Öppet brev till NCC

Svenska dagbladet fortsätter sin outtröttliga tirad av utvecklingsfientliga inlägg.

Det börjar bli ganska uppenbart vilken åsikt Svenska dagbladets ledarredaktion har i frågan då man till dags dato, trots detta formliga batteri av oftast grovt felaktiga inlägg endast har släppt in ett inlägg som är positiv till en ordentlig förtätning av staden, och det skrivet i form av en direkt replik från Mikael Söderlund på kritik han fått.

Kanske vore det läge för Svenska Dagbladet att nyansera sig en aning?

Hursom, vidare till dagens inlägg av Svenska Dagbladets arkitekturskribent Ola Andersson.

Återigen dyker argumentet att skyskrapor är oförenligt med tät stad upp. Det är ju, som vi redan påpekat ett ganska magstarkt påstående då det bevisligen finns många täta och höga städer världen runt. Argumentera kan man naturligtvis göra men det blir ändå lite som att slåss med väderkvarnar när man tar en utgångspunkt ur en argumentationslinje som man bara behöver åka till valfri storstad för att motbevisa. Bara för att man påstår något tillräckligt många gånger blir det inte sant.

Ola skriver:
"Av reaktionerna att döma skulle man kunna tro att skyskrapor är något nytt i Stockholm, men så är det inte. Höghusen på Danviksklippan 1943 startade en våg av höghusbyggande som kulminerade runt 1960."

Det här är Olas skyskrapor vid Danvikstull:



Och så hade den så kallade debatten glidit ner på en om möjligt än mer infantil nivå.

"Minst ett dussin höghus byggdes i innerstaden och för förorten blev de ett kännetecken."

Höghus kan några av dem kanske kallas med lite god vilja. Vad det har med dagens idéer om skyskrapor att göra framgår dock inte. Snarare är det ett illa dolt försök att försöka skylla förortens problem på hushöjden när det i själva verket är stadsplaneringen som inte fungerar. Att Ola, i egenskap av arkitekt, inte har förstått denna koppling är ganska märkligt.

"Det är 50- och 60-talen som är höghusets och skyskrapans glansperiod i Stockholm."

Stockholm har en skyskrapa och den är med sina 32 våninger ett gränsfall. Den stod klar 2002 och heter Kista Science Tower. Byggnaden har för övrigt betytt mycket för området som fått en välbehövlig vitalisering och byggnaden har också gett mersmak.

Ola fortsätter naturligtvis med att dra upp kortet med klararivningarna. Ledsen Ola men det kortet är utspelat nu. Det är över 40 år sedan. Stockholm har stått still i över 40 år. Det räcker nu. Vi köper det inte längre. En liten kulturelit som krampaktigt håller kvar vid dåtiden har inte längre något stöd bland medborgarna.



Ola fortsätter med att försöka göra en demokratifråga av tankarna om skyskrapor. Men om det är demokrati Ola oroar sig för så dyker det upp ett problem. Stockholmarna vill nämligen ha skyskrapor.

Det är uppenbart att medborgarna är ordentligt trötta på den elitistiska attityden hos ett fåtal proffstyckare.

Jag besökte idag en bostadspolitisk debatt mellan Veronica Palm(s) och Magnus Andersson(cuf). Kvällens absolut största jubel, som nästan fick taket att lyfta sig, var när debattens moderator frågade om det inte var dags att bygga några ordentliga skyskrapor i Stockholm.
Stockholmarna är trötta på att bli behandlade som ett museum.

Ola prisar ett uttalande från Mikael Söderlund som ett positivt tecken, nämligen att han vill lämna den glesa stadens planering. I samma andetag kritiserar han att en plan på nästan 3000 småhus inte har genomförts. Argumentationen är minst sagt spretig.

"Problemet är inte bara att skyskraporna stjäl uppmärksamheten från de goda idéerna"

Skyskrapor är en god idé. Bland flera. Får man bara ha en god idé i taget? Yimby klarar av att förena flera idéer på samma gång, då klarar nog också stadsplanerarna av att göra det.

"Att åstadkomma en tät stad inom den stadsfientliga svenska lagstiftningens ramar är tillräckligt svårt med normala hushöjder"

Och det är ett argument mot skyskrapor för att? Lagstiftning kan som bekant ändras, och är också något som Yimby efterlyser. Stadsplaneringslagstiftningen är idag uttalat stadsfientlig, trots att den typen av boende är en av de populäraste boendeformerna. Att en lagändring måste till är uppenbart. Det är inte byråkrater som skall bestämma hur vi vill bo, det skall vi göra själva.

"Skyskrapors krav på trafik, parkering, inlastning och svängrum gör att de knappast ens på Manhattan fungerar i en tät stad."

Manhattan är en urban smältdegel. En fantastisk och pulserande storstad med ett otroligt utbud. Staden fungerar alldeles utmärkt. Att som Ola helt fräckt påstå att den inte gör det är synnerligen märkligt. New York är en av Sveriges populäraste resmål, så något måste det uppenbarligen vara som lockar.

