"Alla vill inte bo i stan"

I The Independent on Sunday (den 27 maj) berättar Rupert Cornwell att USA:s huvudstad snart kanske får sina första skyskrapor.

Faktum är nämligen att staden i princip saknar riktiga höghus. Hur kan detta egentligen komma sig kanske du frågar dig? Detta är ju ändå skyskrapornas hemland. Eller är det? Sanningen är den att Washington DC under lång tid inte strävat uppåt - utan utåt. Staden har till och med ett uttryckligt skyskrapeförbud.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

I dagens Svenska Dagbladet kan man läsa en, för att vara Svenska Dagbladet, ovanligt balanserad artikel om Stockholms utveckling. Även om man inleder i mycket negativa (och vinklade, det är ingen tvekan om att skribenten inte gillar utvecklingen) ordalag så får också positiva röster uttala sig. Kanske har även Svenska Dagbladet börjat inse att en stad inte kan slumra hur länge som helst?

Artikeln inleds med att berätta om att tusentals nya bostäder, höga hus och "kontroversiella" rivningar planeras. De kontroversiella rivningarna verkar senare i artikeln decimeras ner till att i princip handla om stadsbibliotekets annex så det handlar snarare till dags dato om en kontroversiell rivning.
Tyvärr finns det nästan inga skyskrapor bland det nya som planeras utan det handlar nästan utselutande om höghus. Yimby hoppas på bättring angående detta, speciellt i nya stadsutvecklingsområden som till exempel värthamnen som lämpar sig utmärkt för en sådan exploatering. Stockholm är en storstad och det är dags att det får synas.

Svenska Dagbladet skriver också om att många oroar sig för vad som händer med innerstadens låga silhuett. Frågan är, hur många är det som oroar sig, och hur många ser fram emot en stad som får växa igen? Mycket tyder på att en majoritet av Stockholmarna har kommit över Klaratraumat och nu vågar blicka framåt igen.

I artikeln skrivs också om att K-märkta hus skall rivas. Vad man bör ha i åtanke är att många av de betongbrutalistiska byggnader som uppfördes på 50-70-talet har olika former av skyddsmärkningar så det återstår att se hur mycket substans det egentligen finns om dessa rivningar. Yimby känner inte till några förslag på rivningar av den gamla stenstadens bebyggelse och det lär heller knappast bli aktuellt.

Först får Thomas Hall, professor i konstvetenskap (knappast representativ för allmänhetens syn på staden), komma till tals. Hall menar på fullt allvar att det som nu planeras är mer anmärkningsvärt än rivningarna på 60- och 70-talet. Ett synnerligen uppseendeväckande uttalande. Hur man ens kan komma på tanken att jämföra rivningen av en hel stadsdel med att bebygga tidigare obebyggd mark ter sig ytterst märkligt. Sedan är som bekant klararivningarna mycket romantiserade. Att riva allt var ingen bra lösning men mycket av bebyggelsen bestod av slum varför en sanering var absolut nödvändig.

Thomas Hall säger:
"- Saneringarna i City var ju oändligt mycket bättre förberedda. Man hade utrett i ett par decennier vad man skulle göra. Även om det var fel, så var det ändå genomtänkt. Nu verkar det gå till så att man nästan från ena dagen till den andra bestämmer sig för vad man ska göra, säger han."

Problemet ligger nog snarare i att ingenting har hänt på så otroligt länge att någon som helst typ av utveckling ses som kontroversiellt och som något ovant. Förslag till nybyggnation utreds, tvärtemot vad Hall verkar tro, mycket längre i Sverige än i de flesta andra länder. Även möjligheterna till överklagande är nästintill outtömliga med möjlighet att helt kostnadsfritt överklaga i hela åtta instanser.

Thomas Hall förvånas över att det är så få protester mot det som nu planeras. Sanningen är att det finns ett mycket stort motstånd, men motståndet kommer till stor del från en liten och elitistisk grupp som tror att Stockholm är ett museum. Men Stockholm är en stad, en växande stad, och som sådan måste den få utvecklas och förnyas. Att tillåta den växa är inget kontroversiellt, det är en fullständigt naturlig utveckling, som ett fåtal som redan har sitt på det torra försöker att stoppa.

