Norrmalmsregleringen i tre delar - Del 3 - Befolkningskollapsen

Generalplanen och befolkningsminskningen

Ett centralt drag i Norrmalmsregleringen som alltför sällan uppmärksammas är att den var en del av en större plan för utvecklingen av hela Stockholmsregionen under efterkrigstiden.

Därför är den 9 maj 1944 den verkliga startpunkten för regleringen. Då presenterade Yngve Larsson ett PM till stadskollegiet med titeln "Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm".

I PMet skisserar Larsson all de faktorer som gör att staden efter kriget skulle behöva en genomgripande ny plan för att styra den framtida tillväxten. För det första förutser han ett mycket stort investeringsbehov när de trafiklösningar som hade diskuterats på 1930-talet till sist skulle genomföras. För det andra förutser han en fortsatt stark befolkningsökning, som ska mötas med hjälp av de nya funktionalistiska grannskapsidealen. För det tredje öppnades därmed möjligheteten att bygga ett nytt effektivt city på Norrmalm, när infrastukturen drogs fram. (13)

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Jane Jacobs, Victor Gruen och Stockholm.
 
I våras bad Vasakronan mig att titta på Norrmalmsregleringen. Det var en öppen fråga, av karaktären "finns det något mer att säga om det som hände och är det i så fall möjligt att se på det med andra värderingar/ögon".

Regleringen har blivit ett trauma i dagens stadsbyggnadsdebatt. Under namnet ”Klararivningarna” har den ju kommit att symbolisera allt ont som finns i världen och därmed också skapat starka blockeringar när området nu står inför en ny genomgripande förnyelse. Paradoxalt nog har dessutom allt det som byggdes under 1960- och 70-talen kommit att få en närmast sakral status.

För att analysera det som hände har jag förstås läst Thomas Halls och Anders Gullbergs standardverk. Men jag har också gått ned i de samtida källorna, vilket betyder att jag rullat kilometervis med mikrofilm av tidningar från 50- och 60-talen. Dessutom har jag grävt ned mig i ett av de mest fascinerande arkivmaterial jag arbetat med under hela mitt yrkesliv.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Filmaren Anders Wahlgren känner säkerligen många av YIMBY:s läsare till. Han har producerat flera skildringar om stadssomvandling i Sverige, som "När Domus kom till stan", "En kluven stad" och "Stadens själ".

Wahlgren har nu producerat en ny miniserie i två delar som heter "Spelet om Stockholm".
Den går att se på SVT Play fram till den 4 Februari.



» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Rör inte Corban säger skönhetsrådet.

I samband med bygget av citybanan diskuteras var de nya stationsnedgångarna ska placeras. Det mest fördelaktiga valet, och där instämmer vi i YIMBY, är att placera stationens huvudentré vid Vasagatan, med uppgångar även till Klarabergsviadukten. Problemet med denna lösning är att tidsramarna är pressade för citybananprojektet och alla avtal ännu inte är påskrivna.

En alternativ placering för ny uppgång är vid Klarabergsgatan, där det idag står det 50-talshus som kan ses på bilden ovanför. Från YIMBY tycker vi att det är extra intressant att en rivning av denna byggnad diskuteras, då vi föreslog detta i samband med vårt yttrande om västra city.
Syftet med en sådan rivning skulle, förrutom en eventuell stationsuppgång, vara att lyfta fram Klara Kyrka och de grönytor som finns där. Vad vi föreslår är en slags byggväxling, då det tidigare fanns planer på att anlägga en högre byggnad där Scandic hotells låghusdel idag ligger. I vårt yttrande skrev vi:

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

På julafton publicerades en debattartikel på SvD Brännpunkt signerad av ett antal folkpartister. Bland annat Bonnie Bernström som gjort sig känd för att inte vilja se några nya daghem i sin stadsdel. Debattartikeln vill diskutera Stockholms utveckling, men verkar se staden som ett museum. Vi ska från YIMBY:s håll försöka att här ge vår syn på artikeln. Svaret blir något långt och spretigt men skrapar ändå bara på ytan av felen i argumentationen, en följd av den osammanhängande artikel som vi replikerar på.

