Maskrosornas krig?

Text uppdaterad 2010-10-15 20:20

Redaktionell kollaps

I senaste numret av tidningen City (PDF, sidan 8-9) finns en stort uppslagen artikel om det nya Norra Stationsområdet. Artikeln, signerad Dan Hallemar - redaktör på tidskriften arkitektur och återkommande medarbetare i tidningen City - hade om den presenterats i krönikeform varit att se som beklagansvärt felaktig. Men någon markering om krönika finns inte i tidningen, och det måste därför antas - såvida City inte gjort ett misstag - att helsidesuppslaget i dagens tidning skall ses som en redaktionell produkt.

I den förment objektiva artikelform som artikeln presenteras i måste tilltaget närmast beskrivas som en genomgripande redaktionell kollaps som till och med skulle få Svenska Dagbladets kulturredaktion att rodna.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Stadsbyggnadskontoret har upprättat ett detaljplaneförslag för Norra Stationsområdet. Genom en överdäckning av motorväg och järnväg omvandlas dagens industrilandskap till en ny stadsdel. Solna och Stockholm förenas och integreras med det nya universitetssjukhuset på Karolinska.

YIMBY ser det som en ödesfråga för Stockholms möjligheter att kunna utvecklas i en positiv och miljöriktig riktning att innerstaden får växa och kopplas samman med närförorterna. Därför är ambitionerna med Norra Stationsområdet mycket glädjande och en utvecklingsinriktning som vi ser odelat positivt på.

Att läsa bakgrund och målsättningar i gestaltningsprogrammet är en positiv upplevelse. Stadens positiva värden, med täthet, kontraster, samband, och förståelsen för vikten av en fungerande dynamik både i en mer intim miljö som kvarteret och i den större helheten, synes väl identifierad. Inspirationsbilderna från Pittsburgh, Paris, Chicago och New York visar alla levande och täta stadsmiljöer som är utmärkta inspirationskällor för en god utveckling i en växande storstad som Stockholm.

Förslaget har på flera punkter förbättrats jämfört med det tidigare utställda förslaget. Hushöjderna är mer varierade än tidigare. Likaså har de arkitektoniska uttrycken utvecklats och miljön på visionsbilderna upplevs som både mer stadsmässig och mer varierad. Det är synnerligen glädjande att Tors torn finns kvar i programmet. Vi ser gärna, om intresse finns från en exploatör, att dessa tillåts bli högre. Tors Torn bör också ljussättas för att skapa en trevlig port till Norra Station även kvällstid.

En annan mycket positiv förändring är att kopplingen till Wennergren Center avsevärt har förbättrats. Det här var en mycket allvarlig brist i grundplanen som nu till stor del har rättats till.


Enligt planbeskrivningen ska butiker och/eller publika lokaler finnas i bottenvåningarna i samtliga kvarter för att medverka till en levande stadsmiljö. Detta är mycket glädjande. Det är också utmärkt att 3-dimensionell fastighetsbildning möjliggörs inom hela planområdet.

Stadsfronten mot Hagaparken har förtydligats vilket är en positiv utveckling. Uppsalavägens utformning är dock fortfarande ett problem.


I plandokumenten beskrivs en uppdelning med "bostadskvarteren", "life-science-kvarteren" och så vidare. Detta är en problematisk inställning när man ska bygga stad. I en stad blandas verksamheter, även inom samma kvarter. Att "gruppera" olika verksamheter i för stor grad leder till kvarter som blir ödsliga under delar av dagen. Här vill vi särskilt trycka på för att Life-Science-kvarteren bör kompletteras med bostäder. Studentbostäder skulle här fungera utmärkt, och kunna tillföra bostäder men samtidigt passa in i temat Life-Science. Miljöpartiets Cecilia Obermüller har föreslagit begränsade storlekar på markanvisningarna, något som vi ser positivt på.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Det planerade stadsutvecklingsområdet Norra Station har vi skrivit om flera gånger här på YIMBY.

I Maj förra året lämnade YIMBY in ett yttrande där vi i grunden ställde oss mycket positiva till planerna, som iaf på papperet lät bra. En tät blandad stadsdel med stora visioner.

Samtidigt riktade vi också hård kritik mot delar av planen. Det handlade om brist på arkitektonisk variation, för låg exploateringsgrad, överdimensionerade och felplanerade grönytor, vikten av varierad bebyggelse inom så många kvarter som möjligt, där vi även explicit nämner vikten av en blandad bebyggelse även inom de områden som i huvudsak avses vara för sjukhus- och biotekniksyfte. Vidare kritiserade vi den mycket bristande integrationen till nationalstadsparken där man aktivt planerar för att skapa barriärer mellan norra stationsområdet och nationalstadsparken, där man istället borde arbeta på att stärka sambanden, vilket måste ses som uppséendeväckande. Vi riktade även kritik mot Norrtullsplatsen, som i sin planerade utformning överhuvudtaget inte hör hemma i något som kan kallas en stadsmiljö.

Efter samrådstiden sammanställde stadsbyggnadskontoret de synpunkter som kommit in och presenterade resultatet, vilket vi kommenterade i Oktober 2008. Bemötandet av YIMBY:s synpunkter var blandat, men gav ändock visst hopp om en förbättring:

"Kontoret anser att Yimbys förslag om att värna områdets urbana prägel är intressant. Möjligheten att utvidga bebyggelseområdet österut mot Nationalstadsparken är emellertid orealistisk. Dels p.g.a. den alltför hårda trafiken på Uppsalavägen även i framtiden, dels p.g.a. att detta skulle kunna innebära ett intrång i riksintresset Nationalstadsparken. Vad beträffar den aktuella bebyggelsestrukturen har Yimby många intressanta uppslag som kommer att analyseras i det pågående detaljplanearbetet"

I korthet kan man i detta utläsa att det finns en möjlighet till en vidare bearbetning av de i huvudsak arkitektoniska aspekterna medan man tyvärr avser att fortsätta med barriärplaneringen mot nationalstadsparken. I detta steg i processen fanns inte heller någon ytterligare nedskalning av planerna, vilket annars brukar vara regel i Stockholm. Det fanns alltså här ändå ett visst mått av hopp att området kunde utveckla sig till något relativt bra.

