Klimatsmart stadsplanering

Dagens Nyheter skriver idag om boendeprotester mot stadens planer på att förtäta runt Nybohovshöjden. De av de boende som protesterar är rädda om sin utsikt och om grönområdena i anslutning till bostadsområdet.

Det här är ett klassiskt problem i Stockholm. Så snart någonting planeras att byggas sätter en (inte sällan liten) del av de boende i området fart med att mobilisera mot de hotande byggplanerna. Hur förhåller man sig till det? Ja, först och främst måste man givetvis ta en del hänsyn till de boende i området. Men samtidigt är det oerhört viktigt att tänka även på de som är i behov av bostad, liksom alla stadens övriga invånare.

Ett vanligt argument från motståndarna är att det inte är någon mänsklig eller medborgerlig rättighet att "kräva" en bostad i läget l. Det är dock fel. Man har all rätt att ställa sådana krav på staden och samhället. Precis som de boende i det aktuella området har rätt att kräva att ingenting nytt ska byggas där. Man får alltid ställa krav.

Däremot har Stockholm stad ingen skyldighet att ensidigt hörsamma kraven från någon av sidorna. Varken från de boende eller de som vill flytta in i området. Staden måste agera ansvarsfullt och opartiskt, och väga olika intressen mot varandra för att fatta ett bra beslut.

Så vad har då staden för frågor och problem att ta hänsyn till i en sådan här fråga? Vi kan börja med bostadsbristen. Bostadsbristen är ett stort problem i Stockholm. Hur tacklar man den? Jo, genom att bygga nya bostäder. Vid sidan av det är det en fråga om logistik och transporter. Hur smidigt är det att transportera sig inom Storstockholm idag? Inte särskilt smidigt. Infrastrukturen är oerhört underdimensionerad för en stad av Stockholms storlek. Och för att inte förvärra dessa problem är det klokt att bygga en sammanhållen stad som minskar avstånden, vilket i sin tur minskar bilberoendet och gör kollektivtrafiken till ett mer attraktivt alternativ.

Utifrån detta hoppas vi att staden fattar rätt beslut, och bygger i detta centrala och attraktiva läge. Däremot finns det synpunkter att ge på bebyggelsen i sig. Exempelvis ska enligt uppgift en fotbollsplan försvinna, vilket måste ses som problematiskt. Det är just den typen av resurser vi behöver ha kvar, och som också kan bli ordentligt använda, när vi förtätar. En fotbollsplan kan också placeras på hustak, ett alternativ som kanske kan diskuteras. Bebyggelseidén är i teorin hus-i-park men riskerar att i realiteten bli hus-i-parkeringsplats eftersom parkeringsnormen (antal bilpakeringar per lägenhet) är satt till 1.0, vilket i detta ytterst väl kollektivtrafikförsörjda läge måste ses som anmärkningsvärt. Det är också viktigt att staden har en dialog med de boende. Vilka värden är viktiga? Vilka är det inte? Hur kan området förbättras? Förtätningsprojekt bör tillföra något positivt även till de som redan bor i området.

Vi måste här ställa oss en annan och mycket angelägen fråga, nämligen vilka som protesterar. Protester är som sagt vanliga, någonting som går hand i hand med NIMBY-resonemanget, Not In My BackYard - det innebär grovt förenklat att man säger nej till nybyggen och liknande i sitt eget område, samtidigt som man gärna gör gällande att det är helt OK om det byggs någon annanstans. Så är det även i det här fallet. Personerna som protesterar tycker att det vore en väldigt bra idé att bygga lite längre bort, så länge de inte själva drabbas.

Det som gör denna protest extra intressant är att en av personerna bakom den är en av de tre grannar som för drygt ett år sedan gjorde allt som stod i deras makt för att stoppa ommålningen av fasaden på en av de andra byggnaderna i området. En protest som inte var speciellt uppskattad av de boende i huset som målades om.

