Följande text var ämnad för införande i Svenska Dagbladet, som avböjde publicering med motiveringen att man avsåg debatten "avslutad". Vi publicerar därför texten här på yimby.se istället
Debatten kring Norra Stationsområdet har kommit att handla en hel del om Alexander Wolodarski. Men problemet är inte bara Wolodarskis arbetssätt, utan framför allt den problemformulering som han ska ge ett svar på. Eller snarare bristen på problemformulering.
Stadens idé är att ha nära till folk som vi har angelägenheter ihop med. En infrastruktur och logistisk apparat som är lätt att fylla på med innehåll – byggnader och verksamheter av alla de slag tusentals eller hundratusentals människor kan hitta på när de har nära till varandra. Stadens uppgift är att underlätta samarbete och det produktiva livet.
Detta var inget problem för de icke-arkitekter som utformade Stockholm – Klas Fleming på 1600-talet och Albert Lindhagen på 1800-talet. De drog ut gator och bestämde kvarter och tomter och lät stadens borgare fylla på med innehåll. Resultatet blev, åtminstone sen vi hade fått varmvatten och avlopp och spårvagnar, inte så dåligt
Under hela nittonhundratalet har vi dock lidit av ett par vanföreställningar som tillsammans har bidragit till att vi idag istället för stad har en samling enklaver som bara hänger ihop med en svindlande dyr trafikapparat:
• Att staden är en samling ”områden” för olika funktioner. Att den främst ska vara en familjeidyll där inget händer, och att den därför ska ligga så långt bort att den inte störs av något. Medan produktion är något fult som läggs i skymundan.
• Att infrastrukturen är en fråga för trafiktekniker vars främsta intresse är hög hastighet mellan dessa enklaver. Och att planarkitektens uppgift är att bestämma husens utseende.
Stadsbyggnadskontoret har, på grund av medborgarnas efterfrågan, tack och lov börjat avvisa denna modell. Men tyvärr inte kommit fram till någon ny. Fortfarande ses staden som en samling bostäder, inte som en logistisk struktur för ekonomisk och annan verksamhet. Fortfarande överlämnas infrastrukturen till trafiktekniker vars enda intresse är höga hastigheter. Och fortfarande är planarkitektens uppgift detaljerna.
Och följaktligen får vi visserligen lite mer centralt belägna och tätare – tack för det! – enklaver, men fortfarande enklaver. Som tar slut där planområdet slutar. Som är sig själva nog. Som exploaterar attraktiva lägen, men vars funktion i stadens helhet betraktas som irrelevant.
Arkitekter som Dorph & Höög lyckades ganska bra med att fylla Lindhagens Stockholmsplan med innehåll. Jag tror att man kan överlåta åt marknadens aktörer att bestämma hur husen ska se ut – om det bara finns en ordentlig generalplan för hela Stockholm med ett sammanhängande system av gator, torg och parker, och med många kvarter och tomter att placera husen i. Det borde vara stadsbyggnadskontorets uppgift att förse oss med en sådan plan, istället för att slå fast att några särskilda hus ska vara vita eller ha 5 eller 40 våningar.