Artikeln kan tolkas som en del i den positionering i stadsbyggnadsfrågorna som folkpartiet verkar har stakat ut inför valet 2010. Den korta analysen är att artikeln haltar betänkligt. Den är fullmatad med de retoriska tveksamheter och felsteg som är vanliga i den mer bevarandekonservativa fallangen i Stockholmsdebatten; kanske något förvånande med tanke på de namnkunniga skribenterna bakom inlägget.

Skribenterna kretsar i huvudsak kring den "självklara" hemskhet som en högre bebyggelse i centrala Stockholm innebär och ondgör sig över Stockholm Waterfront, eller som de själva skriver: "en förskräcklig gråblå koloss i stål och betong". Men i arkitektur finns inga absoluta sanningar. Alla Stockholmare ser inte Waterfront som förskräcklig, lika lite som alla gillar den. Men i den mån man kan se objektivt på arkitektur är Waterfront knappast en byggnad som Bilbao-muséet eller Oslos nya operahus. Ironiskt nog är Waterfront ett barn av Stockholms höjdskräck. När de bevarandekonservativa slår på stora trumman är utformning och funktion sekundärt. Det viktiga är att byggnaden inte syns. Men Waterfront har något som kommer göra den mer omtyckt än den gråa postsorteringsterminal som stod där tidigare: Ett levande bottenplan som blir en del av staden. Waterfront är ett stort uppsving för området vid centralen, men det hade kunnat bli bättre om kultursidorna hade ägnat en tanke eller två åt något annat än hur man bäst kunde stoppa eller gömma byggnaden.

Skribenterna kritiserar också "något som kallas västra city" som "innebär att spårområdet kring Centralstationen däckas över och täcks av massiva huskroppar, inklusive en skyskrapa som ska bli över 100 meter hög". Oviljan mot planerna är tydlig. Men frågan är vad som är fel med att däcka över ett spårområde, idag en barriär. Och de "massiva huskroppar" som skribenterna talar om är idag något attraktivt. Den täta levande blandstaden, i både större och mindre skala, är efterfrågad av många. Skribenterna trivs troligen bättre i den äldre Stockholmska stenstadens skala och det är inget som vi ska förneka dem. Frågan är dock varför de vill förneka den som tycker om en tätare miljö den möjligheten? Är det en uppgift för ett parti som kallar sig liberalt att tala om för andra hur de ska vilja bo? Ovetande om det gör skribenterna här samma misstag som modernisterna gjorde.

Skribenterna verkar leva kvar i gamla gröna-vågen-"sanningar" när de skriver att "Centern var förr ett så kallat miljöparti. Numera kan stadshuscenterns företrädare knappt öppna munnen utan att agitera för fler och ännu högre skyskrapor i City."

Det är sant att skyskrapor inte automatiskt gör en stad miljövänligare. Men det är inte heller så att en högre och tätare bebyggelse är dålig för miljön. Den som är insatt i frågan, vilket skribenterna bevisligen inte är, vet att sanningen är den motsatta. Genom att bygga tätt skapar vi en miljövänlig stad med effektiv kollektivtrafik. Att vi behöver bygga tätare är något som forskare såväl som Naturskyddsföreningen och Nobels fredspristagare Al Gore propagerar för.

Den museala synen på Stockholm lyser igenom gång på gång. Waterfront är ett problem eftersom den stör vykortsvyn från söders höjder. För att finna stöd för sin tes citeras en kryssningsturist från Vancouver (en stad som ironiskt nog rankas som världens bästa att leva i) som besökte Stockholm i somras. Den som inte vill införa höjdförbud i Stockholm utpekas som "kulturlös" vars enda mål är att "sätta Stockholm på kartan". Fixeringen vid turismen och hur Stockholm rent visuellt ska bevaras som något musealt återkommer gång på gång. Men vem är det egentligen vår stad är till för? Besökande turister som ska få titta på en kuliss? Stockholms byggs för oss som bor och verkar här. Ingen annan. En stad som inte kan och får förnya sig går samma väg som Facit och SAAB och dör.

Skribenterna kan naturligtvis inte hålla sig borta från Klararivningarna. En vid det här laget så uttjatad argumentation att den helt har förlorat sitt värde. Ett retoriskt knep för att invagga läsaren i tron att dagens planer handlar om att riva bort Stockholm. Men Västra City handlar inte om att riva utan om att läka de sår i stadsväven som blev resultatet av stadsomvandlingarna. Påståendena om att en ny rivningsvåg skulle vara på gång fortsätter med påståenden som "Det är ingen naturlag att gamla vackra hus måste ersättas av nya fula med allt högre exploateringstal.". Det vore intressant om skribenterna kunde peka ut alla dessa hus som ska rivas. Senast en rivning uppmärksammades var det ju för övrigt Aspuddsbadet som revs, en rivning som ju som bekant folkpartiet inte motsatte sig. Eller är det möjligen så att rivningar i ytterstaden är oviktigt?

Centerpartiet i Stockholm replikerar idag (27 december) folkpartiets inlägg och det är tydligt att det finns en skiljelinje mellan de två borgerliga partierna. (Vågar vi hoppas på att även vänsterblocket ger sig in i diskussionen mer aktivt?). Medan folkpartiet framförallt pratar om hur vi ska kunna bevara det som redan finns inriktar sig centerpartiet i sin replik på hur vi kan utveckla och bygga en tät och miljövänlig stad. Speciellt ett stycke i repliken kan ses som extra intressant:

"När ett projekt i Stockholm utmanar dagens ”skyline” möts det omedelbart av ett organiserat massivt motstånd som får de flesta planer att gå om intet. Ofta anammas också detta motstånd av någon politisk aktör som ser sin chans att tillfälligt höja sin egen popularitet". Är detta anledningen till Folkpartiets nya inriktning?

Ett stort problem i stadsbyggnadsdiskussionen i Stockholm är låsningen vid byggnadshöjder. YIMBY blir ofta beskyllda för att vara "skyskrapegalningar". Men faktum är att vi pratar avsevärt mindre om hushöjder än vad bevarandeorganisationer, konservativa politiker eller kultursidorna i Svenska Dagbladet gör. Där Folkpartiet, kultursidorna eller arkitekturskribenter gärna snöar in på "hemska höghus" och hur staden ska tyglas och kontrolleras pratar vi istället om stadsliv, blandning, levande städer, kollektivtrafik, miljö och klimat, cykling, integration, arkitektur och en massa andra frågor. För oss är idén att sätta en höjdgräns på en stad lika fel som att förbjuda boende i miljonprogrammet att måla om sina hus eller att bara bry sig om det som händer i innerstaden. Vi vill därför rikta en uppmaning till såväl skribenter som politiker och intresseorganisationer: Se hela staden. Släpp låsningen vid innerstad och hushöjder. Om bara 10% av den energi som ägnas åt att stoppa all förändring i innerstaden kunde läggas på frågor som bostadsbrist, bättre kollektivtrafik och krav på bättre arkitektur och stadsplanering istället för att försöka stoppa allt som sker utanför fönstret så skulle stadsbyggnadsdiskussionen vara mycket mer givande, och vår stad en bättre stad. Stockholm förs inte framåt genom att bevara, utan genom att utveckla.

Det Västra City Folkpartiet vill bevara

Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken "Inga fler skyskrapor i City". Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes?

Vi inom nätverket YIMBY delar inte denna syn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags "byggväxling" som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det här.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att "rivningsraseriet" som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. I Gamla Klara fanns slum där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.


Det Västra City YIMBY vill se

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att "återställa" den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg "Stockholm" och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. "Paris" är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar "tappa respekten" för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga "nej" leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.

Artikeln är också publicerad på Newsmill.

Dagens Nyheter har idag två stora uppslag (också på webben här) om de många förtätningar, främst genom påbyggnader på befintliga hus, som pågår och planeras i city.

DN skriver:

"I skuggan av de stora arkitekturdebatterna om Slussen och Stadsbiblioteket pågår just nu en omvälvning av stadskärnan som Stockholm inte varit i närheten av sedan 60-talet. City blir sakta men säkert några våningar högre.

På gatunivå kan det vara lika skrämmande ödsligt som tidigare. En vandring längs Jakobsgatan i södra Klara gör ingen munter på dagtid och skrämmer många på kvällstid. Men ser man uppåt märker man att Klarakvarteren vaknat ur traumat från 1960-talets rivningar. För det är där uppe det händer. Den gällande, genomgripande modellen för förtätning av Stockholm är att bygga våningslager ovanpå de befintliga husen. Arkitekterna kallar de nya våningarna årsringar."

Det här är en utveckling som YIMBY välkomnar. Det är precis detta som bör vara vår lärdom från det trauma som följde efter de stora rivningarna i klarakvarteren. Att bygga om och till, istället för att riva upp allt med rötterna på nytt. Ibland behövs större grepp, som Klara postterminal, men en stad består av blandning och blandning uppnår vi inte om vi river allt gammalt en gång till.

Att city under många år har haft problem torde ingen kunna sticka under stol med. Därför är också stadens uttalade målsättning att förtäta i city, liksom att öppna upp idag stängda bottenplan för handel och andra verksamheter, mycket välkommen.

DN fortsätter:

"Politiker och många stadsplanerare älskar att referera till Manhattan när nya områden ska planeras. Säg det stadsbyggnadsborgarråd som inte vill manifestera sig själv med ett högt hus eller en märkesbyggnad. Och just att bygga höga hus har fått politiker, arkitekter och allmänhet att debattera som vore stadsplanering svart eller vit: Ohejdad exploatering på marknadens villkor eller bevarande av Stockholms rådande siluett till varje pris. Debatten har haft samma höga ton ända sedan Stockholms första torn - Stadshuset, Kungstornen eller tornen vid St Eriksplan - byggdes för runt hundra år sedan."

Det är glädjande att se en historisk tillbakablick i artikeln i DN, för det är viktigt att komma ihåg: Nybyggen i Stockholm har länge varit debatterade och ifrågasatta. Debatten är inte ett problem, den är en tillgång, som både lyfter fram problem, men också lösningar på dessa. Problem får vi när debatten blir skev, vilket skedde efter rivningarna i Klara. Under decennier har vi bara hört en röst. Rösten som säger nej. Men stadens utveckling och behov handlar inte om något så enkelt som att säga nej till all förändring. Inte heller handlar det om att säga ja till all förändring. Det handlar om att blåsa liv i debatten igen, och också att inse att debatten aldrig kan hamna i vare sig en position som tillåter vadsomhelst, eller i en position som inte tillåter någonting alls. Det är precis det här som är bakgrunden till att YIMBY finns. Att diskutera stadens positiva värden, och att få fram dessa värden till beslutsfattare och opinionsbildare.

Hela artikeln finns att läsa här.

Missa inte heller Peder Altons utmärkta krönika där han, helt riktigt, konstaterar att med de pågående och planerade förändringarna i city "finns chansen att city kan få en riktig stadskänsla".

Förändringen är redan synlig i delar av city, hittills med ett ganska gott utfall.

I en faktaruta till artikeln (också på webben här) nämnds också nätverket YIMBY, tillsammans med andra aktörer som New Beauty Council, skönhetsrådet och stadsbyggnadskontoret.


Vasagatan (Illustration:Reflex Arkitekter)

Till artikeln är en nätdiskussion också kopplad, som tyvärr redan verkar vara stängd efter blott två inlägg. Båda kommentarerna visar på bristande förståelse i stadsfrågorna, där signaturen "Ann-Charlotte", förvisso helt korrekt, menar att staden behöver växa utåt. Men samtidigt menar hon också att man genom detta kan konservera city och inte förändra något där. Så fungerar naturligtvis inte en stad. Och för city:s del vore det djupt olyckligt då det finns flera områden med ett stort behov av förändring. Argumentationen att man ska bevara för bevarandets egen skull håller naturligtvis inte.

Den andra kommentaren kommer från Camilla Persson som refererar till oss inom YIMBY med dessa ord:

"Det har varit byggyra sista åren. HÖGRE ropar stekarna i YIMBY (YesInMyBackyard), bort med gröna fläckar, ropar desamma. Och visst har de sina poänger, som vi tar till oss. Men de borde också inse att en stad måste få förändras långsamt för att det ska bli bra. Akta grönområdena, vi behöver trädens svalka."

Camilla är välkommen att besöka yimby.se och se vilka vi faktiskt är. Snart 3500 personer från hela stockholmsområdet, som gång på gång pratar om vikten av välfungerande parker, trädplanterade alléer och gröna innergårdar i staden, men som samtidigt inte ser ett problem med att bebygga oanvända impedimentytor. För det gäller att kunna göra en skillnad mellan väl fungerande parker och oanvända gräsmattor intill en trafikled.


Regeringsgatan