Stadsbyggnadsborgarråd Mikael Söderlund får också komma till tals i artikeln och som tidigare kan Yimby inte annat än att hålla med i att de visioner som Söderlund har är utmärkta. Dock skulle vi önska att han också såg nödvändigheten av en utbyggd spårtrafik i innerstaden för att uppnå visionerna.

Söderlund säger:
"- Det har under en längre tid funnits en längtan efter att Stockholm ska sticka ut. Sedan kan vi ju diskutera om det vi verkligen gör kommer att sticka ut, säger han med ett litet leende."

Och där kan vi bara återigen hålla med. Det är dags för Stockholm att få växa upp. Men det kräver att man tänker längre än ett par 20-våningshus i nyfunkis. Ta in internationellt erkända arkitekter och låt dem komma med kreativa förslag på intressant arkitektur i de nya stadsområden som nu planeras. Låt också unga svenska arkitekter få tillföra nytt blod så att vi kan bryta nyfunkisens järngrepp.

Det viktigaste med den utveckling som nu har påbörjats är att innerstaden äntligen får växa. Det är mycket viktigt att stadens utbredning får fortsätta och att tullarna en gång för alla slutar att definiera innerstadens slut. Innerstadens befolkning måste få öka, och det kraftigt. Det är bara då vi kan skapa en dynamisk och levande storstad som kan bryta segregationen, minska miljöpåverkan och skapa det som gör en stad attraktiv och intressant.

Läs också Per Ankersjös och Magnus Orest inlägg.

I Sverige är det kallt. Långa tider på året är det mörkt. Att Svenskarna älskar solen är därför inte så märkligt.

När funktionalismen slog igenom i Sverige så tog man fasta på detta. Helt plötsligt blev det oerhört viktigt att få tillgång till solljus inne i sin lägenhet när det gick. I realiteten alltså några få månader om året. Men att kunna få solljus inne i lägenheten under några få månader om året, då normalt folk ofta är bortresta, utomlands eller till lantstället, måste väl ändå vara viktigt? Saker som en fungerande stadsmiljö och urbana stadskvaliteter kan väl ändå inte vara viktigare än de där få månaderna solljus inne i vardagsrummet? Att man får kalla och döda omgivningar kan väl inte vara viktigare än de där varma stålarna?

Jo. Vi tycker faktiskt det. Vi tycker att man skall bygga staden efter verkligheten. Och verkligheten är att det är en kort tid under året som solvinkeln är sådan att man kan få sol in i vardagsrummet. Vi tycker det är viktigare att bygga så som folk faktiskt vill bo, än vad funktionalisterna kom fram till.
Om solen skiner, och man vill njuta av det, så kan man faktiskt gå ut.

Empiriska studier (Rådberg, Attraktiva kvarterstyper KTH, Stockholm 2000)  visar just att bebyggelsestruktur är den avsevärt tyngsta parametern i människors val av bostad. Större än både läge, service, affärer och så vidare.

I dessa studier kan man se att flerbostadshus i slutna kvarter, som slutade byggas i och med funktionalismens intåg, är långt populärare än funktionalistiska sol-optimerade skiv- eller lamellhus. Den populäraste bostadstypen är alltså det traditionella rutnätskvarteret med slutna och skyddade innergårdar, tydliga gaturum och fasader längs gatan. Det som vi definierar som just stad.

Visst är det märkligt? Den populäraste boendeformen har i princip slutat byggas. Istället ser vi byggplan efter byggplan med minutiöst uppbrutna kvarter med fristående hus och zonering. Bostad där. Centrum där. Att de fristående husen gör det omöjligt för affärsverksamheter, och därmed folkliv, att uppstå då gatustråk saknas verkar märkligt nog inte spela någon roll.

