skulle bli 29%. Andra kvartalet 2007 hade den ökat med 15%.

I prognosen för tåg för samma period (fram till 2010) räknade man med en ökning på 26%. I kvartal två 2007 hade tåget i verkligheten ökat med hela 41%. Trots sin styvmoderliga behandling med stor kapacitetsbrist som leder till förseningar och inställda tåg.

För flyg vara prognosen 23%, utfallet 6%.
För buss 8%, utfallet 16%.

Trenden är tydlig. Ändå vill finansministern ta pengar från järnvägen och lägga på väg, trots att trenden går åt motsatt håll. Hur detta samhällsekonomiskt kan rättfärdigas är svårt att se. Vägs miljöaspekten in blir det än svårare, inte minst med de stora kostnader som miljöpåverkan ger. Priserna på fossila bränslen och energi ökar också. På bara några år har priset på olja femdubblats. Dessa faktorer borde finansministern kunna se, men gör det uppenbarligen inte.

Både väg- och järnvägsnät är eftersatt i många delar av landet, många vägar behöver repareras och rustas upp, och järnvägsnätet behöver både repareras och också byggas ut kraftigt. I detta läge vill alltså finansministern minska järnvägsinvesteringarna, trots att Sveriges budgetöverskott för 2008 räknas bli det största någonsin, 163 miljarder kronor.

Pengarna vill regeringen använda för att betala av på statsskulden. Det är naturligtvis ett lovvärt initiativ, men om vi inte har en fungerande infrastruktur brakar landets ekonomi samman. Att vi har en låg statsskuld spelar i ett sådant läge mycket liten roll.

Miljöförbundet Jordens vänners mailkampanj hittar du här.

Ännu större genomslag får naturligtvis ett personligt formulerat brev. Om du har tiden och möjligheten, författa gärna ett personligt brev till Anders Borg via detta formulär.

Rent formellt är det näringsdepartementet som hanterar infrastrukturen, men informellt har Anders Borg, i egenskap av finansminister, stor makt i frågan. Men även infrastrukturministern, som tidigare uttalat stöd för stora järnvägssatsningar men på senare tid tonat ned sitt stöd, bör naturligtvis också kontaktas, vilket görs via detta formulär.

Sten Nordin har idag ett debattinlägg på DN Debatt där han skriver om Stockholms framtid och utveckling. Nordin skriver:

"Förra gången Stockholmsregionen stod inför en brytningstid vågade dåtidens entreprenörer och beslutsfattare lita på sin egen förmåga att hantera den osäkra framtiden. Med skicklighet, och säkert en del tur, växte städerna och grundades framgångsrika företag.
[...]
Vi måste på samma sätt som för 150 år sedan våga, orka och klara av att fatta beslut även när osäkerheten är stor. Vi måste lita på vår förmåga att hantera att vi inte i dag känner till hur världen kommer att se ut i morgon. Men vi vet tillräckligt mycket för att redan i dag börja bygga en region som om 150 år kommer att blomstra på samma sätt som i dag.
[...]
Hur blir vår region attraktiv i framtiden? Vilka krav ställer morgondagens företag? Vad behövs för att människor ska välja att leva och arbeta i Stockholm? Vår framgång hittills bygger på att vår region är rörlig, internationell och innovativ. Vi ska fortsätta bygga vår region med dessa tre värden.
[...]
När vi har internationella gäster på plats får vi ofta höra hur vacker vår region är. Vi konkurrerar redan ut andra världsstäder med vår miljö och vår trygga stad. "

Detta låter onekligen mycket positivt. Visionärt och framsynt kan man tycka.

Vad är då vårt finansborgarråds viktigaste recept för att bygga vidare på vårt varumärke som en trygg och miljövänlig stad i framkant? Vilka framsynta beslut är det som vi måste våga fatta?