Är det verkligen fråga om ett stort och utbrett missnöje bland Nybohovsborna, eller är det samma lilla grupp som alltid protesterar när någonting ska förändras i området? Det är faran med artiklar som den i DN, att bara en av sidorna i konflikten får komma till tals, samtidigt som andra kanske välkomnar förändringarna.

Stadsbyggnadskontoret har upprättat ett detaljplaneförslag som medger uppförandet av ett punkthus om 13 våningar samt tre lamellhus om 2-3 våningar. Detaljplaneförslaget rymmer ca 109 lägenheter som är riktade mot unga vuxna.

YIMBY ställer sig mycket positiva till att uppföra bostäder för unga vuxna vid Björketorpsvägen. Behovet av bostäder riktade till unga vuxna i Stockholm är mycket stort och kommer att fortsätta växa. Vi ser oerhört positivt på initiativet från

jagvillhabostad.nu

tillsammans med Stockholmshem och AQ arkitekter och hoppas att få se fler liknande projekt i framtiden.

 

Placeringen av den planerade bebyggelsen är utmärkt då den ligger mycket nära tunnelbanestationen Råcksta. Närhet till kollektivtrafik är viktigt vid alla nybyggnationer framförallt när de är ämnande för unga vuxna som inte är lika benägna att äga eller använda bil.

 

På sidan 7 i planbeskrivningen går att läsa:

"Stadsbyggnadskontoret anser att 71 parkeringsplatser är fullt tillräckligt då föreslagen bebyggelse ligger i kollektivnära läge, samt att boendet vänder sig till unga vuxna, som i stor utsträckning inte äger någon bil."

YIMBY ser positivt på att antalet parkeringsplatser har minskats med hänvisning till de planerade bostädernas målgrupp men tror också att det är fullt möjligt att sänka dessa ytterligare. Det faktiska parkeringstal på drygt 0,65 som 71 parkeringsplatser för 109 lägenheter innebär är avsevärt större än det faktiska bilinnehavet bland unga vuxna idag.

 

Om vi utgår från de siffror som finns tillgängliga i resvaneundersökningarna Riks-RVU och RES finns en del intressanta siffror i sammanhanget att tillgå.

 

Hushåll som disponerar bil i flerfamiljshus i Stockholm: 48%

 

Ungdomshushåll som disponerar bil: 38%

 

Ensamhushåll som disponerar bil: 37%

 

Ensamhushåll, icke förvärvsarbetande, som disponerar bil: 24%

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Hus i park(eringsplats)


Det debatteras ofta kring hur samarbetet mellan arkitekter, beställare och kommunpolitiker fungerar när det kommer till planutveckling. Det händer att man tittar på resultatet och undrar var felet i kedjan ligger.

Små beställare har väldigt svårt att konkurrera med de största företagen som till synes enbart projekterar mot egna kalkyler. Samtidigt utnyttjar inte alltid kommunerna planmonopolets makt och vi arkitekter är oftast bundna till beställarens önskemål. Fysiska exempel på problematiken är synliga bland Stockholms nya byggnader; en situation som vi, samhället, bör försöka rätta till.

Tre nya punkthus är precis nybyggda vid Hägerstensåsens tunnelbanestation. Tre punkthus som ser bekanta ut: exakt lika alla andra punkthus som Stockholm har byggt sedan 1930. Att år 2009 upprepa en redan funktionellt och volymmässigt kritiserad modell tyder på att något är fel inom planeringsutvecklingen.

För det första har de absolut inte något samband med området omkring. Tre punkthus placerade mitt i skogen, helt isolerade från varandra. Med alltför lång distans från gator och gångvägar anlagda endast för bostadsändamål.


För det andra satsar kommunen på mycket reklam för att visa de stora nyplanerade områdena i innerstaden. Men vartenda projekt, oavsett var det ligger och oavsett storlek, måste behandlas med samma hänsyn och noggrannhet. Det verkar finnas två olika måttstockar: en för innerstaden och en för ytterstaden. Medan övriga Europa försöker använda samma kriterier och omsorg för hela staden i sin planering, fortsätter Stockholm att utveckla förortsmodellen med endast bostäder.

Slutligen är detta projekt, likt många andra som håller på att byggas runt Stockholm, ett absolut slöseri av förstklassig mark. Man kan tro att det finns mycket mark i Stockholm med så mycket grönska, men med hänsyn till den hållbara staden har samhället inte råd att utveckla planer som omedvetet bygger på bilkörning. Det är offentliga transportmedel som skapar den enda lämpliga byggmarken för den hållbara staden, det vill säga tunnelbane-, tvärbane- och pendeltåglinjerna.

Enligt min åsikt är detta projekt ett exempel på en felaktig exploatering av en topptomt. Att inte exploatera befintlig mark optimalt är ekonomiskt, socialt och miljömässigt ohållbart. Tänk på hur många nya pendeltågstationer eller tunnelbanelinjer som har byggts under de sista åren och hur kommunerna har planerat marken runt stationerna.

Det verkar finnas ett gap mellan vad politiker säger och hur planerna ser ut rent fysiskt. Promenadstaden är en fin idé men den bör appliceras på rätt sätt. Det är vi humanistiska tekniker, både som privata arkitekter och som kår genom Sveriges Arkitekter, som bör vara aktiva i debatten för att öka förtroende för arkitekterna och därmed lära beställare att beställa rätt.

Jaime Torres

Familjebostäder presenterar på sin hemsida resultatet av en tävling som de anordnat i samarbete med Stockholms stadsbyggnadskontor. Syftet med tävlingen har varit att ta fram typhus för hyresrättsproduktion där en nybyggd 3:a max får kosta 8500-9000 kronor i månadshyra.

På Familjebostäders hemsida står att läsa:

"- En förutsättning för att vi ska kunna ha låga hyror är att vi pressar produktionskostnaderna, säger Per Eriksson, projektledare på Familjebostäder. Syftet med tävlingen är att para vår egen erfarenhet med entreprenörernas kunskap för att hitta nya sätt att producera bostäder till lägre pris."

YIMBY välkomnar familjebostäders initiativ till att skapa billigare hyresrätter, något som Stockholm är i stort behov av. Att familjebostäder aktivt driver på för att få ner kostnaderna i nyproduktionen är naturligtvis utmärkt.

Men där måste vi tyvärr också sätta stopp för vårt beröm. För det är med stor förvåning som vi ser att familjebostäder vill upprepa samma misstag som man redan har gjort gång på gång, och inte ens i tävlingsunderlaget gör någon som helst ansats att försöka bygga det som kunderna vill ha, nämligen stad.

De tävlande har kunnat lämna bidrag inom tre kategorier av hus: Punkthus, lamellhus och T-hus. Med andra ord, samma typ av socialt, ekologiskt och ekonomiskt problematisk bebyggelse som har strösslats ut i våra förorter sedan början av förra seklet. Det är talande att samtliga tre vinnares skisser presenterar bilparkeringar i förgrunden till sina  byggnader, allt i enlighet med den rådande långvariga trenden med hus-i-parkeringsplats. Att det är frågan om typhus innebär dessutom att misstagen kommer att serieproduceras, vilket gör det hela extra allvarligt.

YIMBY påstår inte att alla människor vill bo i urbana miljöer. Men situationen som vi har idag, där nästan ingen stad alls har byggts sedan 1930-talet, har skapat en situation där tillgången på förort är långt större än efterfrågan medan tillgången på tät stad är långt mindre än efterfrågan. Samtidigt fortsätter byggbolag och stadsbyggnadskontor att producera och godkänna förortsmässig bebyggelse i avsevärt större utsträckning än stadsmässig sådan till dags dato. Det är inte utan att man frågar sig vad det är som är så obegripligt svårt med att bygga stadsmässigt. Vi vet ju att familjebostäder kan om de vill.

