Sigtuna - vi beklagar sorgen

Nej vi skämtar inte. Det här är faktiskt planen. Scout's honor!

Sigtuna kommun har tagit fram ett planförslag för utveckling av Märsta port.

YIMBY ser mycket positivt på planens syfte att förtäta Märsta centrala delar och bygga ihop Tingvallområdet med Valstaområdet. Målsättningen som uttrycks, att skapa en sammanhållen stadsbild mellan de olika stadsdelarna, är mycket positiv.

Men att läsa planens mål, och sedan ta del av de faktiska planerna, gör att skrivningarna närmast är att likna vid den i George Orwells kända bok 1984 etablerade termen "nyspråk".

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Varför bygga klimat-osmart (och inte så attraktivt)...?

Just nu pågår som bekant klimatkonferensen i Köpenhamn för fullt.

I diskussionen om klimatet pratas om sådant som utsläppsrätter, alternativa bränslen för bilar, handel med utsläppsrätter och så vidare. Det finns de som menar att vi måste dra ner på det mesta i framtiden och helt enkelt leva enklare liv medan andra ser teknikutveckling som den enda vägen. Våra politiker vrider och vänder på saken och vill naturligtvis göra så många som möjligt nöjda, en svår balansgång som för det mesta skapar missnöje åt det ena eller det andra hållet. Men det finns också sådant som vi alla borde kunna vara överens om.

En fråga som borde uppmärksammas mer, och som Johannes Åsberg från YIMBY diskuterade i Studio ett i P1 i förra veckan, är den helt avgörande roll som stadsplaneringen spelar för att vi ska kunna nå utsläppsmålen.

Att bygga energisnåla hus med miljövänliga material är naturligtvis bra, men om vi missar hur man ska transportera sig till och från dessa bostäder till arbete, affärer, nöjen, kultur och annat så missas en stor del av de vinster som kan göras, både ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Vi kan bygga aldrig så fina passivhus men så länge de uppförs i sprawlande hus-i-parkeringsplats-enklaver omgivna av motorleder och köplador får vi ändå ett ökat bilberoende och ökade utsläpp. Stadsplaneringen måste helt enkelt bli klimatsmartare och lämna SCAFT-idéerna bakom sig en gång för alla.


...när vi kan bygga klimatsmart och attraktivt istället?

Genom att fortsätta bygga den glesa staden växer den alltmer utåt med följden att stora naturområden bebyggs och asfalteras och vi får dras med ständigt ökande kostnader för en allt glesare infrastruktur. Enbart nya bränslen kan inte lösa de problem vi står inför, det är de flesta forskare liksom statens egna utredare ense om.

YIMBY är ett nätverk för stadsälskare. Vi vill att det ska byggas mer av den täta, livliga och mycket efterfrågade blandstaden. Vår främsta drivkraft är just att vi älskar staden och allt vad den innebär men vi drivs också av det faktum att det är mycket mer klimatsmart att bygga tät blandstad än glesa bilberoende områden allt längre ut i periferin. Trots uttalade visioner om att bygga tät blandstad är fortfarande en kraftig majoritet av det som byggs i Sverige just glest och bilberoende. En del har börjat att förstå att stad har blivit "inne" och använder begreppet som säljargument för nya "områden". Tyvärr tenderar för det mesta dessa områden ändå att vara trista enklaver i karbonkopierad nyfunkis med någon busslinje på sin höjd. En stad blir inte en stad bara för att man kallar den stad.

Stadsplanerare och forskare har under lång tid känt till att täta städer med blandning av människor och verksamheter är socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart. Från politiskt håll kommer glädjande uttalanden och målsättningar om att man vill bygga blandstad. I översiktsplaner och andra politiska dokument pratas det om den täta staden. Men ändå rullar på de flesta ställen byggandet på i sin vanliga lunk med trafikleder, matargator, nyfunkisvillamattor och hus-i-parkeringsplatsenklaver så långt ögat kan nå.

Naturligtvis är det svårt att ställa om en stadsplanering som har fått härska oinskränkt under hela efterkrigstiden och kunskapen om hur man faktiskt gör saknas nog här och var.

Men vi behöver faktiskt inte experimentera så mycket. Om vi är osäkra på hur man gör så kan vi ta en titt på de klimatsmarta och attraktiva områden som faktiskt redan finns - och sedan bygga mer av det. Svårare än så behöver det inte vara.

Det bästa i kråksången är att blandstaden gör att vi kan bygga klimatsmartare, hållbarare, attraktivare och billigare på samma gång. Så vad väntar vi egentligen på?

