YIMBY lämnar in yttrande om kistahöjden

Jag har varit intresserad av arkitektur och samhällsplanering så länge jag kan minnas och de sista decennierna har jag haft förmånen att kunna forska och skriva böcker och rapporter om dessa fängslande ämnen.

Under alla de här åren har jag fascinerats av att svensk arkitekur- och samhällbyggnadsdebatt liksom pågår i luften. Det har alltid saknats en analys av de ekonomiska förutsättningarna för byggandet, vilket gör att debatten blir en skendiskussion. Mest formas den till en serie viskningar och rop där olika aktörer önskar sig diverse saker som aldrig kan uppfyllas.

Eftersom diskussion inte utgår från de förutsättningar som finns, saknar den dessutom ett verkligt historiskt sammanhang. Analysen av efterkrigstiden, när större delen av de svenska städerna nybyggdes, inskränker sig till fraser om "rekordår", "folkhem" och "välfärd". Någon problematisering av begreppen finns sällan, utan är snarare en längtan till ett förgånget Shangri-La, när Hasse Tellemar fanns i etern och Tage Erlander regerade folkhemmet.

Stadsbyggnad är en svår konst, och på vägen till Brunnsparken i Göteborg...

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Nu är det väl inte riktigt så illa när det kommer till kritan.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Text uppdaterad 2010-10-15 20:20

Redaktionell kollaps

I senaste numret av tidningen City (PDF, sidan 8-9) finns en stort uppslagen artikel om det nya Norra Stationsområdet. Artikeln, signerad Dan Hallemar - redaktör på tidskriften arkitektur och återkommande medarbetare i tidningen City - hade om den presenterats i krönikeform varit att se som beklagansvärt felaktig. Men någon markering om krönika finns inte i tidningen, och det måste därför antas - såvida City inte gjort ett misstag - att helsidesuppslaget i dagens tidning skall ses som en redaktionell produkt.

I den förment objektiva artikelform som artikeln presenteras i måste tilltaget närmast beskrivas som en genomgripande redaktionell kollaps som till och med skulle få Svenska Dagbladets kulturredaktion att rodna.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Stadsbyggnadskontoret har upprättat ett detaljplaneförslag för Norra Stationsområdet. Genom en överdäckning av motorväg och järnväg omvandlas dagens industrilandskap till en ny stadsdel. Solna och Stockholm förenas och integreras med det nya universitetssjukhuset på Karolinska.

YIMBY ser det som en ödesfråga för Stockholms möjligheter att kunna utvecklas i en positiv och miljöriktig riktning att innerstaden får växa och kopplas samman med närförorterna. Därför är ambitionerna med Norra Stationsområdet mycket glädjande och en utvecklingsinriktning som vi ser odelat positivt på.

Att läsa bakgrund och målsättningar i gestaltningsprogrammet är en positiv upplevelse. Stadens positiva värden, med täthet, kontraster, samband, och förståelsen för vikten av en fungerande dynamik både i en mer intim miljö som kvarteret och i den större helheten, synes väl identifierad. Inspirationsbilderna från Pittsburgh, Paris, Chicago och New York visar alla levande och täta stadsmiljöer som är utmärkta inspirationskällor för en god utveckling i en växande storstad som Stockholm.

Förslaget har på flera punkter förbättrats jämfört med det tidigare utställda förslaget. Hushöjderna är mer varierade än tidigare. Likaså har de arkitektoniska uttrycken utvecklats och miljön på visionsbilderna upplevs som både mer stadsmässig och mer varierad. Det är synnerligen glädjande att Tors torn finns kvar i programmet. Vi ser gärna, om intresse finns från en exploatör, att dessa tillåts bli högre. Tors Torn bör också ljussättas för att skapa en trevlig port till Norra Station även kvällstid.

En annan mycket positiv förändring är att kopplingen till Wennergren Center avsevärt har förbättrats. Det här var en mycket allvarlig brist i grundplanen som nu till stor del har rättats till.


Enligt planbeskrivningen ska butiker och/eller publika lokaler finnas i bottenvåningarna i samtliga kvarter för att medverka till en levande stadsmiljö. Detta är mycket glädjande. Det är också utmärkt att 3-dimensionell fastighetsbildning möjliggörs inom hela planområdet.

Stadsfronten mot Hagaparken har förtydligats vilket är en positiv utveckling. Uppsalavägens utformning är dock fortfarande ett problem.


I plandokumenten beskrivs en uppdelning med "bostadskvarteren", "life-science-kvarteren" och så vidare. Detta är en problematisk inställning när man ska bygga stad. I en stad blandas verksamheter, även inom samma kvarter. Att "gruppera" olika verksamheter i för stor grad leder till kvarter som blir ödsliga under delar av dagen. Här vill vi särskilt trycka på för att Life-Science-kvarteren bör kompletteras med bostäder. Studentbostäder skulle här fungera utmärkt, och kunna tillföra bostäder men samtidigt passa in i temat Life-Science. Miljöpartiets Cecilia Obermüller har föreslagit begränsade storlekar på markanvisningarna, något som vi ser positivt på.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Häromdagen tog jag ihop med YIMBY-kumpanen Gustav Svärd en sväng förbi kvarteret Snöflingan. Snöflingan är ett komplex som byggs på Kungsholmen, och som nu börjar bli klart. Vi har varit lite nyfikna på det, eftersom vi varit lite kluvna till projektet. Det är trevligt att det byggs bostäder och hotell på den gamla trafikplatsen. Men flera av oss har samtidigt haft lite onda aningar om utförandet. En koloss liknande Trygg Hansas (k-märkta) huvudkontor nere vid Klara Sjö, med monoton arkitektur som bara ser ut som en stor blaffa i stadsbilden?

Nej, faktiskt inte. Det börjar se ganska trevligt ut. Trots att det tekniskt sett handlar om ett enda kvarter har byggherren gjort ett bra jobb med att variera arkitekturen så att det ser ut som flera huskroppar i ett litet kluster. Och de har lyckats få staden att fortsätta fram till Lindhagensplan, efter att den liksom "dött ut" av de kantiga funkishusen uppe vid Fridhemsplan.

Bostadsdelen är av traditionell nyfunkis. Arkitektonisk mellanmjölk, alltså. Sticker inte ut, ser inte fel ut, men innebär inte heller någon aha-upplevelse för betraktaren. Ett hus att bo i, med andra ord. Hotelldelen ser däremot lite roligare ut. Inte direkt spännande, men visar ändå på ett nytänk.


Kvarteret Snöflingan


Hotelldelens norra fasad, med bostadsdelen direkt till vänster. Lite “mellanmjölk”, så att säga, men det ser trots allt ganska trevligt ut med den vertikala justeringen av fönstren.

Vi passade även på att gå på kaninspaning. Och hittade en liten krabat som försökte gömma sig i gräset i mitten av Lindhagensgatan. Där kunde den nya spårvägen få gå, tyckte vi, så kaninen bör nog tänka på att flytta om den vill ha sina kaninhål i fred. Spårvagn på gräs är faktiskt en ganska bra idé. Det ser framförallt trevligt ut, och gräset ger även en del ljudisolering.


Vi trodde först att den lille rackaren var skadad, eftersom h*n låg platt med bakbenen utsträckta. Sedan insåg vi att den bara försökte gömma sig. När den insåg sitt nederlag satte den sig upp och började tvätta sig. Det här är precis vid övergångsstället vid Lindhagensplan.

Urspårat

Missa inte dagens utmärkta ledare i Expressen där Svend Dahl kritiserar Sveriges brist på utveckling inom spårtrafiken, både vad gäller kollektivtrafiken i våra städer och frågan om höghastighetståg.

"Om man menar allvar med sina klimatambitioner kommer man ju förr eller senare till den punkt då man måste diskutera hur vi reser. Och då räcker det inte med att subventionera etanolbilar, som i stor utsträckning ändå körs på bensin. Ett bra exempel på hur Sverige halkat efter är utbyggnaden av höghastighetståg."

Dahl konstaterar också, precis som YIMBY, att vi måste tänka om kring hur vi bygger våra städer:

"Den det handlar också om att Sverige blivit ett land där bilen är en livsnödvändighet.
Ibland hörs argumentet att Sverige är ett land som på grund av sin geografi behöver bilen. Det är förstås sant att bilen är jätteviktig för människor i glesbygden. Men de allra flesta bor inte där.
Och man kan inte ta glesbygdens behov av bilen som intäkt för att uppmuntra en bilberoende livsstil i övriga landet.
Det stora problemet är inte geografin, utan den politik som förts under lång tid. Sedan 1950-talet har Sverige byggts på ett sätt som, enligt transportforskare, gjort oss till ett av världens mest bilberoende länder. [...]
Våra städer måste byggas om så att människor kan klara sin vardag utan bil. Och det måste byggas nytt i form av höghastighetsjärnvägar, tunnelbana och spårvägar."

Hela ledaren kan läsas här.


Sverige får kanske höghastighetståg framåt 2025-2030. Men inget är bestämt. I Japan körde man redan 1964 tåg snabbare än man i Sverige gör år 2009.

Familjebostäder presenterar på sin hemsida resultatet av en tävling som de anordnat i samarbete med Stockholms stadsbyggnadskontor. Syftet med tävlingen har varit att ta fram typhus för hyresrättsproduktion där en nybyggd 3:a max får kosta 8500-9000 kronor i månadshyra.

På Familjebostäders hemsida står att läsa:

"- En förutsättning för att vi ska kunna ha låga hyror är att vi pressar produktionskostnaderna, säger Per Eriksson, projektledare på Familjebostäder. Syftet med tävlingen är att para vår egen erfarenhet med entreprenörernas kunskap för att hitta nya sätt att producera bostäder till lägre pris."

YIMBY välkomnar familjebostäders initiativ till att skapa billigare hyresrätter, något som Stockholm är i stort behov av. Att familjebostäder aktivt driver på för att få ner kostnaderna i nyproduktionen är naturligtvis utmärkt.

Men där måste vi tyvärr också sätta stopp för vårt beröm. För det är med stor förvåning som vi ser att familjebostäder vill upprepa samma misstag som man redan har gjort gång på gång, och inte ens i tävlingsunderlaget gör någon som helst ansats att försöka bygga det som kunderna vill ha, nämligen stad.

De tävlande har kunnat lämna bidrag inom tre kategorier av hus: Punkthus, lamellhus och T-hus. Med andra ord, samma typ av socialt, ekologiskt och ekonomiskt problematisk bebyggelse som har strösslats ut i våra förorter sedan början av förra seklet. Det är talande att samtliga tre vinnares skisser presenterar bilparkeringar i förgrunden till sina  byggnader, allt i enlighet med den rådande långvariga trenden med hus-i-parkeringsplats. Att det är frågan om typhus innebär dessutom att misstagen kommer att serieproduceras, vilket gör det hela extra allvarligt.

YIMBY påstår inte att alla människor vill bo i urbana miljöer. Men situationen som vi har idag, där nästan ingen stad alls har byggts sedan 1930-talet, har skapat en situation där tillgången på förort är långt större än efterfrågan medan tillgången på tät stad är långt mindre än efterfrågan. Samtidigt fortsätter byggbolag och stadsbyggnadskontor att producera och godkänna förortsmässig bebyggelse i avsevärt större utsträckning än stadsmässig sådan till dags dato. Det är inte utan att man frågar sig vad det är som är så obegripligt svårt med att bygga stadsmässigt. Vi vet ju att familjebostäder kan om de vill.

Husen ska i huvudsak uppföras som förtätningar inom befintliga områden, framförallt i söderort, bland annat i Stureby och Högdalen. YIMBY välkomnar i allmänhet förtätningar då markutnyttjandet i Stockholm är bitvis mycket lågt, men att förtäta med mer punkthus bland punkthus, och mer lamellhus bland lamellhus är problematiskt. Problemet ligger i att de värden som de boende brukar peka på som det mest positiva i sitt område, tillgången till grönska, tas i anspråk utan att några nya värden tillförs. Det är inte speciellt konstigt att det blir protester, mediadrev och överklaganden när de boende får se grönskan utanför fönstret ersatt av ännu ett punkthus.

Här gäller det att kunna tänka om. Istället för att fortsätta att bygga ännu mer punkthus bland punkthusen så går det att tillföra nya värden till dessa områden. Genom att bygga längsmed gator och vägar med stadsmässig bebyggelse tas mindre grönytor i anspråk samtidigt som nya värden, såsom ökat lokalt butiksutbud och ökad trygghet längsmed upplysta och väldefinierade stråk, kommer de redan boende till del.


Det tragiska är att familjebostäder inte behöver tänka om. Efterfrågan på billiga hyresrätter är i Stockholm så stort att de utan problem kommer att hyra ut allt som de bygger, oavsett utformning. Men det är ingen ursäkt för att låta bli att bygga det som kunderna vill ha. Ett hus blir faktiskt inte dyrare bara för att man låter bli att lägga ett par meter gräsmatta mellan huset och gatan. Att bemöda sig med att stoppa in en bottenplanslokal här och var skapar dessutom ökad trygghet och attraktivitet, och borde idag med möjligheten till tredimensionell fastighetsbildning inte vara ett problem. Kanske är det dags för staden att bry sig mindre om parkeringsnormer och mer om lokalnormer?

Det finns också anledning för familjebostäder att ta sig en funderare inför framtiden. När Stockholm väl vågar släppa sargen och komma in i matchen, och börjar bygga stad igen kommer dessa fastigheter att bli svåra att hyra ut. Precis det är vad som skedde med många av de nybyggda flerbostadshusen i miljonprogrammet på 1970-talet.

(Media: DN)