Nu har planerna dragits ett varv till förbi maktens korridorer. Resultatet från exploateringsnämnden är nedslående.

Andelen bostadslägenheter minskas markant, från 4000 till 2500. Detta i ett läge då bostadsbristen i Stockholm är mycket stor, och ser ut att markant komma att fortsätta försämras.

För att klara bostadsbehovet skulle nyproduktionen nästan behöva fördubblas. I ett sådant läge väljer man alltså att nästan halvera mängden bostäder i Norra Stationsområdet. Det kan man, om något, kalla ett steg i fel riktning. Förra året ökade befolkningen i Storstockholm med 32.000 personer. Projektet Norra Station klarar således med den nya nivån inte ens av att täcka ett kvartals befolkningstillväxt i Storstockholmsområdet.

Samtidigt ökar andelen kommersiella lokaler i projektet från 200.000 kvm till 315.000 kvm. Behovet av lokaler är stort även det i Stockholm, och vi ser således positivt på en utökad mängd kommersiella ytor i Norra Stations-området. Vad vi inte förstår är varför detta måste ackompanjeras av en kraftigt minskad bostadsproduktion. Området är mycket attraktivt och centralt och det torde finnas stora möjligheter att öka exploateringsgraden i enlighet med det som nätverket YIMBY föreslog i sitt yttrande. Vår övertygelse om att detta är rätt väg att gå förstärks av att stadens beräknade kostnader för projektet har ökat med hela 42%. Att inte väl utnyttja en så dyrbar mark måste ses som märkligt.

Stadsledningskontoret, som har haft ärendet remitterat till sig föreslår just att exploateringsgraden ska ökas för att i viss mån räkna hem kostnadsökningarna. 

"Stadsledningskontoret är positivt till projektet då det länkar ihop stadens delar och förenar staden och Solna i ett möte mellan kunskap, högkvalificerad forskning, sjukvård och ett stort antal nya bostäder och arbetsplatser i cityläge. För att förbättra ekonomin i projektet bör möjligheterna prövas att öka exploa-teringsgraden genom att bygga några riktigt höga hus i området. Planeringen av verksamhetslokaler såsom förskola, skola och gruppboenden måste ges hög prioritet i projektet."

YIMBY kan i detta bara instämma.

I alliansen i stadshuset sitter moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna. Hur ställer sig då miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna och centerpartiet till de aktuella planerna?

Emilia Hagberg (mp) anser att en hög andel bostäder i enlighet med den fördjupade översiktsplanen bör bibehållas. YIMBY kan här bara instämma, det är mycket olyckligt att bostadsantalet tillåts minska.

MP anför också att det är viktigt att säkerställa att servicebehovet i form av skola, förskola, gemensamhetslokaler osv tillgodoses samt anför också att området bör göras till en klimatneutral stadsdel. Här har YIMBY i stort inget att invända.

MP anför också att det bör byggas lokala solfångare, vindkraftverk och solceller som får stå för en tredjedel av elförsörjningen. Det är en intressant idé men det bör tittas vidare på om det inte är effektivare att i så fall bygga ut elförsörjningen på annan plats, så att ytan inom Norra Stationsområdet kan används så yteffektivt som möjligt. 

Miljöpartiet vill också att det planeras bilfria kvarter, något som YIMBY överlag ställer sig tveksamma till. Bilfria kvarter hör mer hemma i modernismens förortsplanering än i täta städer. Vi ser däremot gärna att man tittar på möjligheterna att skapa gångfartsgator, där det finns positiva erfarenheter från exempelvis Göteborg.

MP anser också att parkeringsnormen inte bör överstiga 0,8. YIMBY menar att detta på ett så centralt läge är för högt, och att normen snarare bör ligga på cirka 0,5, vilket avspeglar faktiskt bilinnehav i täta stadsdelar i Stockholm idag.

MP vill också se mer gröna ytor även mellan husen. Detta är något som YIMBY inte instämmer i då det handlar om impedimentmark som i allt väsentligt riskerar att bli oanvänd och otrygg. Grönska i städer placeras med fördel på tak, på innergårdar, i parker och i form av träd längsmed gator. Alla boende bör ha tillgång till grönska med god kvalitet på kort avstånd, något som inte uppnås med oattraktiva ingemansland mellan husen. Detta understöds också av forskning.

MP tar också upp vikten av goda kopplingar till nationalstadsparken. Detta instämmer vi i, även om vi troligen till viss del har olika syn på hur detta kan uppnås. Miljöpartiet kritiserar också hushöjden och menar att byggnadshöjderna kan ifrågasättas genom att de ger ett "oönskat intrång" i exempelvis Rödabergsområdets bebyggelseskala. YIMBY har dock svårt att se detta som ett objektivt sakargument. Istället är det fråga om tycke och smak där YIMBY menar att den nya stadsdelen med fördel kan göras synlig även på ett visst avstånd.

Miljöpartiet kritiserar också den monotona arkitekturen och likartade byggnadshöjderna i planen, liksom den överdimensionerade norrtullsplatsen. Denna kritik går helt i linje med vad också YIMBY driver. Miljöpartiet tar också upp några andra utmärkta punkter, som vi gärna ser att staden lyssnar på:

"Stadsdelen bör få en blandning av hyresrätter och bostadsrätter. Genom att begränsa storleken på markanvisningarna ges även möjligheten för mindre aktörer på bygg-marknaden att medverka.
[..]
En stor ny stadsdel behöver möjlighet till kulturupplevelser och förutsättningarna för det måste säkerställas i den tidigare planeringen.
[..]
Det senaste förslaget verkar gå mot fler kontor på bekostnad av bostäder. Det är olyckligt, då det behövs bostäder och en bar balans mellan bostäder och arbetsplaster är mycket värdefullt."

YIMBY kan bara applådera.

Roger Mogert, Teres Lindberg, Malte Sigemalm och Abdo Goriya, samtliga från socialdemokraterna, anfört kort att det är viktigt att Stockholms bostadsförsörjning måste utformas barn- och miljövänligt. I detta kan YIMBY bara instämma, men vi måste samtidigt ifrågasätta hur meningsfullt ett sådant substanslöst påstående är. Det lär vara få politiker och medborgare i Stockholm som vill att staden ska utformas på ett barn- och miljöfientligt sätt, diskussionen handlar snarare om vad som är just barn- och miljövänligt. Det finns också fler aspekter att ta hänsyn till i stadsutvecklingen än enkom barn- och miljöperspektivet, vilket inte heller får förglömmas. Här finns skäl till vaksamhet mot slentrianmässigt "mer gräsmattor löser alla problem"-tänkande.
 
Även Inger Stark, vänsterpartiet, kritiserar att det byggs färre lägenheter.

Per Ankersjö, centerpartiet, anför att förslaget i huvudsak för bifallas men anför i övrigt att:

"Centerpartiet är mycket positivt till att innerstaden expanderar utåt och har under hela planprocessen drivit linjen att exploateringsgraden i Norra Stationsområdet ska vara mycket hög. Stockholms dragningskraft är fortsatt stark och efterfrågan på såväl bostäder som lokaler är stor. Därför är det tråkigt att antalet bostäder i kommunstyrelsens förslag nu decimerats från 4000 till 2500. Genom att tillåta en högre exploateringsgrad skulle vi ha möjlighet att bygga såväl fler bostäder som lokaler. Det enda som krävs är att vi på allvar låter Norra stationsområdet bryta mot den rådande Stockholmsskalan och tillåter riktigt höga hus. Platsen lämpar sig utmärkt för ett kluster med skyskrapor. Centerpartiet anser att den enda begränsningen i hur högt och tätt man kan bygga i Norra stationsområdet ska vara hur mycket marknaden vill investera."

YIMBY kan här inte annat än applådera, och kan bara önska att staden vågar släppa på höjdbegränsningarna i området.

Samtidigt kan vi också i centerpartiets utlåtande om översiktsplanen för nationalstadsparken läsa att man anser att utvecklingen av Vetenskapsstaden inte bör innefatta byggande av bostäder. Det går rakt emot vad YIMBY tar upp i vårt yttrande om Norra Stationsområdet, och vi tycker att det är tråkigt att centerpartiet här väljer att gå emot en av de grundläggande idéerna om Norra Stationsområdet som en blandad stadsdel.

På det stora hela finns det skäl att vara vaksam på utvecklingen av Norra Stationsområdet. Det ser i de senaste planerna ut att röra sig mot ett arbets- och forskningsområde, med inslag av bostäder, snarare än en riktig blandad stadsmiljö. Redan tidigare var områdena tyvärr i stor grad zonerade enligt modernistisk stadsplaneringsdogma och det faktum att nu bostäderna ytterligare minskas i antal skapar en stor risk att stora delar av området kommer att upplevas som allt annat än en vital stadsmiljö efter kontorstid. YIMBY hoppas naturligtvis att politikerna och planerarna vågar göra upp med gamla "sanningar" och i sanning vågar följa projektets slogan:

"Den nya stadsdelen kring Norra Station förenar i en unik miljö stadens kvaliteter med världsledande forskning, företagande och boende i Europas mest spännande tillväxtregion"

Tyvärr är inte ett område där man isolerar bostäder, kontor och andra verksamheter fysiskt från varandra i en monoton arkitektur och aktivt i planeringen arbetar för att försvåra tillgången till nationalstadsparken något som kan sägas uppfylla denna vision. Borgarråd Sten Nordin (m) föredrar i exploateringsnämnden att:

"Visionen om satsningar inom life science (medicinsk teknik, bioteknik och medicin) tas omhand genom att avsätta vissa kvarter inom både Stockholm och Solna för denna typ av verksamhet"

Men en stad byggs som bekant inte så.
Det i synnerhet viktigaste som vi inom YIMBY vill säga till våra politiker och planerare är att sluta planera områden med forskning, områden med bostäder och områden med kontor. Planera istället en stadsdel, där funktionerna får blandas fritt. Inom varje kvarter. Bara så kan vi skapa en stad.
 
Missa förresten inte att läsa ett utmärkt blogginlägg från Mikael Nestius, chefredaktör för tidningen City som apropå slussen och Årstafältet konstaterar att det behövs bostäder, NU.

I Sverige finns det en nationalstadspark. Vår nationalstadspark här i Stockholm. Tanken har hela tiden varit att det ska bildas fler, men så har det inte blivit. 

Åke Svensson, tidigare anställd på Stockholms gatukontor konstaterade i en artikel i början av 2008:

"Politikerna har i varje fall gjort hemläxan, det har inte blivit fler nationalstadsparker i landet, även om förslag funnits."

Det kan handla om saker som Sveriges dyraste gräsmatta, eller att parken i planeringen behandlas likt en leprasjuk som ska hållas på betryggande avstånd. Så fort staden närmar sig parken skapas det "buffertzoner", och bebyggelsen "trappas ner", trots att tillgänglig forskning visar att vi bör göra precis tvärtom.

Inte sällan finns det också en trafikled mellan människorna och parken, för att helt och hållet säkerställa att ingen för får sig att faktiskt använda nationalstadsparken. Det är fallet med planeringen av Norra Stationsområdet. I visionerna används ord som "europas mest spännande tillväxtregion". Likväl försvåras tillgången till nationalstadsparken för människorna i detta nya område så mycket som möjligt genom att bebyggelsen trappas ner och glesas ut när man närmar sig parken, vilket skapar ett otydligt och svårnavigerat stadsrum. Uppsalavägen blir, med sin behållna genomfartsledskaraktär, en kraftig barriär och kronan på verket av misslyckad planering.

Planerarna arbetar således aktivt med att skapa barriärer mellan staden och nationalstadsparken, vilket måste ses som uppséendeväckande. Anledningen, om man ser förbi formuleringarna i plandokumenten, verkar i slutändan utmynna i en sak: Att man inte ska se hus inifrån parkens utkanter. Att behandla parken likt en paria blir således viktigare än att tänka sig att den som vill slippa se hus kan gå ett par hundra meter in i parken. Det här är inget annat än tragiskt då Stockholm sitter på en fantastisk potential som inte utnyttjas.

I Finland finns det också nationalstadsparker. Inte en, utan fyra. Det är inte helt osökt att tänka sig att en av anledningarna till att man i Finland har fyra stycken är att man där, till skillnad från i Sverige, har förstått vad en nationalstadspark är. På den finländska miljöförvaltningens webbplats kan vi läsa:

"* En nationalstadspark skall ha en så enhetlig grönstruktur att det är möjligt att ta sig från en stadsdel till en annan genom den.

* Nationalstadsparken måste vara en del av stadsstrukturen, dvs. börja i stadskärnen eller omedelbar närhet av den."

Kanske är det dags för våra politiker och planerare att ta intryck av våra grannar i öster?

I tidningen City kunde vi i fredags läsa om att Jan Valeskog(s) och Anna Sehlin(v) kritiserar planerna för Norra Stationsområdet för att inte vara barnvänliga.

Jan Valeskog säger:
"-De borgerliga driver på exploateringstakten och tar ingen hänsyn till barnen"

Samma typ av kritik har tidigare riktats mot planerna för Nordvästra Kungsholmen. Att inte planera in förskolor och skolor i en stadsdel där det kommer att bo en hel del barnfamiljer är naturligtvis inte bra. Samtidigt bör tillgången på förskolor och skolor vara någonting som kan justeras under processen, utan att i alltför stora drag rucka på den överliggande planen. Situationen måste naturligtvis åtgärdas om det är så att för få skolor och förskolor planeras.

Bortsett från detta, vad är det mer som kritiseras? Är det att man i planeringen aktivt motarbetar effektiva samband med nationalstadsparken, genom att skapa en buffertzon mellan parken och bebyggelsen? Eller är det att den höga parkeringsnormen kan leda till mycket biltrafik i området?

Nej, om detta säger Jan Valeskog och Anna Sehlin inget. Istället är det "bristen på grönytor" som anges vara problemet.

Men bör vi inte först fråga oss varför människor vill bo i ett område som Norra Station?

Är det naturupplevelser och ostörd natur som är det som lockar? Att vakna och titta ut över en skog? Nej. Naturligtvis inte. Det som lockar är det urbana. Stadslivet. Vetskapen om att skola, arbete och affärer finns inom kort avstånd, utan stressiga bilköer eller långa pendeltågsresor. Restaurangen på hörnet, den kvällsöppna matbutiken. Klubbliv, caféer, folkliv och möten. Vetskapen om att barnen kan gå hem från skolan, istället för att bli skjutsade. Vetskapen om att man kommer att ha tid just för sina barn, istället för att stressa med att få vardagen att gå ihop.

Om man som politiker ser det som ett problem att barnfamiljer vill bo i den täta staden, vilken är då den politiska väg man bör gå? Är det att sakligt argumentera för varför barnfamiljer inte bör bo i en tät stadsmiljö (och här är kanske inte allt så enkelt som många vill tro), eller är det att helt sonika förbjuda stadsmiljöer, så att ingen, ung som gammal, får möjligheten att bo i sådana?

Vad händer med ett område när det som lockar människor dit tas bort?

I artikeln kan vi läsa:

"En hög exploateringsgrad, att husen byggs tätt och upp till tio våningar höga för att minska kostnaderna, gör att lekytorna blir små, mörka och saknar tillräcklig grönska."

Det är intressant att man här på nyhetsplats tar så tydlig ställning när man utan tvekan menar att lekytorna blir för små. Det är möjligt att så är fallet, men är den en journalists uppgift att ta ställning i en sådan fråga på nyhetsplats? Det är också märkligt att husens höjd skulle leda till att lekytorna blir mindre. Husens höjd påverkar naturligtvis inte deras markavtryck. Däremot kan det ge en skuggigare miljö där barnen leker under vissa delar av dagen, lite beroende på hur planeringen ser ut. Om detta är ett stort problem eller inte kan diskuteras, men få föräldrar brukar vilja att deras barn befinner sig konstant i solen.

I en bildruta i tidningen kan vi läsa:
"Var ska barnen leka? Det kan man fråga sig efter att ha sett planerna för Norra Stationsområdet. Det finns knappt några ytor över för de små".

Återigen tar journalisten här ställning i vad som skall föreställa en objektiv nyhetsartikel.

Anna Sehlin från västerpartiet säger:

"- Vi vill att det ska byggas parker och stora gårdar. Forskning har visat att barns kreativitet utvecklas bättre om de får vara utomhus på platser som inte är iordningställda lekparker."

Och här kan YIMBY bara instämma. Parker och innergårdar är viktiga delar av stadsväven, både för vuxnas och barns trivsel. Samtidigt behöver inte allting se ut som klassisk stenstad (om det nu är vad som här avses, det framgår ej). Andra former kan också vara möjliga, så länge stadens struktur är tät med levande stråk och levande gatuplan. Alla kvarter i alla stadsdelar behöver inte nödvändigtvis vara anpassade för barnfamiljer, precis som alla kvarter i alla stadsdelar inte är anpassade för pensionärer, studenter eller kollektivhusboende. Diversitet och blandning gör staden, inte likriktad konformism. Vissa kvarter i Norra Stationsmrådet bör dock utformas som just slutna kvarter, för att få till denna blandning, vilket vi också påtalat i vårt yttrande om Norra Stationsområdet.