Och så dyker naturligtvis de heliga parkeringarna upp. I en storstad åker man inte bil. 75% av Manhattans invånare äger inte ens en bil. Detta i ett land där normalt sett 90% av befolkningen åker bil till jobbet.

Ola kritiserar stadsbyggandet som skedde på 50- och 60-talet. Och där lär ju inte många säga emot.
Men. Ola är ju arkitekt. Hur vill han då bygga Stockholm? Jag gjorde lite research och fann en områdesskiss på kvarteret Baltic i Mariehäll som han varit med och tagit fram:



Notera speciellt den 100-procentiga frånvaron av slutna kvarter. Notera de stora sammanhängande huskropparna. Notera den formliga väggen i vänsterkant ut mot en stor parkeringsplats.
Mer 60-tal än så här blir det inte.

DN skriver i dag om Sveriges dyraste gräsmatta. 100.000 kronor per centimeter kostar den.

När nationalstadsparkens gräns drogs upp 1994 hamnade den gräsmatta som finns vid Wenner-Gren på insidan. Gräsmattan kan nu komma att kosta skattebetalarna 1,6 miljarder kronor. För en gräsmatta(!). Naturligtvis är det fullständigt absurt. Om dessa pengar användes på annat håll, till exempel på innerstads-spårväg skulle det leda till avsevärda förbättringar av luften i Stockholms innerstad. Istället håller Ekoparken, som överklagat flera gånger, krampaktigt fast vid denna gräsmatta.

Åke Svensson, tidigare anställd på stadens gatukontor och vägverket säger:
"Politikerna har i varje fall gjort hemläxan, det har inte blivit fler nationalstadsparker i landet, även om förslag funnits."

Och det är ju förståeligt med den absurda skyddsnivå som parken idag åtnjuter. Nationalstadsparken är en tillgång för Stockholm, men den får inte bli en belastning. Utbyggnad av stadsmiljön i Stockholm överklagas rutinmässigt eftersom det anses att hus inte får synas inifrån parken. Ett ganska märkligt påstående för något som kallas för en nationalstadspark, likväl har de som hävdar argumentet visst stöd i lagen.

Och som här, att en gräsmatta, som man som bekant enkelt kan plantera om, får kosta 1,6 miljarder kronor, är naturligtvis inte hållbart i längden om Stockholm inte skall bli ruinerat.
Att gräsmattan inte anlades förrän på 1960-talet gör att situationen närmast kan beskrivas som surrealistisk. Nationalstadsparken är just en park. Den är ett resultat av mänsklig aktivitet, inte en av människan orörd urskog.

Det är dags att våra beslutsfattare ser över möjligheterna att ändra lagstiftningen kring nationalstadsparken. Primärt bör två saker ses över.

1. Allra viktigast är att Stockholm får vara stad utanför nationalstadsparkens gränser. Att argumentera mot byggnation av bostäder, kontor och andra byggnader utanför nationalstadsparken med "utsikts-argumentet" har ingen som helst relevans på områdets faktiska miljövärden utan är endast ett åsiktsargument som tillåter en liten röststark minoritet att hålla Stockholms utveckling gisslan. Däremot har argumentationen negativa faktiska miljökonsekvenser på regionens övergripande miljösituation då Stockholm istället måste breda ut sig.

2. Naturvärden i parken som enkelt kan återställas efter avslutat arbete utan att bestående skador uppstår måste få tillåtas. Det är inte acceptabelt att 155 meter gräsmatta får kosta över en miljard, när gräsmattan mycket enkelt kan återställas efter avslutat arbete.

Norra Länken är en fråga som det finns både positiva och negativa effekter av. Negativt är att den kan öka möjligheterna för snabb transport med bil till yttre områden vilket ökar risken för stadens vidare utspridning. Positivt är samtidigt att tung trafik styrs ner under jord vilket kan göra om till exempel Valhallavägen från genomfartsled till stadsgata i större utsträckning. Stora motorleder hör inte hemma i stadsmiljö. De lokala miljöförhållandena i Stockholms innerstad förbättras medan det ur en större synvinkel kan bli en försämrad miljöbild om den totala trafiken ökar. Därför anser Yimby att en satsning på Norra länken måste pareras med ordentliga satsningar på kollektivtrafik.

Veidekke bostad siktar högt när de i ett reklamblad presenterar ett nytt projekt i Högdalen. Med ordval som "Högdalens nya höjdare" och "det nya landmärket i Högdalen" presenteras det nya bostadshuset, Brf Ekbacken.

Högdalen är ett typiskt Stockholmskt förortsområde av typen "hus i park", omgivet av motorvägar:



Ett nytt märkeshus och riktmärke för området skulle vara ett trevligt tillskott som skulle kunna skapa grogrund för ökad urbanitet och dragningskraft i anslutning till byggnaden.

När man läser vidare sjunker förhoppningarna när det visar sig att huset är 15 våningar, bara runt tre våningar högre än många av de omkringliggande byggnaderna. Men som riktmärke måste den väl i alla fall ha några arkitektoniska kvaliteter som gör att den sticker ut från mängden?

