Utskrift från www2.yimby.se
....

"ABC-staden", ett technoepos

Vi låter denna video, inte helt olik Francis Ford Coppolas klassiska collagefilm Koyaanisqatsi, tala för sig själv.


Notera att Motormännens Riksförbund inte har något med videon att göra.

Vår stad

Det här är sista delen av Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia, men diskussionen fortsätter säkert, på ett eller annat sätt...



Frågan den här boken leder fram till är förstås hur vår stad ska byggas. Den gigantiska anläggning efterkrigstiden byggt kan inte hantera den befolkningstillväxt Stockholm haft sedan ett kvarts sekel tillbaka och som inte visar några tecken på att mattas. Morgondagens Stockholm måste helt enkelt se annorlunda ut.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

På väg mot Utopia

*EXTRA* Läs Ola Anderssons debattartikel i DN *EXTRA*

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...

"Projekt till bostadsområde" - illustration ur acceptera (1931)
Den modernistiska arkitekturen kunde skapa bilder av moderniteten som speglade tiden. Men det modernistiska stadsbyggnadsprojektets försök att skapa en ny, en gång för alla bestämd, form för själva moderniteten var på förhand dömt att misslyckas. /.../ Modernismens dröm om den en gång för alla färdigbyggda staden är oförenlig med själva moderniteten.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Fallet Stockholm

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...



 

Stockholm är ett maktcentrum i en från början öde trakt med ett närmast kolonialt förhållande till sin omgivning. Stadens förhållande till Sverige är allt annat än konfliktfritt. Snarare än att vara en självklar del av kulturen i det land det styr över, har Stockholm alltid varit besatt av hur det uppfattas utifrån. Viljan att manifestera sig inför sin omvärld har tagit sig drastiskta uttryck i de epoker då resurser har funnits.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Krönika: Stad för produktion, inte bara konsumtion

Behovet av tät blandstad diskuteras oftast i termer av privat konsumtion. Det är trevligare. Det är bekvämare för den enskilde. Vilket har fått en del försvarare av gammaldags funktionalistisk utglesning och funktionsuppdelning att surt angripa oss för att vara trendiga medelklassmänniskor på jakt efter nya upplevelser att konsumera.

Men behovet av tät blandstad låter sig lika väl, eller kanske hellre, diskuteras i termer av produktion och produktionens behov.

Varför finns städer? Inte för att ge trendiga medelklassmänniskor nya konsumtionsupplevelser i alla fall. Utan för att en avancerad arbetsdelning kräver många människor som har nära till varandra. Varje transport av varor och människor innebär en kostnad, som läggs på priset på den sålda produkten. Blir det för mycket sådant blir produkten osäljbar.

Men det är inte allt.

Den norske ekonomen Erik Reinert har i sin bok Global økonomi, (engelsk utvidgad upplaga - How rich countries got rich - and why poor countries stay poor) förklarat vilka faktorer som driver på ekonomisk utveckling och gör den som har tillgång till dem rik, samtidigt som det gör den som saknar dem fattig: Innovationer, synergieffekter och stordriftsfördelar. Reinerts motivation handlar mest om förhållandet mellan nord och syd, men idéerna kan lika väl handla om städers interna organisation. Åtminstone beträffande synergieffekterna och stordriftsfördelarna.

Tät stad ger större möjligheter till stordrift än gles stad - men det gäller kanske främst i distributions- och konsumtionsledet. Det är ingen slump att det är i de stora täta stadsdelarna som utbudet är störst. Det är där man har stordriftsfördelar och kan hålla igång verksamheter som i mindre och glesare stadsdelar inte bär sig.
Men tät stad har också större synergieffekter i produktionsledet.

Att olika typer av verksamheter i nära kontakt med varandra gynnar varandras utveckling har man alltid vetat. Det klassiska exemplet är sextonhundratalets Leiden, den tidens tekniskt mest framstående stad. Där hade nära kontakter mellan instrumentmakare, kartritare, glasslipare och tillverkare av fartygsutrustning lett till att olika industrier snabbt och bekvämt hade kunnat inkorporera nyskapelser från andra branscher i sin egen. Konstnärer arbetade på segelduk och använde linser för att bygga en sorts primitiva projektorer med. Instrumentmakarna plockade in glas i sina instrument och konstruerade mikroskopet som betydde en push för den medicinska forskningen. Etc.

Sjutti-åttitalets svenska framtidsforskare var väl medvetna om synergieffekternas positiva betydelse - men hade ingen aning om hur de skulle få till dom. Professor Åke E Andersson på Institutet för framtidsforskning förordade att man skulle använda en sorts apartheid - sortera ut alla högutbildade till särskilda stadsdelar med hjälp av olika förmåner - för att de skulle umgås med varandra och befrukta varandras idéer.
Men att bygga tätt och varierat så att alla slags människor lätt kan snava över varandras verksamheter måste ju vara mycket effektivare.

