Jag har snart tillbringat tre månader i en stad mitt ute i Nordatlanten. Denna stad heter Reykjavik och är huvudstad på Island. Om vintrarna blåser det i Reykjavik, något jag bittert fått erfara. Då gör man bäst i att stanna inomhus. Inne i värmen samlas man och spelar musik, berättar historier och målar. Islänningarna sägs ha högst antal konstnärer per invånare i hela världen. Antagligen en myt dom skapat själva. Många konstnärerna finns det dock, den saken står klar.
När vårens varma vindar sveper genom landet har islänningarna suttit och filat på idéer. Man ger sig ut på stadens gator och omsätter sina skisser i praktiken. Det är ingen olaglig aktivitet man ägnar sig åt. Nej, om en affärsidkare vill att en målning skall pryda en vägg i anslutning till verksamheten, så står det denne fritt att upplåta den efter behag.
Överallt i Reykjavik kan man finna gigantiska gavelmålningar. Något rött flytande tycks välla ner om takkanten på ett galleri, en kostymaffär har fått pedagogisk hjälp om hur man knyter en slips, en parkering har fått sällskap av ett glittrande sagoberg, en restauranggavel har fått påhälsning av en flygande orm. Hela staden fullkomligt badar i skruvade figurer och fantasifulla målningar.
Jag frågar mig om det är så att vi saknar konstnärer hemma i Stockholm? Om det är så att det finns för få tomma gavlar och betongfundament att täcka med ny spännande konst? Har vi kanske redan nu för mycket konst på gator och torg i Stockholm?
Nej, i Stockholm är det staden som sedan många år dikterar villkoren för vad som anses tillräckligt fint att föreviga. Väggmålningar i Stockholm är lätträknade fastän betongytorna tycks oändliga. Vore det inte ett gott initiativ att låta lokala konstnärer pryda det som finns kvar av exempelvis Slussens betongfundament? Eller varför inte delar av våra grå förorter? Kanske skulle även citys trista betongkvarter kunna piggas upp med en skruvad drake från ett isländskt sagoland?