Midsommarkransen fascinerar med kulturverksamheter och arkitektur från många epoker. YIMBY tog initiativ för en promenad genom stadsdelen. Tack alla ni som gjorde sällskap. Väderleken var kanonfin och ni var alla lika roliga och trevliga som vanligt. De flesta av oss som var där är Stockholmare men även några goa Göteborgare fanns med i laget.

Själv provade jag spontant på att vara guide för första gången i mitt liv och det gick hyfsat. Inför en publik som er, som alltid är muntra och stöttar en, så kan inget gå fel! Tidningen city var också närvarande och skrev en artikel om promenaden.


Hela gänget på trappan.


De äldre delarna av Kransen.

Midsommarkransen är en av Stockholms äldsta förorter. Den äldre bebyggelsen här är kvartersbebyggelse enligt tysk modell. Till höger i bilden ovan syns kvarteret Tellusborg. Nästan alla lokaler på bottenplan används för kulturella aktiviteter. Bland dem hör kvartersbiografen Tellus som skymtar till höger i bild. Där ser man på film, talar poesi, spelar Jazz och mycket annat. Många av de konstnärer och designers som håller till i dessa kvarter har bott eller varit verksamma här länge. Men fler och fler yngre lockas till området.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Dagens Nyheter skriver idag om boendeprotester mot stadens planer på att förtäta runt Nybohovshöjden. De av de boende som protesterar är rädda om sin utsikt och om grönområdena i anslutning till bostadsområdet.

Det här är ett klassiskt problem i Stockholm. Så snart någonting planeras att byggas sätter en (inte sällan liten) del av de boende i området fart med att mobilisera mot de hotande byggplanerna. Hur förhåller man sig till det? Ja, först och främst måste man givetvis ta en del hänsyn till de boende i området. Men samtidigt är det oerhört viktigt att tänka även på de som är i behov av bostad, liksom alla stadens övriga invånare.

Ett vanligt argument från motståndarna är att det inte är någon mänsklig eller medborgerlig rättighet att "kräva" en bostad i läget l. Det är dock fel. Man har all rätt att ställa sådana krav på staden och samhället. Precis som de boende i det aktuella området har rätt att kräva att ingenting nytt ska byggas där. Man får alltid ställa krav.

Däremot har Stockholm stad ingen skyldighet att ensidigt hörsamma kraven från någon av sidorna. Varken från de boende eller de som vill flytta in i området. Staden måste agera ansvarsfullt och opartiskt, och väga olika intressen mot varandra för att fatta ett bra beslut.

Så vad har då staden för frågor och problem att ta hänsyn till i en sådan här fråga? Vi kan börja med bostadsbristen. Bostadsbristen är ett stort problem i Stockholm. Hur tacklar man den? Jo, genom att bygga nya bostäder. Vid sidan av det är det en fråga om logistik och transporter. Hur smidigt är det att transportera sig inom Storstockholm idag? Inte särskilt smidigt. Infrastrukturen är oerhört underdimensionerad för en stad av Stockholms storlek. Och för att inte förvärra dessa problem är det klokt att bygga en sammanhållen stad som minskar avstånden, vilket i sin tur minskar bilberoendet och gör kollektivtrafiken till ett mer attraktivt alternativ.

Utifrån detta hoppas vi att staden fattar rätt beslut, och bygger i detta centrala och attraktiva läge. Däremot finns det synpunkter att ge på bebyggelsen i sig. Exempelvis ska enligt uppgift en fotbollsplan försvinna, vilket måste ses som problematiskt. Det är just den typen av resurser vi behöver ha kvar, och som också kan bli ordentligt använda, när vi förtätar. En fotbollsplan kan också placeras på hustak, ett alternativ som kanske kan diskuteras. Bebyggelseidén är i teorin hus-i-park men riskerar att i realiteten bli hus-i-parkeringsplats eftersom parkeringsnormen (antal bilpakeringar per lägenhet) är satt till 1.0, vilket i detta ytterst väl kollektivtrafikförsörjda läge måste ses som anmärkningsvärt. Det är också viktigt att staden har en dialog med de boende. Vilka värden är viktiga? Vilka är det inte? Hur kan området förbättras? Förtätningsprojekt bör tillföra något positivt även till de som redan bor i området.

Vi måste här ställa oss en annan och mycket angelägen fråga, nämligen vilka som protesterar. Protester är som sagt vanliga, någonting som går hand i hand med NIMBY-resonemanget, Not In My BackYard - det innebär grovt förenklat att man säger nej till nybyggen och liknande i sitt eget område, samtidigt som man gärna gör gällande att det är helt OK om det byggs någon annanstans. Så är det även i det här fallet. Personerna som protesterar tycker att det vore en väldigt bra idé att bygga lite längre bort, så länge de inte själva drabbas.

