Subventionering av bostäder

Sprawl i Florida


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Sveriges Arkitekter har gett ut en politisk handbok för stadsbyggnad. Författare är arkitekten och professorn i tillämpad samhällsplanering Erland Ullstad, som tidigare varit stadsarkitekt i Växjö. Skriften, som heter "Hållbar stadsutveckling" är ett försök att initiera en mer konstruktiv och konkret stadsplaneringsdiskussion i Sverige. Den riktar sig speciellt till politiker men kan med fördel läsas av alla som är intresserade av stadsbyggnadsfrågor.

Ullstad ger inte bara en tydlig och klarsynt beskrivning av dagens problem, utan har också handfasta råd på vad som bör göras. Särskilt vikten av en planering på stadsnivå, alltså någon sorts "stadsplan", efterlyses. Bokens budskap sammanfattas i tretton punkter under rubriken "Staden är nyckeln till hållbarhet":

1. Vi behöver en stadspolitik.

2. Vi behöver politiker som är engagerade och tydliga i sin syn på stadsbyggandet.

3. Staden måste tillåtas vara komplex och mångfunktionell.

4. Hållbarhet är inte något slutresultat utan snarare en inriktning av det ständigt pågående bygget av staden.

5. Den hållbara staden måste byggas tät.

6. Kommunerna måste ta ansvaret för planeringen av stadens gemensamma utrymmen.

7. Kommunerna måste planera för variation av funktioner och verksamheter.

8. Vi måste bygga och förvalta mycket resurssnålare än vi gör idag.

9. Samplanering behövs över kommungränserna.

10. Hållbar stadsutveckling ökar kraven på strategisk planering.

11. Hållbart stadsbyggande kräver samverkande strategier tvärs över revir och etablerad praxis.

12. Nya planformer måste utvecklas.

13. Stadsarkitekt- och plankontoren måste stärkas.

Sammanfattningsvis är denna bok ett kraftfullt erkännande av den verklighetsbeskrivning och det perspektiv som Yimby-nätverket propagerar. Att vårt synsätt får ett sådant övertygande och officiellt stöd av Sveriges Arkitekter är naturligtvis oerhört glädjande. Förhoppningsvis når det radikala budskapet i "Hållbar stadsutveckling" också ut till praktiskt verksamma arkitekter, planerare och politiker. Skriften kan beställas gratis här: http://www.arkitekt.se/s34795

Kristina Berglund, fd planchef, fd stadsarkitekt och fd ledamot i Stadsmiljörådet (vad hon gör idag står inte) har på SvD brännpunkt idag fått in ännu ett i raden av konservativa, höghusfientliga och felaktiga inlägg. Inlägget är en replik till Mikael Söderlunds uttalande om 34 nya skyskrapor i Stockholm.

Kristina påstår, helt fräckt, att skyskrapor inte ger ökad täthet åt en stad. Samtidigt nämner hon Manhattan i samma artikel vilket väl kan ses som smått roande.

Argumentet mot skyskrapor är enligt Kristina att man måste bygga glest, för att solljuset skall kunna nå överallt.

Att påstå att skyskrapor inte skapar en tätare stad och samtidigt kräva tolkningsföreträde för hur husen skall placeras utifrån vissa givna premisser som ofrånkomligen kommer att leda just till den för Kristina önskade slutsatsen känns inte som en speciellt seriös argumentation.

Solljus in i lägenheten må vara en viktig aspekt för Kristina. Men vi är många som föredrar den täta staden och storstadspuls framför behovet av solljus in i fönstret på morgonen.

Är det solljus och öppna ytor man är ute efter är det kanske inte lämpligt att bosätta sig i tätbebyggd stadsmiljö, och det är knappast det man är ute efter heller.

Kristina tar upp Manhattan som ett varnande exempel. Det är intressant hur Stockholmarna gång på gång i debatten får åsikter skrivna på näsan. Det finns många Stockholmare som önskar att det fanns områden som var mer som Manhattan:



Den täthet, folkliv, utbud, kulturliv och stadspuls som finns på Manhattan kan vi bara drömma om i Stockholm. Många svenskar reser varje år till New York för just de kvaliteter som staden erbjuder, vem är Kristina att sätta sig över alla dessa människor? Det är för övrigt just på det sätt som man gjort i Manhattan, där man integrerat höga hus i kvartersstrukturen, istället för det solitärtänk med avskilda separata huskroppar som Kristina påstår är nödvändiga, som vi bör bygga. Det som för Kristina är en skräckvision är i själva verket något som många eftertraktar. Om det vore upp till Kristina skulle vi helst alla bo i sovstäder eftersom staden enligt henne inte skall få växa.

Vill man ha solljus går det för övrigt utmärkt att bygga takterasser. Gårdarna måste inte vara nere på marken.

Kristina gör flera logiska kullerbyttor i sitt inlägg.
Först skriver hon att höga hus kräver mycket parkeringsyta, för att senare skriva:

" Större befolkningsunderlag möjliggör bättre service och ökad kollektivtrafik och därmed minskat bilresande och minskade utsläpp."

Ja, precis. Så hur var det nu med alla de där parkeringsplatserna egentligen?

Naturligtvis klarar inte Kristina av att låta bli att nämna rivningarna i Klara. Detta murbräckeargument som så många tar till när de får slut på argument. Som bekant skedde de för ungefär ett halvt sekel sedan. Det är dags att släppa det och gå vidare nu.

Den här rädslan för att bygga tätt och högt är egentligen ganska märklig. Vad är alla dessa människor så rädda för? Var exakt ligger problemet? Är de rädda att de skall bli tvingade att bosätta sig i till exempel Värtanområdet om vi (mot all förmodan) skulle bygga ordentligt tätt och högt där? Varifrån kommer denna krampaktiga vilja att Stockholms stadshus, kungstornen, och kyrktornen för all framtid skall vara de enda byggnader som får sticka ut i Stockholm? Stockholm är inte ett museum. Stockholm är en levande stad med goda möjligheter att bli en pulserande storstad och en kraftig ekonomisk motor. Men Kristina vill helst behålla den sovande småstadsmentaliteten. Varför bor hon i Stockholm om det är en småstad hon är ute efter?

Missa för övrigt inte detta utmärkta blogginlägg.