Här verkar Nordins framtidsvisioner tyvärr bli något torftiga. Det viktigaste receptet är tydligen att vi måste utöka flyget på Arlanda flygplats:

"Flygets roll blir allt viktigare och för att hävda vår regions och vårt lands styrka måste Arlanda ges möjligheter att utvecklas vidare. Nuvarande utsläppstak förhindrar den tillväxt i internationella direktlinjer som krävs för att vi på allvar ska kunna konkurrera med andra världsstäder.

En viktig uppgift är att begränsa landstransporter till Arlanda som genererar utsläpp så att flygtrafiken kan växa utan att klimatpåverkan blir större. Men det räcker inte. Staten måste agera så att utsläppstaket är i harmoni med de bullerbegränsningar som finns runt flygplatsen. Att behöva flyga i sick-sack in till Arlanda med anledning av dagens bullerregler kan inte försvaras om det innebär att flygplatsens utveckling hämmas genom att antalet flygningar på det här sättet hålls nere."

Nordin har naturligtvis rätt i att det idag släpps ut onödigt mycket i och kring Arlanda. Mycket kan här göras både i form av hur inflygningar hanteras och transporter till och från flygplatsen. Men det är onekligen visionslöst att utföra dessa förbättringar enkom i syfte att kunna behålla de utsläppsnivåer som idag råder runt flygplatsen. Målet bör naturligtvis vara att få ner utsläppen kring Arlanda, inte bara att undvika att de ökar. Nordin vill i sitt inlägg ge intrycket av att vara en visionär och framåtblickande politiker. Tyvärr är det inte visionärt att göra mer av det som vi redan gör. Visionärt är det att tänka i nya banor, komma med nya idéer och använda sig av nya angreppssätt för att lösa ett problem.

Vad bör vi då göra? Att minska flyget från Arlanda, utan att erbjuda alternativ, är naturligtvis problematiskt. Vad Nordin missar är just att det finns alternativ. Alternativet heter tåg.
Redan idag är tåget en konkurrent på trafiken mellan Stockholm-Malmö/Köpenhamn och Stockholm-Göteborg. Tåget saknar dock idag reella möjligheter att öka sin konkurrensandel nämnvärt på grund av en mycket svår spårbrist. Vill Nordin vara visionär och framsynt bör han således propagera för att denna brist måste åtgärdas. Vidare bör Stockholms stad och Nordin kräva av regeringen att det byggs en höghastighetstågslinje mellan Stockholm-Malmö (via Nyköping/Skavsta, Norrköping och Linköping) och Göteborg. Det skulle kraftigt öka konkurrenskraften hos tåget och i realiteten slå ut inrikesflyget i sydsverige, liksom flyget till Köpenhamn. Med den troliga utvecklingen på bränslepriser för flyget kan på lite sikt hela Nord- och mellaneuropa bli intressant, förutsatt att tågutvecklingen fortsätter i nuvarande takt. Att Nordin inte ens med en stavelse nämner denna utveckling, och de möjligheter de innebär, är beklämmande.

Ingen krånglar sig ut till en flygplats med på guldvåg vägda väskor, ställer sig i en lång incheckningskö, ställer sig i en lång säkerhetskö, väntar en timme eller två i en avgångshall, för att sedan klämma sig in i ett trångt plan för att sedan när man landar igen stå och vänta på väskor (som kommer fram om man har tur) för att slutligen sätta sig på en buss eller ett (oftast) långsamt tåg för att ta sig någonstans där det är meningsfullt att vara, när man på kortare tid bekvämt kan åka från en stadskärna till en annan med ett bekvämt höghastighetståg. Att de flesta nya tåg av den här typen också har tillgång till både eluttag och internetuppkoppling, något som är ytterst ovanligt på flygplan, bidrar också till tågets attraktivitet. Att jobba på flyget är det få som gör, det är trångt, motorerna väsnas och elen i laptopen tar snabbt slut. På tåg är det däremot mycket vanligt att se resenärer som arbetar. Nordin verkar här helt ha missat den formliga explosion som höghastighetstågen nu upplever på kontinenten där just flyget på många sträckor helt har slagits ut. För att Stockholm skall ha någon som helst chans att mäta sig med andra Europeiska storstäder måste vi knytas ihop med detta nätverk av höghastighetslinjer. Utan en sådan koppling förstärks vår roll som en stad i utkanten.