Det som gör denna protest extra intressant är att en av personerna bakom den är en av de tre grannar som för drygt ett år sedan gjorde allt som stod i deras makt för att stoppa ommålningen av fasaden på en av de andra byggnaderna i området. En protest som inte var speciellt uppskattad av de boende i huset som målades om.

Är det verkligen fråga om ett stort och utbrett missnöje bland Nybohovsborna, eller är det samma lilla grupp som alltid protesterar när någonting ska förändras i området? Det är faran med artiklar som den i DN, att bara en av sidorna i konflikten får komma till tals, samtidigt som andra kanske välkomnar förändringarna.

Hus i park(eringsplats)


Det debatteras ofta kring hur samarbetet mellan arkitekter, beställare och kommunpolitiker fungerar när det kommer till planutveckling. Det händer att man tittar på resultatet och undrar var felet i kedjan ligger.

Små beställare har väldigt svårt att konkurrera med de största företagen som till synes enbart projekterar mot egna kalkyler. Samtidigt utnyttjar inte alltid kommunerna planmonopolets makt och vi arkitekter är oftast bundna till beställarens önskemål. Fysiska exempel på problematiken är synliga bland Stockholms nya byggnader; en situation som vi, samhället, bör försöka rätta till.

Tre nya punkthus är precis nybyggda vid Hägerstensåsens tunnelbanestation. Tre punkthus som ser bekanta ut: exakt lika alla andra punkthus som Stockholm har byggt sedan 1930. Att år 2009 upprepa en redan funktionellt och volymmässigt kritiserad modell tyder på att något är fel inom planeringsutvecklingen.

För det första har de absolut inte något samband med området omkring. Tre punkthus placerade mitt i skogen, helt isolerade från varandra. Med alltför lång distans från gator och gångvägar anlagda endast för bostadsändamål.


För det andra satsar kommunen på mycket reklam för att visa de stora nyplanerade områdena i innerstaden. Men vartenda projekt, oavsett var det ligger och oavsett storlek, måste behandlas med samma hänsyn och noggrannhet. Det verkar finnas två olika måttstockar: en för innerstaden och en för ytterstaden. Medan övriga Europa försöker använda samma kriterier och omsorg för hela staden i sin planering, fortsätter Stockholm att utveckla förortsmodellen med endast bostäder.

Slutligen är detta projekt, likt många andra som håller på att byggas runt Stockholm, ett absolut slöseri av förstklassig mark. Man kan tro att det finns mycket mark i Stockholm med så mycket grönska, men med hänsyn till den hållbara staden har samhället inte råd att utveckla planer som omedvetet bygger på bilkörning. Det är offentliga transportmedel som skapar den enda lämpliga byggmarken för den hållbara staden, det vill säga tunnelbane-, tvärbane- och pendeltåglinjerna.

Enligt min åsikt är detta projekt ett exempel på en felaktig exploatering av en topptomt. Att inte exploatera befintlig mark optimalt är ekonomiskt, socialt och miljömässigt ohållbart. Tänk på hur många nya pendeltågstationer eller tunnelbanelinjer som har byggts under de sista åren och hur kommunerna har planerat marken runt stationerna.

Det verkar finnas ett gap mellan vad politiker säger och hur planerna ser ut rent fysiskt. Promenadstaden är en fin idé men den bör appliceras på rätt sätt. Det är vi humanistiska tekniker, både som privata arkitekter och som kår genom Sveriges Arkitekter, som bör vara aktiva i debatten för att öka förtroende för arkitekterna och därmed lära beställare att beställa rätt.

Jaime Torres

Är det möjligt att bygga socialt och ekologiskt hållbara hus i park?

Jag tog en promenad i Stockholms sydvästra förorter för att reda ut tillståndet i de områden vi kallar hus i park. I de äldre närförorterna som Midsommarkransen är livet ganska bra. Den gamla arbetarförortens hus i park från 40- och 50-talet ligger nära de äldre och mer levande kvarteren från sekelskiftet. Avståndet till innerstaden är tack vare 60-talets tunnelbaneutbyggnader överkomlig även om man inte äger bil. I Midsommarkransen finns också populära stadsparker som hör hemma i kvarterstaden såsom Svandammsparken.


Klassisk stadspark och kvartersbebyggelse i Midsommarkransen.

Man kan tydligt se att ju längre bort från innerstaden man kommer, desto mer dominerande blir hus i park och desto mindre välskötta blir trädgårdarna och husen. Jag tycker mig också se fler bilar på gatorna ju längre bort från innerstaden jag kommer. Ju mer jag går, desto längre blir avståndet till kulturen, arbetena och de sociala mötesplatserna i innerstaden.