Tyvärr blir man gruvligt besviken:


 

Expressen har idag en läsvärd ledare om behovet av att tänka om i vårat sätt att bygga stad.

"Vill vi svenskar bo som i USA, var och en i sitt eget lilla hus i oändliga villamattor och köra till jobbet, var och en i sin egen stora bil i oändliga motorvägsfält? Eller vill vi bo mer europeiskt, tätare, mindre, nära till jobbet, fiket och affären, och åka tunnelbana eller pendeltåg?
[...]
Ingen skulle planera ett nytt bostadsområde utan tillgänglighet för bil. Närheten till kollektivtrafik, särskilt den mest effektiva som sker på spår, prioriteras däremot ofta bort. Inga större satsningar på urban spårbunden kollektivtrafik, tunnelbana eller spårvagn, har skett någonstans i landet på de senaste 40 åren. "

En sak missar dock Expressens ledarredaktion när man skriver att många vill bo i villa men samtidigt missar att många också faktiskt vill bo i den täta staden. Ett första steg bort mot bilberoende och långa kollektivtrafikresor torde vara att bygga stad för de som faktiskt vill bo så. Och "bostadsområden" och förorter måste förpassas till historien som det stadsbyggnadsmisslyckande de är. Bygg den stad som så många vill ha, men bara ett fåtal kan komma åt.

Många verkar tro att Yimby handlar om gallerior, och specifikt, den föreslagna gallerian vid Odenplan.

Nej. Yimby handlar inte om gallerior. Yimby fanns innan gallerian vid Odenplan blev en stridsfråga och som grupp har vi inte ens tagit ställning i frågan. Många av oss är positiva. Andra vill se andra lösningar i samband med bygget av citybanan. Att inte bygga citybanan är dock inte ett alternativ för någon av oss.

Yimby är så mycket mer.

Vad handlar då Yimby om?

Yimby handlar om smart stadsbyggnad. Att sluta dutta ut nya miljömässigt ineffektiva förorter med låga och glest placerade hus och istället förtäta Stockholm inifrån och att förtäta och koppla ihop befintliga förorter, både med varandra och med innerstaden.

Yimby handlar om spännande arkitektur, att man skall våga utveckla och förnya staden, att man skall våga bygga både spännande och högt, istället för att fortsätta på den Rigor Mortis som idag vilar över den stora delen av nya byggprojekt. Vi vill se mer lek med former, mer experimentlusta, mer variation och mer innovation.

Vi älskar skyskrapor och monumentbyggnader och det är inget vi skäms för.

Vi älskar metropoler och den täta staden.

Vi älskar stort utbud, många människor och myllrande stadsliv med en salig blandning av bostäder, kontor, varuhus, gatustånd, småbutiker, skybars, källarpubar, saluhallar, nattöppna houseklubbar och exotiska resturanger med mat som vi aldrig hört talas om.

Vi har en vision om ett Stockholm som får utvecklas till något som är så mycket mer än det är idag.

Vi vill att Stockholm skall bli större, bättre, vackrare och mer spännande och blandad.

Vi vet också att den täta staden är miljövänligare än den utspridda då den ger effektivare kollektivtrafik och uppvärmning, mindre transporter och kortare resvägar.
Det är dags att slå hål på myten om det utspridda boendet som något miljövänligt.

Vill vi riva gamla stan? Nej!
Vill vi bygga skyskrapor i humlegården? Nej!
Vill vi att man vågar bygga riktig och blandad stadsmiljö med hög, tät och banbrytande arkitektur i nya områden nära city? Ja!

Vi vill att det byggs mer spännande arkitektur på outnyttjade ytor. Ytorna måste också få kunna utnyttjas bättre, inte bara till byggnader utan också till fler och bättre grönområden.
Idag handlar grönområden i Stockholm om kvantitet, inte om kvalitet.
Det gör inte bara staden vackrare utan lockar också till sig nya människor från övriga landet och världens alla hörn. Mer turism betyder mer intäkter och det skapar fler jobb. Samtidigt råder det en skriande bostadsbrist, det måste byggas fler hyres- och bostadsrätter och varför inte göra det också vackert och effektivt?

Nya spännande byggprojekt försenas ofta idag, eftersom många människor vill agera smakpoliser gällande arkitektonisk utformning och placering. Ofta framförs argument om att ett hus är för högt och inte skulle passa in i stadsbilden.
Vi anser tvärtemot att Stockholms siluett måste tillåtas att få förskönas och utvecklas. Stockholms stadshus kritiserades med liknande argument när det byggdes. Finns det någon Stockholmare som idag skulle vilja se stadshuset ogjort?

Nu finns inslaget i Kanal Lokal i Stockholm där vi medverkade i programmet "Stockholm idag" under gårdagen tillgängligt här på siten:

För att se klippet i normal upplösning, klicka här.

Hög upplösning, för dig med snabb uppkoppling, klicka här.

Uppdatering: Nu är inslaget även uppladdat på youtube: