TV-Tips: Om Stockholms "skyline".

Idag kunde vi läsa ännu ett av de många utvecklingsfientliga inläggen i "debatten" i Svenska Dagladet. Så mycket debatt är det förvisso inte eftersom Svenska Dagbladet inte släpper in vare sig debattartiklar (om de inte är rena repliker från höga politiker) eller journalistiska artiklar som frångår den Svenska Dagbladska doktrinen om att all förändring är farlig och att Stockholm gör bäst i att bevara sig in i framtiden.

Denna gång är det Eva Eriksson, fil. dr. i konstvetenskap och arkitekturhistoriker som har levererat ett värdekonservativt alster, som dessutom innehåller rena faktafel. Man kan naturligtvis fråga sig varför Svenska Dagbladet anser det viktigt att just Eva Eriksson får komma till tals, titeln "arkitekturhistoriker" innebär inte per automatik att man vet hur städer bör utvecklas, snarare indikerar titeln att man är duktig på att beskriva städers historia. Men det är väl inte enkom med historia som den idag levande staden kan utvecklas?

Eva inleder artikeln med att beklaga sig över att Turning Torso innehåller "extremt exklusiva lägenheter". Det må så vara. Det är dock svårt att se varför detta skulle vara ett argument. Det finns uppenbarligen folk som vill bo i dem. Om jag bodde i Malmö och hade råd (vilket jag inte har) skulle jag definitivt bosätta mig där. Tänk vilken fantastisk utsikt! Det faktum att jag inte har råd innebär inte att jag för den skull tycker att den inte borde ha byggts. Det byggs också lägenheter som inte är "extremt exklusiva". Den här typen av argumentation är ohederlig då den spelar på något så billigt och banalt som avundsjuka.

Eva fortsätter att klaga på att det byggdes på det glada 80-talet. Menar Eva alltså att allt måste byggas när det är lågkonjunktur? I så fall kommer det inte hända så mycket.

"Visioner kan ha sina poänger, men de tar sällan med i beräkningen att hus åldras eller att det händer saker med projekt när de ska anpassas till krassa kalkyler. Minns ni möjligen det höga slanka torn som skulle byggas vid Medborgarplatsen för att sätta Söder på kartan under 80-talet? Och hur glada blir ni av det knubbiga torn som står där idag? Här hjälpte det inte ens med en världsberömd arkitekt som Henning Larsen."

Ja. Hus åldras. Empire State Building i USA byggdes 1930-1931 och det vet vi ju alla hur fruktansvärd denna byggnad är...

Sedan blir det märkligt. För att vara arkitekturhistoriker (vad fil. dr. i konstvetenskap har med saken att göra framgår inte) är Eva märkligt dåligt påläst.
Söder Torn, eller "Haglunds pinne" som den ofta kallas, ritades från början av just Henning Larsen. Det var i ursprungsplanen en smäcker skyskrapa på 40 våningar. Men skönhetsrådet och klåfingriga politiker kompromissade om Larsens vision och kvar blev en 20 vånings-pinne. Ingen skyskrapa, bara ett höghus. Naturligtvis fallerade i samband med detta också fullständigt arkitektens vision. Larsen hoppade av i protest och vill idag inte kännas vid tornet. Söder Torn är inte ett resultat av Henning Larsens arbete utan av politisk kohandel och just den konservatism som Eva är ett exempel på. Att Eva inte känner till detta är ytterst märkligt.

Eva fortsätter att beklaga sig över att Stockholm anses konservativt och musealt av många. Yimby hör till dessa. Att Eva, i egenskap av arkitekturhistoriker, inte kan se detta är också märkligt. Med sin sakkunskap borde hon märka att arvet efter Asplund och Ragnar Östberg (Stockholms stadshus) inte har förvaltats alltför väl. De svenska arkitekter som idag gör bra ifrån sig får alltsom oftast uppföra sina intressantare skapelser i andra städer eller utomlands. I Stockholm skall vi till varje pris bevara oss in i framtiden.

Naturligtvis klagas det också över att man ibland kan vilja att hus skall sticka ut. Det här är en mycket märklig inställning som fått fotfäste hos vissa i Stockholm. Att det är någonting automatiskt dåligt om hus syns. Om man finner hus intressanta, annorlunda eller vackra. Nya byggnader skall helst inte synas.

Eva fortsätter att missa målet när hon beklagar sig över att det som nu planeras inte är resultatet av konkreta behov och exemplifierar med stadsbibliotekets utbyggnad. Att bibliotekets samlingar inte får plats i den gamla byggnaden och att verksamheten behöver expandera just på grund av ökande platsbehov verkar helt ha gått Eva förbi.

Eva skriver:
"Traditionellt har man alltid byggt märkesbyggnader, sägs det nu. Det är förvisso sant. En elit kring kyrka och hov har genom historien format bestående monumentala byggnader i städerna. I modern tid har andra aktörer tagit över."

Det är naturligtvis smått komiskt hur Eva försöker vända diskussionen om att handla om att det är en liten elit som vill bygga när verkligheten är att det är en liten, oerhört kulturkonservativ, elit (som arkitekturhistoriker och fil. doktorer i konstvetenskap exempelvis) som till varje pris vill förhindra att staden utvecklas. Det är idag konservativa små grupper som skönhetsrådet och samfundet sankt Erik som till varje pris försöker att stoppa Stockholms fortsatta utveckling medan de boende mest panikartat försöker att hitta en lägenhet...

Med Evas logik bör vi för övrigt riva alla kyrkor och slott i Stockholm, de är ju uppenbarligen inget att ha.

Eva fortsätter:
"Det finns många platser som kan lyftas och berikas med nya byggnader av hög klass inom Stockholms gränser, främst utanför innerstaden."

Och ger ännu ett exempel på den kultursnobbism som så ofta kommer fram. "Låt pöbeln bo någon annanstans, ett par mil utanför stan, bara vi slipper det". Eva tillhör den alltför vanliga kategorin av "tyckare" som tror att Stockholms innerstad för all framtid måste definieras av de gamla tullarna. Tur för oss som skall bo här, och inte bara studera stadens historia, så håller ju detta nu på att förändras. Hammarby sjöstad knyts snart ihop med innerstaden (hyffsat iaf), Kungsholmen exploateras vidare, planerna för Norra Stationsområdet, Norra Djurgårdsstaden och Värtan  växer så sakteliga fram. Det som är innerstad kommer (om man bygger som folk faktiskt vill bo) att växa, och där bör vi definitivt låta modern arkitektur få göra sitt avtryck.

Det är märkligt att Svenska Dagbladet ännu en gång tar in en så dåligt underbyggd och faktuellt  felaktig artikel. Det är inte första gången, och knappast heller den sista. Än märkligare är att det trots alla dessa negativt inställda artiklar inte setts en enda artikel (bortsett från Mikael Söderlunds egen replik) som är genuint positiv till utveckling och förnyelse av Stockholm. Den ideologiska slagsida som SvD har blir alltmer tydlig för varje artikel om Stockholms utveckling (eller brist därav) som förs in.

Evas argumentation är dåligt underbyggd, saknar konkreta argument och klarar inte av att dölja vad det egentligen handlar om.

Eva är en NIMBY.

I SvD Kultur läste jag en bra och intressant intervju med Peter Cook, arkitekt och visionär, den sorts människa som vi skulle behöva fler av här i Sverige. Cook anser, precis som jag och många andra, att det som numera kallas för arkitektur i Sverige är en sorglig skugga av sitt forna och kreativa jag. Men Cook har i viss mån fel. Den arkitektoniska stagnationen i Sverige beror på att utvecklingsprocessen har tagits som gisslan av bakåtsträvare och individer som personligen skulle förlora på att utvecklingen går framåt.

Han har helt rätt i sin iaktagelse att svensk arkitektur har gått i stå, och att det som byggs saknar kreativitet och framtidstro. Men det gäller som sagt enbart det som byggs, och inte de förslag och idéer som förs fram på den svenska arkitekturscenen. Det finns gott om idéer och visioner, inte minst för Stockholm, som ju gör anspråk på att vara Skandinaviens “huvudstad”.

YIMBY har kommit med ett förslag till utveckling av den gamla industritomten Hjorthagen. Ett förslag som innehåller lite mer kreativa lösningar och idéer än vad som är vanligt i Stockholm. Ingenting extremt, utan sådär “lagom svenskt lagomt” så att säga. Man har tagit hänsyn till faktiska förhållanden (bl a väder och vind, mänskliga önskemål om bra och inspirerande boende, osv) och framtida krav, vilket annars brukar glömmas bort när nya områden planeras i Stockholm. Familjebostäder har insett att det är bra att bygga på höjden i Stockholm. Så gör även Skanska, även om deras område flyter ut lite i sidorna.

Men det finns egentligen ingenting för Sverige unikt i något av dessa förslag. Kreativa och visionära förslag - som står sig i jämförelse med internationell arkitektur - har aldrig saknats i Stockholm. Men tragiskt nog blir dessa förslag sällan verklighet, eftersom beslutandeprocessen har tagits som gisslan av trångsynta bakåtsträvare som inte förstått att vi bygger för att skapa en framtid, inte för att bevara forntiden. Eller för att sätta det i ett mer mänskligt perspektiv, är det rimligt att låta sina barn svälta ihjäl, för att föda deras far- och morföräldrar?

Några av “förbrytarna” på det här området är sammanslutningar som Skönhetsrådet (som borde ersättas med någonting annat) och Samfundet S:t Erik. Deras hantlangare är tidningar som SvD, som konsekvent vägrar att släppa in debattartiklar som förespråkar utveckling i Stockholm, men glatt tar in allt som är emot. Vad de har gemensamt är att de fungerar som språkrör för kapitalstarka innerstadsbor som inte har något behov av bostad eller närhet till jobbet, men som däremot har mycket att förlora på ett utvecklat Stockholm, eftersom deras egna bostäder - som givetvis kostat en bra slant - då riskerar att sjunka i värde. SvD har publicerat mängder med artiklar om hur “fel” det är att bygga i innerstan (i synnerhet i Vasastan, där vissa i ledarredaktionen bor), men knappt skrivit en rad om projektet Järvalyftet, som innebär att tusentals förortsbor snart kommer att stå utan boende - När skiten faller på direktörens hatt får vi en miljödebatt, tror jag att något proggband sjöng, och det är ungefär så SvD agerar. När de egna medarbetarna drabbas av gräsligheter som buller, vibrationer och lastbilar på gatan utanför, är det en riksangelägenhet.

Det handlar om tillgång och efterfrågan, helt enkelt. Samfundet S:t Erik sitter dessutom i den unika sitsen att de är med och påverkar i flera remissinstanser, i och med att de förutom att vara egen remissinstans även har plats i Skönhetsrådet. (Är det verkligen passande att så mycket inflytande ges till en sammanslutning som främst består av pensionärer som fördriver sin tid med att stirra på utsikten, och inte behöver tänka på hur de ska ta sig till jobbet som ligger flera mil bort, eller få tag i ett fast boende i denna Skandinaviens “huvudstad”? Det tycker inte jag.) Samma människor, men under olika namn.

Hur som helst, det där var ett sidospår. Men värdeminskningsaspekten kommer dock aldrig upp i debatten om Stockholms framtida utveckling. Utan man anför istället tomma och helt subjektiva argument om att stadens “karaktär” måste bevaras, och liknande. Precis den sortens synsätt är det som leder till att en stad slutar att utvecklas. Och vi måste bryta den trenden.

Så börja släppa fram människor med visioner, och sluta att lita blint på kapitalstarka lobbygruppers tomma argument. Och lägg ner eller omforma Skönhetsrådet, så att det blir mer representativt för stockholmarna.

Man brukar säga att Stockholm inte ska bli något museum. Jag tycker att staden redan är ett museum. Vi står vid ett vägval, ska vi gå från museum till någonting levande, eller ta det sista steget till att bli ett arkitektoniskt mausoleum? Det tycker nog Samfundet S:t Erik, vars medlemmar inte behöver tänka på framtiden vare sig i fråga om ekonomi, boende eller sysselsättning. Men för de av oss som har några decennier kvar i arbetslivet, och gärna vill tillbringa den tiden i Stockholm, är stadens framtid viktigare än dess utseende. Stockholm är en stad med en arbetande och levande befolkning, ingen jäkla turistattraktion!

Låt inte de som redan äger de mest attraktiva bostäderna i Stockholm diktera stadens utveckling, och stoppa allt som kan göra att de hamnar i skymundan. Låt det framtida Stockholm bli synonymt med kreativ och högklassig arkitektur!

Kerstin Westerlund Bjurström, ordförande i samfundet S:t Erik och ledamot i skönhetsrådet har idag ett inlägg på SvD brännpunkt där hon menar att Stockholms identitet riskerar att förloras om man bygger nytt i staden. (onekligen en intressant ståndpunkt...)

Hon har en poäng i kritiken mot att det saknas idéer för ytterstaden. Den instämmer vi i. Även där måste förtätning och stadsbyggnad ske, något som vi hoppas få se mera av. Vi har sett en början i Kista och i tankar om Årstafältet men det behövs mer. Staden måste få växa.

Men att använda det som argumentation mot en förtätning av innerstaden ter sig märkligt. Det finns gott om mycket outnyttjande områden mycket nära den befintliga stenstaden som till exempel Värthamnen, Hjorthagen, Gärdet, på Kungsholmen och så vidare. Att inte bebygga dessa så att de blir en del av den täta kvartersstaden är inget annat än ett resursslöseri. Så många som möjligt bör ges möjlighet att bo så nära den befintliga staden som möjligt och det är inifrån och ut som staden bör fortsätta att byggas tillsammans med en förtätning i befintliga förortsområden.

Kerstin hävdar också att det skulle vara billigare att bygga "någon annanstans", ett argument som ter sig märkligt och närmast verkar vara taget ur luften.

Kerstin skriver:

"Det är inte många som anser att höghusen i till exempel östra London är ett tillskott vare sig till stadsbild eller till stadsliv.".

Nej, det är klart. En sådan byggnad som ekoskrapan "The Gherkin" måste vara fruktansvärt hatad av alla.

Vågar man gissa att Kerstins bild av skyskrapor härleds till 60- och 70-talets betongbrutalism? Som för övrigt inte alls har med hushöjd att göra överhuvudtaget, inte heller låghusen från denna period är som bekant överdrivet populära hos gemene man.

Kerstin skriver också:
"Hur ska någonsin trafikinfarkten in mot innerstaden brytas om fler målpunkter för trafik av olika slag trängs in där? "

Genom att se till att fler redan befinner sig inom innerstaden genom att bygga mer innerstad kanske? Det är boendet i förort som är problemet och som orsakar resorna, inte boendet i innerstad. Kerstin resonerar oerhört märkligt. Det förhindrar naturligtvis inte en förtätning av förorterna (vilket också bör ske), och en del av löseningen är naturligtvis också mer kollektivtrafik, men att argumentera så som Kerstin gör håller inte.

"Vill vi att hela Storstockholm ska leva och att bilåkandet ska minska måste vi satsa på att det bildas befolkningsunderlag för bekväm kollektivtrafik också i ytterstaden."

Absolut! Och det behöver vi nog inte oroa oss för. Det beräknas flytta in minst en halv miljon människor till Storstockholm fram till 2030 så vi behöver nog bygga en hel del, och det på många ställen. Så många som möjligt av dessa bör placeras så centralt som möjligt i det befintliga Stockholm av självklara miljöskäl.

Vi kommer att behöva, och har underlag för, att förtäta de flesta områden i Stockholm.

"Följden av en förtätning blir att det inte finns plats kvar centralt i Stockholm för all den serviceverksamhet som en storstad behöver"

Menar Kerstin alltså på allvar att det är bättre att behålla lågutnyttjade industriområden inom stadens gränser, med de relativt få transporter de har, och istället placera människor utanför staden, med den mängd av person och godstransporter som det innebär?
Griper Kerstin efter miljö-halmstrån för att motivera sina önskemål om Stockholm som en stad som inte får utvecklas och förändras?

"Vad händer med Stockholms så speciella identitet och siluett om nivån på centrum höjs med flera våningar och vattenrummen tätas? Risken är överhängande att vi förlorar vårt främsta varumärke genom att Stockholm alltmer kommer att likna andra storstäder.

Att hotell- och kontorsbyggnaderna invid Stadshuset trots tidigare högljudda protester beslutades av stadsbyggnadsnämnden och stadsfullmäktige i våras kom som en överraskning för de flesta. Att de kommer att uppfattas som ett smycke känns mest som en from förhoppning från Mikael Söderlund.

Snarare kommer de med sina 55 meter på utfylld mark att upplevas som ett stort brott i siluetten och som en propp i luftrummet över och invid Klara sjö och Stockholms stadshus."

Det är en intressant inställning till Stockholm som Kerstin har. Äntligen görs det något åt denna skamliga plats:





Notera att bilderna är från Eniros kart-tjänst, området är så hiskeligt så att det knappt verkar finnas några fotografier på det överhuvudtaget på Internet!

Fast jag har själv tagit en bild, men först för några dagar sedan när rivningen var i full fart:



Det säger väl en del om ett område om den första gången man fotograferar det är när det håller på att rivas...

Vad exakt är det som riskerar att gå förlorat här menar Kerstin? Den högsta delen av huset kommer att vara på 11 våningar. Hötorgshusen som inte ligger så långt därifrån är som bekant 19 våningar. Kungstornen som byggdes 1924-1925 är 17 våningar höga.
Tornet på Klara Kyrka är 116 meter högt, dubbelt så högt som kungstornen!

Rädslan för att bygga "högt" i Stockholm (11 våningar är knappast att betrakta som högt) har ingen historisk koppling, det är en ganska ny företeelse.

"Stockholm är ett smycke i sig. Skalan är liten i förhållande till städer där man anser sig ha lyckats med höghus och nya monumentala byggnader på stränder och kajer."

Och hur blir en stad större? Just det...

Varför denna rädsla för att låta Stockholm leva och utvecklas, ändras, visa sin tids avtryck? Stockholm har varit en levande stad i många sekel och den har alltid förändrats. Med Kerstins resonemang hade heller aldrig stadshuset, kungstornen eller Klara kyrka byggts. Varför är det bästa alltid det som finns i dåtiden?

Kerstin är en del av den bevaranderörelse som orsakar att potentiellt intressanta projekt som en intressant hög byggnad på söder blir sådana sönderhackade halvmesyrer som Söder Torn, som inte ens arkitekten som ritade originalförslaget vill veta av. Och när ett projekt för en gångs skull går igenom med sina ursprungliga intentioner, och faktiskt kan tillföra något intressant i stadsbilden, då går bevarandemaffian igång.

Stockholm har många otroligt vackra byggnader (och många otroligt fula..). Många av dem står ut och många av dem var på sin tid "ikonbyggnader" och "märkesbyggnader". Vad är det som gör att Stockholm plötsligt inte får bygga så längre? Varför skall vi stoppa klockan och tycka att allt var bättre förr?
Stockholm är en levande stad för levande människor. Vi skall vårda det vi har. Men vi skall också vårda vår nutid och skapa den stad som vi vill bo, leva och verka i.

Att som Kerstin krampaktigt hålla sig kvar i en nostalgisk dåtid med hästdroskor och vaxade mustascher framför sitt inre öga är inte ett särskilt konstruktivt sätt att fortsätta vår byggnad av Stockholm.

Är då Stockholms identitet på väg att förloras? Naturligtvis inte. Möjligen om vår identitet bara är att blicka bakåt. Den inställningen har dock ingen historisk koppling till Stockholm utan är något som verkar ha uppstått efter rivningarna i Klarakvarteren. Men istället för att rätta till de misstag som gjordes då, och gjorts sedan dess, att lära sig av misstagen, så har man istället fått en morbid rädsla för all form av förändring och utveckling.

Klararivningarna var för över 40 år sedan. De flesta Stockholmare (runt 80%) som nu bor i staden fanns inte ens här då. Det är dags att släppa det och gå vidare nu, Stockholm har lidit länge nog.