Husen ska i huvudsak uppföras som förtätningar inom befintliga områden, framförallt i söderort, bland annat i Stureby och Högdalen. YIMBY välkomnar i allmänhet förtätningar då markutnyttjandet i Stockholm är bitvis mycket lågt, men att förtäta med mer punkthus bland punkthus, och mer lamellhus bland lamellhus är problematiskt. Problemet ligger i att de värden som de boende brukar peka på som det mest positiva i sitt område, tillgången till grönska, tas i anspråk utan att några nya värden tillförs. Det är inte speciellt konstigt att det blir protester, mediadrev och överklaganden när de boende får se grönskan utanför fönstret ersatt av ännu ett punkthus.

Här gäller det att kunna tänka om. Istället för att fortsätta att bygga ännu mer punkthus bland punkthusen så går det att tillföra nya värden till dessa områden. Genom att bygga längsmed gator och vägar med stadsmässig bebyggelse tas mindre grönytor i anspråk samtidigt som nya värden, såsom ökat lokalt butiksutbud och ökad trygghet längsmed upplysta och väldefinierade stråk, kommer de redan boende till del.


Det tragiska är att familjebostäder inte behöver tänka om. Efterfrågan på billiga hyresrätter är i Stockholm så stort att de utan problem kommer att hyra ut allt som de bygger, oavsett utformning. Men det är ingen ursäkt för att låta bli att bygga det som kunderna vill ha. Ett hus blir faktiskt inte dyrare bara för att man låter bli att lägga ett par meter gräsmatta mellan huset och gatan. Att bemöda sig med att stoppa in en bottenplanslokal här och var skapar dessutom ökad trygghet och attraktivitet, och borde idag med möjligheten till tredimensionell fastighetsbildning inte vara ett problem. Kanske är det dags för staden att bry sig mindre om parkeringsnormer och mer om lokalnormer?

Det finns också anledning för familjebostäder att ta sig en funderare inför framtiden. När Stockholm väl vågar släppa sargen och komma in i matchen, och börjar bygga stad igen kommer dessa fastigheter att bli svåra att hyra ut. Precis det är vad som skedde med många av de nybyggda flerbostadshusen i miljonprogrammet på 1970-talet.

(Media: DN)

Är det möjligt att bygga socialt och ekologiskt hållbara hus i park?

Jag tog en promenad i Stockholms sydvästra förorter för att reda ut tillståndet i de områden vi kallar hus i park. I de äldre närförorterna som Midsommarkransen är livet ganska bra. Den gamla arbetarförortens hus i park från 40- och 50-talet ligger nära de äldre och mer levande kvarteren från sekelskiftet. Avståndet till innerstaden är tack vare 60-talets tunnelbaneutbyggnader överkomlig även om man inte äger bil. I Midsommarkransen finns också populära stadsparker som hör hemma i kvarterstaden såsom Svandammsparken.


Klassisk stadspark och kvartersbebyggelse i Midsommarkransen.

Man kan tydligt se att ju längre bort från innerstaden man kommer, desto mer dominerande blir hus i park och desto mindre välskötta blir trädgårdarna och husen. Jag tycker mig också se fler bilar på gatorna ju längre bort från innerstaden jag kommer. Ju mer jag går, desto längre blir avståndet till kulturen, arbetena och de sociala mötesplatserna i innerstaden.

Men områden med hus i park från 40- och 50-talet har sina fördelar. På somrarna när grönskan pryder gårdarna blir de vackra tycker jag. Det stora dråpslaget kommer när jag ser våra moderna områden med hus i park från 60-talet fram till idag. För dessa hus är inte hus i park. De är hus i parkeringsplats.


I 40- och 50-talets arbetarförorter sträckte sig berghällar och grönska ända till husknuten.

Just nu håller man på och bygger nya hus bredvid Hägerstens tunnelbanestation. Jag förväntade mig att få se mysiga kvartersgator med lite bykänsla mitt i den gamla arbetarförorten. Men istället fick jag se samma typ av bebyggelse som både högern och vänstern byggt i evigheter. En gigantisk parkeringsplats breder ut sig från tunnelbanestationen. Mitt bland dessa reser sig 3 punkthus. Här och där ser jag nyplanterad grönska vilket skymmer parkeringarna lite grann under våra få gröna månader. Jag ser att de har gjort en berså. Men det mesta jag ser är en kolossal parkeringsplats.