Svenska dagbladet hade för ett par dagar sedan en artikel med Martin Rörby från skönhetsrådet. Rubriken till artikeln har SvD satt till "Nyckeln till stadens skönhet", något som torde vara ytterst tveksamt.

Svenskan beskriver Rörby som "allmänhetens förlängda arm" vilket väl får ses som en rätt märklig beskrivning av verkligheten. Skönhetsrådet är ingen demokratiskt tillsatt sammanslutning. Rådet består av en liten grupp av "proffstyckare" som anses ha en bättre koll på vad som är "vackert" än andra Stockholmare. Ett slags elitistiskt kulturråd för arkitektur som består av 16 personer och som remissinstans har en mycket stor makt över arkitekturen i miljonstaden Stockholm. Vad är det som säger att skönhetsrådets åsikter om vad som är vackert är viktigare än andra Stockholmare? I många undersökningar och i bostadspriserna kan vi tydligt se att Stockholmarna vill bo i den täta och urbana kvartersstaden, men skönhetsrådet agerar bromskloss mot detta. På vilket sätt gagnar det Stockholm?

Vilka åsikter måste man ha för att passa in i skönhetsrådet?

Vad är skönhet? Vari ligger nyttan av att låta ett litet elitistiskt råd sätta sig över Stockholmarnas åsikter i frågan om vad som är vackert och vad som inte är det? På vilket sätt kan skönhetsrådet ha lyckats med att skapa skönhet när Stockholm fortsätter på den inslagna vägen med "sprawl" och ineffektiva och miljömässigt olämpliga glesa bostadsområden med den allenarådande nyfunkisen som arkitektoniskt monopol?

Bör Stockholms utveckling baseras kring en liten odemokratisk grupp av proffstyckare? Borde vi inte istället börja fråga Stockholmarna hur de vill bo och vilken stad de vill ha? Om Stockholm skall kunna utvecklas till en dynamisk och pulserande storstad måste vi få bort elitismen och toppstyrningen kring Stockholms utveckling och istället låta staden utvecklas på egen hand utifrån behoven hos de människor som bor och arbetar här.

Martin Rörby säger i artikeln:
"- En stad måste kunna förnyas, men samtidigt måste man ha insikt nog att inte riva de hus som man borde låta stå, säger han."

Detta är ett vanligt argument men i grunden felaktigt. Stockholms förnyelse handlar inte om att riva det som finns. Stockholms förnyelse handlar om att våga blanda och bygga nytt och bra när man bygger nytt. Att utnyttja marken effektivt och att bygga sådant som folk vill bo i. Den krampartade bilden av anpassning till omkringliggande bebyggelse måste vi våga släppa. En stad kan aldrig bli spännande och dynamisk så länge allt måste vara likadant som det som redan finns.

Att svenska dagbladet kallar Rörby för "den nya generationen Stockholmare" trots att han är 43 år gammal är också ett intressant ordval. Om Rörby med sina 43 år tillhör den nya generationen i skönhetsrådet, hur ser då resten ut? Varför inte lyssna mer på yngre människor, de som faktiskt kommer att flytta in i de byggprojekt som man idag planerar?

Skönhetsrådet heter egentligen "rådet till skydd för Stockholms skönhet" och det säger egentligen mer om rådet. Skydd. Man skall skydda staden från nya intryck och nya idéer. Det som en gång var är automatiskt bättre än det som vi bygger idag. Vår bästa tid ligger tydligen bakom oss.

Rådet tillkom redan efter rivningarna vid förra sekelskiftet med syftet att skydda gammal och bevaransvärd bebyggelse. Idag är detta inte längre ett problem. Det råder en bred koncensus om att den klassiska stenstaden med sina vackra byggnader är mycket bevarandevärd och skönhetsrådet har utifrån sitt ursprungliga uppdrag därför spelat ut sin roll. Idag är man mer av en bromskloss som hindrar stadens fortsatta utveckling och förädling och frågan man måste ställa sig är om det egentligen längre behövs?

Andra som har bloggat angående artikeln:
Det är dags att lägga ner Skönhetsrådet
Öppet brev till skönhetsrådet