Men områden med hus i park från 40- och 50-talet har sina fördelar. På somrarna när grönskan pryder gårdarna blir de vackra tycker jag. Det stora dråpslaget kommer när jag ser våra moderna områden med hus i park från 60-talet fram till idag. För dessa hus är inte hus i park. De är hus i parkeringsplats.


I 40- och 50-talets arbetarförorter sträckte sig berghällar och grönska ända till husknuten.

Just nu håller man på och bygger nya hus bredvid Hägerstens tunnelbanestation. Jag förväntade mig att få se mysiga kvartersgator med lite bykänsla mitt i den gamla arbetarförorten. Men istället fick jag se samma typ av bebyggelse som både högern och vänstern byggt i evigheter. En gigantisk parkeringsplats breder ut sig från tunnelbanestationen. Mitt bland dessa reser sig 3 punkthus. Här och där ser jag nyplanterad grönska vilket skymmer parkeringarna lite grann under våra få gröna månader. Jag ser att de har gjort en berså. Men det mesta jag ser är en kolossal parkeringsplats.


Bredvid Hägerstenåsens tunnelbanestation byggdes inga mysiga kvarters- eller gågator. Det blev istället Hus i Parkeringsplats.

När jag tittar på sydvästförortens årsringar ser jag att hus i parkeringsplatserna började byggas under 60-talet. I Bredäng breder sig gigantiska skivhus ut på 50 meters avstånd från varandra. Mellan flera av dessa hus finns inget annat än parkeringsplatser. Det första många av de boende ser när de drar upp gardinerna i gryningen är parkeringsöken. Men dessa områden har faktiskt några parkområden också. Värre har det blivit med åren. På framsidan av de nybyggda punkthusen nära Västertorps station finns bara parkeringsplatser.


Bredäng är kanske Hus i Parkeringsplatsens stora genombrott. Man kan tro att det inte skulle kunna bli värre…


...Men det blev det. Runt Västertorps tunnelbanestation kan man se nybyggda hus i parkeringsplats…


...nybyggda  hus i parkeringsplats...


...hus i parkeringsplats...


...och åter hus i parkeringsplats.

Det är tydligt att förortsborna inte upplever sig ha alternativ till bilen. De kan inte tillgodose alla behov inom promenadavstånd och kollektivtrafiken är för dålig. Sådant är livet i glesa förorter. När man bygger nytt anlägger man därför stora parkeringsplatser i stället för kvartersgator, parker och gågator. I dagens glesa bebyggelse är det glesare mellan husen men tätare mellan parkeringsöknarna. När förortsborna sedan åker till innerstan blir innerstadsborna ”passiva rökare” när de andas in bilavgaserna. Alternativt skulle man kunna bygga ut kollektivtrafiken. Men hur ska vi få råd med det när vi bor så glest? Vi bygger idag på sin höjd en spårvagnssträckning per decennium. Tunnelbanor har vi helt slutat bygga. De glesa förorterna i sydväst kommer få vänta länge på bättre kollektivtrafik.

Jag har under 3 år bott i en billig arbetarbostad från 40-talet som är ett hus i park. Nu när min privatekonomi förbättrats kommer jag flytta till en tätare bebyggelse. Men ska det vara hus i park så ska det vara hus i park. Inte hus i parkeringsplats. Fördelarna med hus i park tycker jag är de rymliga gröna gårdarna där de boende kan träffas för att grilla, låta barnen leka eller påta med trädgården. Men när de gröna somrarna är över blir områdena mörka och ödsliga. När man vill vara social och träffa vänner, resa till jobbet, gå på teater, bio eller liknande så blir avstånden ofta långa.

Områden med hus i park- och hus i parkeringsplats är också socialt sårbara. Glesa områden har dåliga kommunikationer och få mötesplatser för människor. Därför är risken stor att segregerade grupper som hamnar i dessa områden blir avskurna från omvärlden. Än mer avskurna blir de om området omges av motorvägar och stora skogsområden. En del områden med hus i parkeringsplats besöks idag inte av medelklasstockholm men vi läser om dem i tidningen. När människor inte träffar varandra i verkligheten utan bara läser om varandra i tidningen så skapas fördomar. Jag har en stark tro på oss människor som livskraftiga varelser men vi har också våra nackdelar. Vi måste bygga samhällen där vi träffar varandra, annars får vi problem.

Hus i parkeringsplats är fortfarande den dominerande byggnadsformen. Frågan jag ställer mig är; går det att bygga moderna hus i park istället för hus i parkeringsplats? Kan man realisera tanken om att bygga större områden med hus i park med grön prakt utan att göra de boende socialt segregerade och beroende av bilen? Vad tror ni? Finns det hållbara alternativ till blandstadens kvarter?