Bredvid Hägerstenåsens tunnelbanestation byggdes inga mysiga kvarters- eller gågator. Det blev istället Hus i Parkeringsplats.

När jag tittar på sydvästförortens årsringar ser jag att hus i parkeringsplatserna började byggas under 60-talet. I Bredäng breder sig gigantiska skivhus ut på 50 meters avstånd från varandra. Mellan flera av dessa hus finns inget annat än parkeringsplatser. Det första många av de boende ser när de drar upp gardinerna i gryningen är parkeringsöken. Men dessa områden har faktiskt några parkområden också. Värre har det blivit med åren. På framsidan av de nybyggda punkthusen nära Västertorps station finns bara parkeringsplatser.


Bredäng är kanske Hus i Parkeringsplatsens stora genombrott. Man kan tro att det inte skulle kunna bli värre…


...Men det blev det. Runt Västertorps tunnelbanestation kan man se nybyggda hus i parkeringsplats…


...nybyggda  hus i parkeringsplats...


...hus i parkeringsplats...


...och åter hus i parkeringsplats.

Det är tydligt att förortsborna inte upplever sig ha alternativ till bilen. De kan inte tillgodose alla behov inom promenadavstånd och kollektivtrafiken är för dålig. Sådant är livet i glesa förorter. När man bygger nytt anlägger man därför stora parkeringsplatser i stället för kvartersgator, parker och gågator. I dagens glesa bebyggelse är det glesare mellan husen men tätare mellan parkeringsöknarna. När förortsborna sedan åker till innerstan blir innerstadsborna ”passiva rökare” när de andas in bilavgaserna. Alternativt skulle man kunna bygga ut kollektivtrafiken. Men hur ska vi få råd med det när vi bor så glest? Vi bygger idag på sin höjd en spårvagnssträckning per decennium. Tunnelbanor har vi helt slutat bygga. De glesa förorterna i sydväst kommer få vänta länge på bättre kollektivtrafik.

Jag har under 3 år bott i en billig arbetarbostad från 40-talet som är ett hus i park. Nu när min privatekonomi förbättrats kommer jag flytta till en tätare bebyggelse. Men ska det vara hus i park så ska det vara hus i park. Inte hus i parkeringsplats. Fördelarna med hus i park tycker jag är de rymliga gröna gårdarna där de boende kan träffas för att grilla, låta barnen leka eller påta med trädgården. Men när de gröna somrarna är över blir områdena mörka och ödsliga. När man vill vara social och träffa vänner, resa till jobbet, gå på teater, bio eller liknande så blir avstånden ofta långa.

Områden med hus i park- och hus i parkeringsplats är också socialt sårbara. Glesa områden har dåliga kommunikationer och få mötesplatser för människor. Därför är risken stor att segregerade grupper som hamnar i dessa områden blir avskurna från omvärlden. Än mer avskurna blir de om området omges av motorvägar och stora skogsområden. En del områden med hus i parkeringsplats besöks idag inte av medelklasstockholm men vi läser om dem i tidningen. När människor inte träffar varandra i verkligheten utan bara läser om varandra i tidningen så skapas fördomar. Jag har en stark tro på oss människor som livskraftiga varelser men vi har också våra nackdelar. Vi måste bygga samhällen där vi träffar varandra, annars får vi problem.

Hus i parkeringsplats är fortfarande den dominerande byggnadsformen. Frågan jag ställer mig är; går det att bygga moderna hus i park istället för hus i parkeringsplats? Kan man realisera tanken om att bygga större områden med hus i park med grön prakt utan att göra de boende socialt segregerade och beroende av bilen? Vad tror ni? Finns det hållbara alternativ till blandstadens kvarter?

Moderaterna i Stockholm har i en ny rapport kommit fram till ett antal intressanta och mycket välkomna synpunkter. Inom ramen för "politiker08" har man bjudit in medborgarna i Stockholm till en diskussion om stadsutvecklingsfrågorna. Det resultat som presenteras i rapporten visar att den typ av stadsutveckling som YIMBY förespråkar har haft starkt stöd bland arbetsgruppens 123 deltagare.