Men kommer det då råda någon brist på grönytor i Norra Stationsområdet?

Nej. Tvärtom kommer området att vara bättre försett med parker än många delar av Stockholms befintliga innerstad. I området planeras en nästan halv kilometer lång park kallad Norrtullsparken. En annan park, i storlek med Kungsträdgården finns också med. Mot solnahållet finns det många ytor av "hus-i-park"-karaktär och från stora delar av området är det inte mer än 500 meter till Stockholms absolut största park, den 27 kvadratkilometer stora nationalstadsparken. Till väster ligger Karlbergsparken, som är större än Humlegården. Att klaga på grönytebrist i Norra Stationsområdet låter sig helt enkelt inte göras.

Det synes oss också märkligt att Jan Valeskog själv har valt att bosätta sig i en så, enligt honom själv, uppenbart otilltalande miljö. Jan Valeskog bor nämligen i Vasastan, en omåttligt populär stadsdel som har mindre parktillgång än vad Norra Stationsområdet kommer att få.

I artikeln får vi också en dos av forskning till buds, vilken, kan antas, är till för att understryka vad som sägs i artikeln.

Här kan vi läsa att barn leker överallt och ska kunna gå, cykla och springa, istället för att bli skjutsade. Vi får också veta att det sedan i början av 1980-talet har gått åt fel håll i den frågan och allt fler blir skjutsade. Anledningarna anges vara att utrymmen längs gatan att promenera saknas, tiden är knapp, det är långt att gå eller att föräldrarna själva åker bil till arbetet.

Allt detta är naturligtvis argument för den täta staden, inte mot den.

Enligt forskningen som refereras till i artikeln är också trafiken det största utomhushotet mot barn, vilket gör det intressant att ingen av kritikerna nämner detta med ett ord.

Kanske vore det dags för våra politiker att sätta sig in i fakta i stadsbyggnadsfrågan?

I maj lämnade Yimby in sitt yttrande om Norra Stationsområdet, ett av de mest spännande stadsutvecklingsprojekten i Stockholm på mycket länge. Vi uttryckte i yttrandet vår stora glädje över att man planerar Norra Station som en stadsmässig expansion av innerstaden med det uttalade målet att länka samman Solna och Stockholm. Stadsbyggnadskontorets svar på vårt yttrande är blandad läsning. Både bra och mindre bra alltså.

"Kontoret anser att Yimbys förslag om att värna områdets urbana prägel är intressant. Möjligheten att utvidga bebyggelseområdet österut mot Nationalstadsparken är emellertid orealistisk. Dels p.g.a. den alltför hårda trafiken på Uppsalavägen även i framtiden, dels p.g.a. att detta skulle kunna innebära ett intrång i riksintresset Nationalstadsparken. Vad beträffar den aktuella bebyggelsestrukturen har Yimby många intressanta uppslag som kommer att analyseras i det pågående detaljplanearbetet"

För det första är det naturligtvis glädjande att stadsbyggnadskontoret är öppna för synpunkter på att säkerställa den urbana prägeln i området, liksom de alternativa förslag på bebyggelse som vi föreslagit. Många är de intressorganisationer i Stockholm som ser städer som en styggelse (men ändå valt att bosätta sig i en av någon märklig anledning...), varför det är viktigt att även vi finns där för att skydda stadens värden. Att man valt att inte ta intryck angående våra synpunkter att skapa bra samband med nationalstadsparken är naturligtvis tråkigt. Här finns som bekant en stark lobby som inte vill se några hus inifrån parken, vilket är vad som torde avses med formuleringen "intrång i riksintresset nationalstadsparken". Några hus i parken har vi nämligen inte föreslagit. Här finns en uppenbar brist då de uttalade målen, både från SBK och från många intresseföreningar och myndigheter, är att skapa just bra samband mellan Norra Stationsområdet och nationalstadsparken. Det aktuella planförslaget misslyckas med detta då urbaniteten trappas ner när man närmar sig parken, och avslutas med en barriär i form av en fortsatt isolerad Uppsalaväg. Bra samband kan inte skapas med ord. Bra samband skapas genom att park och stad får mötas.

Samrådssynpunkterna är överlag förvånansvärt positiva. Visst finns det en del av de vanliga slentriansynpunkterna om "mer grönt", "lägre hus", "glesare mellan husen", liksom rena ryggmärksreaktioner som denna:

"N H, Järfälla
Bevara all naturmark - vacker och oersättlig, nyttig och nödvändig för syrets
skull."

För den som faktiskt bemödat sig med att gå runt och titta vid Norra Stationsområdet, och sedan också bemödat sig att läsa planen, så framgår det med all tydlighet att grönskan kommer att öka, inte minska, med det aktuella planförslaget. Istället för motorväg, snårbuskage, parkeringsplatser och spårområde så blir det levande stadskvarter, stadsparker och trädplanterade alléer.

Birka Vasa stadsmiljögrupp säger:
"Önskar hus i mänsklig skala. I en kompakt stenstad bör husen inte vara högre
än 6 våningar. Med för höga hus skapas en anonymitet bland de boende vilket
leder till en otrygg boendemiljö."

Detta är naturligtvis rent subjektiva åsikter. Vad som är en mänsklig skala är någonting relativt och att just 6 våningar skulle vara någon slags gräns mellan trygga och otrygga boendemiljöer ter sig ytterst tveksamt. Det finns gott om miljöer med 6-våningshus som är trygga och gott om andra exempel på miljöer med hus i liknande skala som är otrygga. Men det finns också miljöer med höghus och skyskrapor som är trygga, vilket det finns gott om exempel på i städer runt omkring oss i världen. Trygghet har inget magiskt samband med husens höjd, det handlar om stadsplanering. Det går att bygga både bra och dåligt, tryggt och otryggt, både med höga och låga hus. Att planera för låghusbebyggelse vid Norra Station skulle dessutom göra det ytterst svårt att få projektet att gå ihop ekonomiskt.

