I den så kallade
"stadsbyggnadsdebatten" (som i Stockholm mest handlar om att staden är färdigbyggd) lyfts staden New York ibland fram som ett varnande exempel. Sjuvåningshus invid nationalstadsparkens gräns lyfts fram som ett problem med varnande ord om att man försöker skapa ett
Central Park i Stockholm och höga byggnader beskylls för att skapa "betongöknar" och ibland beskylls till och med hög bebyggelse vara
oförenlig med den täta staden.
Det här varnandet för tät och hög bebyggelse, och mer specifikt att just New York ofta tas upp har alltid förvånat mig. Har dessa människor någonsin själva besökt New York eller antar de bara att staden som rekordmånga svenskar nu åker till är så hemsk?
Jag besökte själv New York 1999. Kan jag minnas fel? Är mina minnen från staden helt fel?
Inte så. Jag är just nu åter i New York sedan snart en vecka tillbaka och har lyckan att få spendera ytterligare en vecka till innan det är dags att åka hem igen. Staden har om möjligt blivit än trevligare sedan jag var här sist. New York-borna verkar inte vantrivas i sin stad. Tvärtom så är människor här ofta långt trevligare än vad vi ser hemma i Stockholm. Att inte hålla upp dörren är otänkbart, människor börjar spontant prata med en, staden sprudlar av glädje och energi. Gatulivet och utbudet är fantastiskt. Ett kvarter bort från där vi bor i Soho finns en dygnet runt-öppen Deli. Ett kvarter åt andra hållet ett Sushiställe som har öppet till två på natten, varje dag. Flera tunnelbanenedgångar finns på några minuters avstånd. Runt hela staden byggs det. Och det byggs tätt och högt. Menlösa gräsmattor, dålig urban integration och höjdskräck? Inte i New York.
Blandningen är fantastisk. Trevåningshus från 1800-talet ligger vägg i vägg med skyskrapor från 2000-talet.
Ikväll var vi på bio vid Times Square. I salong 21 på elfte våningen med en fantastisk utsikt.
Utsikt från takterassen för biografkedjan AMC:s biografer vid Times Square. 24 salonger uppdelade på 11 våningar.
Menlösa gräsmattor, höjdskräck och ödsligt sent på kvällen? Inte i New York.
Betongöken? Nej. Levande och underbart urban storstad.
Times Square sent på kvällen. Det lyser, det blinkar. Allting är öppet. Folklivet är fantastiskt. Här behöver ingen vara rädd för att behöva gå hem längsmed ödsliga gångvägar.
Stockholm lär knappast bli något New York de närmaste 200 åren. Men är det inte dags att en gång för alla begrava New York som det dåliga exemplet och istället börja lyfta fram det som ett bra?