Som sagt, detta har mer eller mindre alltid varit allmängods - kanske med undantag för nittonhundratalet. Men det håller på att bli viktigare än det någonsin har varit: Den epok som har byggt på bilen (och som därmed har nedvärderat avståndens betydelse) har löpt ut och något nytt kommer istället. Bilbranschen håller på att förvandlas från något som bär upp ekonomin till något som tynger ner den. Dess förödande makt över städernas uppbyggnad och infrastruktur kanske därmed skulle kunna brytas.

Som vi kan lära oss av Carlota Pérez, Technological revolutions and financial capital, har världshistorien sedan slutet av 1700-talet dominerats av fyra stora teknologisk-ekonomiska paradigm, som har styrt mycket av hur samhällena har sett ut:

  • 1790-1850 ånga, textiler och kanaler
  • 1850-1890 järnvägar
  • 1890-1930 stål, kemi och elektricitet
  • 1930-2000 bilar och hushållsapparater

Vart och ett har förvandlat samhället, vårt sätt att tänka, och vårt sätt att organisera produktionen. När de ebbar ut för att de inte längre kan växa och samtidigt få avsättning för alla sina produkter tenderar de att ge upphov till bubbelekonomier som inte lämnar plats för seriös verksamhet förrän man med politiska medel har fått till ett nytt paradigm som har bred acceptans från hela samhället för att det ger var och en möjligheter till ett bättre liv.

Det paradigm som kommer att råda de närmaste 40-50 åren - om vi kan få till det - kommer förstås att bygga på mikroprocessorer och bioteknik. Och det är ett paradigm som kräver större kunskap av var och en än något av de tidigare. Carlota Pérez föreslår själv att ytterligare ett krav är att vi måste få bort det tidigare paradigmets orimliga råvaruslöseri. Båda dessa krav är fördelaktiga för den täta mångfunktionsstaden och dess förmåga att skapa synergieffekter.

Bort alltså med staden som idyll för konsumtion. Fram för staden som en kaotisk synergiskapare för produktion. Vilket också innebär att vi måste framhålla mångfald och mångfunktion minst lika mycket som täthet.

Krönika: Vår käraste krater diskuteras igen

Sergels torg var aldrig tänkt som en idyll.

Det är nästan lite befriande att läsa det. Den som säger det är Jörgen Kjaersgaard, arkitekten bakom Sergel Torgs - Plattans - svartvita ytbeläggning. Följdfrågan blir då - vad var tanken bakom Plattan, om den inte skulle vara en idyll? I efterhand skyller den nu 80-årige arkitekten på politikernas snålhet; istället för marmor och tunn belyst vattenfilm blev det betongplattor, vilka inte har underhållits på ett bra sätt. Men oavsett material - Plattan hade säkert kunna skapas av blålera eftersom syftet ändå inte var en idyll - kvarstår frågan: Vad var tanken bakom?

Ett vanligt svar är att Plattan skulle bli ett ‘folkets torg’. Då när den byggdes var det sextiotal. Det var en tid för revolution, bort med det gamla, in med det nya! Statarlängorna ställdes på höjden i Flemingberg och Hallonbergen, miljonprogrammen tröskade fram identiska bostadsområden med lägenheter stöpta i samma byggstandard. Det var framåtanda, solidaritet och arbetarnas samhälle! Arbetare behöver, som bekant, inga indivduella lägenheter eller bostadsområden. För arbetare spelar inte utseendet på husen någon roll, för hemmet är bara en oviktig detalj där sömn och reproduktion utförs. Det verkliga livet sker på arbetet, i det offentliga, i kollektivet. En arbetare är inte så mycket människa eller individ, som en enhet i den stora massan. The sum of all things.

Plattan skulle vara folkets torg. Jag kan tänka mig att dåtidens ansvariga - från regering till kommunalråd - tänkte sig hyllningsparader till folkhemsgudarna Myrdal, dans- och flagguppvisningar på första maj och ‘normativitet, konformitet, solidaritet’ som slagord. Trots allt så var vi ju Sverige - bäst i världen inte bara på allt, utan också socialism.

Oturligt nog verkade inte folk ta till sig folkets torg. Dumt nog verkade man inte vilja hylla sina landsfäder. Arbetarna visade sig vara inbilska och illojala och utan pli på sina ungar (vilket hade märkts redan tidigare; Cue Club-kravallerna i Göteborg 1966, Slaget om Hötorget i juni 1965 och samma år i augusti modskravallerna, också på Hötoget). Systemet ville sig inte riktigt, för istället för ett folkets torg blev Plattan en … ja, en icke-idyll.