Men någonting har hänt. Det verkar som att det inte längre bara är Yimby som hör av sig till stadsbyggnadskontoret om stadens värden. Ett flertal personer har inkommit med synpunkter där man efterfrågar en högre exploateringsnivå och tydligare stadsmässighet.

"PO H, boende Dalagatan:
Gillar inte kvarter uppbrutna av gränder runt en alldeles för stor parkmiljö.
Varför bryta upp tydliga slutna kvarter? Bygg innerstaden med slutna kvarter, variabel höjd och med flera olika byggherrar i varje kvarter. Här har vi en av de få platser där stenstaden kan förlängas på ett naturligt sätt."

Så hur har det då gått?

I måndags sa Stockholms kommunfullmäktige ja till den fördjupade översiktsplanen. DN skriver om det här, och protokollet från mötet kan laddas ner här.

Det verkar råda samförstånd över blockgränserna om att området skall däckas över och bebyggas, vilket är utmärkt. Det handlar om ett stort projekt som kommer att löpa över många år.

Från alliansen i Stockholm(moderaterna, kristdemokraterna och folkpartiet) anfördes bland annat detta:

"Genom förverkligandet av Karolinska – Norra Station läks ett av de största öppna såren i Stockholm och staden förenas med Solna i en ny spännande stadsdel. Stadsdelen kommer att vara bostadsort för tusentals människor och kommer genom sin blandning av verksamheter som sjukhus, näringsliv och akademi att stärka Stockholm som ledande kunskapsstad. [...]
Under åren fram till 2030 beräknas Stockholms invånarantal växa till en miljon människor i kommunen och närmare tre miljoner i den omgivande regionen. För att klara den utvecklingen behöver Stockholm planera för framtiden och lära av de misstag som begåtts tidigare. Vi lämnar därför den glesa stadens planering där skivhus placerats ut på åkrar med motorvägar som barriärer runtomkring. Vi bygger istället stenstaden vidare, och ansluter oss till det klassiska mönstret för effektiv urbanisering med dess fokus på täthet, variation och öppenhet för stadens invånare. Att bygga på detta vis har många fördelar: När arbetsplatser och bostäder blandas och det är nära till kommunikationer, affärer och social service blir staden mer livlig, mer trygg och mer miljövänlig.
Stockholm behöver modern arkitektur. I stockholmsområdet råder brist på samtida urbana miljöer, och när vi nu läker ett av stadsvävens största sår ges en historisk möjlighet att binda samman två städer med arkitektur av världsklass. Det är dags att vår tids arkitekter får göra avtryck. [...] Behovet av god kollektivtrafik med hög kapacitet till området är mycket stort. Med 12 000 nya invånare och mer än 30 000 arbetsplatser kommer den planerade tunnelbanan till Karolinska sjukhuset vara oerhört viktig för området."

Detta är naturligtvis alldeles lysande visioner som vi från Yimbys sida varmt applåderar. Det återstår dock att se om visionerna kan realiseras i faktiska detaljplaner. Mycket arbete kvarstår.

Vidare:

"Det är också mycket viktigt att annan trafikförsörjning fungerar till området och att onödiga runtkörningar i stadsdelen med enda syfte att finna en parkeringsplats minimeras. Parkeringstalet ska därför vara 1.0 i Norra Stationsområ-det liksom i övriga nybyggda stadsdelar."

Här finns det all anledning till kritik. Man kan till exempel fråga sig varför man först påtalar behovet av en kapacitetsstark kollektivtrafik, medan man i nästa stycke säger att det är viktigt att samtliga hushåll skall äga en bil. Det är nämligen precis det som menas med ett parkeringstal på 1.0 Varje lägenhet skall ha en parkeringsplats. Att man vill ha parkeringstal i nivå med glesa förorter och villaområden, fast man bygger täta stadsmiljöer, är ett mycket allvarligt problem, som vi har tagit upp tidigare. Bortsett från den uppenbara miljöproblematik som det innebär att planera en stad som alla skall åka bil i, så finns det också rent fysiska aspekter att ta hänsyn till. Hur skall alla dessa bilar få plats? Ett tunnelbanetåg ersätter en bilkö på över en halvmil. Bussar och spårvagnar är avsevärt mer yteffektiva än personbilar. I stockholms befintliga innerstad ligger parkeringstalet på drygt 0,6. I riktigt tätbebyggda miljöer är parkeringstalet ännu lägre. Som jämförelse så ligger parkeringstalet på Manhattan på cirka 0,25. De mål om en tät och levande stad som alliansen sätter upp är helt enkelt oförenliga med det parkeringstal som planeras.



Oppositionsborgarrådet Carin Jämtin (s) anförde en reservation som följer:
"Utvecklingen går alltmer mot att barnfamiljer väljer att bosätta sig i täta stadsmiljöer. Norra Stationsområdet kommer sannolikt att bebos av en stor mängd barnfamiljer. Det är därför särskilt viktigt att ansvariga nämnder ytterligare utvecklar planeringen med avseende på ljusförhållanden, tillgång till rekreationsytor och lokaler för social och kommunal service, exempelvis förskolor och skolor."

I princip håller Yimby här med. Stadens urbana värden lockar idag många barnfamiljer. Det är dock viktigt att "tillgång till rekreationsytor" och "ljusförhållanden" inte innebär att det stadsmässiga försvinner. Då försvinner just de urbana värden som lockar barnfamiljerna, och hela poängen går förlorad. Tillgång till rekreationsytor för barn kan lämpligen anordnas på innergårdar och takterasser samt i den park som planeras. Genom goda samband med nationalstadsparken kan även denna nyttjas som rekreationsyta. Att planera för förskolor och skolor i tillräcklig utsträckning är ytterst viktigt. Här måste staden lära sig från Hammarby Sjöstad.

Yvonne Ruwaida(mp) anförde bl.a att området borde utformas som en klimatneutral stadsdel, med effektiv kollektivtrafik och miljöeffektiva hus. Det är ett utmärkt initiativ som Yimby gärna ser att staden fångar upp och jobbar vidare med.

Ruwaida anförde också:

"För att minimera trafiken bör bilsnål planering tillämpas. Det innebär att stadsdelen bör erbjuda bilfria kvarter, bilpoolssystem, goda cykelmöjligheter och spårbunden kollektivtrafik i världsklass. P-normen bör inte vara högre än 0,8."

Här är det något förvånande att miljöpartiet sätter ett så pass högt tak som 0,8. Att lägga sig något lägre än så torde inte vara orealistiskt om man samtidigt planerar just för god kollektivtrafik, tät bebyggelse, bilpooler och goda cykelmöjligheter.

"Kollektivtrafikförsörjningen till området behöver förbättras avsevärt. Ett förslag är att via Värtabanan leda in Roslagsbanan dit."

Detta förslag är ej genomförbart då Roslagsbanan är smalspårig. Lämpligare är att använda Värtabanan för spårvägstrafik, vilket Yimby påtalat i sitt yttrande om både Norra Station och Norra Djurgårdsstaden.

"Grönska bör tas med som en väsentlig del i projektet. Det bör finnas med gröna ytor även mellan husen."

Här ansluter sig tyvärr Ruwaida till den slentrianmässiga synen på grönt. Att placera grönska mellan husen i alltför stor grad är skadligt för stadsbilden och omöjliggör den urbana levande staden, och kan dessutom vara direkt kontraproduktivt vad gäller upplevelse av och nyttjande av just det gröna. Grönska i staden handlar om kvalitet, inte kvantitet. Kvantitativ grönska finns det gott om i den angränsande nationalstadsparken. Menlösa gräsmattor mellan husen tillför inget. Däremot ser vi gärna grönska i form av murgröna, allér, trädplanterade torg, gröna innergårdar och stadsparker. Det finns många fler kommentarer från Ruwaida, både bra (t.ex. blandning av hyres- och bostadsrätter) och dåliga (kritik mot bebyggelseskalan), men plats finns inte här för att återge allt.



Ann-Margarethe Livh (v) anför bland annat:
"Vänsterpartiets ställer sig positivt till att förtäta och bygga staden inåt. Det blir nya bostäder för nuvarande och framtida Stockholmare samtidigt som värdefulla natur- och grönområden kan bevaras. Att däcka över större vägar och använda det överdäck-ade området för bostäder och arbetsplatser är en mycket bra idé som ligger helt i linje med vårt bostadsprogram."

Detta är naturligtvis utmärkt och Yimby välkomnar vänsterpartiets tydliga ställningstagande i den här frågan. Bortsett från att vänsterpartiet tydligt tar ställning för strategin att bygga staden inåt (vilket miljöpartiet tyvärr inte varit tydliga med och i många sammanhang direkt motarbetar) så anför de i stora drag samma synpunkter som miljöpartiet. Bra kritik som väl utbyggd kollektivtrafik, sänkt parkeringsnorm, miljösmart byggande, men också sådan där vi inte instämmer, som att det skall anläggas menlösa gräsmattor mellan husen och att bebyggelseskalan är för hög.

Eie Herlitz (mp):
"Man ska kunna ha odlingar mellan husen. Det är bra om människor kan skapa sin föda"

Dessa tankar ställer vi oss ytterst tveksamma till. Norra Station blir en ny del av innerstaden. Hur realistiskt är det att tro att de som bosätter sig där kommer att ha tid till, och intresse av, att odla sin egen föda? Här lyser tyvärr en landsortsromantism igenom. Det är viktigt att förstå att Stockholm är en storstad, och behöver byggas som en sådan. Att bo i en storstad, och att vara jordbrukare, är två vitt skilda saker. Att flytta landet till staden är lika okonstruktivt som att flytta staden till landet. Dessutom är det ytterst tveksamt att sådant skulle vara positivt ur en ren miljöaspekt. Den största miljöpåverkan från många grödor ligger i transporten från affären till konsumenten, där stora köplådor utanför stan intill motorvägar naturligtvis inte är en särskilt miljövänlig lösning. Sådana problem kommer dock att öka så länge vi inte får bygga täta stadsdelar som skapar korta och effektiva transportvägar från affär till konsument. Det torde också vara ytterst tveksamt att små personliga odlingar skulle kunna vara miljövänligare än effektiva jordbruk med yrkesutövande jordbrukare. Naturligtvis kan det finnas önskemål hos boende som har odling som hobby, sådana odlingar kan med fördel anläggas på de takterasser som planeras.

Per Ankersjö (c) anför bland annat:
"Centerpartiet är mycket positivt till att innerstaden expanderar utåt och ser positivt på stora delar av förslaget Karolinska - Norra station. Norra Stationsområdet har goda förutsättningar att bli ett bra stadsutvecklingsprojekt, det kan också bli en stadsdel som sticker ut från den rådande Stockholmsskalan. Centerpartiet anser att exploateringsgraden i Norra Stationsområdet ska vara mycket hög. Förslaget bör utvecklas och omformas till en ännu tätare stadsdel som också inbegriper några riktiga skyskrapor."

Här kan vi från Yimbys sida bara applådera. Att Centerpartiet här vågar sticka ut hakan och uttryckligen propagera för den täta staden, inklusive skyskrapor, är mycket glädjande.

På det hela ser det ganska hoppfullt ut. Den sittande majoriteten har här tydligt tagit ställning för den täta staden, men parkeringsnormen behöver ses över då den står i direkt kontrast med det som man säger sig vilja uppnå. Även oppositionen är i huvudsak positiva, men där finns tyvärr en hel del myter kvar om både höga hus och att kvantiteten grönska är viktigare än kvaliteten. Många debattörer verkar också ha glömt bort att nationalstadsparken ligger ett stenkast bort när de propagerar för mer grönytor i stadsdelen. Oroväckande tendenser finns också där man å ena sidan talar om att många barnfamiljer vill bo i staden, för att i nästa andetag kritisera att man bygger just stad, med samma barnfamiljer som argument. De barnfamiljer som söker sig till staden gör det för de urbana värdena. Att då göra om staden till en förort är således knappast en bra lösning.