Men det verkligt långväga flyget då? Ja, det är naturligtvis svårare att ersätta med tåg. Men med höghastighetslinjer ner till Göteborg och Malmö, och vidare ned på kontinenten, får vi bort inrikesflyget i sydsverige, och således plats för fler långväga flyg utan att behöva öka mängden flygningar. Vi kan alltså både öka antalet långväga flyg, samtidigt som utsläppen minskar.

Idag slogs nytt svenskt hastighetsrekord för tåg. Ett specialutrustat och ombyggt reginatåg kom upp i hastigheten 295km/h under en testkörning. Testerna ingår i projektet "Gröna tåget" med syfte att öka hastigheterna i det svenska tågnätet från dagens maxhastigheter av 200km/h till 250km/h.



Som projekt för att öka hastigheterna för regionaltåg är satsningen bra. Däremot kan det inte ses som tillräckligt för de nationella tågen för de linjer som idag trafikeras av X2000-tåg. Ny infrastruktur för höghastighetståg måste byggas.

Problemen för vårt nationella tågnät är idag stora. Investeringarna har under mycket lång tid varit kraftigt eftersatta och stora delar av tågnätet i Sydsverige, inklusive de tre storstadsregionerna, lider av bitvis mycket svår kapacitetsbrist. Kapaciteten förbi den så kallade getingmidjan i Stockholm är exempelvis densamma som på 1800-talet. Detta kommer sent omsider att åtgärdas i och med bygget av citybanan, något som borde gjorts redan för många år sedan.

Samtidigt fortsätter tåg och spårburen kollektivtrafik i allmänhet att få en ganska styvmoderlig behandling i budgetplaner.

I SIKA:s prognoser för år 2010 räknade man när de sattes upp med att ökningen av personbilstrafik 1997-2010 skulle bli 29%. Andra kvartalet 2007 hade den bara ökat med 15%.

I prognosen för tåg för samma period (fram till 2010) räknade man med en ökning på 26%. I kvartal två 2007 hade tåget i verkligheten ökat med hela 41%.

Många vill uppenbarligen resa med tåg, det stora problemet är att kapaciteten för att flytta över mer av både gods- och persontrafik idag inte finns. Idag finns det också många sträckor där tågen inte ens kan köra i 200km/h på grund av ej ombyggda banor. Likaså finns en stor problematik med att långsamma godståg och "snabba" persontåg skall dela samma banor, vilket naturligtvis innebär att rälsen inte kan utnyttjas effektivt.

Sverige måsta satsa pengar på nya höghastighetsbanor för tåg. Härom är stora delar av industrin, näringslivet, forskare och transportsektorn ense. I många Europiska länder finns det redan, eller planeras, för nya höghastighetslinjer. För svenska politiker borde det vara ett självklart mål att få till stånd en höghastighetslinje mellan Stockholm och Köpenhamn, och via den framtida bron över Fehmarn-Bält, vidare ner till kontinenten. Det kommer att kosta pengar. Men det kommer att kosta mer att låta bli. Här bör man också titta på olika former av investeringsbidrag från EU, något som redan Irland, Spanien, Portugal och Grekland, liksom flera av de nya länderna i Österuropa gjort. Sveriges satsningar på infrastruktur är eftersatta i jämförelse med många andra länder i EU varför det inte borde vara omöjligt att få stöd från EU.

Att bygga ny infrastruktur för höghastighetståg ger fler fördelar än bara högre hastighet. Det avlastar också befintliga spår, och skapar således mer plats för gods- och regionaltrafik. Inrikesflyget i södra Sverige skulle också i stort sett kunna avvecklas, med stora miljövinster som resultat.