En av de frågor som är mycket glädjande att se lyft från högsta politiska håll är vikten av blandade upplåtelseformer i nyproduktion. Till Svenska Dagbladet säger Kristina Alvendal:

"- Vi ska [också] försöka påverka byggherrarna att presentera projekt där hyres- och bostadsrätter blandas, vilket är fullt möjligt genom så kallad tredimensionell fastighetsbildning."

Detta är en mycket välkommen utveckling i en fråga som YIMBY har kritiserat vid ett flertal tillfällen. Olika upplåtelseformer drar åt sig olika typer av människor och vill man bygga blandstad måste man också därför blanda upplåtelseformerna. 

I rapporten tas också vikten av att få in mindre aktörer på byggmarknaden upp. Här tänker man sig att genom att markanvisa på rätt sätt gynna konkurrens och mångfald och på det sättet möjliggöra en prispress på nybyggnation. Även här kan YIMBY bara ge tummen upp. Att få in fler aktörer på byggmarknaden är nödvändigt för en mer varierad stadsbild och om vi ska kunna få en motkraft mot prefabpunkthus i vit nyfunkis utkastade på stendöda gärden några kilometer från närmaste köpcentrum.

I rapporten identifieras också uppförandet av just sådana punkthus som ett problem:

"- Vi funderar allvarligt på att införa ett "punkthusförbud". Punkthusen är det tydligaste exemplet på vad som skapar förortskaraktär. I stället ska vi sträva mot en levande kvartersstruktur med genomfartstrafik och verksamheter i bottenvåningarna."

Det ter sig uppenbart att moderaterna i Stockholm nu en gång för alla vill göra upp med förortens problematiska struktur som det finns långt större tillgång än efterfrågan av, samtidigt som bristen på stad är mycket stor. Det är också mycket glädjande att vikten av verksamheter i bottenplanen tas upp som en specifik fråga, liksom att man vill göra upp med trafiksepareringens problematik. YIMBY:s ståndpunkt är här tydlig. Det är bilarna som ska anpassa sig till staden och människorna i den, inte människorna och staden som ska anpassa sig till bilen. Trafikseparering, att låta bilen diktera villkoren för hela samhället, är en idé som samhället måste göra upp med.

Vi ser dock gärna ett förtydligande av vad som inbegriper sig i begreppet "punkthus" här. Dels kan en skyskrapa vara ett punkthus, som då kanske tar upp ett helt kvarter själv. Dels kan också punkthus fungera ganska bra som en delkomponent på sina ställen i en stadsmässig och tät bebyggelse. Det är de glesa planeringsidealen med bilberoende monofunktionella hus i "fria former" utan gatukontakt och lokalt butiksutbud som är det stora problemet. Om dessa sedan uppförs som lamell- skiv- eller punkthus spelar mindre roll.

Rapporten kommer också till slutsatsen att det bör anordnas fler tävlingar där byggherrar och arkitekter får komma med förslag på projekt som ska ge det bästa boendet till den lägsta kostnaden. Inom den ram som stadsutveckling idag sker låter det som en god idé, men från YIMBY hoppas vi att det också framöver kommer till en förändring i hur man jobbar med planläggning av områden. Istället för att låta ett arkitektkontor planera, och en byggherre bygga, ett helt område där man försöker att få det att se blandat ut, är det bättre att istället börja med att lägga ut en stadsplan, och sedan låta olika aktörer fylla denna stadsplan. Stockholm behöver en Lindhagenplan för 2000-talet.

Moderaterna föreslår också något som de kallar för "skyskrapebonus". Problemet är att den som vill bygga idag betalar "tomthyra" för det uppförda antalet kvadratmeter, inte för den markyta som tas i anspråk. Tomthyran för ett högt hus som tar upp få kvadratmeter markyta blir alltså lika hög som ett lågt hus som tar upp många kvadratmeter markyta. Det är således missvisande att kalla dagens system för tomthyra, snarare är det en straffskatt på miljövänligt tätt byggande, och en subvention av glest och lågt byggande. Att dagens system måste göras om är uppenbart. Det är inte hållbart att behålla dagens system i en verklighet som är präglad av stadsbrist och miljö- och klimatdebatt.