Vilket förstås var torgets syfte. Jörgen Kjaersgaard säger ju, att “Sergels torg var aldrig tänkt som en idyll”. Däri fick han rätt, för mitt i stan - Stockholms absoluta centrum - finns en krater i marken. Om inte den svartvita ytbeläggningen och Edvin Öhrströms glasobelix ha gjort Sergels Torg känt, så gjorde Stefan Jarls kultförklarade film ‘Dom kallar oss mods’ resten. Kenta och Stoffe blev kanske Plattans motvilliga arketyper för vad för folk folkets torg kom att tillhöra. Ett folk som folkhemmets folk helst inte låtsades om; mods, alltså. Knarkare, hippies, ungdomsbrottslingar och opålitliga samhällsfarliga element med långt hår. Samhällets olycksbarn, bortsett från att samhället inte vill erkänna deras existens - eller hjälpa dem. Först i slutet på 70-talet började Plattan att ’städas upp’, kanske inte så mycket för att hjälpa pundarna till ‘Ett anständigt liv’, utan mer för att de skadade turismen. Och bilden av Sergels Torg som ett folkets torg. (Antagligen hade närheten till riksdagshuset en viss inverkan; Riksdagen låg, som bekant, i Kulturhuset fram till 1975).

Fast det blev ändå inte särskilt idylliskt. Vilket förstås är torgets syfte. Det ska vara en oidyll, och har man gått över Plattan en kväll i slutet av november när regnet faller horisontellt på grund av de mellan husfasaderna koncentrerade höststormsstötarna, så har man inte en tanke på idyll. Vad jag inte riktigt hajar är dock varför vi ska hålla fast vid mardrömmen.

Modsen är döda eller numer förborgerligade husfädrer i förortens villaområden, i skuggan av de andra oidyllerna - Skärholmen, Hallonbergen, Hallunda, Vårby Gård. Betonglandet. Folkhemmet ligger i spastiska dödsryckningar, ett ideologiskt experiment som inte utföll som det var tänkt. Sverige blev inte ett Myrdalsunionen, inte ens ett nytt Kambodja. Sverige blev … ja - vad det alltid varit. Ett bra och dåligt land på många sätt, men ändå ett land som i vissa kretsar ses som ett paradis. Dock ett paradis utan överdrivet utmärkande arkitektur.

Men Plattan är kvar. Och tanken är kvar. Det skulle inte bli någon idyll. Men det blev inte heller en folkets arena (kom igen, den enda gången Plattan verkligen är en folkets arena är när Sverige har vunnit ett krig … eh, ett VM i hockey). Så vad ska det bli istället - vad har vi kvar att testa?

Det må svida i skinnet på inbitna rödgardister, men Sveriges befolknings enda kvarvarande drivkraft vid sidan om nationell hybris, är - konsumtion. Industristaten är inte vad den varit. Stålverk 80-spöket skrämmer fortfarande. Stockholm är inte längre den alldeles självklara pärlan i moder Sveas blågula klänning (köpt på H&M, sydd av pakistanier i norra Bangladesh). Malmö, Göteborg, Västerås, Boden och andra städer konkurrerar om glittret. Det som driver utvecklingen framåt - vara det en snurrande skånsk torso eller ett magiskt slott i Norrland - är inte ‘ett folk, ett rike’. Det är galleriorna, köpcentren, visan om att ‘money makes the world go around’.

Stockholm behöver inte färre gallerior. Stockholm behöver fler. Gärna några som syns ovan jord också. Stockholm har annars en tendens att vilja gräva ner saker; spårvagnarna, till exempel. Men vad nytta gör fantastiska byggnadsverk om de är nedgrävda!? Tanken att Plattan ska vara en till 360 dagar om året mer eller mindre övergiven samlingsplats är inte bara korkad, utan direkt skadlig. Plattan är som ett svart hål, som suger åt sig allt framåtskridande momentum i Stockholms utveckling. Så fort något föreslås hamnar diskussionen förr eller senare först kring vad man ska göra med Slussen - och så, Plattan.

Det finns möjligheter att behålla samlingspunkten - och kommersialisera den. En möjlighet är att inte gräva nedåt. Glasa in vad som behöver glasas in - och så, på torget som blir kvar, kan vi vifta med flaggorna när Sverige gör mål. Och vi kan vifta våra flaggor under en glaspyramid.

Jag tror att Johan Tobias Sergel skulle gilla idén, en Kheopspyramid av glas, mitt i stan. Det är i alla fall bättre än en krater.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8661 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Jane blir opera
1 November 04:10 av Melvin Bowers
Uthyrningsdel
22 Oktober 13:49 av Lola Ewint
Nytt hotell på Vasagatan 22
19 Januari 14:08 av Sebastian Dahl

@yimbysthlm på Twitter