Världens snabbaste tåg som går på räls finns i Frankrike, där man förra året slog världsrekord genom att köra 574,8km/h med ett specialbyggt TGV-tåg på en höghastighetsbana:



Längre video här.

(SVT, Banverket, SJ, Sydsvenskan)

Häromveckan kunde vi läsa om att statsminister Fredrik Reinfeldt avfärdade klimatberedningens önskade storsatsningar på järnväg. Ett olyckligt beslut då behovet av höghastighetståg mellan Sveriges storstadsregioner visat sig vara mycket samhällsekonomiskt gynnsamma. Att det också vore utmärkt för miljön behöver knappast tilläggas.

Nu ser det dock faktiskt ut som att regeringen vill ha höghastighetståg. Eller, man har i alla fall gett banverket i uppdrag att analysera förutsättningarna för sådana sträckor.

Hastigheterna på sådana nya sträckningar skulle bli mellan 300 och 360km/h vilket är en avsevärd ökning jämfört med dagens topphastighet på 200km/h för X2000-tågen. Dessutom kan idag X2000 inte köra i maxhastighet långa sträckor på grund av trängsel eller spårläggning som inte kan hantera snabba hastigheter.

Att utreda frågan är ett steg i helt rätt riktning och något som också gynnar utvecklingen av starka urbana stadsregioner. Med ett utbyggt höghastighetsnät mellan de tre storstadsregionerna och Norrköping/Linköping så blir inrikesflyget i princip onödigt i södra Sverige och kan ersättas av det långt mer energieffektiva tåget. Att tåget dessutom då kommer att ta sig fram snabbare än flyget till de flesta resmål gör inte saken sämre.

Som lite inspiration, presentationen av det nya franska AVG-tåget som har en maxhastighet på 360km/h:



Så här ser det ut i Spanien sedan de nyligen invigde sitt nya höghastighetståg. X2000 har inte så mycket att hämta...


Och Tyskland har såklart sina ICE3-tåg:

I Expressen kan man läsa om att en av landets ledande trafikplanerare, professor Bo-Lennard Nelldahl, anser att tiden nu är mogen för sverige att satsa på riktiga höghastighetståg.

I aftonbladet kan man läsa om Spaniens nya "supertåg", och det är fler länder som bygger och har byggt, ofta med bidrag från EU (vilket är fallet i Spanien).

Folkpartiets partiledare gör ett utspel på DN Debatt och skriver där om att Sverige bör satsa på höghastighetståg.

"Undersök möjligheten att bygga ut höghastighetståg för persontransporter. Vårt behov av att förflytta oss, speciellt mellan Sveriges storstäder, kommer inte att minska. Ur klimatsynpunkt är det viktigt att skapa ett alternativ till stora delar av inrikesflyget. Vi vill satsa på tåg som klarar hastigheter upp till 350 kilometer i timmen. En rimlig målsättning bör till exempel vara att en enkel resa mellan Stockholm och Köpenhamn/Malmö inte ska ta mer än drygt två timmar. [...] Ett planeringsuppdrag till Banverket med denna innebörd skulle kunna ingå i 2008 års riksdagsbeslut om infrastruktur i framtiden."

Yimby ansluter sig till förspråkarna av höghastighetståg. Samhällsekonomiskt pekar kalkylerna på att vi skulle kunna räkna hem investeringen ganska snabbt. De uppenbara miljövinsterna behöver knappast tas upp. Att snabbt kunna ta sig mellan urbana storstadsområden gynnar utvecklingen av stadscentra och motverkar sprawl.

Så vad väntar vi på? Räkna på det i budgeten, uppvakta EU i frågan, undersök om det går att göra som OPS-projekt (men lär av misstagen från Arlandabanan och ge en kortare koncession) och så vidare.

Gör vad som går för att få projekten på banan snarast möjligt!