Kristina Alvendal säger till Svenska Dagbladet:

"- Därför vill vi införa något som vi kallar för "skyskrapebonus". Det innebär att staden bjuder på tomträttsavgälden över en viss våning. I dag betalar byggherren för den totala bostadsarean. Om vi till exempel säger att allt över 15 våningar ger skyskrapebonus så betalar den som bygger ett 30-våningshus bara halv tomthyra."



Slutsatsen är välkommen, och visar att man även från politiskt håll nu har identifierat dagens system som ett problem. Det behöver dock diskuteras vidare hur ett sådant system ska utformas. Om man sätter en fast gräns vid exempelvis 15 våningar finns det en risk att många byggbolag fortsätter i invanda hjulspår på det flesta ställen. Intressanta alternativ som kan diskuteras är exempelvis att man endast betalar hyra för nyttjad markyta, oavsett det antal kvadratmeter man sedan uppför. Det skapar incitament för högre byggnader på attraktiva lägen. Sådana lägen brukar vara centrala lägen med god tillgång till kollektivtrafik. Ett annat alternativ är att göra skalan glidande, där de första våningsplanen har en högre kostnad, för att sedan minskas med varje våningsplan. Det skapar incitament för ett tätare byggande i alla byggprojekt.

I samband med detta vore det också önskvärt om moderaterna kunde göra en omsvängning i frågan om parkeringsnormen som man höjde till 1,0 för en tid sedan. Det är knappast realistiskt att bygga riktigt höga hus, om man måste bygga en parkeringsplats till varje lägenhet.

Centerpartiet ställer sig i ett pressmeddelande positiv till skyskrapebonusen:

"- Stockholms stad har idag ett avgiftssystem som motverkar höga hus. Skyskrapebonus kan vara ett sätt att få bukt med det problemet. Vi har i Centerpartiet arbetat med ett liknande förslag så jag välkomnar dagens utspel. Stockholm måste byggas tätt och högt för att klara klimatmålen. Genom högre hus kan vi dessutom spara värdefulla parker i staden. Till exempel vill vi bygga skyskrapor genom att överdäcka spårområdet och klarastrandsleden norr om centralen. Även Norra station bör få högre hus än vad som föreslagits idag."

Theres Lindberg (S), vice ordförande i stadsbyggnadsnämnden ställer sig dock, enligt Svenska Dagbladet, mer kallsinnig till förslaget:

"- Jag tycker uppriktigt sagt att det är ett fånigt förslag. Höjden på husen måste ju avgöras av var de ligger, och hur det påverkar stadsbilden och staden som helhet. M verkar vilja bygga höga husen för sakens skull och då riskerar man att göra om samma misstag som under miljonprogrammet, säger hon.

- Jag tycker att man måste resonera kring varje enskilt projekt och lösa i dialog hur man ska få ner byggkostnaderna, säger hon."

På en punkt har Theres Lindberg rätt, nämligen att det kan bli ett problem om man vill bygga husen högt för sakens skull, alltså att de blir politiska prestigeprojekt, snarare än resultatet av en naturlig stadsutveckling. YIMBY har dock svårt att se hur en generell avräkning av tomthyran för högre hus skulle leda till en sådan utveckling. Snarare är det ju så att det lätt blir politiska prestigeprojekt just när politiker ska bestämma var husen ska ligga, vilket Theres Lindberg indirekt säger när hon påtalar att husens höjd måste avgöras av var de ligger. Det finns naturligtvis platser i Stockholm där höga hus är olämpliga, men där sådana fungerar bör inte staden bromsa försök till att bygga högt, utan istället uppmuntra dem. Det är också lite tråkigt att diskussionen direkt fastnar i frågan om hushöjder, men i övrigt utelämnar de övriga punkter som programmet tar fram. Här ser vi gärna att socialdemokraterna, och övriga partier, utvecklar hur de ser på moderaternas förslag.
 