Lästmakargatan är en gata som trots sitt läge mitt i city har en karaktär av bakgata. Fastighetsägaren för tre av byggnaderna på Lästmakargatan har nu bestämt sig för att bygga om och rusta upp sina byggnader och i enlighet med det regelverk som numera (glädjande nog) gäller för Stockholms innerstad så kommer det att innebära en mer levande gatumiljö med tillskott av butiker i bottenplanen, samt att flera nya bostäder uppförs.

Att läsa från Stadsbyggnadskontoret startpromemoria för projektet är en ren fröjd:

"Stadsbyggnadskontoret bedömer att Fabeges önskemål delvis är intressanta [...].
En förutsättning är att projektet medför intressantare bottenvåningar och ett tillskott med bostäder.
[...]
En upprustning av kvarteret Bocken kan ingå i stadens strategi att fortsätta förnyelsen av City. Målet är att minska de nackdelar som uppkom vid efterkrigstidens rivning av stadskärnan och skapandet av ett för sin tid modernt stadscentrum med långt driven funktionsuppdelning.

Vid varje planändring i city är avsikten att beakta följande övergripande
intressen:

• mer mångsidig användning av bebyggelsen och tillskott av verksamheter
  som motverkar att stadskärnan avfolkas vid stängningsdags, dvs. fler
  bostäder, hotell, biografer m.m.
  
• upprustade och attraktiva offentliga miljöer bl.a. genom att mörka prång och
  otrygga platser görs om
  
• mer levande gatumiljöer skapas bland annat genom att bygga bort slutna
  bottenvåningar och ersätta med fler entréer, butiker, serveringar och andra
  öppna verksamheter
  
• att stadskärnan kan fortsätta att utvecklas som ett dynamiskt, kreativt
  centrum för näringsliv och handel"

I projektet finns flera påbyggnader med. Stadsbyggnadskontoret kommenterar i startpromemorian detta såhär:

"Påbyggnaderna är tänkta att i höjd motsvara de nyligen genomförda om- och påbyggnaderna i de angränsande byggnaderna i kvarteren Stuten och Jericho. Dessa påbyggnader är karaktärsskapande för en intressantare stadsmiljö med en varierad taksilhuett(vår fetning) dvs. med högre partier respektive delar som är väsentligt lägre."

För en Yimbyit är denna positivism till en ökad höjd och mer varierad taksiluett i city glädjande läsning. Vågar vi hoppas att stadsbyggnadskontoret också tänker om angående Norra Stationsområdet?

Samrådsredogörelsen innehåller en del kritik:

Länsstyrelsen oroar sig för "skalförskjutningar" i kontrast mot riksintresset Stockholms innerstad. Varför en "skalförskjutning" nödvändigtvis skulle vara negativt för riksintresset redovisas inte. Väl värt att minnas är att kvarteret befinner sig intill kvarteret Jericho som redan fått ökade bebyggelsevolymer. Ett kvarter bort ligger också de avsevärt högre (60 meter) Kungstornen. Ännu ett kvarter bort finns Hötorgshusen (72 meter).

Stockholms stadsmuseum är, inte oväntat, kritiska. Man föreslår ett avstyrkande av planerna men skriver också att förändringar "är möjliga", förutsatt att de tar fasta på byggnadernas "karaktärsdrag" och inte påverkar stadsbilden "negativt". En tolkning av detta blir, ingen påbyggnad och fortsatt 70- och 80-talskaraktär på bebyggelsen. Frågan är då vilka förändringar som blev kvar?

Skönhetsrådet ställer sig inte negativ till alla förändringar, men avstyrker ombyggnaden av Bocken 46 (tegelbyggnaden på bilden ovan) samt de ökade höjdvolymerna.

Kulturförvaltningen säger:
"Planförslaget innebär en påtaglig skal- och volymförändring vid Lästmakargatan. Påbyggnaderna i en till tre våningar kommer att ge stora konsekvenser för gatubilden och stadsbilden i närområdet."

Från Yimbys synvinkel är detta tvärtom naturligtvis mycket positivt.

Stadsbyggnadskontorets svar på kritiken är mycket glädjande, och kan knappast tolkas på annat sätt som iaf ett visst uppvaknande i synen på staden:

"Stadsbyggnadskontorets ståndpunkt är att city ska vara en föränderlig plats där hänsynen till befintliga byggnaders karaktärsdrag inte har lika stor betydelse som i stadsmiljöer av mer allmänt accepterat kulturhistoriskt värde."

Det är bara att gratulera stadsbyggnadskontoret till en utmärkt bedömning. Naturligtvis kan inte kulturhistoriska värden bortses från, men de måste också avvägas mot andra aspekter och ställas i proporition till dessa. Det är här som Stockholm under många år har haft ett problem där man hellre bevarat än vågat prova något nytt där det inte längre fungerar något bra.

Jämfört med befintlig bebyggelse längsmed Lästmakargatan blir den nya bebyggelsen 1-3 våningar högre. Minst 20 lägenheter tillförs.

Så hur kommer då kvarteret att se ut i framtiden?



Som synes är det en ganska stor förändring. Skalan i hela kvarteret ökas och bottenvåningarna öppnas upp för affärer. Lästmakargatan smalnas bitvis av, vilket gör att byggnaderna både får ökad höjd samtidigt som gatan smalnas av, vilket förhoppningsvis kan göra mycket för stadskänslan.







Bygget är i full gång, så här såg det ut för ett par dagar sedan:





Alla handlingar finns här för den som är intresserad.