(City, SVT)

Efter en längre tids stiltje med många tråkiga och alldagliga förslag så verkar nu visionerna om Värtanområdet som något nytt i Stockholm vara vid liv igen.

Dagens Nyheter har idag en artikel med den något missvisande rubriken "Skyskrapor, opera och lyx - stora visioner för Värtan" om planerna för den nya stadsdel som är tänkt att växa fram i Värtahamnsområdet. Några visioner om skyskrapor finns det inget konkret om i dagsläget, däremot ett höghus på 28 våningar.

I Dagens Nyheters artikel omskrivs två olika byggprojekt, i eller nära området, som nu har startats upp.

För det första bygger HSB två bostadshus på 12 våningar vid Öregrundsgatan med utsikt över Värtahamnen. Tidigare fanns här en bensinstation.

Tyvärr uppförs de nya bostadshusen i den klassiska punkthusformen och tillför ingen urbanitet till ett område som idag i stort sett saknar sådan:



Förslaget har tydligt degraderats från de skisser som togs fram initiellt som visar ett punkt- och ett lamellhus med tydlig koppling till gatan:



5 våningar har tagits bort och huset har gått från en ganska urban till en helt ourban utformning. Troligen ett resultat av samrådsprocessen och det är lika tråkigt som alltid att se hur marken i Stockholms innerstad förslösas helt i onödan.

Även AP Fastigheter påbörjar nu konstruktion av ett kontorshus i värtanområdet. I ett pressmeddelande meddelas att visionerna för ett nytt värtahamnen tar form. Med pressmeddelandet bifogas den bild som kan ses högst upp i detta inlägg. Denna byggnad är dock endast en vision och huruvida den blir av eller inte är väl i vanlig ordning tveksamt. Den kommer onekligen att uppröra en högljud minoritet såsom miljövänligt och stadsmässigt byggande alltid gör. Den byggnad som AP Fastigheter nu har påbörjat uppförandet av är en ganska ordinär, låg och fyrkantig kontorsbyggnad, dock glädjande nog med ett urbant upplägg:



Men visionerna är större, och låter onekligen lovande. Om planerna på att använda sprängmassor från Citybanan och Norra Länken får godkännande öppnas möjligheter för en mycket intressant utveckling:

"- Det kommer att finnas plats för riktigt stora, havsnära hus som inte skuggar omkringliggande bostadshus. Staden innanför tullarna kan på riktigt krypa ned mot vattnet, säger Staffan Lorentz, projektledare på exploateringskontoret."

Lorentz har naturligtvis helt rätt. Det är svårt att tänka sig ett bättre lämpat område för byggnader i en ny skala nära Stockholms befintliga innerstad än just i Värtahamnen. Låt oss hoppas att naiva idéer om att hus inte skall få synas inifrån nationalstadsparken, vilket torde vara ett av få argument som kan bita på höga byggnader här, inte får fortsätta att själpa miljöriktigt och effektivt byggnade i Stockholm. Vi har inte längre råd med att slösa mark och sprida ut oss bara för att en liten minoritet inte kan acceptera att Stockholm är en växande storstad där det inte är något konstigt att man ibland kan se hus som sticker upp.

Robert Thorstenson, ansvarig för projektutveckling på AP Fastigheter, säger:

"- Berggrunden är bra och området tål ett eller annat riktigt högt hus eftersom skuggorna faller ut över vattnet. Vi har ritat på ett 28 våningar högt hus längst ute på udden men det kanske inte räcker."

Det är det huset som syns i AP Fastigheters visionsbild och naturligtvis räcker det inte. Städer som är mindre än Stockholm i förhållandevis fattiga länder i det gamla östblocket bygger redan idag både högre, tätare och arkitektoniskt mer intressant än Stockholm, något vi kommer att återkomma till i en senare artikel här på Yimby.se. Det är glädjande att se den utvecklingsvilja och framtidstro som finns i dessa länder, men det är samtidigt farligt om Stockholm samtidigt inte kan återfå sin.